Urfolken sysslar med skogsträdgårdsodling sedan gammalt!

Urfolken sysslar med skogsträdgårdsodling sedan gammalt! Se denna artikel. Och läs detta citat extra noga: "He also believed much of North America was covered in human-made food forests before the Europeans got here."

En teori om hur civilisationen uppkom

Kan civilisationens uppkomst och framväxt bl.a. och kanske främst, berott på ett särskilt tankefel, där man tänkte att andevärlden transcenderade naturen, hörde till en annan sfär än naturen, istället för att finnas inuti naturen, i naturens djup (såsom urfolksanimister ofta tror, för dem har allting andar, och man lever vidare i naturens olika varelser), och att man därför tänkte att man nådde upplysning genom att röra sig ovan och bortom naturen och sin djurlikhet, och att man därför byggde ett samhälle och en teknologi som ville häva sig över naturen, och besegra den? I såfall ett i sanning ödesdigert tankefel, vars frukter vi skördar idag genom en förstörd natur och förslavade och fångna djur, ja en förslavad mänsklighet.

Indianernas syn på sitt arbete jämfört med de civiliserades

Något som illustrerar skillnaderna mellan indianernas syn på sitt arbete och de civiliserades, är att indianerna fantiserade och drömde om "the happy hunting grounds" medan plogen och fabriken lyser med sin frånvaro i de civiliserades andevärldsfantasier och -upplevelser.

Kerubteologi del 3: Om översättningen av det grekiska ordet "zoon" och om urfolks förhållande till djur

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.
 
Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.
 
Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.
 
Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.
 
Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.
 
Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.
 
Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!
 
Ju längre tillbaka man går i historien, desto vanligare var djurgudar och djuränglar, i alla religioner, även kristendomen, och att keruberna har en så framträdande plats i Bibeln kommer väl av att den är en så gammal religion, att djuren "hunnit komma med", så att säga, innan den andliga döden satte in. Idag har de kristnas änglar vingar; fågelmänniskor, en avlägsen klang av djuränglarna, keruberna, som hade sex vingar, mer lika insekter med två par vingar än fåglar.
 
Ja, jag föreställer mig liksom att de änglar som stöter i basunen (likt änglarna i Uppenbarelseboken) i vår tids apokalyps är insektänglar, tänk på vad tidningarna skrivit om insektdöden, och vilka domedagsstämningar det har väckt (se vad jag skrivit om detta här).
 
Ja, i fängelset i Serbien var det små insekter som fungerade som änglar som väckte mig och de andra fångarna i cellen symboliskt med "basunstötar". Mycket av min kerubteologi föddes där och då, bl.a. min teologi kring översättningen av "zoon".
 
* Den gamla King James bibeln på engelska, översätter dock "zoon" i Upp. kap. 4 med "beast", men de flesta andra engelska översättningarna har inte "djur" där, inte ens så bokstavstrogna översättningar som "Youngs literal translation".

Något om det mest progressiva som det mest konservativa

Det är en underlig paradox att den mest progressiva andligheten i väst - New Age - också är den som bygger på äldst traditioner, nämligen urfolksandlighet och schamanism; det blir en sorts ultraradikalkonservatism mitt i progressiviteten.

Något om mentalpatienters rättigheter i vår tid, och behovet för psykiatriker att tolerera andevärlden

Hade man behandlat s.k. "utvecklingsstörda" så som man behandlar "psykiskt sjuka" hade det blivit ramaskri. Tänk er fängelser där "utvecklingsstörda" behandlades för sina abnormaliteter, tvångsmedicinerade med vidriga gifter som plågade dem, satta i spännbälte (att hela kroppen binds vid en säng) och isoleringsscell för alltför avvikande beteende enligt vårdarna. "Psykiskt sjuka" har faktiskt en del gemensamt med "utvecklingsstörda", samma svårighet att klara sig själva i kriser, samma utsatthet, försvarslöshet, psykiska sårbarhet och svaghet, barnlikhet och naturbarnlikhet. Samma ärlighet och föga sinne för anständighet, sociala koder och tabun. Tänk om "psykiskt sjuka" en dag skulle få njuta samma respekt och samma rättigheter i praktiken, som "utvecklingsstörda", istället för att skändas, mobbas och förföljas så som de blir idag (dock, de "utvecklingsstördas" rättigheter behöver också förbättras). Urfolkens "psykiskt sjuka" blir ofta schamaner (inte minst de "schizofrena" bland dem), och det att byn stöttar dem in i en uppgift som passar dem, gör att de kan bota sig själva. De botar sig själva genom att kanalisera sin psykiska avvikelse i fruktbara uppgifter. Men det kan de göra eftersom "andevärlden" inte anses som galenskap, utan som en mytisk och symbolisk verklighet att ta på allvar, som ger kunskap och helande. Men för vårt samhälle är "andevärlden" galenskap, och detta har rättfärdigat förföljelse av psykiskt sjuka istället för att lära sig av "andevärlden". Ja, t.o.m. våra nattliga drömmar anses som psykos (om än ofarlig och nödvändig) av många psykiatriker, som har förlorat sinnet för symbolernas och andlighetens värld, och bara kan tänka i materialistiskt-biologiska termer. Det dom gör med sina gifter är ju att de vill ta kål på "andevärlden", ta kål på andlighet och mytiskt tänkande, så att vi ska tänka med vetenskapens kalla, mekaniska och rationalistiska begreppsvärld, och enbart med detta. Dvs. andligt självmord. Ack, hade psykiatrikerna bara bildat sig mer i humaniora! Då skulle de genast bli mer humana och toleranta, så som det gick för Johan Cullberg, svensk psykiatris "grand old man". Andligt virrvarr och förvirring kan bara botas med sund andlighet, inte med död och kall andlighet. Psykiatrikerna bör sluta vara rädda för andlighet (vilket min psykiatriker är) och ta en kurs i kyrkohistoria istället, ty här behövs gedigen andlig bildning. Psykoser är ofta religiösa, och dessa psykoser existerar inte i ett historiskt vakuum. 
 
Alltså: låt oss försöka förstå och tolka andevärlden, istället för att försöka ta kål på den med gifter. 

