Något om mänsklighetens framtid som art

Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det. 
 
99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?
 
Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta. 
 
Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här
 
Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger. 
 
Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:
 
"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och

"• att göda havet för att en ökad mängd växtplankton ska förbruka koldioxid.
• att reducera växthusgaserna i atmosfären genom att fånga in dessa"
 
Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande.
 
Ett extremt och galet exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber i världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären  - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer)), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna. 
 
Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.  
 
När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?

Deb Ozarko om döden och mänsklighetens slut

"Facing our own mortality can be, in many cases, a radical awakening to a more sacred connection with all Life. - - - - I believe that if we faced the fact that we may be coming to the end of our incredible evolutionary journey as a species, we can live with more love in our hearts than we’ve ever known. To me, this is a beautiful thing.". (Deb Ozarko i denna viktiga artikel)

Georg Henrik von Wright om mänsklighetens slut

(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)
 
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)
 
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)
 
 
 
Mina kommentarer: Detta sade Georg Henrik von Wright redan 1986, innan vetskapen om klimatförändringarna hade hunnit sprida sig över världen. Hans ord är framsynta, nästan profetiska. Är de inte långt mera giltiga i vår tid, nu när vi vet att mänsklighetens fortbestånd under vårt sekel är hotat av klimatförändringarna och oljetoppen? Jag tycker också hans ord om att det är rättvist att mänskligheten dör ut, är långt mer relevanta nu än de var på hans tid, så långt som vi har blivit mycket mer destruktiva mot planeten än vi var 1986.
 

Utdrag ur Georg Henrik von Wrights bok "Vetenskapen och förnuftet"

(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)
 
 
"De utmaningar, som har sin grund i människans tack vare vetenskap och teknik ökade förmåga att tillgodogöra sig naturens rikedomar och länga dess krafter enligt sina önskningar, kan i bildlik mening förliknas vid ett "slavuppror". Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis." (s.79)
 
"Med tanke på den långsamhet, som utmärker arternas utveckling, finns det en risk, att människan inte hinner anpassa sig till de förändrade livsvillkoren, innan hon är utdömd som art. Det är en fråga för sig, om anpassningen förutsätter genetiska förändringar. Vi behöver inte ta ställning till den saken här. Men oberoende av svaret, så består risken, att tiden inte räcker till för en anpassning. Det skulle betyda människoartens undergång: antingen med ens i ett kärnvapenkrigs ragnarök eller så småningom efter sekler av tilltagande oordning på det mellanfolkliga planet och upplösning av samhällsbanden - något i stil med den "värmedöd", som fysikerna anser att engång i tidens fullbordan väntar hela universum." (s.81)
 
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)
 
"En sådan ny förnuftighet kunde tänkas förändra också vår syn på förhållandet mellan människan och naturen. Den skulle kanske se förhållandet inte uteslutande som ett människans herravälde (domination) över naturen med vetenskapens och teknikens hjälp, utan snarare som en fråga om samlevnad (co-evolution) inom den livssfär, där hon hör hemma. Något i stil med den grekiska antikens ideal att stämma människans liv i harmoni med hennes naturgivna levnadsbetingelser. Men givetvis byggande på helt andra insikter. Jag kan tänka mig, att en sådan förändring i attityder skulle underlätta industrisamhällets anpassning till de biologiska villkoren för människosläktets överlevande."
 
"I det första världskriget skickades hundratals tusen unga intellektuella att dö på slagfälten. I det andra kriget förstod man på ett helt annat sätt att tillgodogöra sig vetenskapligt skolade hjärnor för krigföringen. Avancerad teknologi, ofta hand i hand med framsteg i vetenskaplig grundforskning, gjorde krigsmaskineriet betydande tjänster. Kulmen var givetvis atombomben. Det är en tvivelaktig gloria, som vetenskapen fick tack vare att många av dess mest prominenta företrädare engagerades i en verksamhet, som sedermera utvecklats till ett dödligt hot mot mänsklighetens fortbestånd. En av de medverkande, fysikern Leo Szilard, har sedermera sagt om bomben, att "den dödade en skön vetenskap"." (s.121-122)
 
