Något om min svårighet att nå ut med mina texter. Och något om Mohamed Omar

Jag har en gnagande känsla av att det att jag bär stämpeln "sinnessjuk" och "schizofren" gör att jag inte tas på allvar i samhället, och har för gott spolierat mina chanser att göra "karriär" i samhället. Det känns ibland som om det inte spelar någon roll hur bra grejer jag skriver, jag bryter liksom aldrig igenom muren så att jag når ut till en större allmänhet eftersom jag anses "sinnessjuk". Det är bl.a. min bloggbesökarstatistik och hur många likes som jag får på Facebook, som får mig att känna så. Det går uruselt på denna front. Den får mig att bli överdrivet självkritisk och får mig att ständigt vässa min intelligens och läsa kopiösa mängder för att bli en "seriös skribent". Jag har nog lite mindervärdeskomplex. Att min diktsamling "Det som lever i skymning" nyligen blivit refuserad av större förlag som Norstedts och Ordfront bidrar också till dessa känslor. Detta hände trots att jag omsorgsfullt vaskat fram mina bästa dikter från fjorton års tid. Många andra gör inte detta, utan får ge ut en massa både bra och dåligt som dom nyss skrivit. Särskilt etablerade författare gör så (det är ju ofta statusen som räknas, inte hur bra dikterna är!). Dock, jag och min flickvän Titti fick nyss grönt ljus från Fri Press förlag, ett litet alternativförlag, så det ser hoppfullt ut ändå. Få se om vi lyckas ta oss hela vägen genom redigeringsprocessen till en riktig bok. Vi har blivit erbjudna att göra en diktsamling gemensamt, där Titti står för hälften av dikterna, och jag för andra hälften.
 
Jag tror det har gått med mig lite som det gick med Mohamed Omar (Eddie Råbock), som blev islamist 2009, och utfrystes genast av det litterära etablissemanget (så skulle de nog inte göra med en kristen fundamentalist, fast dom långt är av samma skrot och korn som islamister, tänk bara på den kristna högern i USA), fick inte skriva i tidningarna och fick inte ge ut böcker längre på etablerade förlag. Många vänner sade upp bekantskapen. Utfrysning istället för dialog och kommunikation, en hjälpande hand (är man så svag i sin åskådning att man är rädd för dialog?). Såsom det ofta gått i liknande fall. Receptet för alla krig. Man vill hålla sig "ren", vill inte besmitta sig med den fallne. Och så "överges han till satan", som det står i Nya Testamentet (I Kor. 5:5), överges till att umgås bara med likasinnade islamister. Inte direkt något som hjälper den fallne. Visst, man bör hindra honom att sprida sina skriverier, men att säga upp vänskapen tycker jag går för långt, och tyder på islamofobi. Varför säger man inte upp bekantskapen med alla sina vänner som är kristna fundamentalister? Med sina katolska vänner? Jo, de är rumsrena på nåt sätt, även om de gav stöd åt George Bush (den äldre och den yngre). Även om de stöder katolska kyrkan, som historiskt är en av de grymmaste organisationer vi känner till, och fortfarande är förtryckande och patriarkalisk och ofta långt ute på högerkanten politiskt.
 
Mohamed Omar lämnade islamismen 2012 och blev ateist 2016. Men tankarna långt ute på högerkanten fortsätter, han är allierad med Sverigedemokraterna för tillfället, och det känns som om han själv blivit islamofobisk.
 
Jag har upplevt samma utfrysningsmekanismer som Omar när folk allt för lätt övergett mig till psykiatrisk tvångsvård när jag haft "psykos". Och samma mekanismer tror jag är igång fortfarande, på min blogg och på Facebook. Folk ser på mig genom en hinna av mina tidigare psykoser, jag är något förfallet och spöklikt som härjar där ute i periferierna, liknande de karikatyrbilder folk har av "sinnessjuka", och detta trots att jag enligt mig själv och flera andra av mina närmaste inte haft psykos på över fem år. Jag är något man inte vill besmitta sig med. Det är den enda konklusionen jag kommer till genom att studera hur ett Facebook-inlägg med texten "Happy Valentine´s day" får tjugotvå likes, mer än jag någonsin fått på de sju, åtta år som jag varit på Facebook (Facebookinlägg som bara består av en bild på vad man ätit till frukost kan få lika många likes). Och mina Facebookinlägg har för det mesta varit länkar till mina blogginlägg, som oftast handlat om solidaritetsfrågor, hållbarhetsfrågor och ekofilosofi, dvs. några av mänskligheten ödesfrågor, som jag djupdyker i, kanske inte alltid så lyckat, men jag vill i alla fall få människor att tänka till, tänka djupare. Mitt rekord på likes måste väl vara sju, åtta stycken, tror jag, under den tid jag varit på Facebook. Vanligtvis får jag inga likes, en like eller högst två.
 
Igår annonserade jag på min bloggdomän Blogg.se:s hemsida, annonsen bestod av länk till blogginlägget "Att vara åtminstone minimalt förberedd på nästa finansiella kollaps", samt den bild Titti tagit av mig utanför min hydda i Nackareservatet (finns i blogginlägget). Annonsen kostade 5500 bloggpoäng, jag hade innan köpet nästan 20 000 poäng samlade över en tid på två och ett halvt år (har aldrig använt mina poäng). Resultatet? Ingen anomali i bloggbesökarstatistiken, jag hade ungefär så många besökare som det brukar bli av ett riktigt bra blogginlägg, dvs. 12 stycken. Annonsen syntes 30 minuter från 21.00-21.30. Jag hade valt den bästa och nästan dyraste tiden, då folk är hemma från jobbet, och slappar framför datorn. Jag tappade lusten att någonsin annonsera mera. Om inte en så brännande fråga som nästa finansiella kollaps och förberedelsen för den, väcker någon uppmärksamhet, då kommer inget jag skriver att göra det. Eller så bryr sig folk helt enkelt inte om annonserna, såsom de ofta inte bryr sig om TV-reklam eller annan reklam heller. Man ser dock annonserna när man ska logga in på sin blogg på Blogg.se:s hemsida. En möjlig förklaring är dock att annonsen inte funkade. Undrar om andra får samma resultat.
 
