för naturens skull

Tack vare den ungerska poeten och romanförfattaren István Molnár, en kär vän, har jag kunnat bygga ett arkiv av mina skrifter från 2002-2017 på min hemsida. Arkivet finns här. De flesta av dessa skrifter länkar jag till som gratis e-böcker på Internet Archive, ett fantastiskt, gratis ställe att arkivera sin historia på. Varsågod att forska i min historia, att rota i mina större eller mindre intellektuella försyndelser! När jag samlar allt, har jag verkligen skrivit kopiöst mycket, vilket har sina för- och nackdelar; en riklig dokumentation över min utveckling, men också allt för mycket text att söka genom för att hitta pärlorna, om det är dom man är ute efter.

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":

 

 

Det var en man

som började leva sig så in i

den förvandling han skulle genomgå

i döden

att han genomgick denna förvandling

redan innan han dog. 

 

 

* * * *

 

 

Det är sant att materien 

i sig själv är paradisisk

men det finns materie

som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt

som gör att vi

leds bort från paradiset

tills den dagen då vi

går i väggen och återupptäcker

den paradisiska materien

bakom alla helvetiska konstruktioner

av densamma.

 

 

* * * * 

 

 

 

Efter Befrielsen

fortsatte vi att tillverka böcker

i många decennier

men inte genom tryckerier och bläck,

utan genom hemmalagad svärta och fjädrar

genom att göra små handskrivna böcker

av de tomma första och sista sidorna

i gamla böcker, vi återanvände dem

tills alla böcker var genomgångna. 

 

 

Jag drömde inatt en väldigt stark dröm, och jag grät i drömmen. Den handlade om att jag återställde ett äktenskap genom att jag erbjöd mig som andra man åt kvinnan, medan jag renoverade parets lägenhet grundligt från topp till tå. Denna gärning gjorde mig salig. Och så kom jag på i drömmen att den sanna saligheten är att göra gott, och att detta var orsaken till att min tidiga ungdoms hjälte Elias Aslaksen (den norska kristna sekten Smiths Vänners ledare  1943-1976) var salig de sista fyrtio åren av sitt liv. Det var för att han var så uppfinningsrik i det goda, i att göra gott *. Och jag drömde också vad som låg bakom detta; den ljusa, evangeliska andligheten i Smiths Vänners tidskrift Skjulte Skatte ("Gömda Skatter") under den tid J.O. Smith var redaktör (ca. 1912-1940). En andlighet som efter hand byttes ut i lagträldom, men som ännu klingade i Aslaksens väsen (så i drömmen). Det var en andlighet där det goda livet var en gåva, inte en prestation eller en kamp. Att få göra gott var en nåd! Det var bara pur kärlek och befrielse!

 

När jag vaknade tänkte jag över denna lite sanna och mycket innehållsrika dröm, och kom på att mitt nuvarande engagemang för miljön, djuren och de fattiga kanske ytterst härrör från Aslaksens moralism, han var ju min tidiga ungdoms hjälte. Och för mig är just frågan: Hur mycket gott får jag lov att göra? Jag vill så mycket. Skulle göra mycket större insats för miljön, djuren och de fattiga om jag bara hade kunnat. Att göra gott för dessa är en befrielse för mig. Tyvärr lever vi i ett samhälle fullt av arbetslöshet, av att goda gärningar, särskilt mot natur, djur och fattiga, görs svåra (t.ex. har inte jag och Titti någon kompost utanför vår högshuslägenhet). Antingen sliter vi ut oss på onödigheter, eller så får vi stå och titta på. Men jag har hittat mina kanaler för goda gärningar, som stavas "att läsa och skriva" för att göra världen bättre. Lyckligtvis behöver jag inte någons godkännande för detta, eller någons pengar. Detta arbete gör mig också rätt lycklig. Min tillvaro känns meningsfull, jag är med och gör världen bättre genom att arbeta med våra tankar, ett basarbete för det goda, ekofilosofens arbete. 

 

Aslaksen var något av en asket och hälsoprofet, där har ni en av källorna till min nuvarande asketism och mitt förordande av att återvända till det hälsosamma bondelivet på landet. 

 

Min befrielse från Smiths Vänners lagträldom när jag var 16-17 år kom delvis av läsning av Skjulte Skatte 1912-1940, särskilt icke-Smiths Vän-författare som J.O. Smith tog in ofta, som öppnade min blick för kristna författare utanför sekten (detta har försvunnit i nutidens Smiths Vänner, om man inte räknar in utbrytargruppen). Jag hade också som stöd familjen Schytt i Danmark, som genomgått en liknande process, och också upptäckt det ljusa i början av Skjulte Skattes historia. 

 

Kanske lever jag ännu lite på det ljuset? Det var så min nuvarande befrielsefilosofi började, och jag ser utvecklingslinjen klart nu. Djurismen kommer ytterst från Skjulte Skattes början. Det finns ljus även bland religiösa fundamentalister. 

 

 

 

* Aslaksen gjorde dock i verkligheten också mycket skada, genom att vara ledare för en kristet fundamentalistisk sekt, Smiths Vänner. Man kan inte vara detta utan att göra skada och idka maktmissbruk. Aslaksen gjorde också ofta narr av kristna från andra sekter (mest pingströrelsen) i sina många och långa tal på konferenser, och bidrog till Smiths Vänners självbeundran, instänghet och förakt för kristna från andra sekter. Dock, Aslaksen var asket, hälsoprofet och något av en förordare av enkelhet, så han var ovanligt ädel för att vara ledare för en fundamentalistisk sekt. 

Jag har nu publicerat mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" som e-bok på Amazon Kindle. Ni kan se den och köpa den här. Den kostar 12.50 dollar. Ni kan också få den skickad gratis som Word-fil om ni kontaktar mig. Men om ni vill läsa den och samtidigt stötta mitt ekofilosofiska arbete, får ni gärna köpa den på Amazon.

 

Såhär presenterar jag boken på Amazons internet-bokhandel:

 

In this book Lars Larsen (b.1984), a norwegian-swedish ecophilosopher, comes to terms with civilization, and offers an alternative way to go for humanity; back to nature, back to harmony with our animal self, back to being an animal among other animals. This he calls "animalism" ("djurism"). If we don´t do this, we risk the future of humanity, and might go extinct already in hundred years. But with a radical moral awakening, we can avoid this, and build a bridge back to nature, with permaculture and forest gardening. The book has also a strong sense of the suffering of the poor, especially in the third world, and weaves together environmental ethics with human ethics. It also offers a plan for how to go back to nature, in a long essay in the middle of the book. A global plan, an idéa for UN-politicians who really care. It´s not a perfect solution that all must accept, it´s only an attempt to show that it´s practically possible to save the planet and go back to nature, if we begin now.

The book has also its eyes on two main threats to humanity and the planet; Peak Oil and Climate Change. The first might hurt humanity but is good for the rest of the planet. The last is bad for all. The book takes these threats very seriously, and it can only be understood in their context.