"Vetenskapens lydnad inför makten säkerställs inte längre av inkvisitionen, utan av finansministerierna. Forskningen behöver pengar och "big science" behöver "big money". Men pengarna kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. "Vetenskapspolitik" är ett nytt begrepp i statshushållningen. De sakkunniga råd, som behövs, står det vetenskapliga samfundet till tjänst med. Men målen bestäms och de avgörande besluten fattas av andra instanser, i sista hand av den lagstiftande makten. Detta betyder, att forskningen inriktas på mål, som inte är vetenskapens egna men som vetenskapen anses böra tjäna. Målen är inte klart angivna. Man hänvisar till dem i vaga ordalag genom att tala om höjd materiell levnadsstandard, stärkt konkurrensförmåga (export), eller trygghet och nationellt oberoende." (s.123)
 
"Ingen förnuftig människa kan ha något emot att få det materiellt (ännu) bättre, om hon inte behöver fråga på vems bekostnad det sker. Och för den frågan är det stora, stora flertalet människor helt främmande." (s.131)
 
"En jämnfördelning över jordklotet av den konsumtionsnivå, som vissa industriländer redan uppnått, ligger helt enkelt inte inom de fysiska möjligheternas gräns. Önskar man en utjämning, måste man också vilja en sänkning av konsumtionsnivån i varje fall i de flesta av de västliga industriländerna. Vem vill det? Några inser säkert nödvändigheten - men knappast någon i "ansvarig ställning" kunde ta ens ett första litet steg i riktning mot ett sådant mål, utan att riskera sin egen maktposition." (s.131)
 
"Jmf. med det som Lewis Mumford säger på tal om automationens - ordet taget i vid mening - inverkningar: "The most disastrous result of automation, then, is that its final Product is Automated or Organization Man; he who take all his orders from the system, and who, as scientist, engineer, expert, administrator, or, finally, as consumer and subject, cannot conceive of any departure from the system." (s.149)
 
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)
 
"Verklighetens begriplighet i tidigare vetenskapliga kategorier har stött på gränser. För att gränserna skall överskridas måste kategorierna omformas eller ersättas av nya. Den världsbild, som långsamt håller på att växa fram skall kanske visa sig mindre ägnad att legitimera vetenskapen som en produktionsfaktor i den industriella processen. Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända igen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart för den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor." (s.153)

Koldioxidransonering och David Jonstads bok "Vår beskärda del"

Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.
 
Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.
 
Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.
 
Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen är redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid.
 
Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")
 
David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.

Tio grader varmare efter tio år?

Det finns en blogg som jag följer mycket noga, och som jag tycker är mycket viktig, helt i nyckelposition. Det är bloggen Arctic News, som drivs av pseudonymen Sam Carana, som är en grupp människor på minst två personer (enligt vad jag hört av Guy McPherson).
 
Denna blogg gör något så viktigt som att noggrant följa med klimatuppvärmningen i Arktis, där den globala uppvärmningen går fortast på hela planeten, och som är i en kritisk position i jordens klimat, för den fungerar som en avkylare av klimatet (tillsammans med Antarktis), som ett kylskåp, p.gr.a. det kalla smältvattnet och det att is reflekterar bort en stor del av värmen från solen, medan öppet hav reflekterar litet värme, utan upptar det mesta av värmen. 
 
Sam Carana har också länge varnat för att om Arktis värms upp tillräckligt mycket, kommer det att leda till att gigantiska mängder metangas släpps ut från havsbottnar i Arktis, samt från permafrost i Sibirien och Alaska. Metangas är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid (25 gånger starkare i ett 100-årigt perspektiv), och fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov (som undersöker Arktiska havet) har skrivit 2008 att Arkis är redo för ett abrupt utsläpp av 50 gigaton metangas, högst möjligt när som helst. Detta skulle leda till en abrupt höjning av den globala medeltemperaturen, för det finns bara 5 gigaton metan i atmosfären nu. 
 
Sam Carana har också haft mycket dystra framtidsprognoser (tillsammans med flera andra bidragsgivare på Arctic News), mycket p.gr.a. att framstående isforskare som professor Peter Wadhams (vid Cambridge Universitet) förutsäger att Nordpolen antagligen kommer att bli isfri innan 2020, möjligen redan nästa år. Detta skulle värma upp Arktis ganska fort, och riskera de abrupta utsläppen av gigantiska mängder metangas.
 
