för naturens skull

På sistone har jag fördjupat mig i transhumanismen, en global intellektuell rörelse på ungefär 5000 personer, med rötter i tidigt 1900-tal. Många transhumanister kallas även futurister. Transhumanismen går ut på att transformera mänskligheten (och ytterst hela universum) med hjälp av tekniken, genom skapandet av superintelligens och virtuell verklighet. Dess yttersta mål är fysisk odödlighet med hjälp av teknologin, där människans medvetande laddas upp i den virtuella verkligheten, och lever där i evighet, eller så länge man vill. 

 

Transhumanismen tror att vi inom snar framtid, enligt Ray Kurzweil (utvecklingschef på Google) redan 2045, kommer att nå det som Kurzweil kallar "singulariteten", eller "intelligensens explosion" (ett uttryck av filosofen Nick Bostrom). Kurzweil menar att eftersom teknologin utvecklar sig exponentiellt, kommer efter hand utvecklingskurvan att stå rakt upp i vädret, då utvecklingen går nästan ofattbart snabbt. Då kommer vi att ha superintelligenta robotar, som tar över utvecklingen, som är så smarta att de kan förbättra sig själv. Människan kommer då att sammanfogas med tekniken, och uppnå odödlighet. Mänskligheten tar slut, och maskinerna tar vid. Människan blir en maskin. Det kallas även "posthumanism". Vad är det för ett hat till vår biologiska mänsklighet som gör att transhumanisterna vill avskaffa den och bli en maskin istället?

 

Transhumanismen utger sig för att vara en sekulär filosofi, och dess anhängare är ofta ateister (som t.ex. Sam Harris *), men dess science fiction-lika spekulationer har en hel del gemensamt med religionen, så mycket att jag inte skulle väja för att kalla transhumanismen en ny religion. Dess anhängare har en religiös övertro på vetenskapen, och singulariteten är en slags sekulär variant av de kristna fundamentalisternas "uppryckande" vid Jesu återkomst. Ja, många transhumanister menar att människan, när hon sammanfogas med tekniken i framtiden, kommer att få gudalika egenskaper: superintelligens, superlivslängd och supervälmående. Människan kommer att "komma till himlen" då, och leva som en gud. Det är inte lite hybris som gömmer sig bakom sådana påståenden. 

 

Men ändå finns det många kända filosofer och fysikprofessorer bland transhumanisterna, sådana som Nick Bostrom, Michio Kaku, David Chalmers och Max Tegmark. Många mycket intelligenta tänkare har anslutit sig till rörelsen, och slukat dess science fiction som verklighet. På grund av dessa har transhumanismen ett mycket stort inflytande i världen. 

 

Scott D. de Hart och Joseph P. Farrell har skrivit en bok 2011 som heter "Transhumanism. A grimoire of alchemical agendas", där de menar att transhumanismen har rötter i den gamla alkemin. Liksom alkemin ville transformera olika metaller till guld, och i samma veva transformera människans medvetande till ett upplyst medvetande, vill transhumanisterna transformera människan till övermänniska. Och transhumanisternas "de vises sten", som möjliggör en sådan transformation, är, hör och häpna, datorn. Alkemisternas konstgjorda människa, homunculus (som de drömde om att skapa, likt Frankenstein), är transhumanisternas smarta, medvetna robot. 

 

Transhumanisterna talar mycket om "artificiell intelligens", och hur den kommer att revolutionera robotiken. Ja, transhumanisterna har helt klart en kärleksaffär med robotarna, även om sådana som Nick Bostrom och multimiljardärerna Elon Musk och Bill Gates bekymrar sig över hur robotarna kommer att ta över världen, och vilka existentiella hot detta medför för mänskligheten. Stephen Hawking hör också till dem, och han menar t.o.m. att robotarna i framtiden utgör ett hot mot mänsklighetens fortlevnad. 

 

Robotarna påminner på sätt och vis om zombies, de är levande döda, "levande" varelser utan medvetande. De förtär också människokött i metaforisk bemärkelse - de förtär de fattigas liv och resurser, resurser som skulle borda gå till världens fattiga och svältande. Fattiga barn i Afrika dör av svält alltmedan robotarna till "The brave new world" byggs, och dessa robotar förtär i metaforisk bemärkelse dessa barns liv. 