The text in the book is built from a series of blogposts on Lars Larsens blog on www.universalist.blogg.se, during 2015 and 2016. It can still be visited and read. The language is Swedish.

Lars writes in the spirit of anarchoprimitivistic philosophers like John Zerzan and Derrick Jensen, and draw conclusions from their thinking which they themselves maybe haven´t done.

Lars was born 1984 in Finland, by norwegian parents. He has studied theology for two years at Åbo Akademi University, Finland, and has in 2010 published an ecotheological book in Swedish, called "Animalistic theology. The return of paradise" (Djurisk teologi. Paradisets återkomst). He became atheist 2014, and his newest book is in a non-religious spirit. His animalism has its roots in ecotheology, but the core of it has survived his becoming an atheist, namely that humans are animals and ought to live accordingly, in harmony with this fact.

Jag lever i stort sett på rester som jag hittar i restauranger och i sopor *. Det är för att jag har så liten inkomst, och för att jag vill spara pengar så att jag kan leva en månad på Suderbyns ekoby på Gotland, nästa sommar, vilket kostar en del. Jag vill så gärna lära mig permakultur. Jag tror det kommer att behövas i framtiden. 

 

Men jag äter sopor och rester också för att jag vet vad det är att svälta (jag svälter dock inte nu). Jag har svultit i Spanien, i den lilla byn Orgiva, så långt att jag grävde efter mat i smutsiga blandsopor, och åt gamla ostrester som det var små maskar i (efter att ha avlägsnat maskarna). Det gör jag inte i Stockholm, här räcker det oftast med sånt jag hittar på restauranger, ibland hittar jag mat (utan att gräva) i soptunnor, men den maten är inte smutsig, och den är färsk.

 

Detta har jag gjort i många år, från och till, ända sedan 2009-2010 och jag har aldrig insjuknat av det. Jag vet att risken finns för smittor och sjukdomar, men den är enligt min bedömning ungefär lika stor som (eller t.o.m. mindre än) risken att råka ut för trafikolycka när man kör bil. Vem tar inte den risken? Men ändå kan man förakta mig för att jag tar risken att bli sjuk av att äta sopor och rester. Jag skulle aldrig ta den risk som det är att köra bil. Jag har däremot avvägt riskerna och fördelarna med att äta sopor och rester, och funnit, på basen av lång erfarenhet, att fördelarna överväger nackdelarna. Jag lär mig även av slummen i Manila, huvudstaden i Filippinerna (se denna artikel), där såna som lever på mat som dom hittar i soporna säger att de har klarat sig undan sjukdomar: "Ignacio said none of her three children have become sick from eating recycled food."

 

 

 

Allt i världen är inte okay. Sedan 2008 har Grekland kommit nära kollapsens gräns, och många lever på sopor där. Efter 2014 har också Venezuela kommit nära kollapsens gräns, p.g.a. att oljepriset blev för lågt, och det trots att Venezuelas oljesand är världens största oljereserver (om än okonventionell, "tung" olja). Även i Venezuela lever många på sopor. 

 

Att t.o.m. Venezuela, en gång Sydamerikas rikaste land, är nära att kollapsa, säger något om Peak Oil. Venezuela har till stora delar levt på sina oljeintäkter, och när priset blev för lågt på olja, började landet närma sig kollapsen. Inte ens för oljeimporterande länder är oljepriset (som ligger på lite över 56 dollar för Brent Crude) gynnsamt idag . Det är för lågt för oljeexporterande länder, och för högt för oljeimporterande länder. Gail Tverberg har särskilt påpekat detta på sin blogg. Just vad som var att vänta när vi når oljetoppen. 

 

Vi gör väl i att hjälpa Venezuela nu, och lära oss av dom hur vi hanterar kollapser, för det som sker i Venezuela, kommer till slut (om kanske bara 10-20 år) at ske i Sverige, när exportoljan till Sverige tar slut. 

 

 

* Titti, min flickvän, hjälper också mig med maten en del. Hon ger mig av mat som hon inte orkar äta, bjuder ibland på middag, hjälper mig att hitta mat på restauranger, i bagerier och hallar osv. 

 

(1) Med internets ankomst kan ingen urskulda sig, vi har alla tillgång till information om de fattigaste och om naturens tillstånd. Och vi kan alla hjälpa de organisationer som är specialiserade på solidaritet i dessa frågor. 

År 2005, under min studietid i Åbo, grundade jag en munkorden för mig själv, som hette "Den Heliga Naturens Orden". En uppdaterad version av ordensregeln finns här. Såhär såg ordensregeln ut i December 2009, mitt uppe i en psykotisk fas. Jag såg startdatumet på min orden som den dagen då jag gifte mig med tallen Shekina i Kråkkärrsskogen utanför Åbo sommaren 2005. Nästan ett halvt år senare trycket jag ordensregeln i min tidskrift "Gud - och intet mer".  

 

Min orden är ingen sekt, och kan aldrig bli det, eftersom det är djuren som är våra ledare. Den är bara ett poetiskt och lekfullt ramverk kring mitt arbete, och har inga officiella medlemmar.

 

Nå, men jag tog dock snart min orden på allvar. Det räckte bara ett halvt år, så avbröt jag mina teologistudier i Åbo, och begav mig på luffen i Sverige, för att leva som luffare och hemlös uteliggare. Det var våren 2006. Jag hade lovat i min orden att bo med min make, naturen, och jag gjorde det också. Jag var nu naturens munk.  

 

Mitt munkeri tog sig en paus när jag involverade mig i det litterära livet i Stockholm. Då ville jag bli en berömd poet, och brydde mig inte längre om Franciskusidealet som låg till grund för min munkorden. Men mitt munkeri gick in i en ny fas då jag sydde en munkkåpa till mig av ett brunt lakan sommaren 2007, och började klä mig i den överallt. Den gången hittade jag på "Döda Akademien", som var som ett kloster i min munkorden. Det var en poetisk lek, där jag samlades i fantasin med aderton döda filosofer, mystiker, författare och poeter, de bästa jag visste om (med undantag av Platon, men han måste vara med bara p.g.a. att Döda Akademin såg sig som en ny platonsk akademi). Jag samlades med dessa ledamöter i Nobelhusets bibliotek, och jag skrev ner protokoll som jag kokat ihop i fantasin. Det var en mycket givande lek, som var en lisa i det tunga livet som hemlös och utanför allt (jag bodde då i min kåta, och i min gamla hydda i Nackareservatet). Jag kallade mig den gången "litteraturens munk". Meningen var att jag med hjälp av Döda Akademien skulle odla litteraturens trädgård på samma sätt som munkar i gamla tider odlat sina fysiska trädgårdar, för att få stadga i livet och inte gå under i det hemlösa livet.