Carana förutspådde för några år sedan (tillsammans med bl.a. Malcolm Light) att mänskligheten kommer att dö ut omkring seklets mitt p.gr.a. klimatförändringarna. De har hela tiden blivit radikalare i sina prognoser, och nu är de så radikala att de ser framför sig att mänskligheten kommer att dö ut inom tio år. Och att den globala medeltemperaturen kommer att vara 10 grader högre än förindustriell tid efter 10 år. Det liknar mycket på Guy McPhersons prognoser (som säger att mänskligheten kommer att dö ut innan 2030), ja är ännu radikalare på många sätt. Värt att notera är att enligt många forskare skulle det räcka med 5-6 graders uppvärmning för att mänskligheten skulle dö ut. T.ex. säger Ira Leifer (atmospheric and marine scientist, at University of California, Santa Barbara) att ""Some scientists are indicating we should make plans to adapt to a 4C world. While prudent, one wonders what portion of the living population now could adapt to such a world, and my view is that it’s just a few thousand people [seeking refuge] in the Arctic or Antarctica.”
 
Alltså bara 4 graders uppvärmning skulle redan innebära civilisationens kollaps (detta menar också professor Wadhams). Alltså är Caranas prognos på tio grader oerhört skakande. Jag håller dock inte med honom i prognosen, jag tror 2-3 graders temperaturhöjning (över förindustriell tid) de nästa tio åren är mer troligt. Men redan detta är katastrofalt för civilisationen och naturen. 
 
Men jag låter mig ändå väckas av Caranas prognoser. Att forskare som han/de kommer med sånt, såna som verkligen följer den globala uppvärmningen på nära håll, det är alarmerande. Det säger oss att utvecklingen i Arkis är exponentiell, och att vi redan nu upplever abrupta klimatförändringar. 
 
Det ser verkligen illa ut även om inte Carana har rätt i sina förutsägelser. Om temperaturen stiger bara med en grad på ett decennium, så stiger den med 5 grader på 50 år. Det betyder att år 2065 har jordens medeltemperatur stigit med 6,5 grader sedan industrialismens början. Det skulle inte mänskligheten klara av. I det långa loppet är vi nog dömda. 
 
David Spratt skriver i detta inlägg: "Each 1°C in the longer term is likely to result in around 10 metres of sea level rise."
 
 

Mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse

Jag har läst att nära-döden-upplevelser har en förunderlig förmåga att förändra människor till det bättre. Dom får mer sinne för andliga värden och relationer, de blir mindre egocentriska mm. Därför när jag också ett hopp om att mänskligheten som helhet, när den ställs öga mot öga med sin egen förintelse (utlovad av vetenskapsmän som Guy McPherson och Malcolm Light) skall uppleva någon sorts moralisk omvändelse, när den inser att allt hopp är ute. Det blir så futtigt att vara girig och egocentrisk, när man inser att mänskligheten kommer att dö ut inom några decennier. Och jag tror att insikten om detta till slut kommer att omfattas av hela mänskligheten, när klimatförändringarna blir tillräckligt allvarliga och snabba.
 
Vad jag hoppas och tror kommer att ske, är inte mera krig, utan världens enande, ett globalt samarbete för att förbereda sig för det oundvikliga. Jag tror vi får världens chans till globalt samarbete inför dessa verkligt globala problem, världens chans att upprätta ett världsparlament, vilket jag förespråkar. Aldrig förr har mänskligheten stått inför sin egen förintelse, och jag tror vi går in på "uncharted territory" (outforskad mark), där vad som helst kan hända. Mänskligheten står inför ett val: att antingen kriga om de sista naturresurserna, eller att samarbeta för att förbereda oss inför det oundvikliga. Låt oss ge allt för att satsa på det senare. Det skulle vara så oerhört trist om det blev ett nytt världskrig.

Efter oss

Någon gång
(jag tror redan nästa sekel)
ligger städerna öde.
Glasrutorna har trasats sönder,
och myriader skärvor
glindrar i ljuset.
Vinden får härja fritt;
ropar sorgset genom fönstergluggar
och mörka portaler.
Långsamt breder förfallet ut sig.
 
Någon gång
(fast just vilket år vågar jag inte säga)
täcks alla dessa glasklockor, oljefat
och maskinparker av mjukluddig rost
som gnager ner även det hårdaste järn.
Samtidigt smular gräs och rötter sönder 
asfalten; en snabb process. 
 