 

Robotikens tillväxt påminner om en finansiell bubbla. Lite som Kinas spökstäder. Otroliga mängder pengar investeras i byggande av robotar som egentligen ingen behöver, som bara stjäl folks arbeten, investeringar som bygger på hoppet om mänsklighetens totala transformation genom tekniken, ytterst hoppet om evigt liv genom tekniken, ett hopp som liknar de hopp om massiva framtida rikedomar som alltid eldar på bubblor. Ta bort dessa illusioner, och robotarna och artificiell intelligens framstår som rätt värdelösa (1). De bidrar inte värst mycket till att lösa fattigdomens problem (de snarare ökar klyftorna mellan rika och fattiga), eller naturförstörelsens problem, såsom klimatförändringarna, eller krigets och massförstörelsevapnens problem, ja vilket stort problem man än kommer på. Det utlovas av transhumanismen att superintelligenta datorer och robotar skall lösa dessa problem, men jag ser inte något tecken på att det kommer att lyckas, när datorerna inte ens ännu helt kan förstå naturligt tal (för att inte tala om humor), än mindre översätta texter från andra språk på ett övertygande sätt (tänk på hur dåligt Googles och Facebooks automatiska översättningsprogram översätter). Det finns en fundamental skillnad mellan människa och maskin i fråga om intelligens, som jag tror aldrig kommer att överbryggas, hur mycket vetenskapsmännen än försöker. Drömmen om medvetna robotar är science fiction, en gång för alla. Robotbyggarna kan tricksa med sina robotar, och få dem att härma medvetandet väldigt långt, men det kommer alltid att förbli tricks och lurendrejeri, de kommer aldrig att kunna skapa medvetande, skapa liv. Liv är inte en fråga om intelligens, om informationsprocessering och "computation". Liv är något oerhört komplext och mystiskt, som kräver känslor, instinkter och naturlig evolution i millioner av år. 

 

Jag tror tekniken kommer att utvecklas i framtiden, kanske snart inte längre exponentiellt (som Kurzweil menar), utan den kommer att nå en mättnad, där det blir allt svårare att göra framtida omvälvande innovationer. Och att den globala kreditbubblan kommer att brista, kommer också att sakta ner på teknikens utveckling. likaså den fas då vi har passerat oljetoppen och oljan börjar sina. Med mättnaden i innovation menar jag att vi helt enkelt slår våra huvuden i den artificiella intelligensens gränser. En gräns är t.ex. att vi aldrig kommer att kunna lära maskiner att översätta texter tillfredsställande, hur mycket vi än utvecklar översättningstekniken. Och vi kommer aldrig att kunna lära maskiner att förstå den mänskliga existensens mer subtila fenomen, såsom humor. Man måste vara människa för att till fullo förstå mänskligt språk. Och människans hjärna är inget datorprogram. Så om robotarna aldrig kommer att kunna uppnå mänsklig intelligens, hur blir det då med superintelligensen som utlovades av transhumanisterna?

 

Det som däremot kommer att utvecklas kraftigt mer och mer, är internet och s.k. VR, Virtual Reality (virtuell verklighet). Där är gränserna svårare att fånga. Men även där finns en tydlig gräns: vi kommer aldrig att kunna ladda upp våra medvetanden i den virtuella verkligheten, och få evigt liv. Denna transhumanistiska idé är ren och skär science fiction. Den går emot fysikens lagar, mot entropilagen, mot synen på medvetandet som enbart en produkt av hjärnan. Man måste tro på en själ som kan gå ut ur hjärnan för att kunna tro att detta skall gå an. 

 

Transhumanismen både skrämmer och fascinerar mig. Författaren Francis Fukuyama menar att transhumanismen är "världens farligaste idé". Det ligger något i det. Om man ska vara civilisationskritisk här, så är transhumanismen civilisationen upphöjd i tio. Här löper det civiliserade antropocentriska projektet att härska över naturen amok. Var ligger vördnaden för naturen i transhumanismen? Jag är rädd att den fattas helt och hållet. Allt skall tjäna människan, allt ska upphöja människan, och människan ska härska över hela universum som en gud, ja rentav skapa nya universum. Och människan skall genom tekniken expandera exponentiellt, i all evighet, oändligt. Svårare hybris och "teknograndiositet" skall man leta efter. Var finns platsen för djuren här? Var finns platsen för Afrikas fattiga? Dessa tänker man inte på. Det är eliten som först ska bli odödliga övermänniskor. Och det är de som ska leda utvecklingen. Alla de andra får komma i andra hand. Det finns en djup elitism inom transhumanismen. Det förvånar inte heller att de flesta transhumanister är män. Kvinnor är sällan teknofreaks. De har för djup kontakt med sina känslor. Robotkärleken kräver idealisering av intellektet, det "manliga" (genus), mekaniska, matematiska intellektet. 

