Varför jag inte tror på den fria viljan

Underligt, jag har forskat lite kring debatten kring den fria viljan, och jag har inte hittat någon känd ateist på nätet som skulle tro på den fria viljan (förutom Robert Nozick, Michael Shermer, Noam Chomsky, John Searle och till en viss grad James Randi), det verkar nästan alltid vara de religiösa som har denna tro, och som behöver denna tro för att rättfärdiga sin religion. Inte ens ateisten Daniel Dennett, som av vissa anses tro på den fria viljan, tror egentligen på den, utan han använder bara ett vilseledande språk, och vill inte att man ska berätta åt folk att dom inte har en fri vilja, för att inte göra dom moraliskt slappa (läs en diskussion om detta här).
 
Men jag tror inte man blir moraliskt slapp om man inte tror på den fria viljan. Jag tror istället att man får empati och förståelse för alla sina egna och andras fel och brott. Man kommer att behandla andra mer humant, behandla fångar mer humant, och man kommer definitivt att ha mindre hat till andra, mindre agg. Det får oss att tänka att ingen är värd att lida eller torteras, ingen är värd att förtryckas i stor fattigdom och nöd, att ingen förtjänar det. Och ingen förtjänar heller att vara rika och leva på andras arbete. Det får oss att kämpa för en mer rättvis och human värld, mot ojämlikheter. Om fler inte skulle tro på den fria viljan skulle många krig ha kunnat undvikas. 
 
Jag tror överhuvudtaget detta hjälper en att försonas med livet och döden, istället för att hela tiden strida emot dessa. Och det gör inte att man slutar kämpa för rättvisa och för planeten - att vi inte har fri vilja innebär inte att vi inte kan förändras och eller att vi inte kan påverka andra. Vi tar bara inte åt oss beröm för det goda vi gör, precis som vi inte skuldbelägger brottslingar. Vi kunde inte ha gjort annorlunda, ingen kunde ha gjort annorlunda. 
 
Det är bara att hänge sig åt den underliga dans som Moder Jord har bjudit upp oss till, och där vi inte har kontrollen, och aldrig någonsin har haft det. 
 
 
 
Uppdatering 15.9.: När jag forskat lite noggrannare i fri-vilja-debatten, hittar jag flera ateister som tror på den fria viljan (i libertariansk bemärkelse), så mitt inledande antagande att jag inte hittar kända ateister som tror på den fria viljan, stämmer inte längre. Tro på och förnekande av den fria viljan är även ett hett debattämne bland ateisterna själva. Men jag håller fortfarande fast vid att religiösa långt oftare tror på den fria viljan än ateister. Och att de ateister som fortfarande tror på den libertarianska fria viljan, är sådana som inte tänkt så mycket på frågan, och många ateister finner sig även i någonslags gråzon mellan libertarianism och fri-vilja-skepticism, ofta någon form av kompatibilism
 
Jag finner också alltfler teologer och kristna som inte tror på den fria viljan, kända sådana är Martin Luther och Charles Spurgeon. Så religiösa fri-vilja-skeptiker finns förvisso. 

Här, på internet, verkar frågorna avgöras

Här, på internet
verkar frågorna avgöras,
de urtida frågorna
tidigare höljda i dunkel 
på grund av för lite information.
 
Här, på internet,
i Peak Information
har informationsmängden blivit 
så överväldigande
att det inte går att stoppa huvudet
i sanden längre. 
 
Fråga efter fråga avgörs här,
den främsta av dem väl Guds 
och det övernaturligas existens,
de är inte svåra att lista ut längre, 
med sådana otroliga
informationsmängder:
miljarder och åter miljarder
av internetsidor.
 
Även framtiden avgörs här, redan nu,
med mer och mer information
om Peak Oil och klimatförändringarna. 

Den intellektuelle som samhällets samvete. Intellektuell frihet och fattigdomens välsignelse.

Jag anser att den intellektuelles främsta uppgift, och främsta utmaning i alla tider, varit att vara ett fristående samhälleligt samvete, som ryter till vid orättvisor och lögner och skyddar samhället mot faror och hot genom att varna för dem. Det är också den uppgift där de intellektuelle genom tiderna misslyckats djupast.
 
Orsakerna till detta är uppenbara; risken för att den intellektuelle korrumperas av pengar och maktpositioner är ständigt överhängande. Den intellektuelle finner sig ofta i en rävsax; antingen prutar hen på sin frihet och självständighet så att hen får sin röst hörd, får maktpositioner och erkännande, eller så sätter hen friheten och självständigheten först, riskerande sin karriär eftersom sanningen är för obekväm.
 
Hur löser man detta dilemma? Jag tror en möjlig utväg är att som Franciskus av Assisi (1182-1226) gifta sig med fattigdomen. Franciskus är ett exempel på en som stod på bottnet av samhället, men ändå kunde påverka det på ett extraordinärt sätt, genom sitt exempel och sin helgade personlighet. Han övergav aldrig sin fattigdom, och skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta om sina efterföljares (franciskanernas) korruption.
 
Jag har brottats mycket med fattigdomen som förutsättning för intellektuell frihet - den har visat sig vara både en förbannelse (när den drivs för långt) och en välsignelse ( i lagom dos). Jag har levt i många år som hemlös för att kunna stå fri gentemot samhället och kunna göra det jag älskar i frihet; att läsa och skriva, utan att behöva tänka på pengar. Men det har tärt på mitt psyke och lett till en karriär av s.k. "mentalsjukdom" (psykoser). Priset för friheten var hög. Kanske är risken för lidande och sammanbrott p.g.a. fattigdom en av orsakerna till varför det intellektuella klimatet är så lamt, och varför det ryts så lite till vid orättvisor, lögner och hot, varför detta klimat domineras så av fackidioter som sysslar med dunkla, halvt obegripliga hårklyverier och oväsentligheter.
 