Någon gång
(men ett exakt datum kan jag inte ange)
störtar slutligen hus och murar
vacklande samman.
Endast stenhögar påminner sedan
om var städerna fordom fanns. 
 
En gång,
efter oss,
blir jorden så förunderligt vacker.
 
(Annette Bülling, f. 1960)

Människan kvalitativa utdöende

(Jag har, p.gr.a. att jag inte har så mycket att skriva förtiden, beslutat mig för att publicera lite gamla blogginlägg från 2009 som ännu är läsvärda. Här kommer det första, med lite ändrat namn:)

 

Är det verkligen sant att den civiliserade nutidsmänniskan är evolutionens starkaste och mest livsdugliga, outrotningshotade produkt? 

Det pratas så mycket om utdöendet av arter omkring oss. Men tänk om människoarten i själva verket är den proportionellt snabbast utdöende arten just nu? Vi är bara så vana att tänka utdöende som något kvantitativt, att vi inte förstår det. Vi upplever det inte, eftersom vi iakttar vårt eget utdöende enbart med vetenskapen och förnuftets ofantligt känslolösa och klumpiga, mekaniska känselspröt, som bara kan tänka i kvantitativa värden. Vi förlorade väl våra egna fysiska, ursprungliga känselspröt för länge sedan.
 

Inga andra djur är så fysiskt och psykiskt sjuka som dagens människor. Inga andra djur är så beroende av självskapade livsförutsättningar som människan, så beroende av på konstgjorda vägar frambringad energi och mat, så oförmögen att samspela med andra aktörer i naturen än sig själv, så oförmögen att samspela med medlemmar av sin egen art.
 

Idag utdör människoarten kanske inte fysiskt kvantitativt, men dess fysiskt kvalitativa utdöende har accelererat i en otrolig fart. Det vore konstigt om inte det kvalitativa får kvantitativa konsekvenser efterhand.


Vad skulle du göra om du hade sju år kvar att leva?

Vad skulle du göra om du visste att du hade bara sju år kvar att leva? 
 
Ifall jag hade ett jobb som inte jag gillade, skulle jag sluta jobba och göra det jag älskade mest: vara mycket med vänner, skriva på bloggen, läsa sånt som skulle förbereda mig för döden och mänsklighetens slut, vandra runt i Sverige med vänner, besöka ekobyar (göra pilgrimsfärder dit) och studera permakultur, gerillaodla lite själv, bo i min hydda i Nackareservatet i Stockholm. 
 
Vad skulle du göra? Har du frågat dig själv något sånt nån gång?
 
Det finns faktiskt vetenskapsmän som tror att mänskligheten bara har sju till femton år kvar att leva, pgr.a. abrupta klimatförändringar. Bland dom är Malcolm Light och Guy McPherson
 
"The evidence for human extinction by 2030 is overwhelming." (Guy McPherson i en intervju av Adam Engel)
 
Jag är inte säker på att de har rätt, men jag försöker ändå föreställa mig världen utifrån deras perspektiv. Det är underligt att märka hur allting förändras med det perspektivet. Man gör andra val än man skulle göra annars om man bara har sju år kvar att leva. Det blir att leva med döden ständigt i sikte. Man uppmärksammar ting som man inte skulle uppmärksamma annars. Små obetydliga ting kan bli viktiga. Man har lättare att ha "silverblicken", "kristusblicken", som ser alltings sanna väsen. Och som Guy McPherson säger, ingen säger på sin dödsbädd "I should have bought more crap". 
 
Jag ser det också som en befrielse om civilisationen skulle kollapsa och mänskligheten skulle dö ut. Det är en befrielse för Moder Jord, som kanske kan ges tillfälle att återhämta sig om mänskligheten dör ut. Ju tidigare desto bättre. För jag är faktiskt rädd för att mänskligheten skall vara en cancer på Moder Jord som får henne att dö helt och hållet, att klimatet skulle bli som på Venus. Därför hoppas jag faktiskt att Malcolm Light och Guy McPherson har rätt, även om jag kanske inte är så säker på det. Planeten och tredje världen har lidit så grymt av civilisationen. Jag ser fram emot mänsklighetens slut, men kommer att sörja bittert över alla andra arter som kommer att gå under med oss. Jag skulle också sörja över att ursprungsbefolkningarna måste gå under. Men jag sätter allt mitt hopp till att planeten, även om allt liv skulle utplånas, kommer att börja alstra liv igen om några millioner år. Det är detta vi måste kämpa för. 

