Något om bakgrunden till min ekofilosofi. Och ett gammalt blogginlägg: Sören Kierkegaards inträdestal i Döda Akademien

Käre läsare. Jag har på begäran av min gode vän Einar Petander valt att införa ett blogginlägg från min gamla blogg "Lars Larsen" som jag skrev 2006-2008. Det är från den gången jag lekte leken "Döda Akademien", som var ett slags poetiskt ramverk kring mitt litterära arbete den gången. Jag fantiserade på min blogg att Vilhelm Ekelund, Friedrich Hölderlin och Friedrich Nietzsche hade kontaktat mig från andevärlden och valt mig till ständige sekreterare i "Döda Akademien", en världsakademi i andevärlden bestående av 18 ledamöter, de flesta döda författare, teologer och filosofer. Vi hade sammankomster, precis som Svenska Akademien, och jag förde protokoll över dem. Det var en slags spiritistisk lek, även om jag inte trodde att andarna fanns på riktigt, jag gjorde det mest för att jag mådde så dåligt, och behövde muntra upp mig lite grann. Jag trodde inte på andevärldens existens den gången, utan var en kristen materialist och ateist. 
 
I Kierkegaards inträdestal talas det om min bok "Faderns kenosis", som var ett teologiskt-poetiskt verk som jag skrev under min teologiska studietid i Åbo år 2005. Den finns enbart i manuskriptform på Åbo Akademis handskriftsavdelning, i "Lars Larsens samling". Vill man forska i grundvalarna för min nuvarande ekologiska livssyn, finns där mycket att hämta, den boken är en av de viktigaste källflödena till min ekofilosofi, särskilt läran om "kenosis". Kenosis betyder egenligen "självutblottelse" eller "självuttömmelse", och jag använder i boken begreppet som beskrivande det Gud gjorde enligt den kristna myten när han avstod från sin gudomlighet och blev människa i Kristus, hans självförnedrelse, eller "avskapelse", för att använda en för boken viktig term av Simone Weil. Simone Weil menar att Gud när han skapade världen steg åt sidan så att annat liv än honom själv skulle kunna finnas, och att det är detta som är kärnan i hans "inkarnation" i Kristus, och att det är detta som all sann kärlek handlar om, vi bör följa Guds exempel i vår kärlek. Hon säger bl.a. att "kärlek är abdikation". Dessa ord gjorde mycket djupt intryck på mig första gången jag stötte på dem, och har inspirerat bl.a. mitt djurrättsliga tänkande, att vi bör stiga ner från vårt herradöme över djuren. Likaså har det inspirerat min ekofilosofi som helhet, särskilt det att vi ska stiga från vårt herradöme över naturen överhuvudtaget, och bli en del av naturen, underordnade naturen.
 
Vi lever idag som gudar här i västvärlden, och behöver stiga ner från vår konstgjorda himmel, ner i materien och djurriket, och bli äkta människor, alltså djur, igen. Fattiga, enkla, ärliga och rena som djuren och Jesus. Vi är djur som genom en underlig förhävelse lever i nån slags märklig illusion om att inte vara djur, vi lever nästan inte i materien, utan i en konstgjord värld i våra skallar. Vi behöver stiga ner från denna konstgjorda värld, och bli materie igen, bli djur igen. 
 
Med det sagt, går jag vidare till Sören Kierkegaards inträdestal i Döda Akademien, som jag skrev 25.9.2007:
 
 

Sören Kierkegaards inträdestal i Döda Akademien


Mina vänner.


Jag tänkte framlägga mitt inträdestal som ett essätal, med rubriken "Begränsningens estetik hos Lars Larsen".
Till att börja med bör jag väl nämna att jag har valt att spinna vidare på den tråd Pindaros tog upp senast. Jag menar att det är en ytterst väsentlig frågeställning han berörde i sitt tal om begränsningens etik och estetik, grundläggande för att förstå vad vi håller på med här. Att det finns en sådan frågeställning i det mesta vår ständige sekreterare har skrivit, lär vara klart för oss alla vid det här laget. Från att ha kämpat med askesens problem under hela tonårstiden, genom studietidens och den första luffartidens närmast primitivistiska livsdyrkan, återvändande till askesen igen, efter en djup desillusionsfas, går Larsens andliga väg. Trots ett kort avbrott av äkta livsdyrkan, har han alltid djupast sett varit asket, med stundom samma extrema tendenser som dem vi hittar hos medeltida mystiker. Klarast har väl denna asketiska livsåskådning kommit fram i det verk han skrev i början av studietiden, innan sin övergång till livsdyrkan, det teologiska verket "Faderns kenosis". Här formulerar han själva kärnan i det filosofiska tänkande som fortfarande präglar honom, tanken om skapelse som avstående, försakelse, tillbakadragande. Med Simone Weil som huvudsaklig inspirationskälla, formuleras här en bild av Gud som den som drar sig tillbaka för att ge plats åt något annat, något radikalt annat än sig själv, dvs. människan och skapelsen. Men denna försakelsehandling, denna kenosis, självutblottelse, är i själva verket en skapelseakt, själva kärnan i allt skapande, vilket manifesteras klarast i inkarnationen. Det har tvistats därom, men jag är böjd att se Larsens avstående från den tänkta prästbanan och begivande sig ut på luffen, som en slags praktisk konsekvens av det tänkande han genomför i boken, en slags motsvarighet till Weils försättande av sig själv i fabriksarbete. Det visar sig genom att luffandet inte kom att handla om nyfikenhet på omvärlden, utan kom att sluta i ett liv som bofast uteliggare och munk. Det kringströvande, nyfikna och expansiva låg inte för hans natur, utan han fastnade i det bofasta, konservativa, rotade och introvert-impansiva. Han kom därmed aldrig att realisera det livsbejakande program han satte upp för sitt luffarliv när det begav sig, utan föll tillbaka i sina gamla asketiska hjulspår från tonåren.
I boken "Faderns kenosis" genomför Larsen en begränsningens etik. Gud skapar genom att begränsa sig, mänskliggöra sig. Men i denna skapelseteologi ligger även fröet till den begränsningens estetik som Larsen skulle börja utforma efter sin övergång från den teologiska fasen till den estetiska fasen. Från att ständigt ha växlat mellan olika skriftformer, prosa, poesi, aforismer osv., och från att ständigt ha letat efter det nyskapande, ser vi en långsam likrikting av hans konstnärliga uttrycksmedel, in i ett litterärt apparat han kallar för "Döda Akademien", och som har kommit att bli som ett slags litterärt kloster för honom. Som vi alla vet är det på inbjudan av Ekelund, Hölderlin och Nietzsche som han sitter här idag och upptecknar det som skall vara med och ytterligare utforma denna apparat, och det är en stor ära för mig att ha blivit invald i detta. Men för mig börjar det stå klart att den rörelse mot likriktning av de konstnärliga uttrycksmedlen som jag finner hos Larsen, har att göra med en stark kris, en slags känsla av intighet som hotar att göra slut på honom. Han ser sig helt enkelt tvungen att bygga upp en form som skall hindra honom från självmordet. Jag tror att det litterära apparat vi nu sitter med i här, är en psykisk nödvändighet för vår ständige sekreterare, men en nödvändighet som han försöker rättfärdiga med den begränsningens etik han tidigare har formulerat, genom att bygga om det till en begränsningens estetik. Men den andlighet och idealism som ännu fanns i Faderns kenosis med dess Simone Weil, är nu borta, och kvar är bara en tragisk livssyn, som inte finner någon mening i det kenotiska skapande som denna begränsningens estetik föder. Larsen ser således inte längre på kenosisskapandet som meningsfullare än andra skapelsesätt, utan endast som sitt eget sätt att slippa självmordet. Andra har andra sätt. I det nyss utkomna deltanumret kan man studera den cyniska position som Larsen befinner sig i numera, och som i grunden underminerar hans skapelsekällor om vi med sådana menar nyskapandets källor i avantgardistisk mening. Som en lisa och en sysselsättning i denna torka, har han sedan byggt upp denna litterära klosterapparat, som egentligen inte har något med konstnärlig inspiration i vanlig mening att göra, heller inte med sökandet efter det konstnärligt geniala, utan förefaller honom vara ett slags tröstlöst lunkande med ordets stav i hand. Men den kenotiska begränsningsestetiken rättfärdigar det genialas försummelse; att skapa är att dra sig tillbaka, att förmänskligas. Ner från konstens himmel. Ner i gruset för att dö på det litterära korset. Så går den litteräre kristi-efterföljarens väg. Och Larsen har väl aldrig stuckit under stolen med att det är Kristus, inte Homeros, som är hans stora ideal, såväl etiskt som estetiskt. Om än bara till formen, ty någon mening med detta finns inte för honom med hans tragiska, innerst inne materialistisk-ateistiska livssyn.