Men hellre rota i soporna efter mat än att prostituera sig intellektuellt. Detta är inte bara min åsikt, även Marshall Rosenberg (1934-2015) skriver så i sin bok "Nonviolent communication. Ett språk för livet." Detta p.g.a. att själva meningen med det intellektuella arbetet går förlorat vid denna prostitution. Och inte bara det; det intellektuella arbetet blir också ett slit istället för ett nöje och en rolig hobby, en passion. Man tvingas läsa en massa böcker motvilligt för arbetets skull, inte för ens eget rena intresses skull, för ens egen intellektuella utvecklings skull. Och man tvingas skriva sånt som makthavarna kan godkänna. Farväl till alla riktigt radikala och vågade tankar! Farväl till anarkoprimitivismen!
 
Jag erkänner dock att jag, i och med mina studier vid Komvux vuxengymnasium (på ABF-huset), delvis har gått in på denna linje. Men bara delvis, eftersom jag studerar halvtid, och alltid tänker göra så - för att skapa tillräckligt utrymme för fria studier. Och det har också visat sig att detta fungerar; jag behöver bara läsa tio sidor per dag; tjugofem minuter om morgonen och tjugofem minuter om kvällen, för att klara proven (sista dagen före prov läser jag dock hela dagen). Detta gäller även vid universiteten; jag studerade bara två timmar om dagen då jag studerade på heltid vid Åbo Akademi (jag tenterade bara böcker - föreläsningarna var för tråkiga).
 
Men jag har kompromissat här, delvis p.g.a. mina negativa erfarenheter av att bli fanatisk i sin frihetstörst, att det tär på mitt psyke och driver mig in i psykoser, jag kommer för långt utanför samhället. Jag uppmuntrar ingen att bli så extrem som jag, bara att fattigdomen, inom vissa gränser, kan vara en välsignelse för den intellektuelle, en förutsättning för att hen ska kunna stå fri gentemot samhället, och kunna bedriva fria studier, och undgå för mycket brödskrivande.
 
Intellektuell frihet är inte den enda vinsten med fattigdom, det är även rättvist mot de andra fattiga, särskilt de i tredje världen, som ofta får slita så för vår lyx. 

Jag känner mig så maktlös inför hoten mot vår värld

Jag känner mig maktlös inför hotet från klimatförändringarna och oljetoppen. Jag tycker att jag gör allt för lite. Men jag kan inte göra mer. Jag gör redan allt jag kan. Bildar mig i sakerna, är volontär inom Greenpeace, bloggar jämt och ständigt om sakerna.
 
Orsaken till att jag känner mig så maktlös, är kanske att jag ligger på bottnet av samhället. Jag har nästan inget inflytande här i världen. Har nästan ingen inkomst (840 kronor i månaden), är halvt hemlös, anses mentalsjuk, har nästan inga läsare av min blogg (5-10 besökare i genomsnitt varje dag).
 
Jag skulle önska att jag hade en mer uppsatt position i samhället, så jag kunde ha större påverkan på världen till det bättre. Men den vägen är nästan helt igenbommad för mig p.g.a. min psykiatriska diagnos "schizofreni", och min funktionsnedsättning p.g.a. hjärnskador av de giftiga medicinerna jag ätit i många år, från och till.
 
Jag gör dock det jag kan, och det är bl.a. att jag fortbildar mig. Jag går vuxengymnasiet på Komvux på ABF-huset, i hopp om att komma in på Stockholms Universitet när jag är klar, och läsa naturgeografi, och kanske eventuellt komma in på Stockholms Resilience Centre. Jag tror att kunskap är makt.
 
Jag har också planer på att trycka några av mina skrifter, och sprida mitt budskap således. Om inte jag får något förlag på kroken, kanske bekostar jag dem själv.
 
Jag har också planer på att tillsammans med Titti vistas på somrarna på Suderbyns ekoby, för att vara med och odla och lära mig permakultur och stötta deras projekt, för att göra mer skillnad i denna världen. I Stockholm är det svårt att odla. Man kan visserligen hyra en kolonilott, men jag har knappt råd med det.
 
Jag har dock planterat ett litet plommonträd i en lövskogsdunge i Nackareservatet. Det är mitt enda barn hittills, och jag vårdar det som ett sådant. Skulle gärna plantera en massa fruktträd om jag bara hade haft pengarna. Ja, vara med och bygga skogsträdgårdar.
 
Men min maktlöshetskänsla får mig att känna mig dålig och värdelös. Det är ett hårt slag för min självkänsla. Som att det inte spelar så stor roll om jag lever eller är död. Jag är faktiskt inte så rädd för döden p.g.a. bl.a. detta. Och det gör det inte bättre att jag kommer från en religiös bakgrund med en otrolig prestationspress för att man ska kunna komma till "himlen" och undvika "helvetet". I mina föräldrars sekt krävs det nästan att man sliter i sitt anletes svett varje dag för att förtjäna himmelsbiljetten.
 
Jag sliter inte överhuvudtaget. Studierna går som en lek. Likaså allt jag gör för miljön, bloggandet, vandrandet, läsningen av relevant litteratur osv.
 
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte sliter, delvis p.g.a. min religiösa uppfostran. Böcker och läsning är mitt livs element, och det får jag syssla med på heltid. För mina föräldrar är inte det något riktigt arbete. Det är latmanssysslor.
 
