för naturens skull

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)

Två män

Två män fick häftig kissnöd mitt på gatan.
Den ena urinerade strax i en vrå.
Den andra tänkte, otåligt, "Fy Satan!"
Och tvingade sig vidare gå.
Den ena var fri ifrån skam och bedrag.
Den andre hade slavaktigt sinnelag.

Två hemlösa de möttes mitt i staden.
Den ena hade tiggarskål i handen.
Han var ett alltför vanligt fall i raden
av folk som synes stå vid avgrundsranden.
Den andra var tillfreds med däggdjursrangen;
han hade festat loss på goda rester
han funnit i den närmsta restaurangen,
det var hans alldagliga, gratis fester.
Den förste hade slavaktigt sinnelag.
Den andre var fri ifrån skam och bedrag.

* * *

Det nakna folket

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll.

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur.

De ropade i en skogsdunga
så att blodet isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som det bländande ljuset föll, som nästan
gjorde drängen Robert blind.

Det var deras sätt att äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

* * *

Offerberget Moria

Jag vandrar uppför offerberget Moria
med Isak med och ryggen tyngd av ved.
Det är min civilisationshistoria
som så har böjt den gamla ryggen ned.

Mitt namn är Adam, med mig har jag Sonen
som bakom mig går mot sin undergång.
Den gammaltestamentliga Demonen
har plågat oss med sin befallnings tvång.

Mitt enda barn går bak mig, Kristuslammet,
min löftesson, min gråt om att få bli
stamfader till det släkte som ur dammet
skall resa sig till Edens harmoni.

Nu går han där bakom mig i sin fångdräkt
som kyrkornas Demon åt honom gav
som inte tålde se den vilda Eden-fläkt
som lammets djurnatur är skapad av.

Jag hade aldrig startat uppför Moria
om inte kyrkans präster hade skrämt
mig med den tunga, bibelsprängda gloria
som dit den kommer dräper lek och skämt.

Men nu är det för sent att återvända.
Där bakom träden skymtar bergets krön.
Där är det hus som byggdes för att skända
vår aplikhet och djurursprungets frön.

Jag är en gammal man och jag har strövat
upp längs en liten bergsstig livet ut.
All annan önskan har det mig berövat
än det att släktets lidande tar slut.

I mina bästa stunder har jag drömt
att när jag når till tempelbergets mur
skall Herren själv från himlen ropa ömt
att han försvarar Sonens apnatur.

Det står ett altarkors vid stigens slut
som rests av stat och kyrkans prästerskap.
På det skall släktet, sen det lidit ut
uppstå till djurlikhet ur kyrkans gap.

* * *

Heidenstams klagosång

Jag har kring min panna en gloria
som jag mottog den dagen jag blev
garanterad en plats i vår historia,
alla kommande släkters minnesväv.

Den dagen var det som om jag lyfte
ur mitt vardagslivs trista litenhet
och mitt liv fick ett mycket högre syfte:
att få forma en folksjäl varm och tät.

Nu blev allt som jag skrev så gränslöst viktigt,
ty det skulle läsas ock om tusen år.
Och jag skred till mitt verk så försiktigt
som om jag tassade kring skolmagisterns tår.

Nu fick jag ju chansen att skriva
sånt som folket skulle trycka till sitt bröst.
och skapa ett namn, som skulle bliva
en i öknen ropande röst.

Men vår svenska historia har en början
och därför den får ett säkert slut.
Det är detta som grundlägger min spörjan
om jag kommit på villovägar ut. 

En annan historia i mig värker.
Där finns ej begynnelse och änd.
Att läsa dess texter bara stärker
min känsla av återvändsgränd.

Det var denna historia jag miste
min sömngångarkänsla av
den dagen jag första gången visste
att mitt diktarnamn ej skulle gå i grav.

* * *

En poetkarriär

Det var en man
som ville bli sedd en dag
och ge ut en bok
på Bonniers förlag.

Det blev tjugoen
små refuseringsbrev
innan en dikt-
samling godkänd blev.