 

Herrefilosofi och övermänniskoideal spökar bakom transhumanismens kulisser. Man ska bli en superman, en batman. En superhjälte, som ska lösa världens alla problem. Men vem ska tillverka allt det material som den exponentiella tekniska utvecklingen kräver? Ja, det får t.ex. de fattiga gruvarbetarna i Kongo ta hand om, eller de som arbetar 16 timmar om dagen i Kinas teknikfabriker. Dessa, och även naturresurserna och miljön, ska pressas till det yttersta, så att eliten ska bli gudalika. Det luktar fascism och kolonialism av detta. För eliten är teknikutvecklingen kanske en lek, för dem är det ingen skillnad mellan arbete och lek här. Men tar man en titt på människor längre ner i arbetshierarkin, finner man slavliknande förhållanden. Detta vill inte Ray Kurzweil befatta sig med. 

 

Det finns bra kritik av transhumanismen på nätet. Det bästa jag hittat är av Eric J. Larson (se här), som själv arbetar med artificiell intelligens, och därför har ett insideperspektiv på det hela. Han skriver: "I asked my mother if she worried about computers becoming too smart. She smiled and made a silly face (she knows her son works on this type of thing — whatever it is). Finally she said, "No, not at all. But I do worry that people spend too much time on the Internet. They should get out and take a walk in the fresh air, too." I couldn’t have said it better myself."

 

 

* Sam Harris bara flirtar med transhumanismen, han kan inte kallas för en ren transhumanist, han omfattar inte allt det transhumanister förespråkar, som han själv förstår börjar likna på religion. 

 

 

 (1) Behöver vi verkligen robotar för att lösa t.ex. klimatförändringarnas och fattigdomens problem? Är vi inte tillräckligt smarta för att göra det själv? Och tillräckligt empatiska? Varför behövs superintelligenta datorer för dessa problem? Problemet är nog inte att vi inte kan förstå och lösa dessa problem, utan snarare just det som robotarna representerar, lyxen som vi västerlänningar inte vill avstå från. 

 

 

 

 

Kommentaristen Leon lyckades i kommentarsfältet till mitt öppna brev till Sveriges socialminister nyligen, få mig att ransaka min filosofi. Det var särskilt anklagelserna om ekofascism som fick mig till detta. Och han har en poäng. Delar av min filosofi har öppningar mot ekofascism, och det där att fängsla inflytelserika klimatförnekare i ekobyfängelser för några månader, är nog rena ekofascismen. Jag ångrar det, och har tagit bort detta sistnämnda från min blogg. 

 

Men också djurismen börjar jag bli skeptisk till. Särskilt till dess syn på teknologi (tidigare har jag varit motståndare mot teknologi överlag). Har man en gång tillverkat en teknik, varför inte använda den tills den går sönder, så sant den inte skadar någon eller naturen? Varför t.ex. inte använda alla kameror tills de går sönder, och reparera dom så länge det går? Jag är visserligen inte för att vi ska skapa ny högteknologi (i de flesta fall, p.g.a. utsläppen, och p.g.a. de osunda maktförhållandena och beroendena som högteknologin skapar, och p.g.a. att högteknologin ofta tar våra krafter bort från att hjälpa de fattiga och tredje världen), men det vore fanatism att inte använda det vi har skapat redan, så sant den inte skadar någon eller naturen. Och varför förkasta lågteknologi överhuvudtaget? Sån teknologi som man kan skapa i sitt eget garage hemma, av saker man hittat på soptippen? Sådan lågteknologi skulle underlätta vår existens efter "kollapsen" avsevärt. Jag tror visserligen inte att vi kommer att kunna tillverka så mycket högteknologi allteftersom kollapsen fördjupas, och förespråkar därför inte det (också p.g.a. dess utsläpp), men varför förkasta lågteknologi? Varför förkasta permakultur, som verkligen är en sorts lågteknologi, den bästa vi har, tycker jag? Varför förkasta detta enbart på grund av en fanatisk idé om att bli som aporna igen? Jag kan inte se poängen med det. Djurismen föder lätt ett hat till människan, den försöker liksom beröva människan allt den har byggt upp, se det som värdelöst, att djuren är de enda som lever rätt. Men om myrorna gör rätt i att bygga stora myrstackar, bina gör rätt i att bygga stora bikupor, varför får inte då människan bygga det hen vill, bara det inte skadar naturen och andra människor? Jag vill inte längre förkasta all teknologi, utan istället värdera teknologin enligt hur väl den tjänar människan, djuren och resten av naturen. Man skulle kunna säga att teknologin är det vi använder den till. Att helt förkasta teknologi baserar sig på nåt slags svartvitt tänkande. 