 

En vacker dag i December 2007 avbröt jag detta lekande, och begav mig på pilgrimsvandring till Nya Slottet Bjärka Säby, till Peter Halldorfs (en guru inom pingströrelsen) klosteraktiga kommunitet. Min gode vän idéhistorikern Einar Petander följde med mig den första biten. I början tänkte jag bara vandra till Bjärka Säby, men i Nyköping fick jag för mig att avbryta en gudstjänst hos Svenska Kyrkan (i St.Nicolai kyrka), och kritisera starkt deras rikedom. Detta blev något jag gjorde i flera kyrkor längs E4:n, främst pingstkyrkor. Det hela fick en del medial uppmärksamhet, något som kan studeras här. Det finns också några små filmsnuttar om mig från denna tiden, som kan ses här, bl.a. om min aktion i pingstkyrkan i Jönköping. Jag var full av helig vrede över den västerländska livsstilen, som så förstörde och utsög tredje världen. I kölvattnet av dessa aktioner började jag kallas för "munken" i svensk pingströrelse.

 

När jag kom tillbaka till Stockholm i början av 2008, fortsatte jag med mina aktioner i flera stockholmska kyrkor, bl.a. Filadelfiakyrkan, den stockholmska pingströrelsens huvudsäte, största pingstkyrkan i Sverige. "Munken slog till igen", hette det i tidningen Dagen den gången.

 

I slutet av Mars 2008 föll jag i gråt en dag när jag gick genom Flaten naturreservat utanför Stockholm, och kände en väldig längtan efter att försonas med mina föräldrar, som jag var på kant med. Jag kände det som en himmelsk kallelse att gå och försona mig med dom. Så jag gjorde så genast. Jag besökte först Åbo i en månad, och passade på att göra några aktioner där i olika kyrkor, något som en gång, då jag låg på mitt ansikte och sörjde i Åbo Domkyrka med texten "Vi korsfäster naturen" bredvid mig, och min ryggsäck liggande med ett svart myggnät över och ett kors av träpinnar på sig, var nära att gå riktigt illa. Jag ville inte flytta på mig när de skulle ha konsert i kyrkan (jag låg mitt i hallen), och då kom polisen och bar mig ut, och jag fick tillbringa natten i finkan. Morgonen efter sändes jag till psykiatriska avdelningen i Kuppis i Åbo, där jag förhördes. Jag blev chockad av denna behandling. Men jag var faktiskt svart i ansiktet av aska, och kallades skämtsamt "askmannen" av polisen. Ja, aska var en rekvisita som jag ofta använde i olika kyrkor för att demonstrera sorg över deras förtryckande livsstil.

 

Jag hade också några äventyr på Åbo Akademi. Jag bad tideböner inne i hallen på Arken, där humanistiska fakulteten residerade, och fick portförbud. Jag togs en gång av väktare när jag bevistade en filosofiföreläsning, och togs till polisstationen. Jag släpptes dock. Då flyttade jag bara till platsen utanför Arkens grind, strax vid ingången, där jag fortsatte be mina tideböner varje dag. Jag hade också ett träkors, och en lång pinne, och jag gjorde med dem som Franciskus av Assisi gjorde på sin tid, han gned pinnarna mot varann och lekte att han spelade ett instrument. Jag gned alltså en pinne mot träkorset jag bar i min stora ryggsäck, och sjöng hembrända, improviserade sånger om "messias". Mina improvisationer byggde på tidebönssångerna i tidebönsboken som Peter Halldorfs kommunitet använde, och det var också ur den boken jag bad mina tideböner (jag bad dem var som helst på den tiden, när klockan blev "tidebönsdags", böjde jag bara knä och bad ur tidebönsboken, oavsett om jag var på gatan eller inomhus").

 

I början av Maj begav jag mig på vandring från Åbo till Kyrkslätt, iklädd min munkkåpa, utan någon ryggsäck och sovsäck (dem hade jag givit bort), utan något med mig annat än en stav. Det var en sträcka på ca. 150 kilometer, som jag tillryggalade på ca. en vecka. Jag knackade på hos folk för att få övernatta, och fick det också, alla nätter förutom en.

 

Sedan kom jag till slut till mina föräldrar. Jag blev inte vänligt emottagen, mina föräldrar gillade inte min munkkåpa, och min vilja att vara munk. Jag minns inte helt om jag fick stanna genast, i vilket fall som helst fick jag stanna till slut, om jag tog av mig munkkåpan. Det gjorde jag, men till slut orkade jag inte längre, och tog på mig munkkåpan och vandrade iväg mot Helsingfors, utan något med mig. Jag stuvade foten kraftigt i Helsingfors centrum, när jag skulle dansa till musik som några ungdomar som skejtade hade på, och försökte ta mig tillbaka till Kyrkslätt. Jag nådde till Esbo, där jag vid kusten hittade en lite söndrig roddbåt utan åror, som inte var låst, och jag stal den, för jag hade så ont i foten att jag inte orkade gå längre. Båten hade en liten åra, som jag paddlade med. Jag kom inte långt innan jag såg några som stod och bad vid stranden, och jag besökte dem, platsen visade sig vara ett kristet behandlingshem. När dom fick veta att jag hade stulit båten, tvingade dom mig att lämna tillbaka den, vilket dom hjälpte mig att göra genom att åka båt med mig till stället där båten hade stått, med den på släp. Sen körde föreståndaren mig till Helsingfors, eftersom jag ville besöka ett ekumeniskt kristet kloster på en ö utanför Helsingfors, som jag hört om. Det var dit jag hade tänkt paddla med min båt. Jag åkte dit, med pengar av föreståndaren. och besökte klostret, vars ende medlem, en äldre kvinna, inte blev glad när jag frågade om jag fick övernatta i klostret, Hon gav med sig mycket motvilligt (en överraskning för mig), och jag fick bara sova där en natt. Jag spenderade en vecka på ön, ätande bär som jag hittade på folks odlingslotter, och mat som jag tiggde till mig. Jag fick också en sommarsovsäck, och jag sov på nätterna i en ladugård på ön. Det var kallt på natten (och även på dagen, jag frös både på natten och dagen), och en kväll sökte jag mig till fåren på ön (den hade får i en inhägnad), och försökte värma mig vid deras sida på natten, vilket lyckades, de lät mig sova bredvid sig, vilket fick som resultat att sovsäcken luktade starkt av fårskit. Fårskötaren upptäckte mig, och tog mig till sin lägenhet, och jag fick sova en natt hos honom. Han var homosexuell, och antastade mig, vilket var obehagligt. Men han gav sig till slut.

 

Till slut kom jag på att jag inte ville vara munk längre, utan bara människa, bara människa. Det var som en uppenbarelse från himlen, och jag begravde munkkåpan under ladugården där jag sovit, långt in under den kröp jag, och gömde munkkåpan (det fanns ett trångt utrymme under golvet). Jag ristade in på ladugårdsgolvplankorna orden "Bara människa", just på den plats där min munkkåpa låg under golvet. Den finns antagligen där än idag, för jag gömde den så väl. Sedan fick jag hjälp av några människor att ta mig till fastlandet igen med roddbåt, och så vandrade jag till närmaste tunnelbanestation och åkte hem med tunnelbana och tåg.