2007-sep-25 @ 12:41 Permalink Inträdestal i Döda Akademien Kommentarer (0) Trackbacks (0)


Naturen, döden och kollapsen som "mysterium tremendum et fascinosum"

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 
 
Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".
 
Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 
 
Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.
 
Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till det gamla stamsamhället, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.
 
Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Kan människan åter bli apa?

Många av denna bloggs läsare är säkert bekant med min teori om "djurismen", att människan är ett djur och bör leva som ett djur, "åter bli djur". Det jag hittills kanske glömt att påpeka, är att detta kräver mycket lång tid, och (jag har förr påpekat) att vi behöver bygga en bro tillbaka till djurriket, där vi steg för steg avvecklar civilisationen, går från högteknologi till lågteknologi och därifrån till ingen teknologi alls, vilket är det slutliga målet; den totala föreningen med naturen och resten av djurriket. Jag förespråkar alltså att vi vänder evolutionen för människans del, och siktar på att bli apor igen. Men är detta alls möjligt?, frågar du. Ja, det låter konstigt, det måste erkännas. Men med lite tid på oss kanske vi kan bli apor igen. På några millioner år kan nästan vad som helst hända. Ska vi utveckla päls igen, tar det nog några millioner år. Har vi haft päls för några millioner år sedan, kanske det tar lika länge för oss att få päls igen. Det vi har haft, borde vi kunna få igen, det ligger ju någonstans i våra gener. 
 
Men tro för all del inte att jag förespråkar att vi nu, så som det är nu, börjar leva som aporna. Detta har aldrig varit min tanke. Min tanke är enbart att vi sakta vänder människans evolution. Så enkelt är det: att vi börjar röra oss mot djurriket igen, för att kunna överleva som art. Det är faktiskt fråga om vår arts överlevnad, så allvarliga är hoten från klimatförändringarna. Och innan vi når apornas livsstil (som är överlägsen vår i ekologiskt hänseende) måste vi gå genom många faser, såsom urban odling, permakultur på landsbygden, lågteknologi, emigrering till varma länder, städernas övergivande och en återgång till landsbygden, stenålderslivsstil som jägare-samlare (jag förespråkar fiske, inte vanlig jakt), tills vi slutligen, om några millioner år, utvecklar päls. Vid det laget är mänskligheten samlad i tropikerna igen, och den global mänskliga populationen är inte mer än ett tiotal millioner. 
 
Är detta enbart att regrediera, gå bakåt i utvecklingen? Jag tror inte det. För vad är "framsteg" egentligen? Är det inte att anpassa sig till sin miljö? Är inte det det viktigaste i alla framsteg? Om man tar det som måttstock på framsteg, då är människornas förvandling till apor ett enormt framsteg, ja en utveckling värd namnet, som skulle rädda både planeten och mänskligheten. För mänskligheten idag håller faktiskt på att förstöra sin och planetens framtid. Så som det nu utvecklar sig, kan mänskligheten överleva i högst ett sekel. Det jag arbetar för, är däremot att mänskligheten skall få leva i tiotals millioner år framöver, helt tills nästa massutdöende av naturliga orsaker, som kommer med jämna mellanrum under evolutionens gång. Tänk efter; hundra år i jämförelse med tiotals millioner år. Det är en ganska stor skillnad. Ska vi offra dessa millioner år av utveckling bara för ett sekels bekvämlighet? Det vore rena vansinnet. Måtte mänskligheten vakna och besinna sig, så att vi kan återvända till våra rötter, där vi verkligen hör hemma, i naturen och bland djuren, med fötterna planterade i mullen. Detta låter kanske som pest för de religiösa, men för en ateist som jag är det ljuvligt klingande toner att bli ett med det fysiska, med materien och vår djuriskhet. 
 
Vi bör alltså röra oss i riktning mot djurriket. Men därmed inte sagt att jag menar att vi bestämt måste gå linjen ut, och verkligen bli apor. Det skulle faktiskt räcka att vi levde som ursprungsbefolkningar lever i Amazonas regnskog idag, för att mänskligheten och planeten skulle räddas. Men jag leker med och fascineras av tanken att vi åter kan bli apor. Vi skulle nog vinna mycket på det, tror jag. Apor är mer anpassade till sin miljö än människor, och pälsen är en stor styrka, så behöver man inte tillverka kläder, och lukta illa om man inte tvättar sig och sin kläder. Vore det inte härligt att kunna gå naken året om, i ur och skur?
 
Och det vore rättvist mot de fattiga om vi blev apor igen, då skulle ett jämlikt samhälle uppstå, klassamhället skulle störta, det skulle inte finnas rika och fattiga. Och det skulle också försvåra uppkomsten av en ny civilisation, med allt det förtryck, all den ojämlikhet och allt det slaveri det skulle innebära. 

Carl Jonas Love Almqvist om att människan ska bli som ett djur

"Djuriskt? Det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven det Djuriska, Naturiska, hvarför skulle det vara så gement? Det djuriska som står under oss i de flesta fall, står dock över menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans strävande, påstår man, skall verkligen vara, att till sluts blifva natur igen, att bliva liksom ett djur." 
(Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) i "Drottningens juvelsmycke")
 
 
..."för övrigt skall man snart se, att en högre idé genomspelar det hela. Den mystiska idéen om animal coeleste eller Menniskan, icke naturisk eller djurisk i vanlig låg mening, utan såsom ofvan bildningens strider född till natur och enhet med sig sjelf i himmelsk mening – en sådan föresväfning har visat sig för min själ."
 
(Almqvist i ett brev till Atterbom)
 
Almqvists "animal coeleste" refererar till en idé inom nyplatonismen och mystiken, som jag inte lyckats spåra, varken i böcker eller på internet (jag googlade på "animal coeleste", och jag hittade inte en enda engelsk sida med den frasen på. Otroligt). Jag hittar den bara hos Almqvist. Det är märkligt hur nära den kommer min egen djurism. Otroligt att andra än mig har tänkt dessa tankar, och det för så länge sedan (på 1800-talet). 

Om min gamla blogg, mina mediciner och mitt känsloliv nu och fordom

Jag har på sistone läst en del i min första blogg "Lars Larsen" som jag skrev från 9.11.2006 till 11.2.2008. Jag trodde jag hade förlorat bloggens text för gott när jag brände upp en stor bunt med mina skrifter efter att jag kollapsat psykiskt hösten 2011 och ville förinta en del av min historia som jag inte ville veta av. Men det visade sig att min gode vän Istvan Molnár, poet och författare, hade sparat filerna till mycket av det som jag hade printat ut i den bunten som jag brände upp (jag hade förlorat filerna också). Jag fick filerna från honom för några månader sedan, och gissa om jag blev glad! Det var som om om jag fått tillbaka en del av min historia, en mycket viktig del. 
 
Nu har jag läst lite av de tidigaste texterna i filerna, tio år gamla, och det är underligt att se vilket levande känsloliv jag hade den gången. Jag har ju vant mig vid att ha ett avtrubbat känsloliv delvis p.g.a. min psykiska sjukdom (schizofreni), men också, och kanske framför allt, p.g.a. mina antipsykotiska mediciner som jag tar en ganska stor dos av varje kväll. Jag äter dem motvilligt, mycket p.g.a. att min flickvän Titti och min läkare vill det.
 
Jag läste en text i min gamla blogg från den 24 April 2007 om att  "Igår kväll läste jag Tarjei Vesaas "Isslottet" och grät. Idag stönade jag av lycka när jag "gick till jobbet" genom den solförklarade vitsippsskogen mellan min kåta och Skarpnäck."  Ja, jag minns att sånt kunde hända när jag ännu var frisk i själen och utan mediciner. Jag kunde uppleva både stor glädje och stor sorg och depression. Så länge jag har ätit mediciner har jag mest känt samma gråa känslor, likgiltiga och vardagliga, utan intensitet. Visserligen kunde jag gråta lite på Olle Hjerns begravning (för första gången på tre och ett halvt år), men det var ett stort undantag, en överraskning, så dött som mitt känsloliv är för tillfället. Så någonstans begravd under sjukdomen och medinerna, lever mitt känsloliv ännu. 
 