 

Man behöver inte bli apa för att rädda planeten, det räcker med ett lågteknologiskt samhälle, lågteknologi är nämligen hållbar teknologi, teknologi som inte skövlar planeten eller har höga utsläpp. 

 

Jag skulle vilja lämna djurismen, som jag numera uppfattar som extremistisk och fanatisk, och istället förorda en mild anarkoprimitivism, lite i David Jonstads och Jonas Lundströms anda (Jonas Lundström förordar visserligen inte anarkoprimitivism, utan en "postciviliserad anarki", men det kommer nära det jag menar med mild anarkoprimitivism). Jag menar fortfarande att vi bör gå tillbaka till naturen och leva primitivt, men vi behöver inte leva som djuren och aporna, eller bli apor igen. Det räcker med små anarkistiska kommuniteter på landsbygden, som odlar permakultur och kämpar sig igenom civilisationens sammanbrott så gott det går, sökande att bevara allt det goda vi har lärt oss av civilisationen. Vi kan också stanna i städerna så länge det går efter kollapsen, med hjälp av stadsodling. Däremot kan det vara vist att föregå kollapsen genom att frivilligt avveckla högteknologin innan den faller av sig själv under sin egen tyngd. Då gör vi civilisationens fall mjukt och uthärdligt. Och det är särskilt den skadliga högteknologin (såsom kärnkraft och kärnvapen) som vi bör börja med att avveckla. 

 

En annan insikt är den att det finns knappt någon ursprungsbefolkning på jorden som inte har någon form av lågteknologi, och som inte har haft det sedan urminnes tider. Jag förespråkar att vi lär oss av dem när det gäller hur vi ska överleva kollapsen. Att vi lär oss hantverk igen. Att väva tyger själv, sy kläder och mockasiner av djurskinn, fiska småskaligt med egengjorda fiskenät, göra egna krukor själv av lera, bygga hyddor och tipin själv osv. Allt som man kan göra själv med egna resurser, och med andras resurser så länge det går. 

 

Att sikta på ett lågteknologiskt permakultursamhälle, gör också att vi inte behöver bli lika få som vi måste bli om vi ska bli som aporna igen. Permakulturodling kan nämligen mätta många flera munnar än vanligt monokulturellt jordbruk, särskilt skogsträdgårdarna ger mycket stora skördar. Det räcker med en nedgång av befolkningsmängden, som kommer av att vi kraftigt begränsar (frivilligt) vårt barnafödande. Vi behöver inte några självmord här, det är det (här) bara djurismen som kräver. Kollapsen kommer också efterhand att själv minska befolkningsmängden, utan att vi gör något åt det. 

 

Jag har undrat om jag ska radera den här bloggen, och sluta blogga eller starta en ny, men jag tycker att trots djurismens villfarelser, finns det en del goda tankar här också, och det är kanske värt att ha den uppe p.g.a. detta. Vad tycker ni?

 

Vår största utmaning förblir klimatförändringarna, som kommer att göra det svårt för mänskligheten att överleva detta sekel. Jag förespråkar inte att vi bara byter ut all den fossila energin till förnyelsebar energi (det är i princip omöjligt att göra detta), utan att vi bantar kraftigt istället, och lär oss leva på den lilla mängd förnyelsebar energi som vi lyckas sätta upp. Och sedan måste vi plantera så mycket skog vi bara kan, inte minst skogsträdgårdar, så att överloppskolet i atmosfären kan bindas i träd och mull. Och vetenskapen bör också frenetiskt söka efter ett sätt att suga koldioxid ut ur atmosfären, uppfinna något apparat som kan göra det. Jag erkänner att det känns omöjligt, men vi har svårare att förlåta oss själva om vi inte ens har försökt. Jag tror också på "Geologisk lagring av koldioxid" CCS (Carbon Capturing and Storage), som tar koldioxid ut ur röken från t.ex. kolkraftverk, och lagrar den nånstans. Och vi måste hoppas att de dystraste klimatprognoserna inte stämmer, utan att vi har tid på oss att göra den stora omställningen och undvika klimatkatastrof. 