 

Jag var nu mitt i en fasta på råkost som jag påbörjat strax innan jag kom till ön (denna fasta var en av orsakerna till att jag frös på ön), och fortsatte fastan när jag kom hem till mina föräldrar, som nu tog emot mig. Jag fastade allt som allt i fyrtio dagar, och blev mycket svag och smal. Det ledde till psykos, som gjorde att jag tvångsvårdades för första gången på psykiatrisk avdelning. Men det är en annan historia. Så här var det i alla fall med mitt munkeri 2007-2008.

 

Hur förhåller jag mig nu till munkeriet? Ja, jag har ju ännu min orden, för mig själv, och har uppdaterat den så den passar mig nu. Men jag har fått en flickvän, vilket inte passar med munklivet. Jag skulle snarare sig mig som någon slags sekulär, västerländsk sadhu, som är en slags indisk asket. De festa sadhun lever visserligen i celibat, men i vissa grupper tillåts sadhun att ha fru och familj. Munkarna i öst och väst har däremot inga sådana undantag. Så sadhu-idealet ligger närmare vad mitt liv handlar om, än munkeriet. Jag är någon slags västerländsk asket, sadhu eller fakir. Vi har inga ord för detta, vilket säger något om västvärldens andliga fattigdom. Vi har bara luffartraditionen och bydåretraditionen, inget mer. Och luffartraditionen har dessutom dött ut, vilket säger ännu mer om oss. Ingen av dessa traditioner gör rättvisa åt det jag är, mitt liv är nämligen djupt religiöst, förvisso ateistiskt, men med en stark andlighet, främst moder-jord-andlighet, något jag skulle kalla "religiös naturalism".

 

 

 

Att ha stor makt över en massa människor är enligt mig onaturligt, en evolutionsmässig anomali och avvikelse, som inte ligger i våra gener. Vi är evolverade att leva i små stammar på högst hundra människor eller så. Och är vi hövdingar, så råder vi då högst över hundra människor. Att ha makt över milliontals människor är svårt för vårt psyke p.g.a. detta arv. 

 

Är det därför som stor makt korrumperar så djupt i vårt samhälle? Är det därför tyranner och diktatorer uppstår? För att vi inte är evolverade att handskas med så stor makt? Vi bär ju ännu på våra stenåldersgener! Evolutionen går mycket långsamt!

 

I boken  "Indianliv i El Gran Chaco" (från 1926) av Erland Nordenskiöld, som är en skildring av urfolk i Bolivia, står det:

Jag anser att den intellektuelles främsta uppgift, och främsta utmaning i alla tider, varit att vara ett fristående samhälleligt samvete, som ryter till vid orättvisor och lögner och skyddar samhället mot faror och hot genom att varna för dem. Det är också den uppgift där de intellektuelle genom tiderna misslyckats djupast.

 

Orsakerna till detta är uppenbara; risken för att den intellektuelle korrumperas av pengar och maktpositioner är ständigt överhängande. Den intellektuelle finner sig ofta i en rävsax; antingen prutar hen på sin frihet och självständighet så att hen får sin röst hörd, får maktpositioner och erkännande, eller så sätter hen friheten och självständigheten först, riskerande sin karriär eftersom sanningen är för obekväm.

 

Hur löser man detta dilemma? Jag tror en möjlig utväg är att som Franciskus av Assisi (1182-1226) gifta sig med fattigdomen. Franciskus är ett exempel på en som stod på bottnet av samhället, men ändå kunde påverka det på ett extraordinärt sätt, genom sitt exempel och sin helgade personlighet. Han övergav aldrig sin fattigdom, och skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta om sina efterföljares (franciskanernas) korruption.

 

Jag har brottats mycket med fattigdomen som förutsättning för intellektuell frihet - den har visat sig vara både en förbannelse (när den drivs för långt) och en välsignelse ( i lagom dos). Jag har levt i många år som hemlös för att kunna stå fri gentemot samhället och kunna göra det jag älskar i frihet; att läsa och skriva, utan att behöva tänka på pengar. Men det har tärt på mitt psyke och lett till en karriär av s.k. "mentalsjukdom" (psykoser). Priset för friheten var hög. Kanske är risken för lidande och sammanbrott p.g.a. fattigdom en av orsakerna till varför det intellektuella klimatet är så lamt, och varför det ryts så lite till vid orättvisor, lögner och hot, varför detta klimat domineras så av fackidioter som sysslar med dunkla, halvt obegripliga hårklyverier och oväsentligheter.

 

Men hellre rota i soporna efter mat än att prostituera sig intellektuellt. Detta är inte bara min åsikt, även Marshall Rosenberg (1934-2015) skriver så i sin bok "Nonviolent communication. Ett språk för livet." Detta p.g.a. att själva meningen med det intellektuella arbetet går förlorat vid denna prostitution. Och inte bara det; det intellektuella arbetet blir också ett slit istället för ett nöje och en rolig hobby, en passion. Man tvingas läsa en massa böcker motvilligt för arbetets skull, inte för ens eget rena intresses skull, för ens egen intellektuella utvecklings skull. Och man tvingas skriva sånt som makthavarna kan godkänna. Farväl till alla riktigt radikala och vågade tankar! Farväl till anarkoprimitivismen!

 

Jag erkänner dock att jag, i och med mina studier vid Komvux vuxengymnasium (på ABF-huset), delvis har gått in på denna linje. Men bara delvis, eftersom jag studerar halvtid, och alltid tänker göra så - för att skapa tillräckligt utrymme för fria studier. Och det har också visat sig att detta fungerar; jag behöver bara läsa tio sidor per dag; tjugofem minuter om morgonen och tjugofem minuter om kvällen, för att klara proven (sista dagen före prov läser jag dock hela dagen). Detta gäller även vid universiteten; jag studerade bara två timmar om dagen då jag studerade på heltid vid Åbo Akademi (jag tenterade bara böcker - föreläsningarna var för tråkiga).

 

Men jag har kompromissat här, delvis p.g.a. mina negativa erfarenheter av att bli fanatisk i sin frihetstörst, att det tär på mitt psyke och driver mig in i psykoser, jag kommer för långt utanför samhället. Jag uppmuntrar ingen att bli så extrem som jag, bara att fattigdomen, inom vissa gränser, kan vara en välsignelse för den intellektuelle, en förutsättning för att hen ska kunna stå fri gentemot samhället, och kunna bedriva fria studier, och undgå för mycket brödskrivande.

 

Intellektuell frihet är inte den enda vinsten med fattigdom, det är även rättvist mot de andra fattiga, särskilt de i tredje världen, som ofta får slita så för vår lyx. 

Jag känner mig maktlös inför hotet från klimatförändringarna och oljetoppen. Jag tycker att jag gör allt för lite. Men jag kan inte göra mer. Jag gör redan allt jag kan. Bildar mig i sakerna, är volontär inom Greenpeace, bloggar jämt och ständigt om sakerna.