Jag fortsätter dock att bilda mig, i förhoppningen om att jag kanske kommer att behöva det i avlägsen framtid, för någon viktig uppgift som verkligen kommer att göra skillnad i den här världen. Tillräcklig kunskap kan då vara helt avgörande för att lyckas. Kunskap kan aldrig vara dåligt, även om det även sägs att för mycket av den kan vara farlig. Men atombomben utvecklades inte p.g.a. för mycket kunskap, utan snarare p.g.a. fackidioti och brist på allmänbildning och visdom. Kunskap är en viktig ingrediens i visdomen, och då menar jag inte fackidiotin, utan den syntetiska, breda bildningen, som har helhetsöversikten och kan göra rätta beslut p.g.a. att man har den intuitiva överblicken. Tänk hur mycket bättre världen skulle vara om politikerna i vår tid eller tidigare haft lite mer kunskap om miljö- och energifrågor! Eller om överbefolkningsproblemet! Kunskap och visdom skulle kunna ha räddat vår värld från den situation vi är i idag. Nu kan den inte längre räddas, utan nu måste vi försöka landa mjukt i Kollapsen. Kanske det behövs kunskap för det också. I såfall är det det jag siktar på, att göra skillnad i denna fråga. Att lindra världens lidanden i Kollapsen.
 
Och eftersom jag själv tror så på kunskap, så jobbar jag också för att sprida kunskap med mina bloggar och skrifter. Ett folkbildningsarbete, alltså.

John Michael Greer om "technological regression"

John Michael Greer skriver följande intressanta sak om sin bok "The retro future. Looking to the past to reinvent the future" (2017) här:
 

"To most people paying attention to the collision between industrial society and the hard limits of a finite planet, it's clear that things are going very, very wrong. We no longer have unlimited time and resources to deal with the crises that define our future, and the options are limited to the tools we have on hand right now.

 

This book is about one very powerful option: deliberate technological regression.

 

Technological regression isn't about "going back" — it's about using the past as a resource to meet the needs of the present. It starts from the recognition that older technologies generally use fewer resources and cost less than modern equivalents, and it embraces the heresy of technological choice — our ability to choose or refuse the technologies pushed by corporate interests.

 

People are already ditching smartphones and going back to "dumb phones" and land lines and e-book sales are declining while printed books rebound. Clear signs among many that blind faith in progress is faltering and opening up the possibility that the best way forward may well involve going back."

 

 

Jag har uttryckt liknande tankar om att "gå tillbaka" här på bloggen (som här), men jag har då poängterat att vi inte ska kasta överbord allt det goda vi har lärt oss av civilisationen, utan behålla det. Jag tror Greer skulle hålla med om detta!


Elektriska fordon kommer inte att rädda oss

Det finns två huvudriktningar inom miljörörelsen: ekomodernisterna och primitivisterna. Många inom rörelsen går att placera i en av dessa två riktningar eller strömningar. Och de går åt var sitt håll; ekomodernisterna tror på framtiden, primitivisterna vill lära sig av forntiden. Ekomodernisterna tror att tekniken ska frälsa oss, primitivisterna vill reducera tekniken mer eller mindre, ofta till lågteknologi eller rentav stenåldersteknologi, som anarkoprimitivisterna. Ekomodernisterna tror ofta på (grön) tillväxt, primitivisterna vill ha nerväxt. Ekomodernisterna tror ofta att vi med ny teknik kan föda tio miljarder människor år 2050, primitivisterna vill reducera befolkningsmängden, eftersom de tror att samhället annars kommer att kollapsa p.g.a. "overshoot".
 
Sen finns det de som är mitt emellan de två ytterligheterna. Många inom permakulturrörelsen och ekobyrörelsen finner man här. 
 
Man skulle kunna kalla ekomodernisterna för miljörörelsens höger, och primitivisterna för vänstern, och de där emellan för miljörörelsens centerpartister. Ekomodernisterna är överlägset flest.  
 
Den som har läst den här bloggen ett tag, kan nog gissa var jag placerar mig; bland primitivisterna, på den yttersta vänsterkanten. Så långt vänster man nästan kan komma. 
 
Många ekomodernister inom miljörörelsen tror stenhårt på att elektrifiering av samhället (parat med övergång till förnyelsebar energi) kommer att rädda oss, och ser elbilen som symbolen för detta. Så t.ex. bloggen "Olja för blåbär" (som jag länge haft i min länklista), som här. De skriver på sin blogg att det t.o.m. har kommit eldrivna lastbilar på vägarna i Norge, och eldrivna färjor och fartyg i vattendragen.
 
Men tron på att elektrifieringen kommer att rädda oss, kräver en oerhörd insats, en förfärlig arbetsbörda, som kommer att ta knäcken på oss (om vi ska göra den i tid). Och inte ens då är det säkert att vi lyckas, snarare är chanserna små att vi lyckas. Orsakerna är flera. För det första är de flesta fordon fortfarande fossildrivna, och den konventionella fordonsindustrin kommer inte att ge sig utan kamp. För det andra kräver konstruktionen av elfordon otroliga mängder energi, särskilt batteritillverkningen, de är helt enkelt så avancerade. Detta, plus det faktum att det mesta av den el som elfordonen använder i världen kommer från kolkraftverk, gör att de samlade utsläppen från elfordonen inte blir lägre än de från vanliga fordon (läs om detta här), ja ibland snarare högre. Och även de samlade luftföroreningarna från elfordon blir också högre än de från vanliga fordon, enligt forskning publicerad i Proceedings of the National Academies of Sciences, beskriven här
 
Så detta gör att jag tror att det som kommer att rädda mänskligheten, inte är eldrivna fordon, utan att avstå från fordon överhuvudtaget, trappa ner på civilisationen. Detta är inte bara mindre konsumistiskt, det är även mer barmhärtigt mot människan, eftersom det inte kräver att vi nästan arbetar oss sönder och samman. Och det är även mer rättvist mot tredje världen, som ofta får betala det högsta priset för vår teknik (såsom särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat), ifråga om t.ex. arbetskraft och föroreningar. 
 