När den kom ut
var alla ting som förr.
Slentriankritik.
En kall och sluten dörr.

Han ej gav upp.
Nu började samlandet
på sånt som gav
status åt namnet.

Litteraturkritik,
mer publicerad dikt,
en och annan fin
vänskap utav vikt.

Men vad är det
för en lillvärld, denna
svenska ankdamm, trång
för en stor penna?

Man måste få
internationell kontakt.
För en bildning bred
stå i stram givakt.

Översättningar.
Och imponera på
Svenska Akademin.
Stipendier få.

Lite lagom tung
blev denna insats.
Egna diktandet
kom på andra plats.

Och så hade han skapt
till sist ett namn, 
kanske ock en plats
i historiens famn.

Men trots det så gick
folket där ignorant
som om han blott var
en simpel klant och fant.

Kanske blott en sak
var tillräckligt fin:
plats bland arton i
Svenska Akademin.

Med en hand uträckt
mot de artons behag
stelnade han
på sin grav en dag. 

"Dä' ä' som jag alltid har sagt, att sen den fattige blir rik så blir han satan lik." (Luffaren Öland i Birger Magnussons bok "Trådarbetande luffare", Atremi 2006. som är en dokumentation över en skara luffare under första hälften av nittonhundratalet)

"In my first book, Memories and Visions of Paradise (Tarcher, 1989; Quest, 1995), I even hypothesized that the universal myth of a lost Golden Age might represent humanity’s collective memory of the time before plows, kings, and armies."

(Richard Heinberg  i artikeln “Green Anarchism and Oil depletion: how close is the collapse?” I tidskriften “Fifth Estate”, Summer 2004)

(fördjupningsuppgift i kursen "Samhällskunskap 1b" på vuxengymnasiet Komvux, ABF-huset)

Inledning

Alltsedan jag fick mitt miljöetiska uppvaknande 2005 har jag varit intresserad av djurrättsfrågor. Jag tycker det är en mycket viktig fråga, med tanke på hur många miljarder djur som har ett tungt och tråkigt liv. Våra attityder till djuren har också en tendens att förmörka våra attityder till människor, p.g.a. att vi själva är en djurart (tänk på hur kolonialherrarna på 1700-talet såg på och behandlade de svarta).

Tanken med denna uppsats är att undersöka hur tre riksdagspartier, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på frågan om pälsdjursnäringen, som ofta varit det främsta målet för kritik från många djurrättsorganisationer. I Sverige har vi en omfattande pälsdjursnäring som ännu inte avvecklats, trots stora protester.

Redan 2001 fattade den socialdemokratiska kongressen ett beslut om att pälsdjursnäringen skulle avvecklas, och den 4 November 2003 kunde man läsa i Svenska Dagbladet att ”Pälsdjursnäringen ska bort. Det slår jordbruksminister Ann-Christin Nyqvist fast.”  

Jag har valt Centerpartiet eftersom de ofta företräder bönderna och landsbygden, och det är ju där pälsdjursnäringen har sitt starkaste fäste. Centerpartiet har också fått representera ja-sägarna till pälsdjursnäringen.

Jag har valt Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att de båda är emot pälsdjursnäringen (det är de som är mest emot den), vilket är typiskt för deras betoning av solidaritet med djur och natur, ja allt som förtrycks. Jag tycker de också ofta är mer progressiva än sina kolleger bland riksdagspartierna. Dessa två partier får representera nej-sägarna till pälsdjursnäringen.

Metod

Jag har mejlat båda partierna, och fått svar. Från Centerpartiet har jag ännu inte fått svar (jag mejlade två stycken), efter nästan en vecka. Jag inväntar svaret.