 

Orsaken till att jag känner mig så maktlös, är kanske att jag ligger på bottnet av samhället. Jag har nästan inget inflytande här i världen. Har nästan ingen inkomst (840 kronor i månaden), är halvt hemlös, anses mentalsjuk, har nästan inga läsare av min blogg (5-10 besökare i genomsnitt varje dag).

 

Jag skulle önska att jag hade en mer uppsatt position i samhället, så jag kunde ha större påverkan på världen till det bättre. Men den vägen är nästan helt igenbommad för mig p.g.a. min psykiatriska diagnos "schizofreni", och min funktionsnedsättning p.g.a. hjärnskador av de giftiga medicinerna jag ätit i många år, från och till.

 

Jag gör dock det jag kan, och det är bl.a. att jag fortbildar mig. Jag går vuxengymnasiet på Komvux på ABF-huset, i hopp om att komma in på Stockholms Universitet när jag är klar, och läsa naturgeografi, och kanske eventuellt komma in på Stockholms Resilience Centre. Jag tror att kunskap är makt.

 

Jag har också planer på att trycka några av mina skrifter, och sprida mitt budskap således. Om inte jag får något förlag på kroken, kanske bekostar jag dem själv.

 

Jag har också planer på att tillsammans med Titti vistas på somrarna på Suderbyns ekoby, för att vara med och odla och lära mig permakultur och stötta deras projekt, för att göra mer skillnad i denna världen. I Stockholm är det svårt att odla. Man kan visserligen hyra en kolonilott, men jag har knappt råd med det.

 

Jag har dock planterat ett litet plommonträd i en lövskogsdunge i Nackareservatet. Det är mitt enda barn hittills, och jag vårdar det som ett sådant. Skulle gärna plantera en massa fruktträd om jag bara hade haft pengarna. Ja, vara med och bygga skogsträdgårdar.

 

Men min maktlöshetskänsla får mig att känna mig dålig och värdelös. Det är ett hårt slag för min självkänsla. Som att det inte spelar så stor roll om jag lever eller är död. Jag är faktiskt inte så rädd för döden p.g.a. bl.a. detta. Och det gör det inte bättre att jag kommer från en religiös bakgrund med en otrolig prestationspress för att man ska kunna komma till "himlen" och undvika "helvetet". I mina föräldrars sekt krävs det nästan att man sliter i sitt anletes svett varje dag för att förtjäna himmelsbiljetten.

 

Jag sliter inte överhuvudtaget. Studierna går som en lek. Likaså allt jag gör för miljön, bloggandet, vandrandet, läsningen av relevant litteratur osv.

 

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte sliter, delvis p.g.a. min religiösa uppfostran. Böcker och läsning är mitt livs element, och det får jag syssla med på heltid. För mina föräldrar är inte det något riktigt arbete. Det är latmanssysslor.

 

Jag fortsätter dock att bilda mig, i förhoppningen om att jag kanske kommer att behöva det i avlägsen framtid, för någon viktig uppgift som verkligen kommer att göra skillnad i den här världen. Tillräcklig kunskap kan då vara helt avgörande för att lyckas. Kunskap kan aldrig vara dåligt, även om det även sägs att för mycket av den kan vara farlig. Men atombomben utvecklades inte p.g.a. för mycket kunskap, utan snarare p.g.a. fackidioti och brist på allmänbildning och visdom. Kunskap är en viktig ingrediens i visdomen, och då menar jag inte fackidiotin, utan den syntetiska, breda bildningen, som har helhetsöversikten och kan göra rätta beslut p.g.a. att man har den intuitiva överblicken. Tänk hur mycket bättre världen skulle vara om politikerna i vår tid eller tidigare haft lite mer kunskap om miljö- och energifrågor! Eller om överbefolkningsproblemet! Kunskap och visdom skulle kunna ha räddat vår värld från den situation vi är i idag. Nu kan den inte längre räddas, utan nu måste vi försöka landa mjukt i Kollapsen. Kanske det behövs kunskap för det också. I såfall är det det jag siktar på, att göra skillnad i denna fråga. Att lindra världens lidanden i Kollapsen.

 

Och eftersom jag själv tror så på kunskap, så jobbar jag också för att sprida kunskap med mina bloggar och skrifter. Ett folkbildningsarbete, alltså.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)

(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

 

Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 

 

Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 

 

Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.

 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  

 

Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 

 

Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 

 

Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 

 

Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 

 

Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 

 

Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 

 

 

På mina tre luffarfärder till Sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 

 

I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, förlorat mina stövlar genom att jag tagit av dem och inte kunde ta dem på igen p.g.a. de krympit i kylan. Till slut trampade jag genom isen i en å, och beslöt mig för att simma över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten). Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 

 

Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. (uppdatering 28.12.2017: Mannen var i spännbälte eftersom han ofta föll ner på golvet från sängen. Om psykiatrikerna hade varit uppfinningsrika i det goda, skulle de ha placerat en madrass på golvet och lagt mannen där. Jag ångrar att jag inte kom på det och sade det till psykiatrikerna och psykvårdarna)

 

En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådlig framtid. 

 

Jag fick tag i ett ungerskt Nya Testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 

 

Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 

 

Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 

 

* * * *

 

I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor och inte svarat på läkarnas frågor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!

 

Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 

 

På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 

 

Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:

 

-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 

 

-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 

 

-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 

 

-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.

 

- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 

 

-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet. 

Jag läste igår den israeliska författaren Amos Oz' bok "Hur man botar en fanatiker" (2006) Det var som att hålla domedag över mig själv. Jag kände mig mycket träffad av den skarpa kritiken av fanatismen som boken innehåller, trots att den handlar mest om fanatismen i relation till Israel-Palestina-konflikten. Jag har aldrig läst en så nyanserad skildring av denna konflikt, där båda parternas synder ges lika mycket uppmärksamhet. Konflikten är inte en kamp mellan goda och onda, menar Oz, utan där står rätt mot rätt. Israel och Palestina har båda lika mycket rätt till landet som den andre parten i kriget *. Det är vad jag stundom anat. Men det är inte i Israel-Palestina-konflikten som jag är fanatisk. I den konflikten står jag på Oz sida, och är tolerant, kompromissvillig och nyanserad som honom. Det är när det kommer till miljöfrågorna som jag är fanatiker, som ni kanske märkt här på bloggen. Och det känns som om jag är en obotlig sådan. Jag ser inte någon utväg ur min fanatism. Omständigheterna tvingar mig in i den. Bara en radikal miljö- och energipolitik kan rädda mänskligheten från undergång. Och desto mer radikal den är, desto mindre riskerar vi våra barnbarns framtid. Jag ser ingen utväg ur detta. När jag ska börja tänka ickefanatiskt i dessa frågor, så stöter jag huvudet i väggen, och den väggen heter våra barnbarns framtid. Jag kan inte riskera den. Har ni någon idé till utväg ur min ekofanatism? (Det är tre saker som särskilt låser mig fast i fanatism: klimatförändringarna, Peak Oil och tredje världens nöd. Och över allt detta vilar våra barnbarns framtid.)

