Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.

"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
 
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man satt i dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sdådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång. 
 
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan. 
 
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort. 
 
 
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crimesimilar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)

Om att lida för mycket och människans anpassningsförmåga

Jag har bekymrat mig en del för om vissa människor lider för mycket. Jag har då tänkt på människor som torteras, t.ex. blir korsfästa, såsom förbrytare under romartiden. Jag har då försökt trösta mig med att vår förmåga att anpassa oss är otroligt stor, vår förmåga att vänja oss vid lidande. Dessa är några av de fördelar evolutionen har gett oss, evolutionen går mycket ut på att arter anpassar sig till sin miljö. 
 
Och vad om man inte lyckas anpassa sig? Ja, då har naturen ordnat det så vist att man ofta dör ganska snabbt. När kroppen inte orkar mer, dör den oftast. Eller så blir man medvetslös eller försätts i koma. Naturen är vis här, och jag tror den har ordnat det så att ingen behöver lida allt för mycket, allt för länge. Lider man för mycket och för länge, kan man också begå eutanasi, det är ett av naturens sätt att skydda sig mot för mycket lidande. Jag fördömer inte det. 
 
Men jag tror att slavarna på de amerikanska bomullsplantagerna på 1700- och 1800-talet vande sig vid slaveriet. Det var inte längre så tungt efter en tid. 
 
När en närstående har dött, vänjer man sig efter hand vid förlusten, och går vidare i livet. 
 
I början av min tid som psykiskt sjuk, upplevde jag mina psykmediciner som en sann plåga, men nu har jag vant mig vid dem, och plågas inte längre av dem, fast de ger mig mindre livslust, sexlust och sätter ett lock på känslorna och kreativiteten. Men jag plågas inte. Jag har anpassat mig, och jag kan tacka naturen och evolutionens krafter för det. 
 
Naturen är vis, men den är också grym. Dess grymhet är att några måste lida ofantligt mycket. Dess vishet är att det, oftast, går över, men att om det inte går över, man oftast dör, blir medvetslös eller försätts i koma. Men det finns alltid dom som kommer i kläm, och för vilka lidandet blir outhärligt och alltför utdraget. Detta är naturens grymhet, och kan ge mig ångest. 

RSS 2.0