Däremot är tillverkning av elfordon bättre än att ingenting ändra, eftersom de kan lindra Kollapsen när den kommer, dock bara om vi har tillräckligt med förnyelsebar energi, för det kommer att bli alltmer brist på fossil energi för världens kraftverk allteftersom Kollapsen fördjupas. Dock kommer det även att bli alltmer svårt att skaffa reservdelar till elfordonen, för att inte tala om att det blir allt svårare att köpa nya när dom gamla är uttjänta. Allt detta gör att jag inte tror elfordon är en långsiktig lösning på energi- och klimatkrisen. Det är en kortsiktig lösning. Lågteknologi, så låg som möjligt, är det enda hållbara, för den kan man reparera själv när Kollapsen fördjupas. Elfordon är inte lågteknologi, dessa rör sig åt ett helt annat håll, de är ultrahögteknologi (våra nutida elfordon, alltså). Och desto högre teknologi, desto mer sårbar är den, sårbar för Kollapsen, sårbar för lokaliseringen av ekonomin. Elfordon kommer inte att klara oljebrist och relokalisering av ekonomin, eftersom den bygger på ultraglobaliserad ekonomi, på ofattbar komplexitet, på att en massa delar skickas kors och tvärs över planeten, och på att otroligt avancerade robotar bygger dom i bilfabrikerna. Vanliga bilar består av 20 000 - 30 000 komponenter som utsätts för allt detta (visserligen kräver elbilar färre komponenter). Tror du verkligen att detta kan överleva när Kollapsen fördjupas? Nej, elbilar är ingen investering för framtiden. Det är däremot cykeln i mycket större grad, även om också den till slut måste böja sig under förgängelsens lagar; vi kommer inte heller att ha reservdelar till cykeln för all framtid, inte ha reparationsdelar (som gummilappar och superlim till att lappa cykelhjulet med), och vi kommer inte att kunna köpa nya cyklar efterhand, eftersom cykeltillverkningen också kräver en globaliserad ekonomi. 
 
Ser du vart vi hamnar här? Det som är verkligt hållbart, är ofta urgammal teknik, ofta byggd på tusenvis av år gamla traditioner, som kan tillverkas på plats, med lokala medel, utan att vara beroende av långväga transporter *. Och som kan tillverkas av sånt som ständigt förnyas lokalt. Exempel på detta är den gamla, beprövade tekniken att vandra och springa istället för att använda fordon (hästarna ska få gå fria), att träna sig i att gå barfota, tillverkning och användning av trä- och stenverktyg, tillverkning av djurskinnskläder och redskap av djurskinn, skogsträdgårdsodlingstekniker (som även de är tusentals år gamla) och andra urgamla odlingstekniker, komposteringstekniker, byggande av kåtor, hyddor och jurtor, småskaligt fiske med fiskeredskap som kan tillverkas lokalt (jakten får. för västvärldens del, vänta tills biosfären återhämtat sig och människorna blivit tillräckligt få), att tillverka saker av lokal lera, osv. Är inte detta kärnan i vad som verkligen behövs, om vi ska nöja oss med det? Det är detta vi bör investera i med all vår kraft, det är detta vi borde diskutera och fortbilda oss i, inte i elbilar och ultrahögteknologi. Bloggen "Olja för blåbär" är ute och cyklar här. 
 
 
* permakulturen, uppfunnen på 70-talet, räknas också med här, så långt den är fri från avancerad teknologi och maskiner. Så jag förkastar inte alla moderna uppfinningar bara för att de är moderna. Men till stora delar är det den urgamla tekniken som håller. 

Richard Heinberg om vad som krävs för att rädda mänskligheten

Richard Heinberg är en av mina ekologiska gurun. I den här artikeln sätter han ord på mina ekofilosofiska tankar. Han har kanske bara en aningen naiv tro på högteknologin, jag tror att vi till slut måste återgå till mycket simpel teknologi (lågteknologi eller rentav stenåldersteknologi) p.g.a. att det inte kommer att finnas reservdelar till våra maskiner till sist, och p.g.a. att en teknikindustrin som tillverkar ersättare för teknik som går sönder, till sist inte kommer att stå sig, när kollapsen fördjupas och havsnivån stiger. Jag uppskattar förnyelsebar energiteknologi, men jag tror att även den till sist kommer att kollapsa, om inte mänskligheten dör ut innan dess av klimatförändringarna. Till min kärna är jag nog fortfarande anarkoprimitivist med tro på så simpel teknologi som möjligt, ju simplare desto hållbarare.

Om att gå emot evolutionen

Jag går en kurs just nu - på Komvux vuxengymnasium på ABF-huset i Stockholm centrum -  som heter Biologi 1. Vi lär oss bl.a. om evolutionsbiologi, som jag tycker är mycket spännande. Jag har läst i kursboken att evolutionen mycket handlar om att föra sina gener vidare, att föröka sig mest möjligt, och att det är de med de bästa genmutationerna som får mest avkomma, och att det är de av avkomman som har de bästa genmutationerna som i sin tur får mest avkomma. De bäst anpassade uppfyller således jorden till slut. 
 