Jag har undrat om jag någonsin kan få tillbaka samma rika känsloliv som jag hade innan sjukdomen och medicinerna, eller om jag blivit på något sätt kemiskt lobotomerad av medicinerna, så att det blivit irreparabla skador i min hjärna. Det återstå att se, och jag ska snart fråga min läkare om jag får lov att trappa ner på medicinerna, för jag har nu ätit dem i över fyra år, utan att få nya psykoser. Men en vän (Riikka) sade att det tar två år att trappa ner på så mycket mediciner som jag äter, i vanlig läkarpraktik. Titti har gått med på att jag får börja trappa ner på medicinerna om läkaren godkänner det. 
 
Mitt döda känsloliv är en svår sak att handskas med i min relation till min flickvän Titti. Vi lider båda av det, jag har svårt för kärlek, empati och att visa uppskattning. Det hotar att förstöra vår relation. 
 
Vi pratade igår med Titti om det kan vara så att den dystopiska stämning som råder på min blogg, där jag spekulerar i och suktar efter kollapsen, kan komma delvis av mina mediciner. Jag har liksom inte så stor kärlek till livet längre, p.g.a att jag inte känner så mycket, och så projicerar jag det utåt så att jag vill att allt ska kollapsa. Det kan vara en delorsak till mina dystopiska visioner, förutom min kärlek till naturen och min längtan efter civilisationens fall och de fattigas och den vilda naturens comeback.  

Leken "Hela havet stormar" som bild på vår världsekonomi

Ekonomi- och energianalytikern Nicole Foss har sagt att världsekonomin påminner om leken "Hela havet stormar", där man sätter en ring av stolar, och så skall alla gå runt stolarna i en ring medan någon spelar musik. När musiken tystnar, skall man sätta sig på stolarna, men det finns alltid en stol för lite, så någon blir utan stol. 
 
Oljan har pumpat upp vår värld på konstgjord väg, så att det finns för många människor i vår globala ekonomi. När oljan sinar, blir detta uppenbart, det "finns för få stolar" i världsekonomin. Det kommer att finnas för lite mat när oljan sinar, eftersom matproduktionen är helt beroende av oljan, och har pumpats upp av den (och naturgasen) på konstgjord väg. Sven-Olof Jakobsson skriver i boken "Sista droppen" (SJ-förlaget 2008) att hektarskörden skulle minska med 65 % om man avstod från konstbevattning, konstgödsling och bekämpningsmedel. 
 
När industrialismen började, alltså 1750, var världsbefolkningen endast på 750 millioner, alltså nästan tio gånger mindre än idag, då vi är 7,4 miljarder. Jag förespråkar att vi på sikt bör minska befolkningsmängden frivilligt till den nivån som den var när industrialismen började, för att undvika påtvungen massdöd av människor. 
 
Jag är mentalt förberedd på att det finns en stor risk för att jag inte kommer att dö en naturlig död, utan dö svältdöden när ekonomin kollapsar efter att oljan börjar sina. Klimatförändringarna kommer också att spela en stor roll till varför det kommer att bli brist på mat. En nuklär vinter efter ett kärnvapenkrig skulle ha samma effekt. Om vi har tur undviker vi det. 
 
Men jag tror kollapsen kommer att bli en långt utdragen process, inte så snabb och kataklysmisk som jag har trott tidigare. 

Utdrag från boken "Sista droppen" av Sven-Olof Jakobsson

"Sista droppen" är en bok om Peak Oil av Sven-Olof Jakobsson som kom ut på SJ-förlaget i Karleby 2008. Jag lånade den på Åbo stadsbibliotek. Den är läsvärd och välinformerad, fast jag nog fann flera faktafel. Och profetiorna om framtiden i boken har inte riktigt slagit in. Jakobsson spår att vi kommer att i framtiden se en återgång från staden till landsbygden, där hästen kommer att tas i bruk när inte oljan mera finns för jordbruksmaskinerna. Detta tror jag kommer ske, men inte lika snart som Jakobsson spår. 
 
 
Här kommer några utdrag ur boken:
 
"Under senare år har oljebolagen offrat mer medel på att leta efter olja än värdet därav varit. Detta är faktum, som gjort att oljeletningen håller på att upphöra liksom också investeringarna i ny raffinaderiverksamhet, trots att den utgör flaskhalsen för ökad bränsleproduktion. 
   Det verkar alltså som om oljeindustrin redan skulle ha börjat anpassa sig i situationen då oljeresurserna upphör och styr därför sina satsningar allt mera på alternativa energiformer, liksom naturgas och förnyelsebar energi. Situationen är redan så allvarlig, att fastän man nu skulle göra ett megafynd av olja, skulle den inte förmå fördröja den annalkande oljekrisen mera än en aning. Ändå tilltar efterfrågan med ca. 2 procent per år, som betyder att världens oljeförsörjning redan blivit tvungen att ty sig till gamla reserver."
 
"Även om vi i första hand ser saken som en prisfråga, uppstår det största problemet utav, hur varje land förmår anpassa sig till oljebristen. Det kan slutligen utfalla till en fördel för de fattigaste länderna. I de fattiga länderna kan anpassningen nämligen bli enklare därför att man inte tidigare heller använt olja till annat än till de nödvändigaste transporterna och i kollektivtrafiken, medan privatbilism och nöjeskörning i det stora hela inte existerat alls."

Vad jag skulle göra om kollapsen kom idag

Jag har tänkt i det sista på vad jag skulle göra om civilisationens kollaps kom idag *. Jag tror att det skulle bli mycket långa matköer i staden till gratisutdelning av mat, och jag skulle ställa mig i dem till att börja med, och försöka läsa nån bok medan jag väntar i kön. Men när köerna blir kilometerlånga, så att man måste vänta en hel dag på maten, då skulle jag inte orka vänta, utan jag skulle bege mig på luffen på landsbygden för att söka jobb på nån bondgård, med ryggsäcken (med tält, sovsäck och liggunderlag i) på ryggen. Jag skulle fråga min flickvän Titti om hon vill följa med. Och sedan skulle jag först fråga ekobyar som Änggärdets ekoenhet om jag får vara med och odla på deras mark i utbyte för mat. Jag skulle sova i tält i närmaste skog. Om inte jag får jobba på en ekoby, satsar jag på ekologiska bondgårdar, genom WWOOF, som är ett system på nätet för att sammanföra ekologiska bondgårdar med frivillig arbetskraft, där man får kost och logi mot att arbeta på gården. Först om jag inte hittar arbete på någon ekologisk bondgård, tar jag första bästa vanliga icke-ekologiska gård. 
 
I början skulle jag begränsa mitt arbete på gården till sex till åtta timmar per dag, för att spara min kropp. Jag skulle jobba bara så mycket som behövs för att få tillräckligt mycket mat för att orka jobba. Men om jag tvingas till överarbete med för lite mat (som kan bli resultatet om kollapsen djupnar), skulle jag lämna bondgården/ekobyn, och försöka mig på tiggeri, för jag vill inte förstöra min kropp på arbete. Jag skulle vandra Sverige runt och tigga mat (jag skulle bara fråga om jag kan få lite bröd), och på sommaren skulle jag stjäla lite säd och potatis från åkrarna, och om hösten skulle jag plocka blåbär, lingon och svamp i skogen, och ta lite äppel från förvildade äppelträd som jag hittar. Jag skulle också försöka få tag i metspö, antingen låna eller tillverka ett själv, och fiska lite i sjöar och hav. Men det skulle nog bara fungera i kollapsens tidiga skede, eftersom vattendragen efterhand skulle bli utfiskade, för alla skulle gå och fiska efter kollapsen. 
 
