för naturens skull

 

"Varken choroti eller ashluslay (namnet på indianstammar, min anm.) ha någon gemensam hövding för hela stammen. De flesta byar ha sina hövdingar, men dessa äro oberoende av varandra. Hos ashluslay har jag sett hövdingar, som rå över flera byar. Hövdingarna ha inflytande i proportion med sina personliga egenskaper. De och deras hustrur arbeta alldeles som de andra indianerna. De ha inga tjänare, sådana äro okända bland dessa indianer. Hövdingen har ej någon hedersplats vid dryckeslagen, hans hydda intager ej någon särskilt utvald plats i byn. 

   Han är en familjefader, som man respekterar, men som ej regerar. 

   I krig intager han kanske en ledande roll, utan att vara åtlydd av andra, mer än de behaga."

 

Ser ni skillnaden mellan dessa urfolkshövdingar och civilisationens presidenter och kungar? Är makten liten, verkar korruptionen vara ganska frånvarande. Detta rimmar helt med min teori att vi inte är evolverade till att ha stor makt. Man blir galen av att bestämma över miljoner. Och var inte Hitler och Stalin galna? För att inte tala om Donald Trump?

 

Ansvaret vi har när vi bestämmer över miljoner är också för stort för oss att bära, och avtrubbar oss, så att vi blir oförsiktiga, som flodhästen i vardagsrummet, eller som en elefant som klampar omkring i rummet och välter sönder saker hela tiden. Det får oss att ständigt trampa på folk eller trampa på minoriteter i landet, såsom på urfolk. 

 

Det är nog mycket p.g.a. denna syn på makt som jag är anarkist, och som gör att jag tilltalas av maktlöshet, och ser en trygghet i denna, en moralisk trygghet och bevarelse (även om jag i detta blogginlägg önskade mer inflytande, en högre position i samhället). Man kan inte göra så stora fel om man inte har så stor makt. Har man för stor makt, kommer man lätt att utöva systematiskt förtryck, förtryck satt i system, något som är mycket mer förödande än det lösryckta förtryck som man utövar utan stor makt. Vad är värre, samhällets naturförstörelse (ta t.ex. koldioxidutsläppen), eller det att mörda en människa? Detta är ett exempel på skillnaden mellan systemiskt förtryck och löstryckt förtryck, och de är så väsensskilda att de inte går att jämföra. Systemiskt förtryck kan hota mänsklighetens fortlevnad, förslava tredje världen, utrota djur- och växtarter, medan att mörda en människa är en mikroskopisk handling i jämförelse, med mycket begränsade konsekvenser. Ändå ställs politikerna sällan till svars för sitt systemiska förtryck, medan mördare kan få livsstids fängelsestraff, t.o.m. i isoleringscell. Det är något här som inte riktigt tillfredsställer mitt krav på rättvisa. Vårt juridiska system är lika korrupt som politikerna, och har inget sinne för proportioner, inget sinne för naturen och det som verkligen betyder något, det som gör att vi undviker att döma våra barnbarn till helvetet. Men detta kommer av att naturen ännu inte har några rättigheter (något som Pella Thiel kämpar emot för tillfället), vilket avslöjar hur medeltida våra juridiska institutioner egentligen är, mer lik den gamla påvemoralen än en sekulär, upplyst moral. 

 

Så min slutsats efter allt detta är att jag nog trots allt är ganska nöjd med att befinna mig på bottnet av samhället och att jag nog skulle avböja om jag erbjöds stor makt. Jag vill inte härska över människor, utan hellre vara en inspiration för de fåtal som jag har inflytande över, som mina bloggläsare. Så får det goda jag kan ge hellre spridas sakta som ringar på vattnet, som idéer som sprids, utan maktutövande. 

 

En gång var jag nära att bli berömd. Det var när jag hade mina ropaktioner i olika kyrkor i Sverige 2008 (främst pingstkyrkor), där jag förbannade den västerländska levnadsstandarden, eftersom "den förtrycker tredje världen!". Då blev jag jagad av många journalister, bl.a. från Expressen, en av Sveriges största kvällstidningar. Jag avböjde alla intervjuer förutom en av en vän som jag kände, som skrev i den lilla Linköpingstidningen Corren. 

 

När jag tänker på detta, vet jag vad som låg bakom detta; min uppskattning av den trygghet som ligger i att inte vara känd och inte ha för stor makt och för stort inflytande. Ja, min avsky för all sensationsjakt låg också bakom; journalisterna jagade sensationer. 

 

Kanske jag gjorde rätt den gången, vad tror ni? Hade jag gått med på intervjuerna, hade mitt liv kanske tagit en helt annan vändning. Jag hade kanske inte fått ha mina psykiska sammanbrott i fred, utan hade kanske haft journalister efter mig då också? Med all den ytterligare skam och offentlig stigmatisering som detta innebär? 

 

Jag är glad över att jag fick bli galen i fred, utan insyn från journalister. Det har hjälpt mig att läka. Och det har även hjälpt mig ut ur mina messiaspsykoser, när jag insett att jag inte är så känd trots allt, och har ett minimalt inflytande på världens skeenden, vilket inte rimmar väl med känslan av att vara messias, när tiden går och detta går upp för en.