Men med människans och den moderna civilisationens ankomst har detta blivit mycket komplicerat. Mycket eftersom vi blivit för många. Nu är det inte längre bra evolutionärt sett att få mycket avkomma. Vi måste begränsa oss om vi ska överleva detta sekel. Och nu är det heller inte självklart att de bäst anpassade får mest avkomma. För är det inte de som bryr sig minst om naturen som ofta får flest barn? De som är minst anpassade till miljön, alltså, får flest barn. Och deras barn ärver ofta nonchalansen gentemot naturen från sina föräldrar, och får ofta också många barn, likt deras föräldrar (såsom t.ex. i den kristna sekten Laestadianismen). De minst anpassade uppfyller alltså jorden här. Kanske detta är en av de viktigaste orsakerna till att det är så illa med miljön idag? För att det är de som skiter i miljön som får flest barn? 
 
Hur ska vi lösa detta? Hur ska vi återgå till naturens ordning, där det är de bäst anpassade som uppfyller jorden till sist? Jag tror att vi helt enkelt måste gå emot vår förvridna evolution här, ja på ett sätt gå emot själva evolutionen. Vi måste gå emot tendensen att få så mycket avkomma som möjligt, detta som ligger så djupt i våra gener. Men är detta möjligt, frågar du. Jag tvivlar på att det är möjligt för mänskligheten som helhet, medan det bevisat är möjligt för enskilda människor. Det är många som vägrar få barn för miljöns skull, mig inberäknat. Vi är inte evolutionens slavar som enskilda personer. Kanske är vi det som mänsklighet. Jag är inte helt säker. Vilket gör att jag tror att vi måste verka allt vi kan för att mänskligheten ska besinna sig och begränsa sig. Hade jag varit säker på att det inte går, skulle jag ge upp. Men jag är inte så säker. Just för att alla stora förändringar börjar med enskilda människors initiativ. Vi har visserligen inte fri vilja, varken som enskilda personer eller som mänsklighet, men vi är inte immuna mot påverkan och förändring bara p.g.a. detta. Omständigheterna kan få oss att ändra oss. Och det är detta vi måste kämpa för, att mänskligheten som helhet till slut ska kunna vakna upp till verkligheten, och se vad den har gjort med miljön, och begränsa sig, och kanske göra detta i tid för att undvika att dö ut. 
 
Även om det nu verkar som om de minst anpassade bland människorna får mest avkomma, så är inte detta hållbart, eftersom det ytterst sett går emot evolutionen (visserligen går det också emot evolutionen att inte få barn, men detta förfarande strävar efter att underkasta sig evolutionens lagar till sist, genom att återupprätta balansen mellan mänsklighet och miljö, och är därför hållbart). Till sist kommer evolutionens lagar att vinna även här, och göra att de som inte är anpassade miljön, går under. Just nu är evolutionen barmhärtig med oss, ungefär som kroppen är barmhärtig mot en cancersvulst som inte vuxit sig för stor (den kämpar dock frenetiskt emot cancern helt till slutet), men till sist kommer kroppen att kraftigt slå bakut, och cancern dör för att kroppen dör. Vi får bara hoppas att Moder Jord inte dör helt och hållet efter att mänskligheten dött ut, utan kan återhämta sig från sin cancer. 
 
Men vi är i en underlig situation: Som mänsklighet går vi emot evolutionens lagar, för att vi får för mycket avkomma, och för att denna avkomma ofta inte är anpassad till miljön, en sak som är en slags förvriden evolution, och vi måste därför gå emot denna förvridna evolution för att komma in på ett sunt evolutionärt spår igen, ställa oss in under de evolutionära lagar som alla andra djur lyder under, men som mänskligheten verkar tro att den kan smita undan utan konsekvenser.  

Fotnot till min artikel om Torstein Viddal. Något om civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende.

När jag talade om att det är mitt sinne för rättvisa som ligger bakom att jag tjusas av civilisationens kollaps, hade jag följande fotnot i slutet av artikeln:
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och ingen bör därför hämnas på oss eller straffa oss), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancerlikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
 
 
Jag ska utveckla detta lite närmare:
 
Rättvisan ligger också i att cancerarter går under för att ge mer plats åt andra arter, så att det inte bara är cancerarten som blommar, medan andra arter lider. Begränsas cancerarten genom kollaps, finns det mer plats åt andra arter att blomma. Såsom det nu är, plågas otaliga arter av cancerarten människans framfart och exponentiella cancertillväxt. Många arter dör ut varje dag, och otaliga arter är utrotningshotade p.g.a. människans beteende. Detta är inte rättvist, och detta skulle ta slut efter hand om mänskligheten kollapsar. 
 
Men, frågar du, skulle inte en civilisationens kollaps* vara oerhört destruktivt för våra skogar och vilda djur? När vi inte har fossila bränslen och nog mat, då börjar vi ju hugga ner alla våra skogar till ved och jaga alla våra vilda djur till mat, och då kommer klimatförändringarna bara att förstärkas av att vi förlorar skogarnas "carbon sink" (skogarna tar upp en tredjedel av alla våra utsläpp). Ja, detta är en invändning som är värd att ta på allvar. Kanske inte civilisationens kollaps är så bra för naturen när allt kommer till allt. Cancertillväxten har gått för långt, och hållbarheten är för ringa i samhället. Vi har för lite hållbara system, både inom jordbruk och energiförsörjning, så när civilisationen kollapsar, finns det inget eller lite att falla tillbaka på. Kanske vi har missat tåget. Men klart är, att alla satsningar på hållbarhet idag, kommer att minska förstörelsen av naturen när civilisationen kollapsar, och göra kollapsen mindre destruktiv. Vi kan inte undvika kollaps, bara minska dess destruktivitet. Har vi några vindsnurror, behöver vi kanske inte hugga ner träden i närmaste skog för att värma upp huset. Problemet med detta är dock att vi inte kommer att ha reservdelar när vindsnurran går sönder, eller blir för gammal. På lång sikt kommer det att vara svårt att undvika återgång till primitiva levnadsformer, eftersom det inte kommer att finnas reservdelar till all möjlig teknik som går sönder och åldras. Dessutom kommer det efter hand inte att finnas nya maskiner och ny teknik att köpa.  Men vi får hoppas att vi då har blivit så få att vi inte jagar alla våra vilda djur till utrotning, eller hugger ner all vår skog, och att om vi hugger, att vi då planterar två träd för varje träd vi hugger. 
 