Om kollapsen blir så djup att jag inte får någon mat mer av mitt tiggeri, då skulle jag vandra vidare och tigga tills jag svälter ihjäl, eller dör av någon sjukdom, och dö på någon farstukvist ute på landet. Jag skulle kämpa "till the bitter end". Men hellre dö på luffen än att arbeta ihjäl sig på någon gård, för det senare är rena Sisyfosarbetet/slavarbetet/koncentrationslägerarbetet, och skulle nog bli mycket tungare. 
 
När jag tänker på kollapsen, känner jag en underlig förtröstan. Jag känner att jag nog skulle klara det utan att bli vansinning. Jag skulle nog klara av att dö av svält. Jag tror inte det skulle bli för tungt. Jag skulle däremot glädja mig över att naturen och tredje världen får se en comeback p.g.a. kollapsen, de som har lidit så djupt under civilisationens grymma ok. Bäst skulle det bli för tredje världen, som inte längre behöver göda den rika världens sjuka begär, utan kan satsa på självförsörjning istället för att odla tobak och kaffe till oss i väst. Däremot är jag lite mindre säker på att det skulle bli så bra för naturen, ty klimatet skulle snart bli varmare p.g.a förlusten av "global dimming". Och alla skulle, över hela världen, börja elda med ved, och göra biobränslen (etanol och metanol) av träd, vilket skulle göra slut på våra skogar efter hand. Men naturen skulle sakta återta städerna, som skulle övergivas av människorna efter hand. Naturens comeback i städerna, och landsbygdens återuppbyggande (kanske det uppstår självförsörjande tipibyar överallt) skulle glädja mig stort, och vara som en kompensation för slitet för att få tillgång till mat. 
 
 
* förvisso tror jag att kollapsen blir en långt utdragen process, inte snabbt och kataklysmiskt som jag trott förr, men detta är bara ett tanke-experiment. 

Något mer om min ambivalens gentemot undergången

Jag har undrat mycket över min ambivalens när det gäller undergången, när det gäller klimatförändringarna och oljetoppen. Det där att jag samtidigt vill att undergången ska komma, men också samtidigt kämpar emot den och hoppas att den kan mildras så mycket som det går. När det gäller klimatförändringarna, hoppas jag att de ska komma snabbt och göra slut på lidandet i naturen och hos mänskligheten, men sedan finner jag samtidigt tröst i tanken på oljebristkollapsen, som kan mildra klimatförändringarna. Denna ambivalens påminner mig om ambivalensen hos en cancersjuk människa som snart ska dö och lider mycket. Hen längtar efter att få dö snabbt, så att hen inte behöver lida så mycket, men samtidigt skulle hen vilja bli frisk så att hen kunde leva vidare. Hen älskar trots allt livet. 

Att putsa på och göda de rikas rikedom är Sisyfosarbete

Har ni hört den antika grekiska myten om Sisyfos? Han som fick till straff av gudarna att rulla en stor tung sten uppför ett högt berg, och var gång han nådde toppen, rullade stenen ner igen, och han fick börja arbetet om från början. Detta var han tvungen att fortsätta med i all evighet. 
 
Detta påminner mig om något: vår tids löneslaveri. 
 
Sisyfos arbete var meningslöst, och jag anser att det mesta som görs i vår civilisation är meningslöst putsande på de rikas rikedom, helt onödigt och ofta destruktivt arbete. Det görs "frivilligt" bara för att man inte ser hur meningslöst, onödigt och destruktivt det är. Hade man fattat detta, hade man aldrig gått med på det. 
 
Meningsfullt arbete, sånt som verkligen gör en skillnad här i världen, som göder det goda och nödvändiga och nyttiga, det är inte tungt i egentlig bemärkelse, hur man än sliter. Det är som att offra sig för sina barn, det gör man med glädje, för man vet hur nyttigt det är. 
 
Men att göda någons onödiga rikedom, är tungt i egentlig bemärkelse. Det arbetet har inte det nyttigas välsignelse. Det gör man för att man måste, mest. För att få stålar. Inte för att det är nyttigt. Eller varför tror du folk arbetar i alkohol- och tobaksindustrin? Är det för att det är nyttigt och nödvändigt? Nej, det är för att få stålar, och man förnekar för sig själv hur onyttigt och onödvändigt ens arbete är, fast man egentligen vet det någonstans innerst inne. 
 
Jag minns hur tungt det var i min barndom och tidiga ungdom att hjälpa min far att bygga sitt gigantiska nya hus. Någonstans visste jag hur megalomant projektet var, och hur onödigt det slit jag utsatte mig för var. Jag hade inte känt det så tungt om det var en liten stuga han byggde, eller ännu bättre, en tipi, en jurta. Jag kände det som slaveri, och jag har ända sedan dess en aversion mot byggbranschen, jag har traumor från det slaveri som jag utsatte mig själv för för att bygga min fars hus. 
 
Det som är verkligt nödvändigt, kräver aldrig slaveri. Slaveri uppstår alltid för att det är någon rik människa som kräver att vi ska göda deras rikedom, som vi ska slava för, medan de själva har det bekvämt. Det fanns inte slaveri på stenåldern när vi var jägare-samlare, innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Slaveriets frö uppstod p.g.a. stadskulturens uppkomst, när det uppstod herrefolk i stadsbildningar som inte arbetade med jordbruk, som ville ha en andel av de jordbrukandes skörd genom beskattning. Det tog inte länge innan herrefolken tog sig slavar som gödde deras rikedom rent direkt, som tvingades tjäna dom i hushållet och i andra arbetsuppgifter i städerna, såsom byggarbete. Men det hela började med att herrefolk i städerna gjorde anspråk på de jordbrukandes skörd, så att de tvingades slava för dom till en viss grad, och arbeta mycket mer än vad de hade gjort om de bara hade odlat för eget bruk. 
 
Det är detta som är slaveri; att jobba för mycket och för tungt. Är man självförsörjande, och inte tjänar någon herre över sig, då behöver man inte jobba för mycket och för tungt. Sisyfosarbetet börjar när man börjar göda någon rik människas rikedom över sig, då får man inte bara för mycket arbete, utan överloppsarbetet blir dessutom meningslöst, för den rika människan skulle mycket väl kunna försörja sig själv och klara sig själv genom att leva ett enkelt liv. 
 
Som anarkoprimitivist är jag emot alla herrar och all teknologi, emot alla rika och all rikedom m.a.o. Det gör också att jag är emot allt löneslaveri. Alla ska få kunna bli självförsörjande, enligt mig, och genom permakulturens listiga design få en lätt arbetsbörda, ingen ska behöva arbeta mer än högst två till fyra timmar per dag, så som det var på stenåldern när vi var jägare-samlare. Jag vill att vi blir barmhärtiga mot oss själva, och att vi inte kräver av oss själva detta tröstlösa Sisyfosarbete som det är att jobba åtta timmars dagar bara för att göda någons rikedom, göda någons absurda alkohol- eller tobaksbegär, eller något annat av de otaliga onödiga och skadliga begär som den rika delen av världen har.  
 
Men detta kräver att vi avvecklar civilisationen, och återgår till naturen, till det vilda, till de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det är detta sann barmhärtighet mot oss själva och andra, kräver. 

Djurismen och utvecklingen

Folk som läser om djurismen på den här bloggen kan kanske börja undra hur jag ser på utveckling överhuvudtaget. Finns det någon plats för utveckling inom djurismen? Handlar inte djurismen bara om att gå bakåt i utvecklingen, inte framåt? Nu ska jag försöka svara på detta:
 
I den vilda naturen är utveckling alltid en fråga om anpassning till sin miljö. Det är det naturliga urvalets väg. Det finns knappt någon annan utveckling i den vilda naturen. Jag menar att vi måste tillbaka till detta. Jag vill inte veta av någon annan utveckling än anpassning. Och det är detta som civilisationen saknar. Dess utveckling har ingenting med anpassning till miljön att göra, utan är cancerns utveckling; ohämmad, okontrollerad expansion, som till slut dödar planeten, sin värd. 
 
Så ja, jag tror inte på utveckling, om man med det menar civilisationens ohämmade expansion. Jag tror att vi där måste avveckla, inte utveckla. Vi måste utvecklas baklänges, så att säga, anpassa oss mer och mer till den vilda naturen. Det är också en slags utveckling, men något radikalt annat än t.ex. teknikens utveckling inom civilisationen. Det handlar inte om expansion. Det är att lära sig att begränsa sig själv för att annat liv än en själv kan trivas och växa. Det handlar om självbesinning, om självkritik, något som civilisationen i förödande grad är utan. När hörde du senast om ett multinationellt företag som frivilligt begränsade och avvecklade sig själv? Men det är just detta som krävs för att vi ska få en beboelig planet om hundra år. 
 
