Recension av Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality"

Jag har nyss läst Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality" (New Society Publishers 2011). Boken skulle kunna placeras i kategorin "ekologisk ekonomi", och borde vara kursbok i kursen "ekologisk ekonomi" vid naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet (jag har kollat deras kursböcker, och dom verkar så tråkiga att jag nog inte vill studera där. Hade dom bara läst Heinberg hade jag snart hakat på! Något liknande kan sägas om alla utbildningar vid Stockholms Universitet).
 
Jag kan inte mycket om ekonomi, därför är jag inte rätta personen att skriva en utförlig recension av Heinbergs bok, men något kan jag säga.
 
Huvudtesen i Heinbergs bok är att världens samlade ekonomiska tillväxt tog slut vid "The great recession", finanskrisen 2007-2008. Här och där har tillväxten fortsatt, men i det stora hela har tillväxten stagnerat. Detta är dock svårt att inse om man inte förstår att den tillväxt som man hittar efter 2008 ofta handlar om att artificiellt pumpa upp ekonomin med stora räddningspaket och lån, utan att den samlade faktiska ekonomiska produktionen växer. Ja, tillväxten idag är en finansiell bubbla, en fin fasad, där bakom har allt bara blivit värre och värre sedan 2008. Jag är beredd att hålla med Heinberg. Kolla bara vad som händer i Venezuela, som är ett land som står på randen till brutal kollaps. Ja, kan man inte säga att landet redan kollapsat? Och det är ett land som sitter på de största okonventionella oljereserverna i världen!
 
Varför har vi hamnat i denna situation? Heinbergs svar är att vi har nått flera olika gränser när det gäller hur långt ekonomin kan växa, där den viktigaste gränsen är Peak Oil, oljetoppen. Det handlar inte om att vi inte har tillräckligt med olja, utan att den billiga oljan håller på att ta slut, att oljans nettoenergi (EROEI) blir allt sämre och sämre. Detta tär på ekonomin och får den att sluta växa. Och detta är inte ett problem att lösa, utan ett predikament. Vi måste helt enkelt inse att "festen är över", och att vi måste lära oss att trappa ner i vår livsstil.
 
Det är inte bara oljan som har "peakat", även kolet kommer att peaka inom närmaste framtid, säger Heinberg. Räknar man den energi som man får ut av kolet, har denna redan peakat. Och förutom kolet har vi vatten, mat, metaller och andra mineraler, som alla kommer att stöta på samma problematik som oljan och kolet. Vi kommer att stöta på ett "Peak everything" inom kort.
 
Hur ska vi tackla detta?, frågar Heinberg i slutet av boken. Ja, rörelser finns redan som tar allt detta på allvar och söker lösningar på detta. Omställningsrörelsen är kanske den viktigaste, och den som Heinberg lyfter fram mest. Genom permakultur, lokalisering och ekologisk social ingenjörskonst kan vi göra mycket. Och vi måste finna ett sätt att bedriva ekonomi hållbart, utan tillväxt *, en "steady state economy" *. Men Heinberg menar att detta inte kommer att vara nog. Den globala ekonomin kommer att kollapsa vad vi än gör. Men alla våra ansträngningar kommer att mildra kollapsen, göra landningen mjukare.
 
Heinberg säger i boken att eftersom den globala ekonomiska bubblan hålls uppe genom tillit, kan hans bok komma att påskynda kollapsen, eftersom den visar verkligheten bakom bubbelfasaden. Men han har ändå valt att skriva den, eftersom kunskap om läget är viktigt på lång sikt, för att vi ska kunna förbereda oss inför kollapsen, och mildra den.
 
Heinberg förutsäger i boken, som skrevs 2011, en stor kollaps "in the next few years": "..stock and real estate values will plunge, banks will close, and businesses will shutter their doors. Monetary, financial, and social systems built upon the expectation of growth will simply fail in growths absence. In the worst instance, that failure could take the form of a nearly complete cessation of trade, as occurred nationally in Argentina in December, 2001. Some sort of new economy would inevitably emerge from the wreckage, but in scale and scope it would be a shadow of the one we knew just a few years ago. Measured in GDP, it might correspond to the world economy of fifty, a hundred, or even a hundred and fifty years ago."
 
Sju år har gått efter denna förutsägelse, men ingen sådan kollaps har kommit. Har vi bara skjutit den framför oss? Framtiden får utvisa det. 
 
Jag förundrar mig över att en journalist som Heinberg, som erkänner att han inte har någon ekonomisk utbildning, kan ha en sådan insikt i ekonomin, en insikt som verkar mycket större än den många kända ekonomiprofessorer har. Detta stöder min tes om att specialisering ofta gör oss till fackidioter, oförmögna att se den stora helhetsbilden, såsom ofta är fallet inom vetenskapen.
 
 
* Jag tycker dock att en "steady state economy" är allt för lite radikal i ekologiskhet, eftersom vår ekonomi just nu är så gigantisk, att om den skulle få leva vidare ungefär lika stor i hundra år till, utan att växa, skulle den likförbannat förstöra vår planet, bara saktare än om den växte. Jag förundras över att Heinberg inte inser detta i boken (jag har dock hört honom förespråka "nerväxt" (som jag förespråkar) i föreläsningar på youtube, men det tror jag var flera år efter denna bok. I denna artikel 2014 förespråkar Heinberg nerväxt).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0