 

Eller är det så att man kan och bör vara fanatisk i vissa frågor, medan man bör vara kompromissande och ickefanatisk i andra? Får man vara fanatisk i det goda, det som är verkligt objektivt gott? Får man vara fanatisk i att lindra lidande och bekämpa orättvisor, fanatisk för mänskliga rättigheter och djurs rättigheter? Får man vara fanatisk för livets bevarande och livets seger i alla aspekter? Är livet viktigare än frågan om man är fanatisk eller inte?

 

Jag är rädd att Oz är för lite nyanserad i sin analys av fanatismen. Han utelämnar frågan om det i vissa frågor är berättigat att vara fanatisk. Och hur är det med att vara en fanatisk motståndare av all fanatism, som kanske Oz är? Vi kommer inte undan den.

 

Och hur är det med hängivenheten, passionen? Är den alltid fanatisk? Eller är den en berättigad fanatism? Den som alltid ska akta sig för fanatism, löper risken att bli ljummen och likgiltig för världens nöd.

 

Jag har skrivit tidigare om fanatism, här.

 

 

* Oz förespråkar även tvåstatslösningen, vilket jag själv tycker är vettig.

Jag ska här räkna upp några intryck från Almedalsveckan, som jag bevistat alldeles nyligen, och som är Sveriges största politiska mötesplats:

 

- Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedts Almedalstal gjorde intryck, särskilt hans patos för de fattiga och utsatta.

 

- Jag och Titti gick på en filmvisning (filmen "Human harvest) som handlade om den illegala organtransplantationshandeln i Kina, där 60 000 - 100 000 Falun Gong-utövare och kristna mördas varje år (en och en halv miljon har mördats sedan år 2000) för att myndigheterna vill tjäna pengar på organtransplantationer genom att ta organ från dem, eftersom de inte räknas som riktiga medborgare, utan bara som skit, som man kan exploatera hur som helst. Kina har härigenom blivit världens ledande land inom organtransplantationer. Offren för organhandeln torteras också ibland. Filmen var mycket stark, och visade hur ofattbart korrupt Kina egentligen är, vilket upprörde mig och Titti. Kina är världens största diktatur.

 

- Partiet Enhet, som är ett slags nyandligt New Age-parti, hade ett tal om hur vi ska verka för en fredlig värld, och lade fram ett förslag om ett fredsdepartement, basikomst och s.k. non-violent communication. Det sistnämnda är även populärt bland ekobyar, bl.a. i Suderbyns och Änggärdets ekobyar. På frågestunden efter talet frågade jag om partiet trodde på ett världsparlament som en möjlig lösning på krigen, och talaren svarade ja, möjligtvis ett reformerat FN.

 

- Vi var även på ett samtal på miljöpartiets kontor i Visby, där utländska volontärer på Suderbyns ekoby (som vi nyligen besökt) berättade om sina erfarenheter av ekobyliv, och där vi även fick samtala livligt efteråt. Jag minns särskilt ett samtal med en av Pella Thiels medarbetare, som handlade om att vi måste försöka locka företag till att ställa om till ekologiskhet med att lyfta fram att det lönar sig rent ekonomiskt att vara grön, vilket det faktiskt gör.

 

-Essentiella politiska frågor som Peak Oil (oljetoppen) och världsparlament lyste med sin frånvaro, så långt jag läste i Almedalsguiden (jag läste inte allt), där alla över 4000 evenemang var presenterade.

 

-Det var många programpunkter om hållbarhet på Almedalsveckan, så många att jag inte hann gå på alla. Det verkade som om var och vartannat företag hade "hållbarhetschefer". Men jag upplever detta mer som "greenwashing" än som en verklig omsorg om miljön och hållbarhetsfrågor. Alltför ofta liknar detta gamla tyranner som på sin ålderdom försöker gottgöra lite av sina otaliga brott. 

 

-Jag mötte Gustav Fridolin, miljöpartiets partiledare, för första gången i mitt liv. En otroligt kunnig och brinnande miljökämpe, som jag lyssnade till en hel del. Förvisso led han av det vanliga felet hos politiker att vara lite tråkig och göra otroligt spännande frågor som klimatfrågan banala (detta gäller dock inte första delen av hans almedalstal), men han gör i alla fall allt han kan för att göra politiken grönare, och sådana som han behövs starkt, även om de ständigt måste kompromissa med andra mindre samvetsömma politiker. Jag har förståelse för att man blir mindre radikal desto mer insyltad i politiken man blir, men någon måste ta den kampen. Alla behövs i kampen. Både kompromissande partipolitiker och ultraradikala visionärer, som sätter de höga målen, och visar vart vi behöver sträva. Jag själv är mer en ultraradikal visionär än en kompromissande politiker, som ni säkert märkt här på bloggen, men jag vill inte därför förakta såna som Fridolin, de har det svårt och måste kämpa mycket. De tar de små stegen, som verkligen behövs tas, medan jag målar upp de stora stegen som vi borde ta till slut, men inte klarar utan de små stegen.

 