Teosofiskt-mystiska spekulationer om de tre himlarna

(det följande är bara tankediktning: fria spekulationer, gissningar och famlande försök att göra mening av andevärlden)
 
Skulle en möjlig förklaring till Bibelns och Emanuel Swedenborgs tre himlar vara, att cellerna i hjärnan ger upphov till änglarna i den yttersta, den första himlen, det är de varelser som ofta visar sig för religionens fundamentalister, och bygger "Förgårdskyrkan", den största och mest synliga kyrkan, representerad av förgården i det judiska Tabernaklet, det är de enbart "frälsta", de som är i början av sin andliga resa, dvs. största delen av religionens utövare. Molekylerna (t.ex. proteinerna i vår hjärna är molekyler) i hjärnan ger upphov till änglarna i den andra himlen, den mellersta, det är de varelser som ofta visar sig för de religiösa mystikerna och helgonen, de som går djupare i helgelsen, och de bygger "Helgedomskyrkan", eller "Det Heligas kyrka", symboliserad av det rum som kallas "Det Heliga" i Tabernaklets tält. Atomerna i hjärnan, de minsta och innersta beståndsdelarna, ger upphov till änglarna i den tredje himlen, den innersta, och dessa änglar är i Swedenborgs visioner som små nakna barn till väsendet och utseendet, det är de varelser som ofta visar sig för naturbarnshelgonen och naturbarnen överlag, samt barnen, djuren och växterna. De bygger "Det Allraheligastes kyrka", den mest osynliga och försmådda kyrkan, symboliserad av det som kallas Det Allraheligaste, det innersta rummet i Tabernaklet. De är inte sällan som naturväsen, som t.ex. älvor, troll, skogsrån, näcken, najader, nymfer, kentaurer, tomtar och vättar. De har mycket mera sinnlighet och lekfullhet än de andra himlarnas änglar. Alla tre himlarnas änglar behövs i frälsningen och helgelsen, de är alla rena, oskyldiga och paradisiska, men står inte alla lika nära det gudomliga, det innersta paradiset, atomerna, som är vårt urhem, Eden, tillvarons A och O, början och slut. I dem bor gudomen, precis som hen bodde i Det Allraheligaste över förbundsarken enligt myten. 
 
Och vem bor i helvetena då? Det är vi civiliserade som bor där, vårt undermedvetnas mörka sidor kommer upp där, och helvetena försvinner i samma grad som vi blir lika varelserna i vår hjärnas mikroliv, dvs. blir ett med vår egen natur, vår aplika ur-Adamsnatur. Då försvinner också all tro på evig fördömelse som dagg för solen. 
 
De tre himlarna kan också kategoriseras så:
 
1) Första himlen - civilisationshimlen, den civiliserade himlen, stadshimlen. 
 
2) Andra himlen - trädgårdshimlen, bondeidyllhimlen, landsbygdshimlen, parkhimlen.
 
3) Tredje himlen - vildmarkshimlen, urfolkshimlen, sagoskogen, Eden. 
 
I den första himlen bygger de "frälsta" kyrkor och församlingar i städer (att dessa kyrkor och församlingar är små "himlar" har jag fått erfara i min moderförsamling "Smiths Vänner"). I den andra himlen bygger "helgonen" kloster och ekobyar på landsbygden (kloster är som religiösa ekobyar, dom har ofta stora trädgårdar på landsbygden). I den tredje himlen bygger "naturbarnen" små urfolksstammar i skogarna, som lever som våra yttersta förfäder och djuren. Alla dessa himlar finns redan här på jorden, inte bara i andevärlden. Men akta dig för att ta besök i den första himlen (vare sig på jorden eller i andevärlden), som är de vanligaste i böcker, som den yttersta sanningen om Gud och andevärlden. Denna himmel har tyvärr också ett mycket hemskt helvete, som säger något om de civiliserades inre mörker och förorenade fantasi. Andra himlen har skärselden, ett långt mer hoppfullt lidande. Tredje himlen har varken helvete eller skärseld. Små barn och djur har inget sånt, ty de undervisas av tredje himlen.
 
Jesusgestalten är också olika i de olika himlarna. I den första är han en historisk person, en individ. I den andra är han "Kristus i oss". I den tredje är han "Kristus i allt", "Kristus i Naturen", "Kristus i atomen". Och då behövs han inte längre som historisk person, utan han uppgår i det mytiskt-arketypiska. Något liknande sker med gudsbilden, i första himlen är han som en människa, och blir mindre och mindre antropomorfistiskt (betyder att projicera mänskliga egenskaper på Gud) uppfattad, ju närmare man kommer Eden, tredje himlen. 
 
I dödsprocessen reser själen in i paradiset (det är betecknande att vi alltid säger "in" i paradiset/himlen, inte "ut", dessa finns nämligen inte "där ute") genom att passera alla tre himlar, först blir själen en cell, och stannar en tid i första himlen. Sen när kroppscellerna i hjärnan dör, reser själen vidare in, till molekylen, andra himlen, och därifrån in i det innersta hemmet, tredje himlen, atomen. Ytterst är det en resa in i sin egen kärna som själen gör. Som cell möter själen cellernas andevärld, som molekyl molekylernas andevärld, och som atom atomernas andevärld. 
 
Det finns alltså tre huvudgrupper av varelser i hjärnan, cellen, molekylen och atomen, och de mindre ligger inuti de större, innefattas i de större. Så låg också de mindre avdelningarna inuti de större i judarnas Tabernakel (i alla fall de två första avdelningarna). Hjärnan uppbyggs av celler, cellerna uppbyggs av molekyler och molekylerna uppbyggs av atomer. Molekylen tillhör också egentligen det innersta paradiset, tredje himlen, men dess varelser har andra himlens änglatjänst som uppgift intill alltings återställelse (molekylerna dör aldrig). 
 
Ingen mikrovarelse är allvetande eller perfekt så som fundamentalisternas gud är det, utan deras gudomlighet är mer som spädbarns gudomlighet, och "perfekt" på spädbarnens sätt. Vänta dig därför inga fullkomliga, ofelbara svar från änglarna i andevärlden, de leker och famlar sig fram, och lär sig hela tiden saker. De deltar i invididens utveckling och samspelar med den. Därför finns det så många konstiga andevärldsupplevelser. Men man måste också förstå att änglarna spelar en slags andeteater och kommunicerar på ett andligt, symboliskt och gåtfullt sätt, anpassad till vår egen utvecklingsfas. 
 