Så jag vill inte slå fast att civilisationens kollaps absolut måste bli destruktiv. Allt kommer att bero på vad vi bygger upp för hållbara strukturer innan dess, fast det visserligen ser mörkt ut. Genom att begränsa vårt barnafödande och genom att investera i förnyelsebar energi kan vi göra landningen efter kollapsen mjukare, men vi kan inte hindra kollapsen, som många tycks tro. Den kommer att komma efter hand, helt säkert, och kanske ett halvsekel eller ett helt sekel efter den kommer antagligen även mänskligheten att utrotas av klimatförändringarna. Vi kommer antagligen inte att kunna rädda oss med alla våra investeringar i hållbarhet, vi kommer bara att kunna förlänga tiden fram till utrotningen, och göra tiden fram tills dess uthärdlig. Förnyelsebar energi kan göra all skillnad här. Men den kommer inte att rädda oss, det är jag övertygad om, särskilt med tanke på havsnivåstigningen, som jag skrev om i förra inlägget
 
Allt tyder på att cancern mänskligheten har vuxit sig så stark, att den kommer att dräpa förutsättningarna för mänskligheten att kunna leva på jorden, och ta med sig stora delar av naturen i fallet. Vari består rättvisan då i detta? Ja, nu kommer jag till de "yttersta tingen", för att tala med de religiösa. Konservationsbiologen Guy McPherson har varit min guide här, och han menar att biosfären kommer att återhämta sig efter att människan har försvunnit och biosfären nästan dött, återhämta sig kanske efter ett tiotal miljoner år. Rättvisan vore isåfall att mänsklighetens utdöende skulle ge en chans till resten av biosfären att återhämta sig från cancern, och förhoppningsvis få en chans att inte upprepa mänsklighetens misstag när jorden igen börjar krylla av däggdjur, mer eller mindre människolika. Detta är mitt hopp, och det är detta jag kämpar för (jag har inga illusioner om något annat). Risken finns nämligen att jorden dör helt och hållet, och får ett klimat liknande det på Venus, som vetenskapsmän som Stephen Hawking och klimatforskaren James Hansen varnat för. Detta vore oerhört trist. Livet på jorden är verkligen en fin sak som det är värt att kämpa för, och varje ekogärning vi gör kan öka chansen att vi undviker detta yttersta scenario, och ökar chanserna att jorden och biosfären till sist överlever. Men det vore orealistiskt att tro att vi med våra ekogärningar kan rädda mänskligheten. Vi kan förlänga tiden för vår fortvaro, definitivt, men rädda oss kan vi inte. Cancern har vuxit sig för stor. 
 
 
* kollapsen kommer dessutom att vara en oerhört komplex företeelse, inte alla länder kollapsar samtidigt, och kollapsen kommer att äta sig in från de fattigaste periferierna. Antagligen kommer kollapsen även att föregå i många etapper, med intervaller, där finanskris efter finanskris följer på varann, varje gång ännu djupare än förra gången. Vi har redan sett inledningen på Kollapsen; finanskrisen 2008. Det kommer nog flera sådana, och de kommer att fördjupas för varje ny gång, och återhämtningen efter varje gång kommer att vara svårare för varje gång. 

Klimatforskaren James Hansen om havsstigningen: 6-9 meter under de kommande 50-150 åren?

Jag läste i senaste numret av klimatmagasinet Effekt (samma sak står här) att professor James Hansen, världens mest kände klimatforskare, förutspår att havsnivån kommer att stiga med 6-9 meter under de kommande 50-150 åren. Jag har aldrig tidigare hört en så radikal uppfattning om havsnivåns stigning. Och Hansen är en seriös klimatforskare, ingen typisk domedagsprofet, vilket gör det ännu märkligare. Kanske överdriver han, men han uppbackas även av klimatvetenskapsmannen Paul Beckwith, som i denna youtubefilm säger att havsnivån kan stiga med 7 meter fram till 2070. Även Beckwith räknas bland de seriösa, som verkligen har koll på vetenskapen. 
 
Är detta sant, då är det ute med delar av Stockholm när jag blir gammal *. Bara två meters höjning skulle översvämma delar av Gamla stan. 
 
Det känns underligt, overkligt, det erkänns. Det går liksom inte in i min skalle, att detta kan hända. 
 
 
* Förvisso kan vi värja oss mot havsnivåstigningen genom att bygga vallar, men frågan är om Stockholm kommer att vara så befolkat när detta händer, att det behövs. Jag gissar att det i mitten av vårt århundrade är ganska tomt i Stockholm, eftersom civilisationens kollaps gått långt då, och att de flesta lever på landsbygden och odlar sin egen mat. Dom som är kvar i Stockholm tror jag söker sig till områden som undgår havsnivåhöjningen, efterhand. Och det är betydliga områden i Stockholm som skulle klara sig.
 