Jag tror på moralisk utveckling, inte teknologisk utveckling. Dessa står ofta mot varann, man kan ofta inte ha båda två på samma gång. Tar vi moralen och vårt ansvar för planeten på allvar, då börjar vi avveckla teknologin och civilisationen. Skiter vi i moralen och planeten, då fortsätter vi att utveckla tekniken, på tredje världens, planetens och klimatets bekostnad (teknologi kräver nästan alltid höga utsläpp, exploatering samt slavarbete i de lägre delarna av hierarkin). 

Lite urfolksvisdom

"Varför ska vi odla när det finns så mycket mongongo-nötter i världen?" - som en man ur Sanfolket i södra Afrika uttryckte det när han fick frågan om varför han inte valt att bli jordbrukare." (från David Jonstads bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga", Ordfront 2016)

Lågteknologin och den milda primitivismen

Som många av mina läsare kanske vet, så är jag emot teknologi. Men jag är inte emot all teknologi lika mycket. Medan all högteknologi enligt mig är destruktiv, förslavande och ohållbar i längden, finns det lågteknologiska lösningar på världens problem som kan fungera som en bro för mänskligheten på vägen tillbaka till naturen "på andra sidan Jordanfloden". Dessa kan ha en helt avgörande betydelse för att vi överhuvudtaget skall kunna återgå till det vilda och till vår rättmätiga ekologiska nisch i djurriket. Jag skall ge er några exempel på lågteknologiska lösningar:
 
1) Permakultur är ett designverktyg som man kan applicera på nästan vad som helst, men som man oftast hör om i förbindelse med trädgårdsodling. Poängen med permakultur är att designa hållbara, ekologiska system, där man arbetar med naturen istället för mot naturen, och där man försöker efterlikna naturens ekosystem; kretslopp, hållbarhet, långsiktighet, resiliens, mångfald osv. Kompostering, täckodling och skogsträdgårdsodling är exempel på permakultur inom odling. Lokalisering av ekonomin (såsom lokala valutor är ett exempel på) är ett exempel på permakultur inom finansvärlden. Ofta är poängen att allt ska kunna göras för hand, helst utan maskiner och olja, lokalt. Det är hantverk och lågteknologi (som man kan tillverka själv) som gäller här. 
 
2. Cykeln är en annan lågteknologisk lösning, som jag tror vi kommer få allt mer användning för när oljan sinar. Det har sagts att cykeln är det mest energieffektiva sätt att röra sig snabbt som finns (den tävlar med tåget förvisso). Visserligen behöver vi högteknologi för att tillverka cyklar, men när de en gång är tillverkade, kan de hålla i hundra år utan att högteknologi behövs, bara man reparerar och lappar. Detta gör att de är mycket väl ägnade att utgöra en del av bron tillbaka till naturen. 
 
3. Att värma vatten i komposten är ett lågteknologiskt koncept inom permakultur. Man sätter en vattenslang med vatten i inne i sin kompost, och låter komposten värma vattnet. Sedan använder man det uppvärmda vattnet till att duscha sig med. 
 
 
Gemensamt för det mesta av lågteknologi är att den ofta kan byggas för hand, lokalt, utan globaliseringens industriella processer, och att den sannolikt överlever civilisationens kollaps. Bilen är högteknologi och kan inte användas utanför civilisationen och dess olja och biobränslen och el. Cykeln är lågteknologi och trivs bra utan civilisation. All teknologi innan industrialismens ankomst kan räknas som lågteknologi, och kommer sannolikt att upplivas när civilisationen kollapsar. 
 
Lågteknologi är en form av mild primitivism som jag finner hos t.ex. David Jonstad, Leo Tolstoj och Omställningsrörelsen. 

Vår kulturella bubbla

Vår civilisation lever inte bara i en global finansiell bubbla (som har sitt centrum i USA), utan även i en kulturell bubbla. Vi har radikalt överskattat människan - detta är religionens och humanismens viktigaste bidrag - och snart kommer den bubblan att spricka när vi ser vad civilisationen och humanismen leder till; ekokatastrof. 
 
Vår kulturella bubbla innebär att vi i praktiken inte vill tillstå att vi är djur i naturen. För en stor del av världens befolkning - särskilt de religiösa - är detta inte bara en praktik, utan även ett teoretiskt fundament; människan står över djuren och naturen, och är bestämd att härska över dessa. Snacka om hybris av gigantiska mått. Även värre blir det när de religiösa anser sig utvalda av Gud, hela vårt oändliga kosmos´ skapare. Här är den kulturella bubblan nästan gränslöst stor. Men den spricker en dag när de religiösa ser att Gud inte kommer och räddar oss från klimatförändringarna och oljetoppen, att det inte finns någon gud som kan rädda oss från våra egna gärningar. Däremot finns döden som den slutliga räddningen, men den är bara räddning för en själv, resten av människorna och djuren måste fortsätta uthärda en värld i ruiner. 
 
Var det detta som våra fantastiska teknologiska prestationer leder till? Ekokatastrof? Då är de inte värda mycket. Och då är inte människosläktet mycket att hurra för. Att vi inte kunde se detta i tid. Vi borde ha sett det på 1700-talet, så att vi hade undvikit industrialiseringen, Swedenborg borde ha sett det och varnat för det. Men inte ett knyst av kritik hör vi från honom. Vi måste vänta tills det var för sent, till tidigt 1800-tal för att höra de första högröstade protesterna mot industrialismen; från ludditerna, riktiga aktivister som gick omkring och slog sönder maskinerna i fabrikerna, för de stal deras arbete. Nu har maskineriet vuxit sig så gigantiskt att det känns hopplöst att försöka slå sönder det, fast jag gärna skulle vilja det. Mina saboteringsförsök får begränsa sig till den här bloggen, eventuell bokutgivning (jag planerar ett sådant snart) och till Greenpeace-aktivism. 

Maskiner sparar inte arbete

John Stuart Mill uttryckte på 1800-talet att han inte trodde att det fanns en maskin som sparat en enda minuts arbete. Jag håller med honom, och jag tror det även gäller dagens maskiner. Detta särskilt som det finns så många onödiga maskiner, som inte alls behövs, som vi skulle klara oss bra utan.
 
Och när man tänker på vilka otroliga infrastrukturer det krävs för att skapa dessa maskiner, vilka mängder av resurser och arbetskraft, då är man benägen att hålla med Mill.
 
Tänk bara på att en bil idag (de flesta i staden kan klara sig utan sådana) är byggd av 20 000-30 000 komponenter, enligt denna nätsida. En bil är oerhört komplex. Anar du då att bilen kanske inte sparar arbete, särskilt då man i staden kan klara sig utan bil?
 
Orsaken till att vi tror bilen sparar arbete, är att vi blundar för det arbete som sker på andra sidan jordklotet, i tredje världen, för att vi ska få våra maskiner (detta har särskilt humanekologen Alf Hornborg påpekat). Vi blundar t.ex. för slitet i gruvorna och i fabrikerna i tredje världen, där man ofta arbetar under omänskliga förhållanden. Och detta bara för att göda vår lyx och bekvämlighet. Det är oerhört fult, ja vidrigt av oss att godkänna något sådant.  
 
Alf Hornborg har i boken "Myten om maskinen (Daidalos 2010)"  skrivit att maskinen bara är en omfördelare av tid och rum, där vinsten för oss i väst innebär förlust någon annanstans, ofta i tredje världen. Våra maskiner är anspråk på andras tid och rum. Desto mer maskiner, desto större anspråk. Maskiner handlar om ojämnt utbyte mellan civilisationens centrum och dess periferi. Men vi är blinda för detta utbyte, då vi beter oss som om maskinerna är någon sorts ymnighetshorn, cornucopia, som om de inte krävde arbete och slaveri för att produceras, utan är produktiva i sig själv. . 
 
