för naturens skull

För er som inte vet det, är anarkoprimitivismen en filosofi som förespråkar civilisationens avveckling och återgången till ett primitivare levnadssätt, ofta inspirerat av stenåldern * och moderna ursprungs-befolkningar som lever nära naturen. Djurismen ser sig som en del av anarkoprimitivismen, den är bara en radikaliserad form därav. Den vill gå längre tillbaka än anarkoprimitivismen ofta är villig att gå, ända tillbaka till djurriket, och tävla med andra djurarter på lika villkor. Detta kan bara ske genom långt driven pacifism, att avsäga sig alla de redskap som ställer oss över de andra djuren och ger oss makt och kontroll över dem. Djurism innebär att ta frivilligt avstånd från allt dödande som inte kan ske för hand och med enkla pinnar, som ställer oss på lika fot med aporna. Den tillåter högst påkar, några enkla stenyxor eller stenspjut att försvara sig mot rovdjuren med. Men de får inte användas till jakt, då kommer vi att utrota art efter art.

Djurism innebär också att mänskligheten (frivilligt) bör krympa drastiskt, så att alla får plats i de varma och fruktbara delarna av världen - alla människors sanna hem. Vi bör alltså krympa folkmängden och flytta söderut, och leva som de vegetariska, kringströvande gorillorna, där frukter, nötter (särskilt kokosnötter), saftiga stjälkar och andra vilda växter är vår huvudsakliga föda (eventuellt också lite insekter, maskar och larver). 

Djurismen är, till skillnad från anarkoprimitivismen över lag, inte så förtjust i elden. Det var med eldens hjälp som vi tillverkade avancerade vapen, och att handskas med elden ligger bakom många stora skogsbränder. Jag menar att vi inte borde använda elden om det inte är absolut nödvändigt. Det är en del av min radikalpacifism, att vara försiktig med potentiellt destruktiva saker. Lever vi i de varma delarna av världen, något vi borde göra, behöver vi egentligen inte elden (förutom till några få saker, som krukmakeri), om vi verkligen tänker efter (människan levde faktiskt mycket länge utan elden i tropikerna, som människoapa) och tär därför heller inte på de dyrbara skogarna, som själv behöver det mesta av sitt virke till gödsel för jorden och den biologiska mångfalden (och numera till att lagra koldioxid i marken). Dessutom, skulle hela mänskligheten elda med ved, vore det snart ute med skogarna (också med tanke på skogsbrandsrisken), särskilt i områden med lite skogar. Lösningen blir att inte koka maten, utan äta som aporna, dvs. rå mat. Likaså, skulle alla jaga, skulle det snart vara ute med de vilda djuren, därför bör människan inte jaga intill ekosystemet har återhämtat sig, och antalet människor har krympt radikalt. Högst ett småskaligt fiske rekommenderas (fisk kan också ätas rå!). 

Djurismen motsätter sig också religionen (1), också den av många anarkoprimitivister omhuldade animismen, som finns hos många ursprungsbefolkningar. Djurismen menar att organiserad religion är ett sjukhetstecken (djur har ingen religion), ett tecken på att det började gå fel i evolutionen, att människan började alienera sig från naturen, och uppföra sig cancerlikt. Det religiösa tänkandet kan mycket väl vara en degeneration från den tid då vi ännu var jämlikar med de andra djuren, och kan mycket väl ligga bakom vår växande maktutövning över andra djur, s.k. domesticering (tämjande av djur). Lever vi som djurens jämlikar, behövs det religiösa tänkandet helt enkelt inte, och kommer kanske att sakta vittra bort. 

Djurismen har, p.g.a. sin i stora delar vegetariska livsstil, ett visst sinne för hortikultur och permakultur (2), särskilt skogsträdgårdar, som kan användas i övergången från civilisationen till urtillståndet som apornas jämlikar, men poängen med dessa är att även dessa skall få förvilda sig efter hand, åtminstone i de nordliga, kallare delarna av världen (se nästa kapitel). Djurismen arbetar för att alla åkrar ska få växa sig till skogar, och då kan skogsträdgårdar tjäna som en mellanform mellan civilisationen och urtillståndet, som gör att mänskligheten överlever övergången. Djurismen handlar mycket om s.k. "paradisism", att återskapa "Eden", metaforen för mänsklighetens "paradisiska" urtillstånd. Den vill inte idealisera detta urtillstånd, bara konstatera att det är bra mycket bättre än civilisationen med sina åtta timmars arbetsdagar, trots kampen för tillvaron som detta urtillstånd delar med resten av djurriket. Det paradisiska ligger snarare i att detta tillstånd inte förstör livsbetingelserna (det är ett hållbart välstånd), och inte exploaterar fattiga, såsom civilisationen gör, och som nu hotar hela planetens överlevnad. För varje dag som civilisationen kör på blir det bara svårare och svårare att återvända till detta urtillstånd, och mänsklighetens utdöende, och eventuellt hela planetens död, blir allt sannolikare. Men moralen kräver av oss att vi likafullt lever som om detta återvändande, denna Exodus ur Egypten, vore möjligt, för att minimera skadorna på Moder Jord.

* Det måste sägas att jag inte vill kasta det goda vi har lärt oss av civilisationen i sopkorgen, utan vi ska ta det bästa av civilisationen och det bästa av stenåldern och foga samman detta. Men högteknologi är inte det bästa vi lärt oss av civilisationen, och är också svårt att förena med stenåldern, däremot finner man tolerans, mänskliga rättigheter, demokrati, anarkism, socialism, jämställdhet och feminism bland det bästa civlisationen har lärt oss, och dessa är alla saker som är mycket lätta att förena med urfolkens och stenålderns livsstil.

(1) med religion menar jag tron på det ”övernaturliga”. Jag menar inte naturandlighet (Moder-Jord-andlighet) eller religiösa avlagringar i den sekulära kulturen, när den inte tror på det övernaturliga, utan istället har låtit sig inspireras av vissa religiösa begrepp och yttringar, som den har sekulariserat. Jag menar inte att vi kan bli helt fria från religion, eftersom det är svårt att skilja mellan religion och övrig kultur, man kan inte dra en enkel skiljelinje, inte minst när det gäller ursprungsbefolkningar. Man kan undra om inte själva tänkandet och fantasin har religiösa implikationer. Men det är alltså inte sådan religiositet jag menar ovan, utan en tydlig tro på något ”övernaturligt”, paranormalt, något ”hinsides”. 

(2)  permakultur är ett ekologiskt förhållningssätt till tillvaron, främst inom odling, där man eftersträvar hållbarhet, där man vill arbeta med istället för mot naturen, och efterlikna naturliga, hållbara ekosystem som t.ex. skogar. Människan är här naturens medskapare, som kan göra ekosystemet ännu mer fruktbart och med ännu större biodiversitet än i dess vilda tillstånd.