Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen. Lite om min luffarresa till Spanien 2011.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)
 
Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 
 
Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 
 
Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.
 
Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  
 
Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 
 
Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 
 
Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 
 
Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 
 
Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 
 
Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 
 
 

I civilisationens skrevor växer det så vackert liv

I civilisationens skrevor växer det liv som är så skört och vackert att man kan gråta.
 
Det uppmärksammas oftast inte av medierna, däremot nog av andra som är i samma belägenhet, i utkanterna, i systemets periferier.
 
Det är t.ex. bydårar, hemlösa, tiggare, hippien, anarkister, anarkoprimitivister. Dom ser man sällan i medierna. Dom verkligt fattiga. Inte ens i Situation Stockholm, tidningen som de hemlösa säljer, skriver man ofta om dessa. Vem skriver om maskrosorna som växer på omöjliga platser, i skrevor i asfalt och betong? Det vilda livet mitt i civilisationen är ofta så vackert - heroiskt, skulle jag säga. Det växer emot alla odds, i en fientlig miljö, som egentligen stryper deras livsförutsättningar - och ändå växer de där. Det vilda livet i civilisationen lever ofta av anonymiteten, och undviker kändisskapet. Många sover på platser som de kan sova på bara för att det inte är allmänt känt att de sover där. De lyckas leva på grund av deras anonymitet. Skulle de bli kända, skulle de tvingas byta livsstil, vilket de inte alltid vill.
 
Idag träffade jag bydåren Olof (fingerat namn), som påminner starkt om Pettson i barnboken Pettson och Findus. Han lever i systemets utkanter, och lever mycket på mat han får av generösa kyrkor (särskilt St.Clara kyrka. Hans rock är lite smutsig. Jag skulle inte kunna tänka mig honom i vanligt jobb, han är för underlig och egenartad. Han ska alltid säga att jag är Jesus när vi träffas. Jag tycker mycket om honom, och om alla andra bydårar, som t.ex. Pär (fingerat namn), som bodde i Nackareservatet i en tipi med sin flickvän Siv (fingerat namn), samtidigt som mig. Jag besökte honom ofta under tiden vintern 2007 till vintern 2008. Han är en av de märkligaste människor jag har träffat. När vi gick tillsammans från skogen till Skarpnäck hälsade han på alla som kom emot. Han har också berättat för mig om "Fonden", hans fond för upprättandet av vildmarksreservat som han ska köpa tillbaka till naturen, så att ingen äger den, men så att vem som helst får bosätta sig på marken som vill leva som vilda ursprungsbefolkningar, i harmoni med naturen. Han berättade också åt mig att myndigheterna hade bränt ner hans tipi en gång, och även de flesta andra skogsboendenas (i Nackareservatet) hyddor och tipin - vi var ett gäng skogsboende på den tiden som (de flesta) hade kontakt med varann. De fick sedermera alla ersättning för bränderna av myndigheterna. Men den händelsen säger mycket om de hemlösas sköra utsatthet, och om myndigheternas kolonialism och fascism.
 
Igår var jag och Titti på politiskt möte för trakten Skarpnäck - Bagarmossen - Kärrtorp - Björkhagen (förorter till Stockholm). Där berättade en politiker att polisen skulle avhysa hemlösa som bodde i skogen utanför Björkhagen. De är skumma, dessa politiker. Förtrycket klätt i kostym. Min medkänsla var med de hemlösa där i skogen, inte med politikerna, för att säga det milt, de som tror de äger skog och mark. Jag skulle inte förvåna mig om de också avhyste min lilla hydda i samma skog. Men lyckligtvis har jag flera sådana hyddor, och vet även om en grotta i en annan skog som man kan sova i. Jag ger inte lätt upp mitt älskade hemlösa, fria liv. De hemlösa kan när som helst se sina hyddor och tillbehör stulna, de tillhör det sårbara och sköra livet, i motsats till den bepansrade och bevakade civilisationen, så omänskligt hård och kall att den delvis liknar den fascism som den likt Pilatus tvättar sina händer för att inte beblanda sig med.

RSS 2.0