(P.S. de tre himlarna är en grov indelning, det finns naturligtvis mellanformer)

Urfolk och skogsträdgårdar

Att urfolk sysslat med skogsträdgårdsodling sedan gammalt (det sägs att Amazonas regnskog har odlats fram av urfolk, se här), och odlat fruktträd, ger en aning om deras paradis. De har alltid haft nog med frukt, ja ofta så mycket att de kunnat brygga rikligt med fruktöl. 

Det paradisiska sömnlivet

I slutet av juni hade jag en underlig sömnlös natt i hyddan i Nackareservatet, där jag mitt i natten, i tre, fyra tiden vandrade in mot Stockholm centrum (jag hade beslutat mig för att vandra mot Uppsala), och mötte harar och ett rådjur mellan husen i förorten Bagarmossen. Då lärde jag mig att de vilda djuren nog inte sover på bestämda tider som vi, utan spontant, när de är trötta. Jag fick då idén att jag också skulle göra så resten av mitt liv, men märkte snart att det inte går så länge civilisationen härskar, ty staden är livlös på natten för den som söker gemenskap då, utanför systemet. Men hos urfolken vaknar man ofta mitt i natten och talas vid. Det finns alltid någon att tala med som inte sover. Det måste en by och en stam till för att detta ska vara möjligt. 

Något mer om Pirahastammen i Amazonas och självmordstatistik

I detta blogginlägg skrev jag om Pirahastammen i Amazonas, som inte kände till självmord. Deras antal var 800 i år, och av detta kan man göra lite jämförande statistik med världen i övrigt när det gäller självmord:
 
Wikipedia skriver att "omkring 50 procent av alla tänker någon gång allvarligt på att ta sitt liv". Hos Piraha har ingen ens tänkt tanken, någonsin. 
 
I världen begås 800 000 självmord varje år. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsstatistik som resten av världen, hade de haft 5-6 självmord under en livstid på 70 år, om jag räknat rätt. De har aldrig någonsin haft självmord i hela deras mångtusenåriga historia, så långt de kan minnas, begreppet finns inte hos dem. 
 
Självmordsförsök är tio gånger vanligare än självmord i världen. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsförsöksstatistik som resten av världen, hade de haft 50-60 självmordsförsök under en livstid på 70 år. De har aldrig självmordsförsök.
 
Jag tror detta är symptomatiskt för vilda urfolk överlag som inte blivit förstörda av civilisationen. Vad säger detta om urfolkslivsstilen? 
 
Här några citat om Piraha-stammen: 
 
"One gets no sense of teenage angst, depression, or insecurity among the Pirahã youth. They do not seem to be searching for answers. They have them." (Daniel Everett i boken "Don´t sleep, there are snakes. Life and language in the Amazonian jungle", 2010)
 
 
"Everybody’s equal, even children by about 9 years old. And, before that, the children are, like the old adage, raised by the village. Well, they are raised by their parents, to an extent, but as the Pirahã do not have marriage as we know it, but a more open coupling system, it comes to everyone to look after a child… but, even in that, they aren’t as protective as we are in keeping kids out of trouble. They prefer children learn from their mistakes rather than be told what not to do. The Pirahã do not have Ten Commandments to follow; there is no strict set of laws, no mandated punishment. This brings us to our final point, except the Pirahã don’t have an implications section.

There IS something to be said for the Pirahã culture in what it means for the rest of us: a people with no need for an origin story, no need for ritual or religion… and resulting from this: no suicide, no angst, and no war. Anger is the cardinal sin among the Pirahã, says Daniel Everett in his book. But, even such a rarity would be responded to only by temporary disdain or, at most, ostracism." (Robert E.G.Black i detta blogginlägg)

 

 

"They do not have concern for the future. They do not store or dry food. And, they do not fear death, and find suicide to be such a foreign notion that they laughed when told about it." (Robert E.G.Black i samma blogginlägg som ovan)



Något om urfolk, självmord och helvetet

"When a missionary told the Amazonian Piraha tribe about his aunt's suicide, they laughed because no one in their tribe had ever committed suicide, so they thought it was a joke. Is the pressure of modern society responsible for today's suicides?"
 
(från denna sida)
 
Min kommentar: Detta bekräftar på ett oerhört tydligt sätt att det är sant det jag anat att man är lyckligare desto närmare naturen man lever. Ty är inte självmorden det tydligaste tecknet på ett samhälles och individens illamående? Och i samma intervju som citatet ovan är hämtat ifrån, säger Daniel Everett att Piraha-stammen är lyckliga trots att de har mycket sjukdomar (särskilt malaria) och barnadödligheten är mycket hög. Vad kommer detta av? Jag kan bara förklara detta genom min teori om att vi måste skilja mellan natursmärta, som alla i naturen har mer eller mindre av (förutom kanske atomerna?), och som man kan leva med, och civiliserad smärta, som bara de civiliserade har, och som ofta är outhärdlig, helvetisk (tänk på den svåra ångesten och depressionen), uppkommen av att man är alienerad från naturen och det naturliga. Varför fick inte Piraha-folket lust att ta sitt liv om de drabbades av en plågsam sjukdom som de inte visste om de någonsin skulle återhämta sig från, eller om de handikappades för livet? Detta säger mycket om lidandets natur, att kanske naturligt lidande inte är så fruktansvärt som vi tror när vi är omgivna av kärlek och gemenskap och har tillgång till vissa fina örter, såsom medicinmännen har. Då känner vi oss kanske mer som i en kokong av omvårdnad och ömhet, mitt i smärtan. Så har jag upplevt det flera gånger då jag varit sjuk, alltid när jag har feber, men även en gång när jag slogs nästan medvetslös med en klubba i den lilla byn Orgiva i Spanien. Med feber och kroppen full av stora blåmärken återhämtade jag mig i ett tomt hundstall, och kände på ett oförglömligt sätt hur min kropp vårdade sig om mig ömt och ljuvt mitt i smärtan. Det var en helig upplevelse som jag aldrig kan glömma, som gav mig en tilltro till naturens paradisiskhet.  
 
Det finns så många sådana här saker som bekräftar min aning om att naturen är paradiset. T.ex. trodde inte Nordamerikas indianer på helvetet (judarna i Gamla Testamentet verkade inte heller ha trott på det). De lärde sig om det av de vita, och de undrade om de vita var från helvetet eftersom de lärde folk om dess existens.
 