-Under Gustav Fridolins almedalstal på lördagen fick jag mitt första möte med nynazister någonsin. När Fridolin talade lite surt om "rasister och nazister", klappade de flesta, men på samma gång var det ett gäng nynazister bakom mig och Titti som ropade ett slagord många gånger om och om igen. Jag hörde inte riktigt vad de ropade, kanske var det "landsförrädare!" eller "folkförrädare". Titti och jag blev lite rädda då, för att det skulle bli bråk. När talet var slut, ropade gänget samma sak igen, men då var det ett gäng hippies (bl.a. från Suderbyn) som ropade tillbaka "Jalla, jalla, kärlek till alla!", många gånger om (jalla betyder ungefär "kom igen", uppmuntrande, på slang). Senare fick vi höra att nynazisterna hade ropat "Isabella Lövin och Gustav Fridolin är landsförrädare!" vid ett evenemang med nämnda personer. Vi var även på ett evenemang som handlade om nynazisterna på Almedalsveckan, närmare bestämt deras organisation "Nordiska motståndsrörelsen" (NMR) (som fick sätta upp ett tält under några dagar på Almedalsveckan). Igår stod det nynazister och delade ut deras tidning "Nordfront", som jag och Titti tog emot, och som jag läste lite i, för att bättre förstå min fiende, och då läste jag till min förvåning att Nordiska motståndsrörelsen inte är emot demokrati, de är varken för eller emot demokrati, men ser gärna ett "folkstyre", som de skrev (fast det att dom vill förbjuda "folkfientlig media" låter nog ganska diktatoriskt, och när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk). Och de vill slopa partipolitiken, och istället införa ett skick där varje politiker som väljs till riksdag och regering är fristående från varje parti, och därigenom också personligt ansvarig för vad hen säger och gör, och kan då inte gömma sig bakom partiet. Det tyckte jag inte var så farligt, faktiskt, och förenligt med demokrati (fast när man söker lite bland det som är skrivet om NMR, så ser man att dom har totalitära anspråk, och kommer att använda sig av detta skick för att tillsätta sina egna på alla viktiga poster).  De är även mot abort, preventivmedel, feminism och homosexualitet. De förordar också rätten att bära vapen, att alla som gått militären skulle få behålla sina vapen. Och förvisso är de starkt flyktningsfientliga, vilket jag avskyr, med tanke på den djupa nöd jag hörde en flyktning på Almedalsveckan berätta om, hur fruktansvärt det är att bo på flyktningläger, och befinna sig mitt bland bombningar i Syrien. Jag kan visserligen förstå att Nordiska motståndsrörelsen är rädda för att t.ex. muslimerna tar över politiken i Sverige i framtiden, genom att de blir för många, men vi måste även tro på att det går att assimilera flyktingarna i det svenska samhället, genom skola och folkbildning, så att de inte utgör ett hot. Vi måste tro på det goda i människan. Jag har även tänkt att en möjlig lösning på hotet från muslimer är att ta in flyktningar lika mycket från olika länder och religioner, på så sätt att en grupp aldrig får växa sig för stor, och således ta över politiken. Eller att man bara tar in stora mängder flyktningar från kulturer som inte uppfattas som ett hot, såsom buddhistiska och hinduistiska kulturer. Men hotet är förvisso reellt, och måste få oss att tänka över det, och hitta lösningar (jag erkänner att flyktningsfrågan är en väldigt svår fråga). Det skulle förvisso vara förödande om hela Saudiarabien skulle fly till Sverige undan klimatförändringarna, och ta över den svenska politiken med Sharia-lagar. Men sprider man Saudiarabiens flyktningar över hela världen, genom ett möjligt världsparlaments agerande, blir det hanterbart. Och likaså om vi har verkat för bildning och humanitet som förebyggande muslimsk extremism, istället för att sälja vapen och krigsmateriel till Saudiarabien, såsom vi nu gör. Om vi fortsätter sälja vapen dit, kanske vi en dag får äta upp vår egen medicin, genom att militanta islamister terroriserar Sverige i ännu högre grad än nu.

Hej alla läsare! Nu är jag och Titti tillbaka i Visby efter Gotland-runt-resan, som varat i fjorton dagar. I morgon börjar Almedalsveckan, Sveriges största politiska mötesplats. Vi ska vara på hela den veckan, 2-9.7 och åker tillbaka till fastlandet den 9.7., och därifrån tillbaka till Stockholm. 

 

Gotland-runt-resan har varit mycket spännande, med den vanliga äventyrlighet som vi haft förra sommarens tre och en halv månad långa luffarvandring utan tält. Även denna gång hade vi inget tält med oss, och det var ständigt en utmaning och ett äventyr att hitta sovplatser för natten. Inte en enda gång behövde vi sova hos människor (så som vi ofta gjorde förra sommaren, då vi ofta sov i skjul, stall och garagen mm). Vi hittade alltid ställen att sova på utanför människornas boställen, såsom på stränder och på busshållplatser, som det fanns många av på Gotland, mycket mer än på fastlandet. Busshållplatserna var också byggda så att de gav gott skydd mot regn, vilket inte alltid är fallet på fastlandet. En gång sov vi på en campingstugas altan, men blev bortkörda av en sur campingägare på morgonen efter att vi hade ätit. "Så gör man inte", sa han efter att ha utfrågat oss om vem vi var och vad vi gjorde där. 

 

Vi hade även tur med vädret, förutom mot slutet.  

 

I slutet av vandringen besökte vi Suderbyns ekoby, som låg tio kilometer söder om Visby. Vi var där en halv dag, och Titti gjorde en filmintervju med en av grundarna, Robert Hall, och filmade gemenskapen där. Vistelsen där var en mycket fin upplevelse, det som jag tyckte mest om var att här var det en äkta communitykänsla, till skillnad från de flesta andra ekobyar jag och Titti besökt. Här ägde de allt tillsammans, ingen hade privat egendom, utan de delade på allt, helt ner till tandkrämen och schampot. Man gjorde inte som på många andra ekobyar, att man köpte en tomt på ekobyn och byggde sitt eget hus, som i en bostadsrättsförening, utan här byggde alla tillsammans (Suderbyns ekonomiska förening) husen, och sedan fick man hyra in sig i husen som ägdes gemensamt, för en mycket billig penning. Om man tältar med eget tält i ekobyn kostar en månads vistelse där bara 2500 kronor, litet dyrare om man hyr det billigaste rummet. Robert Hall och de andra är mycket idealistiska, och vill leva i frivillig enkelhet och fattigdom, och inte göra pengar på sin verksamhet. De skyr kapitalismen och vill inte smutsa ner sig med företagsamhet. Därför är det så billigt att bo där. De har därför rätt lite pengar, och när vi var där hade de inte pengar till att betala räkningar. De går mycket på soptippen och får tag i slängda saker och byggmaterial där. Detta drag av enkelhet och fattigdom hos Suderbyn tyckte jag mycket om. Robert Hall berättade också att de försökt lära sig av andra ekobyars fel, och undvika att ge incitament till girighet i ekobyn. Och att de står i mycket nära relation till ekobyrörelsen i Europa och världen, för att kunna ha ett avstånd till det övriga samhället, och inte sugas in i Svenssonlivet. Han sa även att ekobyarna borde uppmuntra varann till att höja den ekologiska ambitionsnivån, och att han tvivlar på att flera ekobyar i Sverige verkligen är ekobyar, fast de vill framstå som sådana. 

 

Flera hus på tomten var byggda av lera, såsom ett dusch-hus (som samtidigt fungerade som växthus, ena halvan var dusch och andra halvan växthus, så att båda rummen skulle få nytta av varandra, i sann permakulturanda) och en bastu. 

 

Den varma communitykänslan märktes mycket tydligt på ekobyn, där vi åt tillsammans och hade djupa samtal kring matbordet. Det var en riktig hippiekänsla. Huvudhuset var proppfullt, p.g.a. att elva volontärer, bl.a. fyra från Italien (Titti, som är halvitalienare, pratade mycket livligt just med tre av italienarna), några från Spanien och en från Brasilien, var där på fem veckor, för att vara med på en konferens på Ängsbacka kursgård, som skulle ordnas av den Europeiska ekobyföreningen GEN Europe. Där samlas ekoby-representanter från hela Europa, för att dela idéer och insikter, och för att nätverka. Även flera ekobyrepresentanter från övriga världen brukar komma. 