.

.

Att kämpa för biosfärens räddning

Kanske är det fanatiskt av mig att tro att mänskligheten kan dö ut inom loppet av detta sekel, men det finns vetenskapsmän som är ännu radikalare. Ta t.ex. Malcolm Light (earth system scientist). Han skriver på bloggen Arctic News följande: "This process of methane release will accelerate exponentially, release huge quantities of methane into the atmosphere and lead to the demise of all life on earth before the middle of this century."

Alltså han tror att allt liv på jorden kommer att dö ut innan mitten av detta århundrade. Allt liv! Det är ett stort steg från att tro att mänskligheten kommer att dö ut snart, till att tro att allt liv kommer att dö ut snart. Mänskligheten är trots allt bara en art bland miljoner.

Jag skulle bli väldigt ledsen om Malcolm Light hade rätt. Det jag kämpar för nu är trots allt resten av biosfärens överlevnad efter att människan har försvunnit (jag har givit upp hoppet om mänsklighetens räddning). Och tänk om det inte finns något liv på andra planeter i kosmos? Det vore otroligt synd om livet självt dog ut.

   Jag skulle önska att det funnes en knapp som, när man tryckte på den, fick hela civilisationen att avstanna (dock utan att kärnkraftverken smälte). Jag skulle utan tvekan trycka på den knappen. Även om det betydde min egen undergång. Men jag kämpar så gott det går för att minska mitt ekologiska fotavtryck. Jag köper t.ex. inte längre mat från butiken, utan går till en gratis matudelning för de fattiga i Helsingfors. De får där gratis mat från butikerna. Jag undrar vad jag kan göra utöver det. Kanske publicera en bok om miljöproblemen, för att väcka folk? Det skulle visserligen ta i anspråk en del skog, men vinsten kan övergå förlusten om den väcker folk tillräckligt. Och jag kunde ta bara en liten upplaga, kanske 30 -50 ex. såsom mina tidigare böcker. 

 


Vårt besynnerliga predikament. Plock från Adam Engels intervju av Guy McPherson.

"The longer industrial civilization chugs along — and it won’t be all that long — the lower the chances of survival for all humans and all species."
 
(Adam Engel)
 
"Industrial civilization is destroying every aspect of the living planet in exchange for lives of comfort for a few people. Nearly everybody I know is loving it, and is ecstatic about the trade."
 
 "The primary strength of pre-civilization societies is their durability. Tribal living works. It worked for a few million years before civilization arose, and it continues to work in certain locales and situations. In contrast, civilization is an utter disaster. It does not work, except to the extreme benefit of a few in the short term."
 
"I suspect that, because of runaway climate change, it’s too late for the survivors of industrial civilization to live tribally for an extended period when industrial civilization completes its ongoing collapse. But we can dream." 
 
 "I’d love to live long enough to see industrial civilization’s final demise, and therefore the living planet’s great comeback."
 
"Human-population overshoot is the elephant in the room. It’s among the last taboos in the civilized world. There is no politically viable approach to deal with overshoot — seeking volunteers for suicide isn’t politically viable — just as there is no politically viable solution to deal with climate change, cancer clusters, or economic decline driven by peak oil. There is no political leadership on any of these issues, and there never will be. Many truths will remain unspoken, except by those who value truth as much as life itself."
 
"My primary motivation for surviving through completion of the ongoing economic collapse is to see the living planet make a comeback, however brief."
 
 (Guy McPherson)
 
 
(från Adam Engels intervju av Guy McPherson, här)

Att rädda så många arter vi kan

"I promote resistance against this omnicidal culture, not in the hope that it will save our species, but in the hope that it will save other species. Because as E.O. Wilson, biologist at Harvard, points out, it only takes 10 million years after a great extinction event, before you have a blossoming full rich planet again. That's what we're working toward. We're saving habitat for other species at this point."

(Guy McPherson, professor emeritus in natural resources, ecology and evolutionary biology at University of Arizona)


Vad katastrofisk klimatförändring innebär

"With catastrophic climate change we do know two things: We know that it is progressing with unimaginable speed, and we know that if it continues to do so, there will be few habitable places on earth by mid-century."