Om du tror att maskiner sparar arbete, försök då förklara varför vi arbetar dubbelt så mycket idag som vi gjorde på stenåldern (och dessutom kan man knappast kalla det för "arbete" det stenåldersmänniskorna gjorde, eftersom de inte skiljde på arbete och fritid). Kommer inte mycket av detta överarbete just av bl.a. det faktum att vi bygger maskiner? Vi har faktiskt blivit slavar under våra egna maskiner. Det är maskinerna som håller oss vid liv, och vi slavar för att bygga alltmer komplicerade maskiner, som kräver bara mer och mer arbete, i en ond cirkel. Och dessutom; vi hade aldrig lyckats bygga dessa maskiner om det inte var för att vi har oljan, kolet och gasen som våra viktigaste slavar. När den sinar, då blir det igen mycket tydligt att maskiner inte sparar arbete. Alla arbetslösa i världen skulle inte räcka till då för att bygga våra maskiner, utan oljan, kolet och gasen. Dessa energikällor skapar illusionen av att maskiner sparar arbete. När den tas bort, då blir det igen mycket tydligt och klart att maskinerna inte sparar arbete, utan kräver slaveri (vilket den redan kräver nu, med all olja, kol och gas i världen). 
 
Den som tror att maskiner sparar arbete glömmer också ofta de många åren man gått i skola (detta är också arbete); grundskola, gymnasium eller yrkesskola och högskola, för att kunna skapa och arbeta med maskiner. 
 
Civilisationen är idag faktiskt som ett enda gigantiskt arbetsläger, där man nästan tvingas arbeta om man är frisk. Och detta är mycket p.g.a. våra maskiner. 

Det har gått inflation i orden

Allt som det blir för mycket av, tappar i värde. Så lyder en naturlag. När det gäller pengar, kallas det inflation. Ekonomisk inflation uppstår när det finns för mycket pengar i systemet som inte backas upp av något som har reellt värde, såsom t.ex. energi. 
 
Jag vill nu påstå att det samma gäller vårt språk, orden.  Det kan gå inflation i orden. Det händer när det finns för mycket ord i systemet som inte backas upp av reella handlingar, alltså när det finns för mycket tomma ord. Jag menar att detta har skett i världen idag, särskilt med internets ankomst. Vi pratar så mycket om att rädda miljön och klimatet, men så lite görs. Ord betyder föga idag, böcker likaså. Man kan köpa en pocketbok på Second Hand för tio kronor. Då har det verkligen gått inflation i böckerna. Vi har för mycket böcker helt enkelt. Förlagen spyr ut böcker som om det finns för få böcker i cirkulation, fast biblioteken är överfulla och Second Hand-butikernas bokhyllor är så fulla att dessa butiker inte kan ta emot så mycket bokgåvor mer. Och människor läser alltmindre böcker och alltmer på internet. Detta verkar inte bokproduktionen ha lagt märke till, det har aldrig getts ut så mycket böcker som i början av 2000-talet, särskilt på grund av att det finns en massa människor som ger ut sina böcker själv, utanför förlagen. Och det uppstår hela tiden nya förlag, som svampar i skogen.
 
Bokinflationen är en del av ordinflationen i samhället. Och det har heller aldrig tryckts så mycket skräplitteratur som idag, så mycket skräpdeckare, skräptidningar och skräpveckotidningar. Detta har markant minskat ordens status i vårt samhälle, och bränt marken för ytterligare språkliga revolutioner. Ord missbrukas systematiskt och urholkas på mening och djup systematiskt, särskilt genom reklamen och televisionen. Poeterna kämpar frenetiskt för att motverka ordinflationen och återge orden dess tyngd och djup. Men de har misslyckats grundligt. Språkmaterialismen är ett exempel på detta misslyckande.
 
Ord har blivit alltmer kommersialiserade, som varumärken, logon. Dom har också blivit alltmer historielösa, ytliga och "hippa". Reklamens ord kan ses som arketypen för vår tids ord.
 
Kontrastera detta med ursprungsbefolkningars språk, där orden ännu har kvar något av sin arkaiska makt och magi, en magi som man i västvärlden kan skönja även så sent som på 1800-talet och i början av 1900-talet, innan högmodernismen, senmodernismen och postmodernismen kom och saboterade språket (på samma sätt som de har saboterat konst och musik). På 1800-talet var poeterna ännu en samhällskraft att räkna med, som var med och avgjorde nationernas öde, idag är de ytterligt marginaliserade och kraftlösa, navelskådande och inkrökta i sig själva med sina verklighetsfrämmande och kraftlösa språkexperiment, som har fjärmat sig från folket och läses enbart av likasinnade och kritikerna. De etablerade poeterna idag (särskilt den unga generationen) duger inte längre för dödsannonspoesi. I dessa vänder man sig till äldre tiders poeter, vanligtvis.
 
 

Vad som skulle hända om vi implementerade naturens rättigheter

Civilisationen hänger på en skör tråd. Den kan bara upprätthållas genom systematiska brott, brott mot människor, djur och natur, genom slaveri, hänsynslös exploatering, skövling och förorening av omgivningen. Utan detta skulle civilisationen kollapsa. På så skör tråd hänger faktiskt civilisationen. När mänskligheten får sitt kollektiva etiska uppvaknande, möter sin räkenskapsdag, då är det kört för civilisationen, om inte oljetoppen och klimatförändringarna tar kål på den innan dess. Men olje- och klimatkollapsen kan få en tillnyktrande effekt på mänskligheten, när vi får se vad civilisation leder till.
 
Jag var för en vecka sedan på ett litet möte, "Earth Rights Conversation", i Solidaritetshuset på Söder i Stockholm, där vi hade en videokonferens om naturens rättigheter. En amerikansk kvinna (Mari Margil) höll en presentation för oss om hennes arbete för att få naturens rättigheter in i juridiken. Jag kände en väldig värme i själen och en märklig kontakt med jorden när jag lyssnade till henne. Här pågår det verkligen arbete bakom kulisserna som kommer att få avgörande betydelse för vår och jordens framtid, kände jag. Detta är något av det viktigaste arbete som miljörörelsen gör. Pella Thiel, som varit min lärare i en omställningskurs på Åland sensommaren 2015, var den som ledde mötet. Hon är en av pionjärerna för End Ecocide Sweden som är den svenska varianten av den globala rörelsen End Ecocide on Earth. Dom försöker få in i juridiken lagar som ska göra att miljöbrottslingar blir avkrävda räkenskap för sina brott. Detta är efter att brotten begåtts. Man försöker också stifta lagar som ska förebygga sådana brott, och här är det Global Alliance for the Rights of Nature som gör pionjärarbetet. Dom arbetar för att ekosystem skall kunna bli juridiska personer.
 
Det här arbetet behövs, eftersom naturen nästan inte har några rättigheter alls. Man får göra nästan vad man vill med naturen idag, inte minst företagen.
 
Under mötets gång fick jag ordet, och då sade jag att om vi verkligen vill implementera naturens rättigheter, då kan vi inte ha den civilisation som vi har idag, då måste vi sikta på nerväxt och avveckling av civilisationen. Andra i mötet verkade inte riktigt tycka om det där med ordet "ner" i nerväxt, och ville döpa det till "återväxt" istället.
 
Vad är det för samhälle som enbart kan bestå genom systematiska brott? Som kollapsar om man inte förstör planeten systematiskt? Det är ett samhälle som är totalt bankrutt, både moraliskt och ekonomiskt. Det finns ingen framtid för ett samhälle som kräver förnekelse av sina brott för att överleva.

Världen har hälften så lite oljereserver som det som länge har uppskattats

På tal om Peak Oil och att civilisationen tär på sitt eget fett - civilisationen lär inte vara så fet på olja som man kan tro. Enligt Peak Oil-skribenten Ron Patterson i April 2016 så har världen hälften så lite oljereserver som det som den officiella siffran varit länge.
 
David Jonstad skriver i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) följande: "Sedan början av 1980-talet har världens oljedrivna ekonomier varje år förbrukat mer olja än vad bolagen har funnit ny."