Det som däremot är en överraskning för mig, är hur många läsare jag fått på mitt arkiv av mina skrifter på Internet Archive (de finns med här). På två månader har jag t.ex. fått 28 visningar av den engelska översättningen av mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen". Det var långt mer än jag räknat med. Alla mina skrifter där har fått minst en visning, mellan 28 och en. Men det är fortfarande genom min blogg som jag når ut mest.
 
Har ni nån idé om hur jag ska nå ut bättre med mina skriverier?
 
 
P.S.: Jag kan förstå att folk kan ha svårt att ta mig på allvar p.g.a. mitt psykotiska förflutna, ungefär som brottslingar som suttit i fängelse har svårt att skapa tillit till sig i andra, men ändå, jag upplever att jag är ett offer för den karikatyrbild av de "sinnessjuka" som många har, och som jag inte känner mig igen i, och som jag vill kämpa för att nyansera. Jag har rätt att bli behandlad som först och främst en människa, inte som först och främst en galning. Och jag har rätt att bli lyssnad till utan att man genast avfärdar mig som en galning. Precis som alla andra.
2018-02-22 @ 14:33:00 Självbiografiska notiser Permalink

Kommentarer
Postat av: Titti

Tack för denna ...tror att du har delvis rätt när det gäller synen * uti samhället* av sinnesjukdom men mestadel så beror det *tror jag* på folks ointresse av seriösa texter på att du inte har status och inte är känd och därför existerar du inte för dem...hur bra du än är...allt som syns i media och tv är lika med kändisskap ...annars så är det svårt att få den uppmärksamhet man behöver . Kommer du ihåg när du visade bilden av den 3 klassens fotomodell som fick en miljard like på Google...? och detta bara för att ...hon är känd ...? för sitt utseende ... hon har ju annars inte gjort något av värde...? Detta
visar tycker jag, att det är mestadel ytan som intresserar dagens människor... I alla i mediavärlden ...Men jag tror ändå det finns undantag och kanske en dag någon kan upptäcka ens talang ...Speciell de som har likartade värderingar ... Så jag skulle inte ge upp så lätt ...kanske har din tid inte kommit ? Kanske är världen för rädd för dina visioner och drömmar...? Vem vet...
Det viktiga är ju att du själv ge dig det värde du förtjänar och försätter att göra det du älskar och är bra på . och som du sa, så har i alla fall Fripress gett oss en chans...och de är vi mycket tacksamma över...därför det betyder att de finns ännu undantag...

2018-02-23 @ 18:40:28
Postat av: Titti

Det ska stå i Alla FALL i medievärlden...

2018-02-23 @ 18:42:30
Postat av: Anonym

Hej
Jag läser din blogg regelbundet och den ger mig styrka i en kall värld. Ge inte upp! Även om du når ut till få, så når du ut på ett genuint och viktigt sätt.

Jag läste lite på ditt blogginlägg här att du verkar ha svårt att nå ut med dina facebook-inlägg och blogg. Jag har själv växt upp med internet och vet lite hur det fungerar. Min sambo gör också musik som hen försöker nå ut med och vi hade också svårt i början att nå ut med den.


1. FACEBOOK-ALGORITM
Facebook har en särskild algoritm, vilket gör att vissa inlägg kommer att synas på din "feed", dina vänners "feed" etc. Bland annat så kommer videor och bilder att visas oftare. Det har inget att göra med vad du skriver eller ditt vänantal utan vad en matematisk algoritm tycker är mest intressant för dig och dina vänner. Skulle du alltså lägga till en bild i ditt inlägg, så skulle det synas oftare hos dina vänner. Om du inte får "likes", så är det för att dina facebook-vänner inte har sett ditt inlägg, int för att de inte tycker om det (oftast).

Har man en öppen profil, istället för privat, så kan också andra än dina vänner se dina inlägg.

Ju fler "likes", kommentarer men också delningar som man får, desto oftare kommer dina inlägg att synas på andras väggar. Man kan ju också dela sina egna inlägg i olika grupper och så vidare, för att nå ut med det man skriver.

Jag rekommenderar att läsa om facebooks algoritm om du vill nå ut till fler.


2. ATT NÅ UT MED DET MAN SKAPAR
Jag vet inte hur blogg.se's algoritm fungerar, men jag vet från erfarenhet hur man kan nå ut till människor. Min sambo har gjort en del musik och fått ganska många lyssnare som följer hen och hens skapelser. Det som har fungerat bäst, är att människor måste prata om ens musik/blogg/poesi eller vaad det kan vara. Min sambo brukade tex samarbeta och skapa musik med andra människor, vilket gjorde att dessa personer pratade om min Sambo! Vilket gjorde deras följare intresserade av hen och så vidare. Jag vet inte hur du skulle gå till väga. Men det är mina tankar om detta ämne.

2018-03-04 @ 08:19:04
Postat av: Lars Larsen

Anonym: Mycket uppmuntrande att höra! Tack för värmande ord!

Tack för råden! Jag har öppen profil, tror jag. Och jag använder nästan aldrig bilder i mina inlägg. Dock, min flickvän är fotograf, och laddar upp mycket bilder på sin facebook-profil och sin blogg, så det finns potential här! Jag ska försöka tänka på att kombinera text med bild så ofta jag kan.

2018-03-04 @ 15:13:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0