Detta ger en hopp när vi ska återgå till naturen i dödsstunden, det blir nog spännande och härliga överraskningar som väntar oss då, när vi återgår till ursprunget. Vi kommer nog att återgå till naturen inte bara fysiskt, utan även psykiskt, när inga psykiatriker och poliser och väktare vaktar på oss för att hindra oss.

Varför jag tror på framtiden

Många saker i civilisationen är upp-och-ner, också talet om civilisationens kollaps som en katastrof och att "the world is going to hell". För mig är det just tvärtom. Civilisationens kollaps ser jag fram emot som en befrielse, eftersom vi då får det viktigaste tillbaka, dvs. gemenskapen, kärleken, solidariteten. Ju mer civilisationen trivs, desto mindre har vi av denna vara,  nämligen. Därför får det mig att undra om inte vi lever just nu i den svåraste tiden någonsin, eftersom vi systematiskt har utrotat all verklig community med all vår teknologi. Jag ser fram till den där dagen då vi kan grunda en "indianstam" i Nackareservatet, den första på kanske tusentals år. Det blir mitt livs stora händelse, om det någonsin inträffar. Jag lovar dig, så länge civilisationen är på topp kommer detta inte att tillåtas, med hot om straff om vi gör det - som alltid i civilisationens historia. En kollaps måste till. Vi kanske får mindre mat då, men kärlek är min viktigaste mat, så det bryr jag mig inte så mycket om. Occupy-rörelsen var en liten försmak på vad som kan komma i kollapsens spår, där fanns kärlek och gemenskap utanför Systemet.
 
Jag kollar varje dag börsen (Dow Jones index) för att se om den börjar gå neråt, dvs. om det finns hopp för oss.

Om att betala för att man finns till

I detta kommers-samhälle, där man skall betala för och göra bisnis på allt, t.o.m. människors toalettbesök, har man gått så långt att man måste betala för att man överhuvudtaget finns till. Eller vad annat är det att någon äger både din kropp, som arbetskraft (alla tvingas in i detta på sätt eller annat, om man inte är sjuk eller vill vara hemlös), och de ställen du ska bo, leva och sova i, så att du måste köpa din rätt att ha någonstans att sova, ofta för svindlande priser, som ofta håller dig skuldsatt för stora delar av ditt liv, eller om du bor i hyresrätt, tvingar dig in i arbetslivet för att klara hyran. Vem tjänar på detta? Måste det vara så? Så här är det inte i skogen, i alla fall. Bor du i skogen i en kåta, behöver du inte betala någon för att du bor där, så var det i alla fall i forntiden (inte nu längre, markägarna förbjuder sådant, men man kan bo olagligt, som jag), inget djur kom någonsin och tvingade dig att betala för din rätt att bo i din kåta, med hot om vräkning om inte pengarna vaskades fram. Du var alltså ytterst din egen herre, på den tiden.  Senare kom livegenskapen, och den har aldrig lämnat oss, bara på ytan, i politikernas floskler. Det ser man när man försöker göra sig fri, sällan annars. Fortfarande har vi herrar över oss som kräver att vi ska betala för att vi finns till, som profiterar på vår underkastelse under detta.

 

Men livet är en gåva, och har alltid varit det, det är därför det ser ut som det gör i den vilda naturen, då när allt får vara i fred, och finnas naturligt, utan tvång.

 

Något helt annat är det att man inte får sin mat gratis neddimpande från himlen, man måste faktiskt anstränga sig i jakt och matinsamling, det måste alla djur. Men det kan gå som en lek eller dans om man inte har herrar över sig, och det kräver verkligen inte åtta timmars slit om dagen, många vilda urfolk i forntiden” arbetade” bara två till fyra timmar per dag med jakt, fiske och matinsamling, säger paleoantropologerna. Resten var hobbyn, om inte jakten och fisket också var en hobby. Samma sak har antropologer hittat hos nulevande vilda urfolk.

 

Kanske vi också betalar en liten skatt till alla myggor som vill ha sin del av vår kropp, men det är en liten slant i sammanhanget, och handlar inte om vår rätt att finnas till, att få sova och leva i vår kåta utan att behöva betala något. Det finns myggnät (man kan göra sådana själv!) och andra myggskydd under natten.

 

Så, vänner, var glada att inte den vilda naturen är som de rika i Stockholms innerstad, industriägarna, bisnismännen och politikerna. Ty den vilda naturen är faktiskt själva Verkligheten, som vi alla lever i, oavsett hur höga Babelstorn vi bygger, och den är den verklighet som kommer att ta hand om oss när vi dör, och garanterar att det varken blir evig himmel eller evigt helvete, utan till sist ett stilla utslocknande i vår Moders armar, för att sova i evighet vid hennes bröst en drömlös sömn. Det kommer att gå lika för alla, lite i samma relativt toleranta anda som naturen har annars, och detta är mer demokrati och jämlikhet än politikerna och industriägarna någonsin lyckats vaska fram.

 

 


Något om all materias helighet

Det finns en ytlig syn på naturen som vissa miljöfanatiker har, som om staden inte vore byggd av natur. Det går ingen tydlig skiljelinje mellan natur och stad, och stadens materia är lika helig som naturens materia, om dock inte i sina förtryckarstrukturer utan bakom dem, ungefär som kungen ytterst är en urfolksmänniska, en vilde i sin kropp och själ, han är bara civiliserad i sina tankar (och i sin kropp och själ i den mån hans tankar har format dem), och kroppen och själen kan aldrig glömma detta, även han måste gå på toa, även han har drömt vilda och djuriska drömmar om natten nån gång under sitt liv som kung. 
 
Att förstå all materias helighet, att all materia tillhör skogen, bakom fasaderna och de djävulska konstruktionerna av materien, gör att man inte demoniserar staden, utan kan känna sig omgiven av natur och helighet varhelst man är, en hemkänsla i tillvaron var man än är, och detta bevarar en från fanatism. Men det är ändå viktigt att ha starka naturliga band till skogen, för att bevara känslan av stadsmateriens ursprung i skogens berg och träd, att man rotar sig i denna känsla, detta ursprung, för det är där allt hör hemma, och det är till skog all mark spontant kommer att återgå när mänskligheten försvunnit. 