 

I vilket fall som helst blir det otroligt spännande att se hur allt utvecklar sig under detta sekel, och vi har definitivt mycket att göra. 

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal

Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.

(September 06)

(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)

 

 

"De utmaningar, som har sin grund i människans tack vare vetenskap och teknik ökade förmåga att tillgodogöra sig naturens rikedomar och länga dess krafter enligt sina önskningar, kan i bildlik mening förliknas vid ett "slavuppror". Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis." (s.79)

 

"Med tanke på den långsamhet, som utmärker arternas utveckling, finns det en risk, att människan inte hinner anpassa sig till de förändrade livsvillkoren, innan hon är utdömd som art. Det är en fråga för sig, om anpassningen förutsätter genetiska förändringar. Vi behöver inte ta ställning till den saken här. Men oberoende av svaret, så består risken, att tiden inte räcker till för en anpassning. Det skulle betyda människoartens undergång: antingen med ens i ett kärnvapenkrigs ragnarök eller så småningom efter sekler av tilltagande oordning på det mellanfolkliga planet och upplösning av samhällsbanden - något i stil med den "värmedöd", som fysikerna anser att engång i tidens fullbordan väntar hela universum." (s.81)

 

"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)

 

"En sådan ny förnuftighet kunde tänkas förändra också vår syn på förhållandet mellan människan och naturen. Den skulle kanske se förhållandet inte uteslutande som ett människans herravälde (domination) över naturen med vetenskapens och teknikens hjälp, utan snarare som en fråga om samlevnad (co-evolution) inom den livssfär, där hon hör hemma. Något i stil med den grekiska antikens ideal att stämma människans liv i harmoni med hennes naturgivna levnadsbetingelser. Men givetvis byggande på helt andra insikter. Jag kan tänka mig, att en sådan förändring i attityder skulle underlätta industrisamhällets anpassning till de biologiska villkoren för människosläktets överlevande."

 

"I det första världskriget skickades hundratals tusen unga intellektuella att dö på slagfälten. I det andra kriget förstod man på ett helt annat sätt att tillgodogöra sig vetenskapligt skolade hjärnor för krigföringen. Avancerad teknologi, ofta hand i hand med framsteg i vetenskaplig grundforskning, gjorde krigsmaskineriet betydande tjänster. Kulmen var givetvis atombomben. Det är en tvivelaktig gloria, som vetenskapen fick tack vare att många av dess mest prominenta företrädare engagerades i en verksamhet, som sedermera utvecklats till ett dödligt hot mot mänsklighetens fortbestånd. En av de medverkande, fysikern Leo Szilard, har sedermera sagt om bomben, att "den dödade en skön vetenskap"." (s.121-122)

 

"Vetenskapens lydnad inför makten säkerställs inte längre av inkvisitionen, utan av finansministerierna. Forskningen behöver pengar och "big science" behöver "big money". Men pengarna kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. "Vetenskapspolitik" är ett nytt begrepp i statshushållningen. De sakkunniga råd, som behövs, står det vetenskapliga samfundet till tjänst med. Men målen bestäms och de avgörande besluten fattas av andra instanser, i sista hand av den lagstiftande makten. Detta betyder, att forskningen inriktas på mål, som inte är vetenskapens egna men som vetenskapen anses böra tjäna. Målen är inte klart angivna. Man hänvisar till dem i vaga ordalag genom att tala om höjd materiell levnadsstandard, stärkt konkurrensförmåga (export), eller trygghet och nationellt oberoende." (s.123)

 

"Ingen förnuftig människa kan ha något emot att få det materiellt (ännu) bättre, om hon inte behöver fråga på vems bekostnad det sker. Och för den frågan är det stora, stora flertalet människor helt främmande." (s.131)

 