Jag hade mitt livs första vakendröm inatt

Inatt hade jag mitt livs första vakendröm (eller något ditåt): jag gick i drömmen in i en döende människas själ (jag tror det var Emil Gustafsons själ) och blev han, och upplevde dödsprocessen. Jag kom in i "andevärlden" som var en värld som jag helt kunde styra med mina tankar. Ville jag vara människa, var jag i en helt fysisk värld, men jag behövde inte vara människa. Jag kände att jag upplevde samma saker som Emanuel Swedenborg och Sadhu Sundar Singh upplevt i andevärlden (det hela var otroligt levande och verkligt, i slow motion), jag kände även av himmel och helvete, utan att besöka dem. Själv befann jag mig i en mellanregion som var mycket levande och vacker, rymden och en stad. Jag kunde visualisera det jag skulle vara med om, jag var medveten i drömmen om att jag kunde göra precis vad jag ville. I drömmen fick jag åter tro på livet efter döden, och jag vaknade från drömmen helt i den tron, med en universalistisk, panteistisk tro. Sen gick tron "över", jag märkte att det bara varit en dröm. I drömmen värderade jag mina skrifter i ljuset av min nya tro på livet efter döden, och ångrade min ateism. I början av drömmen såg jag min danske vän Samuel Schytt och något han skrivit, bl.a. en fråga om djävulen kunde bli frälst. Jag tror detta var en av mitt livs starkaste och mest levande drömmar.
   Jag drömde också att jag hade skrivit en bok om ateismen, och jag ångrade i drömmen att jag skrivit den. I drömmens andevärld var jag i en väldigt jordisk värld, och jag ville att den skulle vara sådan.
    Nu kan jag bättre förstå Swedenborg och andra s.k. "andeskådare".
 
Jag vill bara poängtera att jag inte börjat tro på andevärlden eller Gud p.g.a. den här drömmen. Jag kom till den tron inne i drömmen, men den gick "över" när jag vaknade.

Utdrag från Michael C. Rupperts bok "Confronting collapse"

Jag har nu läst "Confronting collapse. The crisis of Energy and Money in a Post Peak Oil World" (Chelsea Green Publishing 2009) av Michael C. Ruppert. Den är en viktig bok om Peak Oil, men Ruppert har inte fått rätt i sina förutsägelser om kollapsen. Han menar i boken att en storskalig kollaps skulle komma redan 2009/2010, men det har inte hänt. Ändå finns det mycket läsvärt i boken, och vi måste förbereda oss på att en kollaps kommer förr eller senare. Här kommer några utdrag från boken:
 
"Nuclear plants produce toxic waste that is the most lethal substance known to man, and it stays that way för hundred of thousands of years. The amount of energy required to imprison and monitor the wastes for thousands of years is incalculable. It is supremely selfish to pass these unknowable costs to generations that may not have the energy, Money or technical ability to complete the task."
 
 "A simple truth is all too apparent. There is no hope for any of us outside of a Community. We must learn to work with our neighbors in developing sustainable Lifestyles based upon reduced consumption and sharing of resources. This is difficult for Americans brought up on rugged individualism and competition and who have been taught to measure success in terms of consumer goods possessed and energy expended. But this is how our ancestors, the first settlers of this country, were able to survive and thrive. It is also how the Native Americans before them survived in a sustainable balance with the land and nature. Are we so deluded as to believe there can be no joy in life witout rampant consumption?
   A wise man once said that success was not having what you wanted but wanting what you had. Perhaps through relocalization, if it is embraced before it becomes an imperative, we will rediscover a quality of life that we have been missing and fill the void that we have been attempting ti fill with consumption?"

Civilisationen har börjat tära på sitt eget fett

Vi lever i peak oil nu. Det är ganska uppenbart. Enligt mig är det största beviset för det den kanadensiska oljesandsutvinningen, ett otroligt dyrt sätt att vaska fram olja, som täcker ett område lika stort som England eller Grekland. Detta tyder på en oerhörd desperation. Utan denna oljesand samt "fracking", skifferoljan, skulle den globala ekonomin kollapsa. Men fracking och oljesanden är så dyra sätt att utvinna olja att jag har börjat undra om inte civilisationen har börjat tära på sitt eget fett, "tära på kapitalet".
 
Fracking och oljesand har nämligen mycket låga EROEI (energy returned on energy invested). För att en ernergisort skall kunna driva en civilisation krävs en rätt bra EROEI (ungefär 10:1). I början av oljeutvinningens historia hade dock oljan 100:1 i EROEI. Fracking och oljesand har runt 5:1 i EROEI. Dvs. det krävs en tunna olja för att utvinna fem tunnor olja. Enligt vissa forskare har fracking så låg EROEI som 2:1, och andra säger att EROEI för fracking är t.o.m negativ!
 
Oljesand och fracking är ofantligt ohållbara sätt att utvinna olja, för de tär på civilisationen, de innebär att civilisationen äter av sitt eget fett. Och de har skapat gigantiska investeringsbubblor. De är helt enkelt inte ekonomiskt lönsamma. De kan inte hålla många decennier till.
 
Men det är just denna situation peak-oil-rörelsen har förutspått, det är detta som det innebär att leva i peak oil, när den billiga oljan börjar vara slut. Det är att vi i hela tiden större grad måste gå över till ickelönsam, otroligt dyr olja, högt hängande frukter på energiträdet, efter att de lågt hängande frukterna börjar vara plockade.
 
Det kommer att komma en punkt, då civilisationen har slut på fettet, och börjar tära på sina muskler. Då är inte kollapsen långt borta. Kollapsar den globala ekonomin, då kommer vi inte att ha råd att utvinna oljesanden och skifferoljan. Dessa kräver nämligen en energibuffert som vi just och just har nu (vi har visserligen stora oljereserver, men all den olja vi lyckas pumpa upp konsumeras av civilisationen, lite blir över som buffert). Oljesanden och skifferoljan kräver nämligen såna ofantliga mängder energi för att gå runt. Men genast när vi inte har denna energibuffert, så kan de inte längre fortsätta. Och då inställs alla nya investeringar i okonventionell olja, i oljesand, skifferolja, djuphavsolja, olja från kol osv.
 
Desto längre vi skjuter upp oljetoppskollapsen, desto snabbare och större blir den när den slutligen kommer. Det blir som en bubbla, vars bristning blir större desto större den har blåsts upp.
 
Vår energibuffert minskar nu hela tiden. Vi hittar allt mindre och mindre ny olja. Klimatmagasinet Effekt skriver i sitt fjärde nummer i år följande: "Det amerikanska energiorganet EIA, har beräknat att industrin kommer att hitta 8,5 miljarder fat om året under 2010-talet. Men förra året upptäcktes 2,7 miljarder fat och hittills i år (september, min anm.) har endast 0,74 miljarder fat upptäckts." Det är värt att anmärka här att världen använder 33 miljarder fat olja per år. Härav min tes att civilisationen har börjat tära på sitt eget fett. Världens oljereserver kan liknas vid fettet på en människa, och fynden av ny olja kan liknas vid människans matintag. För att fett skall kunna uppehållas och bildas, måste vi ha ny mat hela tiden, annars börjar vi tära på fettet. Just så är det med oljeproduktionen. Hittar vi inte lika mycket ny olja som vi använder varje år, då börjar vi tära på våra reserver. Och när reserverna är slut eller har blivit för dyra att utvinna, då börjar vi tära på våra muskler, själva infrastrukturen i civilisationen, och då är det snart kört. Vi har ännu en tid på oss att förbereda oss för kollapsen (om vi inte väljer avvecklingens väg), men den börjar skymta nu i fjärran.
 
David Jonstad skriver i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) följande: "Sedan början av 1980-talet har världens oljedrivna ekonomier varje år förbrukat mer olja än vad bolagen har funnit ny."
 
Här är en artikel som på ett silverklart sätt förklarar varför det är kört.
 
Samma blogg som har ovanstående artikel har en text som enkelt belyser vad det är att tära på sitt eget fett, tära på kapitalet: "...ett 1 miljoner kronor tjockt bankkonto (som) ger 10% i ränta. Alla medborgare inbillar sig att de lever på räntan när de konsumerar 100.000kr per år, och att detta kommer fortsätta för evigt då den där miljonen alltid finns kvar på kontot. Tyvärr är verkligheten sådan att vi endast får 1% i ränta och att de resterande 90.000kr dras ifrån vårt sparkapital. Myten om vår fantastiska civilisation går att upprätthålla genom att plocka ut 100.000kr om året tills den dagen kommer då bankkontot är tomt. Då får vi inte längre någon ränta, och har inte heller några sparpengar att ta av." (från detta viktiga inlägg, jag håller dock inte med författaren i slutklämmen där han verkar antyda att det är för sent att ta vårt ansvar för miljön, att slutresultatet blir detsamma i alla fall. Jag tror istället att varje ekogärning har betydelse genom att kanske några fler icke-mänskliga arter kan överleva mänskligheten om vi ger allt i kampen, och kanske Moder Jord kan återhämta sig efter att vi dött ut om vi ger allt)

.