Spelar vi kasino med mänskligheten och planeten?

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.
 
Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

"Against the grain". En bok som punkterar myten om framsteget.

En viktig bok kom ut i Augusti förra året: "Against the grain. A deep history of the earliest states."av anarkisten och antropologen James C. Scott, som är "sterling professor of Political Science and codirector of the Agrarian Studies Program at Yale University", enligt Wikipedia. The Guardian har en bra recension av boken, här.
 
Scott skriver i en antropologisk tradition som går många decennier tillbaka i tiden, hans bok påminner om Marshall Sahlins bok "Stone age economics", och "Original affluent society"- teorin, som motsätter sig den gängse uppfattningen om att stenålderslivet var ett svårt liv, och att det skulle ha varit ett framsteg när vi gick över till jordbruk och statsbildning. Scott menar att med jordbruket och staten uppkom slaveriet, genom att det uppstod en elit som beskattade bönderna, och tvingade dem att arbeta med ett militärt apparat, s.k. "corvée labour". Innan dess var vi faktisk fria att i princip göra vad vi ville, och styra över vårt eget liv, vi levde i mer eller mindre anarkistiska samhällen (jag skulle säga att även urfolksstammar med hövdingar är rätt så anarkistiska av sig, om man jämför dem med svenska staten, jag har skrivit tidigare om detta, här).
 
En civilisations kollaps behöver heller inte vara den apokalyps och världsundergång, det skräckscenario som många folk är rädda för. Barry Cuncliffe skriver i ovannämnda recension i The Guardian att "Scott sees collapse not as a disaster but as an opportunity. The oppressive state system is dismantled and the population disperses, redistributing itself across a wider territory – it is a bolt for freedom." Ungefär som jag känner när jag tänker på "kollapsen" som kommer att komma till sist: en möjlighet att äntligen få leva det riktiga, självständiga livet, istället för stadens konstgjorda liv.

Recension av Derrick Jensens bok "Endgame. Vol.2: Resistance" (2006)

Den amerikanska författaren Derrick Jensen är den kanske mest kända och populära anarkoprimitivisten idag, och är den av dem som skrivit flest böcker (ett tiotal). Han är en av grundarna till Deep Green Resistance, en radikal miljöorganisation för avvecklingen av civilisationen. Jensen är en av den moderna anarkoprimitivismens filosofer, jämte bl.a. John Zerzan, och en som jag tagit intryck av tidigare, innan jag läste denna bok, som är den första av hans böcker jag läst. 
 
Jensens bok är den farligaste jag läst, en av de mest aktivistiska och gerilla- och partisanaktiga böcker jag läst. Detta behöver inte tolkas så att jag menar det i negativ mening. Den är också en av de böcker som utmanat mitt tänkande mest. Jag har verkligen brottats med den. Den var också lång, 929 sidor, av vilka jag bara läste andra delen, på ca. 410 sidor. Första delen har jag inte fått tag i, men ska läsa den när jag får tag i den. 
 
I korta drag går boken ut på att vi måste avveckla civilisationen om vi ska rädda naturen från att gå under genom t.ex. klimatförändringarna. Civilisationen hotar både naturens och mänsklighetens överlevnad. Ska vi verkligen lyckas med en sådan avveckling, går det inte att vara pacifist, utan vi måste vara sluga och använda alla till buds stående medel, både våldsamma sådana och ickevåldsliga sådana. Vi måste sabotera Systemet, sabotera infrastrukturen som upprätthåller dödsmaskineriet, spränga fördämningar som utrotar laxarna, hacka oss in på naturmördarnas datorsystem för att sabotera dem, ja inte bara försvara oss, utan attackera Systemet, gång på gång, förblöda det helt enkelt. 
 
Derrick Jensen sticker inte under stol med vem hans främsta inspiratörer är: Nordamerikas urfolk i deras försvarskamp mot de vita inkräktarna. Och lika lite som dom var pacifister, lika lite är han det. Han känner sig befryndad med deras kamp, och lär av den. 
 
Jag har kallat mig radikalpacifist tidigare här på bloggen, men det innebär inte att jag skulle ta avstånd från allt våld överhuvudtaget. Detta är helt enkelt inte möjligt, och det är självbedrägeri att tro det. Ingen pacifist jag känner vill att mördare och våldtäktsmän ska gå fria, utan de tror att dom måste få sina fängelsestraff, om inte för annat, så för att förhindra och avskräcka från nya brott. Då är genast pacifismen modifierad. Min radikalpacifism erkänner detta, och dess radikalitet är inte att ta avstånd från allt tänkbart våld, utan göra saker som minimerar våldet i vår värld (i dess totalitet, nu och för all framtid), vare sig mot djuren, naturen eller de fattiga, avstå från allt onödigt våld, och då måste mycket förkastas, för vi lever i ett samhälle som systematiskt våldför sig på livet, och detta utan att det behövs överhuvudtaget. Detta ser ofta pacifister inte. Ordet "pacifism" är ofantligt missbrukat, och exploaterat av maktens män för att döda allt motstånd mot makten (Jensen påpekar detta själv). Man får döda en mygga, men inte Hitler eller Stalin. Vilket hyckleri! Då anser jag att det är mer pacifistisk att döda Hitler och Stalin, men att spara myggan, som är oskyldig som en ängel. Man måste verkligen inte döda myggan. Skaffa dig ett myggnät istället! Men dagens pacifister är besatta av tanken att man inte får använda våld uppåt i hierarkin, men däremot är de ofta förvånansvärt blinda för allt det våld som de utövar neråt i hierarkin, mot tredje världens fattiga, mot djuren och naturen, ett våld som de ofta inte märker, eftersom det är indirekt. Detta tål inte Derrick Jensen, som avskyr att ge sig på de svaga, men inte väjer för att utmana de starka till duell, de som förtrycker de svaga och dessutom har vapen att försvara sig med. Ridderlighet, alltså!
 