(Carolyn Baker)


Den apokalyptiska metanen

"If one looks at the most recent (non-sugar-coated) scientific information coming out in recent years about METHANE emissions, particularly research on methane emissions from the EAST SIBERIAN ARCTIC SHELF, one really has to be in some kind of major denial to think this is not going to be apocalyptic for all species on the planet including ours. One has to be in some kind of major denial to believe scientists will be able to “fix it”, or that corporate-dominated government has any intention of addressing it let alone being able to “fix it”."
 
(Trisha Roberts)

Mänskligheten kan komma att dö ut om några decennier

På sistone har jag börjat bekymra mig allvarligt för huruvida mänskligheten kommer att dö ut i en nära framtid, under detta århundrade. Min största väckarklocka här har varit amerikanen Guy McPherson, en "conservation biologist" (konservationsbiolog) och miljöprofessor emeritus vid Arizonas universitet. Jag har läst mycket på hans blogg "Nature Bats Last". Han menar att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, ja, rentav inom tio år, p.gr.a. skenande klimatförändringar. Och han menar, att om civilisationen skulle kollapsa nu, skulle mänskligheten bara kunna överleva i några år, p.gr.a. att klimatförändringarna skulle ta ett jätteskutt framåt på några dagar, när den sot (och andra liknande partiklar) som finns i atmosfären snabbt rensas ut (partiklarna fungerar som en paraply för solen, och döljer den sanna klimatuppvärmningen, som är mycket större än man kan tro om inte partiklarna skulle reflektera bort solens strålar). Det skulle snabbt bli fyra grader varmare på planeten, och det skulle inte växterna klara av, utan vi skulle förlora vår livsmiljö, vår mat, helt enkelt. Och dessutom skulle alla våra över 400 kärnkraftverk på planeten uppleva fruktansvärda härdsmältor, ty det tar ett par decennium eller mer av planerat arbete för att stänga av ett kärnkraftverk. Och den sammantagna joniserande strålningen från kärnkraftverken skulle ta kål på mänskligheten efter hand.

Inte nog med detta. På havsbottnet i Arktis lurar metanen, frusna "metanklatrater" som hotas av klimatuppvärmningen att smälta och stiga upp från bottnet för att uppgå i atmosfären. Forskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov har sagt att havsbottnet i Arktis när som helst kan ge ifrån sig ett "rap" på 50 gigaton metan, som är en mycket starkare växthusgas än koldioxiden (100 gånger starkare i ett kort perspektiv). Skulle detta ske, då är det snart ute med mänskligheten (det finns bara 5 gigaton metan i hela atmosfären). Redan nu finns det gigantiska områden på upp till 150 km i diameter, som ger i från sig metan till atmosfären i form av bubblor som stiger upp ur vattnet.

Det är inte bara från havsbottnen i Arktis som det kommer mängder av metan. Den globala uppvärmningen tinar också upp permafrosten i Sibirien och Alaska, med väldiga metanutsläpp till följd.

   Nu kan det hända att McPherson är för radikal i sin tidsram, men den är inte det viktigaste. Det väsentliga är att en vetenskapsman, en miljöprofessor överhuvudtaget kan komma med sådana här förutsägelser. Det säger något om den tid vi lever i, och om hur allvarliga klimatförändringarna är. Jag tror mänskligheten kommer att dö ut, men kanske senare än McPherson. Miljöprofessorn och konservationsbiologen Paul Ehrlich, som skrivit så mycket om överbefolkningsproblemet, tror t.ex. att mänskligheten dör ut kring 2065. Och professorn i mikrobiologi Frank Fenner trodde (2010) att vi har hundra år på oss som art, sedan försvinner vi.

   Det verkar vara för sent att göra något åt klimatförändringarna. Vad vi än gör, vare sig vi slutar släppa ut koldioxid i atmosfären, eller kör business-as-usual, ser det mörkt ut. Tåget har gått. Nu återstår att åka över ravinen. För mig låter McPhersons blogg som en dödsdom över mänskligheten, som döms för brottet att ha byggt civilisation, för att ha lämnat den nomadiska jägar-samlar-livsstilen och börjat bygga städer. Det var urbrottet som alla andra brott har bottnat i sedan dess. Vi skulle ha nöjt oss med det småskaliga livet, det ödmjuka livet inom ekosystemets gränser, i harmoni med hela vår historia som djurart. Med urbaniseringen började mänskligheten bete sig canceraktigt. Vi gjorde uppror mot vår historia, vår djurhistoria, och satte oss över resten av djuren i och med att vi tämjde boskapsdjuren. Allt var sedan dess till för oss, för att exploateras av oss. Vi var centrum, inte bara på planeten, men i hela det oändliga kosmos. En större hybris än denna (som särskilt religionerna odlar) kan knappast tänkas. Men på denna hybris följer nemesis, som filosofen Georg Henrik von Wright skriver så väl om i "Myten om framsteget" (1993).