Jag mejlade: -Helena Lindahl från Centerpartiet, riksdagsledamot, näringspolitisk talesperson

                     -Eskil Erlandsson, Centerpartiet, riksdagledamot, landsbygdspolitisk talesperson

                     -Emma Nohrén, Miljöpartiet, riksdagsledamot, landsbygdspolitisk talesperson

                     -Jens Holm, Vänsterpartiet, ledamot i miljö- och jordsbruksutskottet

Jag har dammsugit internet på artiklar om dessa tre partiers inställning till pälsdjursnäringen, och hittat en del material. Som t.ex. artikeln ”Partiernas attityd till djurskydd skiljer sig åt” i tidningen Djurskyddet 29.8. 2014., där man får en mer allmän översikt över hur riksdagspartierna ser på djurskydd. Djurrättsaktivister brukar vara trovärdiga i sin rapportering av djurskydd, dom ser baksidorna som företagen inte vill se, så tidningen Djurskyddet är en trovärdig källa. Även mina övriga källor, Svenska Dagbladet, Kristianstadsbladet och My News Desk, bedömer jag som trovärdiga. Jag är säkrare på dagstidningarna än på My News Desk, men artikeln på den senare sajten var ett pressmeddelande från Moderaterna, så det gör artikeln trovärdig.

Avhandling

Miljöpartiet svarade på mitt mejl att pälsdjursnäringen upprör dom otroligt mycket, och att dom vill avveckla hela den industrin. De är också för stärkt djurskydd. I deras partiprogram står det ” "Alla djur har ett egenvärde oavsett deras nyttighet för människan. Djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande kräver stora förändringar i djurhållningen.”

Gustav Fridolin skrev en skriftlig fråga till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist 2002/2003. “Förbud mot farmning av pälsdjur” där han föreslog en avveckling av pälsdjursnäringen (frågan finns på nätet, här).

Vänsterpartiet svarade på mitt mejl att de också ville lägga ner pälsdjursnäringen, eftersom den är i strid med djurens intresse av ett naturligt beteende. De har lyft frågan i riksdagen, men deras förslag har röstats ner.

Sven Erik Sjöstrand m.fl. i Vänsterpariet skrev 2004/2005 en motion till riksdagen, där de ville avveckla pälsdjursnäringen och ge minkarna tillgång till badvatten. Såhär skrev de bl.a.:

”Vänsterpartiet anser att det finns starka etiska skäl till att förbjuda minknäringen, men att den djurskyddslag som finns främst bör tillämpas. Detta ska ges regeringen till känna.

Det finns en mängd andra varianter av djurhållning som bör ifrågasättas, om det är den etiska aspekten vi beaktar. Samhällets värderingar ska avspeglas i lagen och vi har idag en djurskyddslag som innebär att vi inte ska kunna hålla djur om vi inte anser det vara försvarbart. I minkens fall är det uppenbart för oss att djurskyddslagen inte följs och att åtgärder måste vidtas för att så ska ske.

Centerpartiet försvarar pälsdjursnäringen (liksom den borgerliga allians som de tillhör), bl.a. genom att hänvisa till att om man förbjuder pälsdjursnäringen i Sverige, flyttar den bara utomlands, till länder med sämre djurskydd än i Sverige.  Se artikeln ”Alliansen: fortsätt med svensk pälsnäring” på nyhetssajten My News Desk, den 16.3.2006. Jag hittar inte nyare artiklar. Men Centerpartiet har, så långt jag vet, inte ändrat åsikt sedan dess. Den 8 December 2005 skriver Kristianstadsbladet en artikel (trovärdig, men verkar gynna ja-sägarna) som heter ”Intresset drivs av militanta aktivister” om Centerpartiets syn på pälsdjursnäringen, där medlemmar i Centerpartiet i Sölvesborg kritiserar kraftigt djurrättsaktivister och kallar deras aktivism för ”terrorhandlingar”: "Sålunda har pälsfarmer attackerats, djur har släppts ut, affärer som säljer päls har hotats, bilar för djurtransport stuckits i brand.”, skriver dom. Jag hittar inte liknande nyare artiklar.

Samma artikel skriver om nämnda centerpartisters syn att: ” Medlemmarna menar också att minkar i fångenskap har det bättre än fritt levande minkar.”