 

Uppdatering av min syn på dödsstraff; jag tror inte längre på det

Kommentar av mig till frågan om dödsstraff för livstidsfångar som Breivik i detta blogginlägg:
 
"Jag har tänkt lite djupare på frågan om dödsstraff, och har kommit på att det nog inte behövs för sådana som Breivik (och inte för andra heller), om det istället skulle bli lagligt för sådana som han att begära eutanasi (smärtlös död med en spruta) om det blir för tungt i fängelset. Men detta betyder inte att man ska ha tillåtelse att behandla honom så illa att han vill begära det. Ingen ska behöva leva i livstids isolering. Man bör också få tillgång till psykoterapeut om man vill det. Men däremot ska man inte behöva göra självmord i fängelset om det ändå blir för tungt, utan man ska kunna begära eutanasi (jag tror det kan kännas bra för fångarna att känna att de har denna sista utväg). Så i princip är jag emot dödsstraff, men för frivillig eutanasi, både för fångar och andra lidande."
 
Det var mycket för att spara livstidsfången lidande som jag tänkte att dödsstraff skulle vara bra, nu kom jag på att fången skulle kunna ha eutanasi som utvägen ur detta lidande, alltså tror jag inte längre att dödsstraff behövs. 

Något om åldringsvården i USA. Och om psykiatriutbildningen idag.

"...och ändå tar en tredjedel av alla äldre som bor på vårdhem i USA antipsykotiska preparat" (Peter C. Götzsche)
 
"En amerikansk psykiatriker har sagt: "När jag utbildades på 1980-talet läste vi 50 % psykoterapi och 50% biologisk medicin. I dag får den genomsnittliga psykiatristudenten inga psykoterapeutiska kunskaper alls. Det enda som de kan erbjuda efter det är piller." " (Peter C. Götzsche)
 
Båda citaten är från Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015)

Peter C. Götzsche om att medicinera barn med psykmediciner

Läkaren och professorn Peter C. Götzsche skriver i sin bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) följande:
 
"Peter Breggin har föreslagit att vi ska förbjuda förskrivning av psykofarmaka till barn, precis som vi har förbjudit fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag håller fullständigt med om att psykiatriskt neddrogande av barn är ett slags barnmisshandel som bör förbjudas, med ytterst få undantag. Vi får inte slå våra barn, men vi får förstöra deras hjärnor med läkemedel. Vi medikaliserar de oundvikliga konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn, och metylfenidat (Ritalin) har blivit den moderna versionen av björkriset. Det är ett flagrant missbruk av en felaktig medicinsk modell och ett allvarligt brott mot barns rättigheter, och det måste upphöra. 
   Drogade barns hjärnor utvecklas inte som de ska, utan utvecklas som en reaktion på en giftig inre miljö. Dessutom är den stigmatisering och dåliga självkänsla som ofta följer av psykiatriska diagnoser och behandlingar särskilt förödande för barn som ännu inte har format sin personlighet. Det kan hämma framtida möjligheter även om man bortser från de hjärnskador som kan uppstå på grund av läkemedlen."
 
 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen. Lite om min luffarresa till Spanien 2011.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)
 
Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 
 
Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 
 
Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.
 
Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  
 
Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 
 
Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 
 
Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 
 
Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 
 
Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 
 
Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 
 
 

Något om olje- och gasindustrin

"Lastly…. the global oil and gas industry is now cannibalizing itself just to stay alive.  It has added a massive amount of debt to produce very low-quality Shale Oil-Gas and Oil Sands just to keep the world economies from collapsing."
 
"At some point… the massive amount of debt will take down this system, and with it, the global oil industry.  This will have an extremely negative impact on the values of most STOCKS, BONDS & REAL ESTATE.  If you have well balanced portfolio in these three asset classes, then you are in serious financial trouble in the future."
 
(från detta inlägg på bloggen Damn the Matrix)

Något om varifrån min syn på flyktningkrisen kommer

(ur ett brev till Einar Petander):
 
Angående det där du skrev om att flyktningarna kommer att få västvärlden att kollapsa, så måste jag säga att vi ändå måste ta vår kollaps, oavsett. Vilket sätt det sker på, klimatförändringar eller flyktningar, är underordnat. Vi kan inte undvika civilisationens kollaps. Vi kan bara agera så solidariskt som möjligt i kollapsen, och dela på smärtan, vi bör inte skjuta den framför oss, eller över på tredje världen, så länge vi kan, utan vi bör redan nu lätta på tredje världens börda, och "dela på kollapsen" genom att ta emot flyktningar. Hur skulle du göra om maten inte räckte till för alla här i västvärlden? Jag skulle dela broderligt på maten, istället för att låta någon gå mätta och någon hungriga. Dela lika på allt in i det sista. Där har du förklaringen på min flyktningpolitiska syn.

Något om min erfarenhet av psykoterapi

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

Om de gånger jag var tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar i Italien och Ungern

På mina tre luffarfärder till sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 
 
I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, och hade trampat genom isen. Jag simmade över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten. Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 
 
Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. 
 
En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådling framtid. 
 
Jag fick tag i ett ungerskt nya testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 
 
Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 
 
Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 
 
* * * *
 
I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!
 
Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 
 
På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 
 
Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Ett exempel på hur samhället ställer saker och ting på huvudet

Jag har en vän, poeten Rolf Leijonmarck, som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 
 
Och så har jag en annan vän, arkitekten Gunnar (Antonie Grahamsdaughters käresta), som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 
 
Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?
 
Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 
 
Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 
 
Saker och ting är på huvudet, alltså. 
 
Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Det nakna folket

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll. 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur. 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.


Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

Skriven 6.12. 2010


En definition av hållbarhet

Hållbarhet handlar om att inte tära på sitt sparkapital, oavsett om det handlar om pengar, biologisk mångfald eller naturresurser. 

Något mer om Peter C. Götzsches bok och psykiatrin

Dansken Peter C. Götzsche skriver i sin svidande uppgörelse med psykiatrin, "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) om ett oerhört tragiskt fall inom den danska psykiatrin, Luise Christensen, som dog på psykiatrisk avdelning av psykmedicinförgiftning (antipsykotika). Hennes mor har skrivit en bok 2012 som heter "Käre Luise". Peter Götzsche skriver att den boken borde vara obligatorisk läsning för alla som vill bli psykiatriker. Och den som kan läsa den utan att gråta bör inte bli psykiatriker. 
 
Luise Christensen plågades i flera år med allt för höga doser av antipsykotika, som gjorde att hon kräktes. Det hindrade inte hennes psykiatriker från att höja dosen alltmer, ända tills hon dog av medicinförgiftning *. Hennes mor kämpade allt hon kunde mot medicineringen, men förgäves. Efter att Luise dog försökte hennes mor anmäla psykiatrin, föra saken till rätten, men hon lyckades inte. Ingen trodde på henne, inte myndigheterna, inte psykiatrin. Psykiatrin trodde att Luise hade dött en "naturlig död", och ville inte veta av något annat. 
 
Luise plågades verkligen av sina mediciner, det var tortyr för henne, så till den grad att hon vid flera tillfällen bad om att bli lagd i spännbälte, vilket hon föredrog framför ett ännu värre alternativ - att få extra läkemedel via injektion. Jag kan bekräfta detta genom mina egna erfarenheter, att psykmediciner är en form av tortyr (för mig i början), och att jag själv också skulle föredra spännbälte framför psykmediciner, för att skydda min psykiska integritet, så att ingen skulle kunna skada mitt psyke med gifter. 
 
Jag skulle gå så långt som att säga att det att utsättas för tvångsmedicinering med psykofarmaka, ja för psykisk-kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, är bland de värsta förnedringarna en människa kan utsättas för, i klass med våldtäkt. Ja, det är en psykisk våldtäkt, och en som pågår länge. Att någon ska stämpla mig som galen för att jag avviker psykiskt, och därför få mixtra fritt med min hjärnas kemi, så att den kommer i obalans och jag blir ännu sjukare, ja upplever mig torterad, ja det är så ohyggligt att jag saknar ord. 
 
Götzsche skriver också följande: "Sovjetiska dissidenter beskrev neuroleptika som den värsta formen av tortyr". Vi måste börja ta dessa sovjetiska fångars ord på allvar, och börja kämpa för mentalpatienterna. 
 
Jag kommer här att tänka på min f.d. flickvän i Åbo, som för sju år sedan var en fyrtioårig mentalpatient, "mentalsjuk" sedan ungdomen, och som var så nerdrogad av mediciner att hon inte orkade göra något, hon bodde hos sin gamla mor, och låg bara i sängen och soffan hela dagarna (detta berodde även på att hon hade katatoni, ett tillstånd som kan utlösas av antipsykotiska mediciner, vilket gjorde att hon inte vågade gå ut). Hon läste inte, tittade inte på TV, låg bara där orkeslös hela tiden. Och hon tog rätt mycket medicin. Hon hade en slags mild tardiv dyskinesi, hennes läppar var liksom i kramp hela tiden, precis som jag hade haft det 2010 på Gubbängens psykiatriska avdelning. Man såg på henne att hennes läppar inte var normala, dom såg underliga ut, hon höll dem på ett märkligt sätt. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Hennes mor hade också kämpat en bitter kamp mot medicinerna, när hon såg hur illa de gjorde hennes dotter, men det var en fruktlös kamp. 
 
Peter Götzsche är ännu radikalare än jag varit här på bloggen, och förespråkar fängelsestraff för psykmedicinföretagens chefer. Jag håller med honom, de har gjort brott mot mänskligheten. Även många ledande psykiatriker borde få fängelsestraff, de som horat med psykmedicinföretagen, de som varit upphov till att folk begått självmord och mord, ja som varit upphov till förgiftningar av psykmediciner (under tvångsmedicineringar). Alla dessa borde inte bara fängslas, utan borde även betala skadestånd till dem de skadat.  
 
Götzsche skriver att "vissa patienter begår självmord efter en sådan upplevelse" (han menar efter tvångsvård). Finns  det något värre brott än att behandla en människa så illa att hen tar sitt liv? Detta får mig att tänka på en film där ett gäng brottslingar drev en utvecklingsstörd ung man till självmord genom att utföra vidriga experiment med honom (som att tvinga honom att ha sex med en kvinna) och föra honom till "the devils house" (såsom de kallade en ruin), där han sedan hängde sig i ensamhet. Han bror beslöt sig för att hämnas, och sökte upp hans brors plågoandar, och mördade dem, en efter en, och skrämde även vettet ur dem. Filmen slutar med att den siste av plågoandarna som brodern vill mörda, ber han istället att mörda sig, eftersom han tycker han inte är värd att leva till sist, så mycket hämnd har han utverkat. Denna film gjorde djupt intryck på mig, och det är inte svårt att se kopplingarna mellan psykiatrikerna och deras offer - samhällets mest sårbara människor, psykpatienterna - och plågoandarna i filmen och den utvecklingsstörde mannen. 
 
 
 * det påminner lite om Michael Jackson, som dog av överdos av lugnande mediciner

RSS 2.0