"En jämnfördelning över jordklotet av den konsumtionsnivå, som vissa industriländer redan uppnått, ligger helt enkelt inte inom de fysiska möjligheternas gräns. Önskar man en utjämning, måste man också vilja en sänkning av konsumtionsnivån i varje fall i de flesta av de västliga industriländerna. Vem vill det? Några inser säkert nödvändigheten - men knappast någon i "ansvarig ställning" kunde ta ens ett första litet steg i riktning mot ett sådant mål, utan att riskera sin egen maktposition." (s.131)

 

"Jmf. med det som Lewis Mumford säger på tal om automationens - ordet taget i vid mening - inverkningar: "The most disastrous result of automation, then, is that its final Product is Automated or Organization Man; he who take all his orders from the system, and who, as scientist, engineer, expert, administrator, or, finally, as consumer and subject, cannot conceive of any departure from the system." (s.149)

 

"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)

 

"Verklighetens begriplighet i tidigare vetenskapliga kategorier har stött på gränser. För att gränserna skall överskridas måste kategorierna omformas eller ersättas av nya. Den världsbild, som långsamt håller på att växa fram skall kanske visa sig mindre ägnad att legitimera vetenskapen som en produktionsfaktor i den industriella processen. Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända igen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart för den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor." (s.153)

"Alas, our technology has marched ahead of our spiritual and social evolution, making us, frankly, a dangerous people."

(Steven M. Greer)

 

 

Miljörörelsen har ofta den underliga egenskapen att den tror på teknikens frälsande kraft, att tekniken har makt att frälsa oss från sina egna konsekvenser. Denna tro ser man t.ex. hos Greenpeace. Trots det gör de mycket bra saker. Bara de inte hade varit så tekniktroende, skulle de verkligen vara bra. Nu uppför de sig som en fiskebåt som håller på att fiska medan det står med stora bokstäver på båten: "Sluta utfiskningen av haven!" Greenpeace tycks inte fatta att mera teknik innebär mera utsläpp, och att det gömmer sig mycket slaveri i deras ipods och smartphones, inte minst är det ofta fråga om billig arbetskraft från tredje världen.

 

Skulle världen följa Greenpeaces råd, skulle den kollapsa (t.ex. om den skulle följa det där om att låta kolet ligga i marken), och då skulle det vara ute med Greenpeace i sin nuvarande form, ty Greenpeace använder mycket av dyr teknik för att få ut sina budskap och för att genomföra sina aktioner.

 

Filmen Avatar har samma problematik. Den har en bitande civilisationskritik, som är rentav anarko-primitivistisk i sin styrka, men inser knappast att den förkunnar sin egen förintelse, filmindustrins förintelse. För är inte filmindustrin en del av det koloniala projektet i västvärlden, en del av exploateringen av naturen och tredje världen? Varifrån kommer all den teknik som filmindustrin använder sig av?, kan man fråga sig. Och ska vi använda Avatar som referenspunkt, så är inte det det filmindustrin gör, att den är med på planeten Pandora och filmar militärens intrång på planeten, bara för att sälja den åt militären så att den kan ha några timmars avkoppling framför TV:n *? Är det inte det filmindustrin handlar om? Att exploatera kampen mellan det onda och det goda, för att vi ska få våra avkopplingstimmar framför TV:n? Jag tror få som sett Avatar verkligen, efter att de sett filmen, på allvar bestämmer sig för att förena sig med många ursprungsbefolkningars kamp för att avveckla civilisationen. Nej, vi fick våra två timmars avkoppling, och så fortsätter vi som förut, inbillande oss att vi på något sätt står på det godas sida. Kanske vi investerar lite i "miljövänlig" teknik, (en elbil t.ex.) men djupare än så går det sällan. Vi är hjälplösa fångar i civilisationen. 

 

Jag skulle vilja, som Jake Sully i Avatar-filmen, försöka stoppa de där bulldozrarna och maskinerna som håller på att förinta vår miljö. Jag skulle vilja, som han, hojta och vifta med armarna framför maskinerna, och ropa "För fan, vad håller ni på med idioter!", och kanske skulle jag även vilja söndra maskinerna, men det vågar jag inte göra. Jag är för feg, och jag vill inte komma i fängelse. Det finns en djup diskrepans mellan det jag vet och det jag gör, som jag lider av. Bara det att jag är så mycket på internet är en del av denna diskrepans. 

 

 

* Och de som filmar militärens intrång på Pandora, gör det med teknologi som byggt på förslavande av Pandoras urbefolkning, och exploatering av dess natur.