Sporten och religionen alstrar andliga krymplingar

När jag kollade på en stor cykeltävling på TV på en restaurang häromdan, så slog det mig hur synd det är att cyklarna ska slitas ut på så onödiga och onyttiga saker som cykelsporten. Vi skulle behöva cyklarna till långt viktigare saker än så. Det samma gäller för alla sportgrenar, sportfolkens krafter skulle behövas till långt viktigare saker än sporten - till att bygga en hållbar värld.
 
Sporten säger överhuvudtaget mycket om civilisationen; vilka hjältar den har, vad den värderar högst, osv. Det är den råa, "manliga" styrkan som regerar i sporten, de "kvinnliga", mjuka egenskaperna ringaktas. Barmhärtighet och medkänsla värderas inte högt, ej heller samarbete, utan allt handlar om erövring, dominering och konkurrens. Sporten är lika koncentrerad på konkurrens som kapitalismen, och är själv en form av kapitalism.
 
Sporten är en religion för många fans, och har mycket gemensamt med religionen. Frälsningen för sportsmannen/-kvinnan är att vinna olympiska medaljer och slå världsrekord, för att få sitt namn i sporthistorieböckerna. För detta mål utstår hen alla slags bemödanden och prövningar. Sportsmannen/-kvinnan uppvisar i sin träning samma sorts askes som munken i klostret som tränar sin själ så att den kan få den oförgängliga kransen, biljetten till himlen (även detta är en slags sport).
 
Det är bekant för många att religionen har en tendens att skapa infantilism hos vuxna människor, skapa andliga krymplingar, andligen handikappade människor. Jag skulle säga det samma om sporten. I den uppmuntras man att beundra falska hjältar (som Andris Fågelviskare kallade det). Världen blir inte bättre av sporten, istället ökar den skillnaderna mellan fattiga och rika. Sportsmännen/-kvinnorna har inte mycket av de klassiska dygderna, allra minst ödmjukhet. Och de uppmuntrar till nationalism istället för den internationalism som vi alla (och naturen) så väl skulle behöva (världsparlament). De är helt enkelt dåliga förebilder för folket, och får folket att sukta efter berömmelse i elitens ögon istället för solidaritet med alla fattiga och svaga, med djur och natur.
 
Det andligt handikappade hos sportfolket kommer särskilt tydligt fram i de många dopingsskandalerna som med jämna mellanrum sköljer över oss. Hur moraliskt är det att dopa sig, någon? Sportfolken riskerar också ständigt sin hälsa för att kunna vinna (träningsskador), och uppmuntrar även andra därtill. Vore det för ett upphöjt ändamål, som förbättrar världen, kunde man visserligen riskera liv och hälsa utan att vara omoralisk, men att vinna OS-medaljer och slå världsrekord är inga upphöjda ändamål, utan höjden av infantilism och falskt hjälteskap, som bara förvärrar världen, och får den att bli ännu mer kapitalistisk och konkurrensinriktad.
 
Tänk på detta innan du nästa gång glor på världsmästarskap i någon sport.

Lite sportkritik

Hysterin kring VM i ishockey säger en hel del om vårt samhälle och dess värderingar - här hetsar man en skara ungdomar till att ge allt för att vinna ett futtigt guld och ett futtigt omnämnande i sporthistorien, istället för att ge allt för naturen och de fattiga - sånt som verkligen betyder något. Vårt samhälle är vansinnigt.

RSS 2.0