“It is difficult to get a man to understand something, when his salary depends on his not understanding it.” (Upton Sinclair)

Syftar myten om den svunna guldåldern på vårt djuriska ursprung?

Många kulturer omkring i världen har i sina myter att vi en gång levt i en "guldålder", ett paradisiskt urhem. Kristendomens version av detta är den mest bekanta; Adam och Evas liv i Edens lustgård innan syndafallet. De levde där i harmoni med naturen, utan att arbeta, de åt fritt av frukterna på träden och de var vänner med alla djur och namngav alla djur. Sedan åt de av den förbjudna frukten, och utkastades ur Eden, för att arbeta i sitt anletes svett för sin mat (så förklaras jordbrukets uppkomst).
 
Jag undrar nu om detta kan spegla något av det som faktiskt skett i evolutionen; vårt lämnande av vårt urhem djungeln för att börja leva som jägare-samlare, eller vårt lämnande av livet som jägare-samlare för att leva som jordbrukare. Det senare är Daniel Quinns uppfattning i boken "Ishmael" (från 1992), där han antyder att lämnandet av Eden innebar vårt lämnande av livet som jägare-samlare, då vi ännu levde någotsånär i harmoni med naturen (enligt Quinn), och inte behövde arbeta i egentlig mening, arbete och fritid var ett den gången.
 
Jag tycker mest om den första versionen av dessa två, att myten om lämnandet av Eden speglar vårt lämnande av apornas livsstil i djungeln och började jaga, eftersom vi, enligt vissa forskare, utrotade många djurarter när vi började jaga och sprida oss över jordklotet. Med jakten började cancern. Vi borde ha stannat i djungelns ödmjukhet, där vi borde ha begränsat vår befolkning genom uppoffringar, istället för att offra andra djur genom jakt. Vi är inte heller köttätare av naturen, vi har inga huggtänder. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna.
 
Vad skulle ätandet av frukten på kunskapens träd kunna spegla? Vad i evolutionen passar det in på? Jag skulle kanske säga; uppkomsten av språket. Visserligen namngav Adam alla djuren i Eden, men jag tror detta skall förstås symboliskt, som syftande på vänskapen med alla djur. Språkets uppkomst för 40 000 år sedan var "kunskapens" uppkomst i motsättning till intuitionens och instinktens, något som ledde till religionens uppkomst, och den mentala cancerns, civilisationens uppkomst. Vi borde inte ha hittat på språket, och här håller jag med den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan, som menar att det symboliska tänkandet ligger bakom civilisationen och dess förfall. Vi borde ha nöjt oss med apljuden i djungeln. Det var när vi lämnade djungeln som vi efterhand hittade på språket, det växte antagligen fram som kompensation för den direkta, oförmedlade kontakt med naturen som vi hade i djungeln. Vi behövde språket för att jaga effektivt och för att sprida oss ohämmat, för att ta kontroll över djuren och naturen genom domesticering, vilket ledde till jordbruket till sist, för 10 000 år sedan.
 
Syftar alltså guldåldern i många kulturers mytologier på vår svunna tid i djungeln som apmänniskor, innan jakten och språket uppkom? På vårt djuriska ursprung?
 
Ätandet av den förbjudna frukten kan också syfta på uppfinnandet av elden, som uppfanns 1,5 miljoner år sedan av Homo erectus. Jag gör denna förbindelse eftersom det finns en parallell till syndafallet i Bibeln inom grekisk mytologi, nämligen Prometheus stöld av elden från gudarna. Han får, liksom Adam och Eva, också ett straff av gudarna, nämligen att kedjas fast vid en klippvägg, medan en örn varje dag kom och hackade ut hans lever, som varje dag växte ut på nytt.
 
Kan denna grekiska myt spegla något av det straff mänskligheten har fått för att de lämnade djungeln och uppfann elden? Straffet blev arbete. Mer och mer arbete desto mer människan använde elden (tänk på uppfinnandet av plogen och andra arbetsredskap p.g.a. elden).
 
Jag gissar att människan första gången lämnade djungeln för ungefär 3 - 2,4 miljoner år sedan, som människoapan Australopithecus. Och jag tror att detta berodde på en olycka, det var inte ett val som denna människoapa gjorde. Det var en olycka helt enkelt, som skulle få oanade följder. Olyckan var att klimatet förändrade sig, så att djungeln förvandlades till en mosaik av skogar och grässlätter, vilket tvingade människan till en ny matstrategi. Frukterna och grönsakerna räckte inte till, så Australopithecus började mer och mer äta kött, dock ännu inte genom jakt, utan genom asätande. Men detta var det första steget till jakt. Och Australopithecus använde enkla stenredskap för att komma åt märgen i benen och hjärnan i skallarna. Detta var fröet till jaktredskapen.
 
Men jag tycker att vi inte borde ha gått vidare till att börja jaga. Om maten inte hade räckt till, hade jag valt att svälta istället för att döda andra djur, vilket nog var emot vår natur. Hellre dö än att döda, är min filosofi. Och om vi inte hade börjat jaga, då hade vi kanske varit tvungna att stanna i (eller återvända till) djungeln, för det är svårt att leva på frukter och grönsaker på de afrikanska savannerna. Asätande accepterar jag dock.
 
Jag skrev att människan inte borde ha kommit på språket, att språket var vårt ätande av frukten på kunskapens träd. Men detta betyder inte att jag är emot all kunskap i sig. Det finns en instinktiv kunskap som jag gillar, som alla djuren har, och som inte behöver språket. Det är den kunskap som får oss att veta vad vi ska äta, hur vi ska försvara oss mot rovdjur, hur vi ska leva i harmoni med omgivningen. Det är en direkt kunskap, som sitter i generna, och fortplantas via generna. Denna djuriska kunskap borde få högsta prioritet i vårt samhälle, och den kan inte läras genom att sitta på skolbänken, utan genom att leva och forska själv. Den liknar mer visdom än kunskap, den är levd kunskap, kunskap i praktik.
 
Det är denna form av kunskap som jag försöker odla här på denna blogg. Kunskap om hur vi ska överleva civilisationen, hur vi ska reagera på katastrofen civilisationen med våra djuriska instinkter. Och jag använder visserligen språket till detta, men jag tror vi kan använda språket på ett instinktivt sätt. Vi kan få språket att uttrycka våra instinkter. Och även om jag förordar avveckling av språket för en återgång till den djuriska kommunikationen, så måste vi bygga en bro över till detta, och den går genom språket. Vi måste helt enkelt först artikulera det djuriska upproret mot civilisationen, innan vi kan börja färdas tillbaka till djurriket.

Utdrag ur boken "Permakultur i ett nötskal" av Patrick Whitefield

"Samtidigt är köttdjursuppfödning på säd mycket ineffektivt, eftersom en stor del av säden går till underhållsenergi för djuret. Det som blir kvar för oss att äta är bara ungefär tio procent av fodersädens ursprungliga näringsinnehåll."
 
"Snabbköpen använder onödigt mycket förpackningar och kräver, att grönsaker och frukt håller hög kosmetisk klass, vilket innebär att de ibland slänger så mycket som 50 procent av produkterna på grund av skönhetsfel."
 
"Mycket mat importeras från det fattiga Syd till det rika Nord, i många fall för att Syd ska kunna betala sina skuldräntor. Mycket av denna mat är proteinrik föda, till exempel sojabönor, som vi ger till våra djur. Samtidigt går människor i Syd hungriga. Ett steg på vägen mot en rättvis fördelning vore att vi anpassade vår förbrukning av kött, mjölk och ägg till hur mycket vi kan producera av egna tillgångar."
 
(från boken "Permakultur i ett nötskal" (Föreningen Permakultur i Sverige 2010) av Patrick Whitefield, originalet publicerades 1993)
 
 

RSS 2.0