Medlemmarna försvarar också pälsdjursnäringen med följande utsagor:

"Pälsen på den frilevande minken bedöms som risig. Huden bär ofta spår av skador. Kullarnas storlek är mindre och överlevnaden bland valparna är avsevärt lägre än i den farmade minkens ombonade lya.".

Slutsats

Att som Centerpartiet försvara pälsdjursnäringen med att säga att den annars flyttar till länder med sämre djurskydd, är ungefär som att säga att USA inte bör förbjuda tillverkning av massförstörelsevapen, eftersom produktionen annars flyttar utomlands. Vi bör samarbeta globalt i denna fråga, och försöka få till en avveckling av pälsdjursnäringen i alla länder, och detta gynnas inte av att ingen vill gå i spetsen och visa väg, genom att hänvisa till att om inte vi gör det, så gör ändå de andra det. Det liknar även lite inställningen hos vissa politiker till hållbarhet överlag, där de påpekar att Sverige inte gör någon skillnad om de ställer om, om inte USA och Kina gör det. Nej, vi måste alla dra vårt lilla strå till stacken, och även verka för ett världsparlament så att det till slut kan bli ett globalt förbud mot pälsdjursnäringen.

Att vi ännu, i vårt upplysta Sverige, som liksom ska vara förebild för andra i djurskydd, ännu har så barbariska och ohyggliga grejer för oss som pälsdjursfabriker, med minkar i små burar stora som tidningsuppslag, säger något om nivån på riksdagens arbete, och kan ge en liten inblick i varför politikerföraktet är så utbrett i Sverige.

Det hela bottnar i en ekofilosofisk fråga; har djuren ett egenvärde, eller är de bara till som objekt för människans exploatering? Ska de få vara till för sin egen glädjes skull, eller bara för människan? Ska de få följa sitt naturliga beteende, det beteende som evolutionen har skapat dem för? Svaret är så uppenbart att en tvååring skulle kunna förstå det. Ändå verkar inte många politiker förstå det.

Vad skulle svenska politiker säga om en pappa hade sitt barn instängd i en liten bur stor som ett tidningsuppslag under hela dess barndom? De skulle anse honom som en sadist. Minkarna har precis lika stort frihetsbehov som barnet i vårt exempel. Och det är lika sadistiskt att stänga inne en mink som det är att stänga in ett barn.

Centerpartiets försvar för pälsnäringen genom att säga att minkarna har det bättre i fångenskap än i frihet låter mycket märklig. Jag tror de överdriver starkt hur bra minkarna har det i fångenskap, och hur dåligt de har det i det fria. Kanske de har sett en och annan skadad mink i naturen? Jag har svårt att tro att ens de flesta minkar har skadade pälsar ute i det fria. Andra djur har det ju också sällan. Det är nog mer ett försök att skyla över det ”brott mot djurriket” som pälsdjursnäringen är. Och även om de hade rätt, att pälsen ofta är skadad ute i det fria, så vem vill inte välja frihet och eksem istället för livstids fångenskap och frisk hud? Och gör det verkligen så mycket om kullarna är mindre i frihet än i fångenskap? Ja-sägarna verkar glömma att frihet för många människor och djur är absolut högsta prioritet, det som gör livet värt att leva mer än något annat. Detta säger jag som en som själv upplevt fångenskap både i fängelse (21 dagar i Serbien) och inom psykvården.

Konsekvenserna av centerpartiets politik i denna fråga för framtiden är att det, stick i stäv med många utilitaristiska filosofers (som Peter Singers) strävan efter maximal lycka för ett maximalt antal varelser, dömer otaliga djur till helvetet för att vi ska få våra lyxiga pälskragar, och även förmörkar många människors etiska omdömesförmåga, vilket skadar även andra etiska områden, för man kan inte godkänna sådan djävulskap utan att det påverkar ens övriga moral, så att man tillåter ”Guantanamos” både här och där (t.ex. tycker jag tvångs-psykvården ofta liknar lite på Guantanamo, och den förtryckande synen på ”mentalsjuka” kan jämföras med Centerpartiets syn på sina pälsdjur i pälsdjursfarmerna).