Men hur långt är Jensen villig att gå i användandet av våldet? Det blir inte tydligt i boken. Vill han ha en blodig revolution, en "ekologisk franska revolution" *? Jag vet att han är anarkist, men blodiga revolutioner tenderar att skapa nya förtryckarstrukturer, när alla som motsätter sig dem fängslas eller avrättas. Hur skulle det annars gå till? Att avsätta och mörda förtryckarna och hindra dom från fortsatt välde kräver militär organisation och polisstyrka, dvs. hjärtat i civilisationen. Här har den pacifistiska traditionen en visdom som bygger på erfarenheter av många revolutioner. Kanske ickevåld och modifierad anarkopacifism (åt det radikalpacifistiska hållet) är mer underminerande för civilisationen än militärkuppar och blodiga revolutioner, som mer har chansen att skapa motattacker, militarism, polisstater och världskrig än att avveckla civilisationen? Krig som kan urarta i kärnvapenkrig?
 
Vad skulle t.ex. hända om Putin fick ett miljöetiskt uppvaknande, och skulle börja kriga mot Trump eftersom han läst Jensen, och insett att Amerika leder världen mot fördärvet, och han sedan störtade världen in i ett tredje världskrig, där Trump anfaller Ryssland med kärnvapen? Att ohejdat förespråka våld kan få oanade konsekvenser. 
 
Är Jensen verkligen villig att göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)" (se sid 829)? Skulle han tortera folk för att få igenom detta? Här stöter vi på etiska problem. Jag personligen skulle aldrig tortera. Jag tror det är kontraproduktivt och bland det värsta en människa kan göra. Inget kan rättfärdiga tortyr. Det finns långt bättre sätt att kriga för naturen. 
 
Jensen har ingen tydlig plan för hur vi ska avveckla civilisationen så att det blir så lite lidande för människor och djur som möjligt, hur vi avvecklar det inifrån, så att vi undviker våldsam kollaps och kaos. 
 
Jag har också en känsla av att Jensen kräver för mycket av miljöaktivister. Det är uppenbart att han aldrig varit i fängelse eller tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning eller på rättspsykiatrisk avdelning. Skall vi uppsöka martyrskapet? Ska vi försöka upprepa Jesu mytiska offergärning? Det blir som ett slags självmord att stå emot Systemet på det våldsamma sätt som Jensen ivrar så för, vilket vissa Nordamerikanska urfolk erkände i deras kamp mot de vita (Jensen berättar om detta i boken). Om t.ex. en f.d. mentalpatient som jag skulle ge mig in i ekosabotage, skulle inte vägen vara lång till långvariga vistelser i rättspsykiatriska fängelser, civilisationens små helveten. Jag har blivit så förstörd av psykiatrin att jag inte skulle våga att utmana ödet ytterligare. Att kräva sådant av mig skulle jag anse som oförsvarlig grymhet. Måttet är rågat. Offer för Systemets tortyr måste få en fribiljett här, man ger sig inte in i lejonets gap igen efter något sådant. Civilisationens plågande av de avvikande är så stor när det gäller mentalpatienter, att jag menar att de inte ska uppmuntras till ekosabotage. Däremot, de som är villiga att riskera fängelsestraff, de som inte har ett psykiatriskt förflutet, med dem är det en annan sak. Kriminalvården är, enligt min erfarenhet (jag har kortvarig erfarenhet av den), barmhärtigare än psykvården, eftersom den inte förgriper sig på ens känsloliv och psyke med gifter. 
 
Jensen verkar inte så mycket inse värdet av att mera förändra systemet inifrån, genom icke-våldslig infiltration och folkbildning, vilket jag anser vara ett av de starkaste vapen vi har till hands mot civilisationen. Jag anser det vara bättre att jobba heltid med ickevåldsliga metoder - verkligen ge allt i detta, satsa allt på det - än att jobba begränsat med våldsamma metoder (ingen vågar ändå jobba heltid med våldsam ekosabotage). Visserligen förespråkar Jensen båda delarna, men ska vi satsa på något, menar jag det är effektivare att gå den ickevåldsliga vägen, eftersom vi då undviker att riskera att slösa en massa år i fångenskap, där vi inte kan göra särskilt mycket. Vi måste inte med våld spränga fördämningar, vi kan också genom infiltrering och lobbying få folk att göra det frivilligt, eller med lagens hjälp. Ja vi kan faktiskt lagstadga vår väg tillbaka till naturen, om vi verkligen är listiga, såsom t.ex. Pella Thiel och andra kämpar för naturens rättigheter redan gör. Detta har stor effekt. Vi har nämligen moralen på vår sida, och lagen måste till sist erkänna det, att den inte kan uppmuntra längre att vi sågar av grenen vi sitter på, utan måste ha rätt att få leva som de vilda urfolken, ha rätt att restaurera naturen. 
 
Jensen är i boken en särskilt stark förespråkare för laxarnas rättigheter, och att vi bör spränga de ofattbart många fördämningar för vattenkraft som man byggt i älvar och floder runt om i världen (bara i USA finns det två miljoner fördämningar). Jensen vill ta lagen i egna händer och spränga dom utan lagens sanktion, innan det är för sent och laxen i älvar och floder inte kan återhämta sig längre. Laxarna är ju beroende av att kunna simma uppströms för att leka (föröka sig). Dock, den som ständigt spränger fördämningar måste räkna med att hen riskerar långa fängelsestraff, särskilt om översvämningarna som dessa sprängningar försorsakar nedströms förstör en massa bebyggelse och om människor skadas i dem. Då mister vi våra bästa krigare för långa tider. Jag är helt med på att vi måste förstöra fördämningarna, men jag skulle uppmana Jensen att försöka alla utvägar innan vi riskerar att offra våra bästa krigare till långa fängelsestraff. Han talar aldrig om fisktrappor, sätt att hjälpa fiskarna att simma förbi fördämningar. Kanske detta är en gyllene medelväg fram tills vi får lagen på vår sida? Denna tystnad är underlig, eftersom Jensen verkar vara väldigt påläst när det gäller laxarna, deras överlevnad och hoten mot den. Jag skulle vilja veta vad Jensen anser om fisktrappor, om de alls är värda något? Detta skulle kunna spara många fängelsestraff. 
 
Är Jensens stora tillit till våldet ett amerikanskt fenomen? Skulle en Derrick Jensen vara möjlig i Gandhis Indien? Har Jensen sett på för många amerikanska våldsfilmer? För stor beundran för våldsamma hjältar? Vi kan faktiskt bättre än filmernas våldshjältar. Vi måste minimera våldet, för att undvika krig, hämnd och våldsspiraler. Det är detta som jag tror varit pacifismens poäng genom tiderna, inte att totalt ta avstånd från allt våld, alltid och överallt. Ja, varför tar inte Jensen upp den vanliga pacifistiska invändningen mot våld, att våld föder våld, leder till våldsspiraler? Han tar upp många invändningar, men inte denna kanske viktigaste invändning. 
 