   Hur skall man tackla en sådan dödsdom? Skall man bara ge upp alla försök till förbättring och hopp om benådning? Jag tror inte det. Jag tror att vi måste fortsätta kämpa fastän allt hopp är ute. Det handlar om respekt för det döende livet, för ekosystemets svanesång. Vi måste in i det sista vägra smutsa ner naturen och hugga ner våra skogar, fast klimatuppvärmningen kommer att göra sitt för att förstöra ekosystemen. Det handlar också om vår självrespekt. Och dessutom, man torterar inte någon som håller på att dö. Man ger honom istället smärtstillande mediciner, och sjunger för honom några vackra folksånger, som han minns från sin barndom. Och pratar med honom, inte minst. Vi måste prata med den döende naturen, och med varandra, om vad som håller på att ske. Vi måste lära oss igen djurspråket, som vi en gång kunde när vi ännu var ett med vår djurnatur. Språket bortom orden. Den rena kommunikationen, mötet ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja göra mitt liv till en del av naturens svanesång efter mötet med sin mördare, människan. Jag tror inte min djurism var så dum som jag har trott. Det att vi måste återknyta till vårt djuriska ursprung. Det är det min svanesång ska handla om.

 

"Det fromma liv som middagsljuset glömde

kan sakta vakna med vår avskedssmärta

– och vad den unga mänskligheten drömde

brinna emot oss som ett heligt hjärta."

 

(Bertil Malmberg, från dikten "Aftonrodnad" i diktsamlingen "Dikter vid gränsen", 1935)

 

Det finns en grupp på facebook som ägnar sig åt att stöda såna som har kommit till insikt om att mänskligheten snart skall dö ut, en s.k. "Near Term Human Extinction support group". Den har över 4000 medlemmar. Jag är inte ensam om detta. 


Vi befinner oss i ett osynligt krig

Vi befinner oss i ett osynligt krig. Ett krig som inte märks. Det är det stora kriget mot djuren och naturen (150-200 arter dör ut varje dag), mot klimatet, mot tredje världen, och inte minst, våra efterkommande. Det är ju dom som får betala för den utsugande, civiliserade livsstil som vi har nu, det är dom som får betala ner våra skyhöga statslån. Detta krig är lömskt. Offrena sopas under mattan av den lömska reklamen och de fördummande TV-programmen. Att omvända och civilisera urbefolkningar anses som en stor uppoffring, "den vite mannens börda". Vi tror att bara vi får tredje världen att gå i skola (och därmed få itutat sig västerländska värderingar), så skall fattigdomsproblemet lösas, alltmedan vi bygger våra väldiga fabriker där den vilda naturen en gång blomstrade och närde urbefolkningar. Vi tar deras kokosnötter och skickar dem över halva jorden, och betalar för dom i pengar, bara för att de skall köpa våra onödiga, förtryckande lyxprylar, tillverkade i tredje världen under slavliknande förhållanden, och med slavliknande löner. Vi odlar tobak och kaffe, helt onödiga varor, på urbefolkningarnas en gång så dyrbara naturområden, som närde dom med mat som en mor. När skall detta osynliga krig få sitt slut? Måste civilisationen kollapsa för att det ska ta slut? Måste mänskligheten rentav dö ut, för att naturen skall kunna återhämta sig? Nu liknar civilisationen jäst i en druvsaftburk, jästen äter druvsockret, och producerar som avfall alkohol. Men till slut är sockret uppätet, och jästen dör av avfallet, alkoholen, som omvandlar druvsaften till vin. Likaså äter civilisationen på oljan, och producerar som avfall koldioxid. Men civilisationen slutar inte äta på oljan innan allt är uppätet. Kommer civilisationen att dö av avfallet, koldioxiden, när den producerar abrupta klimatförändringar?

RSS 2.0