Jensen går för långt när han närmast uppmuntrar kvinnor som blir utsatta för våldtäkt att mörda förövarna. Är dödsstraff verkligen ett proportionerligt straff för våldtäkt? Två till sex års fängelse tycker jag känns rimligt. Här börjar det lukta bränt runt Jensen, ett naivt våldsförhärligande. Vem blir nästa att hämnas mordet på våldtäktsmannen? Och så har du karusellen igång. Jag menar dock inte att kvinnor inte har rätt att försvara sig mot våldtäktsmän.  
 
Jensen tar upp invändningen om hur vi ska avveckla kärnkraften om vi ska avveckla civilisationen, och erkänner att han inte har svaret på detta, men att det bästa man kan göra är att genast börja avveckla alla kärnkraftverk på denna jord, för att minimera kärnkraftskatastroferna i framtiden. Håller helt med. 
 
Jensen punkterar också myten om "Pleistocene overkill", att vi skulle ha utrotat en mängd arter genom överdriven jakt under stenåldern, innan civilisationen uppstod. En myt som folk som vill svärta urfolken använder för att peka på att de var lika destruktiva som oss civiliserade. En myt som jag trodde på innan jag läste Jensens bok. Jensen tror inte på den. Det är helt omöjligt, menar han, finns inga arkeologiska bevis för det, det hade blivit för mycket kött per person, enligt vetenskapsmän han citerar. Vill du veta mer om debatten om detta, googla bara på "Pleistocene overkill". 
 
Jensen har inte ett ord om askes och frivillig fattigdom som en lösning på miljöproblemen. Om något kommer att rädda världen, är det detta. Visserligen, politik behövs, ekosabotage behövs, men vem pratar om att askes är ekosabotage, och dessutom kanske den mest effektiva, eftersom alla kan ta efter utan att behöva vara rädda för fängelsestraff? Ja, en värld full av sekulära eller religiösa sadhu-liknande asketer skulle betyda dödsdomen för civilisationen, civilisationens totala kollaps, eftersom den bygger på systematisk lyxande och bekvämlighetsmani. Jag har för mig att jag läste att Jensen har både bil och personlig dator, vilket gjorde mig ledsen, det är ju här kampen står, kring att vi måste avstå från högteknologin, och få myndigheterna att förbjuda tillverkningen av ny högteknologi och helt förbjuda användningen av teknologi som ger utsläpp eller skadar naturen genom dess användning. Lika viktigt eller viktigare än att spränga fördämningar, faktiskt. Vårt exempel här är avgörande. Men, hur påverkar man samhället effektivt utan att använda högteknologi? Jag har förståelse för dem som gör det, det är fruktansvärt svårt att gå före med gott exempel, eftersom man då liksom försvinner från barrikaderna och lätt isolerar sig. Jag själv försöker hitta någon slags mellanväg här, att använda bibliotekets och ABF-husets gemensamma datorer medan jag i övrigt har mycket lösa band till Systemet.
 
Men Jensen får en att tänka grundligt över dessa frågor, eftersom han går till botten med dem, han tar naturförstörelsen så på fullt allvar, och är så passionerad och helhjärtad. Detta skall han ha tack för. Jensen är också modig som vågar skriva en så här radikal och farlig bok, men jag har på känn att han själv inte skulle riskera fängelse för ekosabotage, vilket han också erkänner i boken.  
 
Här är en insiktsfull kritisk recension av Jensens båda två Endgame-böcker.
 
 
* Man får för sig att han skulle kunna godkänna nåt sånt när han säger att vi måste göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)". Vad är effektivare i att stoppa naturförstörelsen än en statskupp? Jensen kritiserar aldrig ekofascismen i boken, och blodiga ekorevolutioner skulle mycket lätt kunna leda till ekofascistregimer. Dock, även ekofascism är bättre än vår tids ohyggliga kapitalistiska teknofascism, där fascismen nått aldrig tidigare uppnådda proportioner. 

Om urfolket på Trobriand-öarna ("Kärleksöarna") i Papua Nya Guinea

"The Unholy Paradise" är en intressant dokumentär om urfolket på Trobriand-öarna (de s.k. "Kärleksöarna) i Papua Nya Guinea. Öarna har kallats "kärleksöarna" eftersom urfolken där har ett exceptionellt fritt förhållande till kärlek och sex, se t.ex. denna artikel. De har t.ex. speciella hyddor i de flesta byarna för utomäktenskapligt sex. Bananlöv är en populär valuta bland dem. Man tror att barn kommer till genom magi, inte genom sex, genom att ett andeväsen kommer in i kvinnan. Samhällena är matrilineära (ett ord som min vän Skogs-David svärmade för), dvs. det är den kvinnliga härkomsten som räknas. Och den äldsta kvinnan äger släktgruppens mark och resurser.
 
I dokumentären ser man hur civilisationen och pengarna sakta har krupit in bland urfolken på öarna. En av byns äldste säger i filmen "Some describe our past as the darkness, and progress in the future as a bright light. I don´t agree. In the past, there was order, and mutual respect. Everyone was fed, and everyone was content. Then came the money. And now, everyone steals from his neighbour. There is violence, and even murder. In the past no one would have dared. The law was sacred. And the fear of punishment great. What is the value of progress, if it means losing respect for ones neighbour. That is what I ask myself when I think about tomorrow."
 
En ung man av urfolket på öarna (sonen till den gamle mannen som yttrade ovanstående citat) har gått på universitet och tagit doktorsgrad i etnologi. Han har lärt sig engelska och figurerar mycket i filmen. Han är en av dem som tagit civilisationen till öarna, och vill att denna process ska fortsätta. Ironiskt nog säger han på ett ställe i filmen: "The one thing about this so called primitive life is its simplicity. And simplicity is to me the basis of existence. In that I mean - you have everything within a reach. Enough to live and have a good life and enjoy things, without having the need to stress yourselves in order to achieve luxuries and all that stuff."
 
Nu har öarna flera bilar, och en butik. Om inte denna process snart avstannar, har vi till slut en liten modern stad på en av öarna, med plantager, boskap och åkrar runtomkring, medan urlivet försvinner alltmer - så som det gått för så många andra urfolk runt omkring i världen. Jag hoppas urfolken på Trobriand-öarna inser denna fara, och gör motstånd.
 
P.g.a. civilisationens intåg har överbefolkning också blivit ett problem, något som aldrig var ett problem tidigare, eftersom urfolket trodde att en moder kunde dö om hon hade sex medan hon ammade sitt barn, och på Trobriand-öarna ammar mödrarna sina barn i upp till tre år. Missionärerna (också några av de som tagit dit civilisationen) lärde Trobrianderna att detta var vidskepelse, och detta har lett till att dessa föreställningar, som var deras naturliga födelsekontroll, övergetts, med effekten att de blivit för många, så att trädgårdarna inte ger tillräckligt mat längre (nu ligger trädgården i träda fyra år istället för sju som tidigare). Okaiboma-stammen har sjuhundra invånare idag, varav trehundra är barn. Men dokumentären vill ändå inte lägga skulden bara på missionärerna, utan menar att överbefolkningen är förorsakad av det fria sexlivet på öarna, där det sägs att den genomsnittliga Trobriand-mannen ligger med tre kvinnor per natt under skördefesterna, då det är tillåtet att ligga med vilken kvinna som helst. Men min fråga blir då att varför har aldrig Trobriand-öarna blivit överbefolkade tidigare, för det fria sexlivet är en urgammal tradition bland dem! Här har nog inte dokumentären tänkt efter, utan vill urskulda det fördärv som civilisationen bringat öarna. De är ju civiliserade själva, de som filmat, och vill kanske inte tillstå att civilisationens intrång på ön är fördärvlig. Visserligen är det bra med upplysning och att överge vidskepelser, jag menar inte att försvara vidskepelser, men då måste vi komma med en bättre livsstil, vilket de civiliserade knappast har, de som förstör naturen och fängslar och förslavar djur överallt där de går fram. Då skulle jag, som Trobriandinvånare, hellre välja att ha vissa vidskepelser intakta och skona naturen och djuren och mitt eget folk. Något av detta tänkande tror jag man hittar hos de äldste på öarna, som jag tror är de som vanligen motsätter sig mest civilisationens intrång.  
 
Underligt att  Trobriand-barnens favoritämne i missionsskolan var matematik, det jag tidigare på bloggen kallat "dödens vetenskap". Well, addition och subtraktion är roligt, likaså multiplikationstabellen, det är när vi kommer högre upp i matematiken som det stinker död, av ekvationer och dylikt. Att hela livet ska förvandlas till siffror.
 
En slutlig kommentar; vad som rörde mig mest i filmen, var den lycka och frihet som fanns i Trobriand-barnens lekar och sång (vilken vacker och levande sång!), som är något jag saknar på Stockholms gator, och som är något som påminner mig lite om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Dokumentär om Tasaday-folket. Ädla vildar? Något om Facebooks inställning till oskyldig nakenhet

Tasaday-folket upptäcktes på 70-talet som levandes ett stenåldersliv i grottor i djungeln, ett av de urfolk jag tycker bäst passar på föreställningen om "den ädle vilden" och urfolk som lever ett gott liv, där man bara arbetar ett par timmar per dag. Sedan de upptäcktes trodde vissa att det hela var ett bedrägeri, men den här dokumentären bekräftar att det var äkta.

 

När jag delade denna dokumentär på Facebook, blev den borttagen p.g.a. att den bröt mot reglerna om nakenbilder på Facebook *. Detta trots att ingen i dokumentären är helt naken, och detta trots att denna delvisa nakenhet var helt oskyldig, utan sexuella anspelningar. Jag blir så arg på detta pryderi, detta förakt för kroppen i all dess nakenhet och ärlighet, denna vidriga skam över det äkta och ursprungliga livet!. Och detta kallar man "framsteg" och "civilisation"! För mig är det barbari, hat mot det naturliga, hat mot det vilda, hat mot materien. Det som gör dödsmaskineriet civilisationen möjlig. Det finns en koppling mellan Facebooks reaktion på denna dokumentär, och den naturförstörelse som vi bevittnar idag. Allt hänger ihop. Vi har förstört naturen, och det yttrar sig bl.a. i att vi förstört respekten för det naturliga, av vilket nakenheten är en del. Förstört det genom att uppmuntra och lagstadga skam över nakenheten, över det som mest påminner oss om de vilda urfolken och djuren, vilka vi också verkar hata, i alla fall på basen av att vi har förstört livsmiljön för de flesta vilda urfolk på jorden, och har miljontals minkar i små burar på livstid, och miljarder andra djur i fångenskap och slaveri. Ser ni kopplingen mellan föraktet för nakenheten och hur vi behandlar naturen, djuren och urfolken? Skulle de vilda urfolken höra om denna Facebooks reaktion, skulle de bara skaka på huvudet och skratta, tror jag. Ja, det är rent skrattretande detta barnsliga pryderi. Som att se porr och sex i all nakenhet. Och förresten, vad är det som är så fruktansvärt med sex, som gör att vi måste gömma det och skämmas över det?

 

* Facebook vill väl ta hänsyn till pryda människor på Facebook. som religiösa fundamentalister och andra konservativa, men agerar här så att de bara upprätthåller och styrker destruktiva traditioner istället för att vara modiga och utmana förtrycket.


En bild av civilisationens dumhet

Civilisationens dumhet kan illustreras med följande berättelse:
 
En man i en urfolksstam i djungeln fick för sig att frukterna i djungeln inte smakade gott nog, och började slita tolv timmars dagar för att tillverka konstgjorda frukter i en liten verkstad. År ut och år in slet han så, och tyckte han fick fram frukter som var överlägsna i smak gentemot djungelträdens frukter. De andra i stammen rörde inte hans frukter; de tyckte de smakade konstgjort, ja de smakade helt enkelt kryddad plast. Detta brydde inte mannen sig om, han byggde istället en stor fabrik som producerade hans frukter på löpande band, ända tills han dog av cancer och överarbete, och med honom dog också hela hans industri.

Tidigare inlägg
RSS 2.0