 

Permakulturandan var mycket stark på ekobyn, och det är inte för intet som Suderbyn kallar sig "Suderbyn permaculture ecovillage" på sin hemsida. Allt där var genomsyrat av permakultur, helt ner till det faktum att gräset fick växa vilt överallt där man inte odlade, med vackra ängsblommor överallt. En av ekobyns grundare, Ingrid Gustafsson (som också bodde på ekobyn) visade oss runt. De hade överraskande mycket odlingar, och två växthus, det ena med tomater och gurka (och lite chili), och det andra inte riktigt färdigt än, det användes tills vidare till meditations- och kurslokal. I detta senare växthus, som var utformat som en glob (kallades The Dome), fanns även en biogasanläggning, inte helt färdig än, inspirerad av förebilder i Kina, och den första i sitt slag i Europa. Där skall produceras råbiogas, som kan användas till att värma upp huset, den kan däremot inte användas till ekobyns flera biogasbilar, som annars går på biogas producerad annanstans på Gotland. Suderbyn tror mycket på biogas som en lösning på energikrisen, och Robert Hall tror att den är lönsam, och har högt EROEI (Energy returned on energy invested). Man använder ju mat- och jordbruksavfall till att producera biogas med, och får som biprodukt fint gödningsmedel. 

 

Ekobyn hade också två vindkraftverk, det ena inte riktigt färdigt, som de byggt helt själv, och som såg helt annorlunda ut än de som man vanligtvis ser ute på landet (mycket mindre propellrar, och som hålls på sin plats av vajrar, som spänns ut från toppen). De hade också ett litet vattentorn. 

 

Det enda som var lite negativt var att ekobyn låg strax intill en medelstor bilväg, med ständigt bilsus förbi. Men man kan inte få allt. 

 

Suderbyn var den ekoby som jag tyckt mest om av alla jag besökt, särskilt p.g.a. den kollektivistiska communitykänslan, enkelheten och det starka inslaget av odling och permakultur. Jag har redan i tankarna att bo där en månad nästa sommar, om vi får lov, tillsammans med Titti, eftersom det är så billigt, och eftersom jag tycker så mycket om den. 

Hej! Nu har jag och Titti kommit till Nynäshamn, hamnstaden där båten går över till Visby på Gotland. Det har varit några spännande dagar sedan senaste luffarbrev. Vi har hunnit besöka Magnus Hjort på Charlottendals gårds ekoby, han som bodde i jurtan som jag skrev om (vi fick hjälpa till att skyffla gödsel på ekobyn tillsammans med Magnus senaste lördag). Han var mycket trevlig, en riktig hippie och anarkoprimitivist, vegan, som älskar att meditera, vill att djuren ska gå fria, älskar gammal historia, särskilt sådan om jägare- och samlare-kulturer, och som även har kontakter till föreningen Naturliv i Järna, anarkoprimitivisternas (i Järna) förening, där Andris Fågelviskare, Johan Örlander och Niklas Taliaferro är med. Vi försökte också få till stånd möten med dessa två sistnämnda, men det misslyckades. Jag ska försöka få till stånd ett möte med dom senare i höst, då jag också tänker besöka Magnus. Kanske jag har min planerade skogsretreat på en dag (i höst) i skogen nära Magnus (jag tänker kanske också ha den i Nackareservatet).

 

Jag gjorde närmare bekantskap med Magnus' bok "Not in His image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" av John Lamb Lash (2006), och jag blev ännu mer fascinerad av den än senaste gång jag var hos Magnus och kollade i den. Här är verkligen en nyckel till den naturandlighet som våra yttersta förfäder hade, de s.k. "hedningarna", som tvingades in under kristendomen, och vars andlighet därför dog ut. Den här boken ska jag verkligen återvända till när jag besöker Magnus i höst.

 

Resan från Södertälje till Nynäshamn var spännande, vi gick nästan vilse mitt i stora skogen en gång, vi kom in på en liten skogsväg som visade sig vara en blindgata (det var mitt fel, jag hade inte kollat kartan ordenligt, och glömt att kolla på kompassen för att försäkra mig om att vi var på rätt väg). Vi hade gått långt på den vägen, och det kändes mycket tungt att gå tillbaka till huvudvägen och fortsätta på den. Det var även mycket sent, så vi hann inte vila oss, för vi var tvungna att hinna till bondgårdar innan bönderna lade sig för kvällen, för att fråga om härbärge. Vi kom fram nära kl. 11, och då var det nästan som vi fick änglahjälp, för vi mötte en kvinna på vägen som hjälpte oss att hitta ett övergivet hus, där vi kunde sova. Det övergivna huset var visserligen igenbommat, men vi hittade ett litet övergivet lusthus, övervuxet, men väl beboeligt, nära det övergivna huset, och där övernattade vi. Det var nära på att vi hade kommit för sent till bondgårdarna, men en bil räddade oss som kom förbi, vi fick köra med den en bit på vägen. Den sista biten var extra svår att vandra, för Titti började misstänka att vi gått vilse igen, och ville vända, medan jag framhärdade. Just när Titti tänkte vända såg vi tecken på civilisation - staket. Det räddade oss, och vi hann fram i tid så vi kunde fråga om härbärge.

 

Annat som är värt att berätta är att vi två gånger har sett döda rådjur vid vägen (påkörda av bilar), det första luktade redan lite illa och var full av flugor, det andra verkade vara färskt, luktade inte illa och hade inga flugor på sig, så jag klappade det lite grann. Det var första gången i mitt liv jag klappat ett rådjur, det var dock inte så märkligt som jag hade trott, det var som att klappa en hund. Det lossade en massa hår från rådjuret när jag klappade det.

 

Jag och Titti har inte tvättat oss på snart två veckor, vi har inte haft möjlighet. Titti säger att jag luktar illa. Men vi ska försöka bada och tvätta våra kläder i havet.

För flera år sedan högg de finska myndigheterna ner min barndoms käraste skog, en skog vid Tolls i Kyrkslätt, där jag bodde med min familj fram tills jag var sex år gammal. Myndigheterna gjorde det för att få plats för en motorväg. De (tror jag) kompenserade för detta genom att plantera en träd på en åker alldeles i närheten, skapa en trädåker. Detta förfarande är ungefär lika moraliskt som att mörda sin son som står i vägen för ens karriär, och kompensera för detta genom att skaffa ett nytt barn.

 

Jag säger som Andris Fågelviskare, att de har mejat ner en del av mig när de mejade ner denna skog. Vi hör ihop med skogarna, och denna skog hade något sagolikt över sig, det var min barndoms sagoskog.  

 

Jag har inte längre känslokontakt med denna skog, antaligen p.g.a. psykpillerna jag äter, men under studietiden vid Åbo Akademi (teologi) 2005 upplevde jag att jag fick kontakt med min barndoms skogar genom skogarna i Varissuo. Jag blev så förälskad i den skogen att jag gifte mig med en tall i den, jag tog ring på mig och tillverkade en ring till trädet. Jag hade ett nattligt bröllop i skogen, där jag gifte mig med tallen. Tallen representerade för mig hela naturen, och jag lovade naturen evig trohet den natten. Ja, naturen var gud för mig den gången, så jag gifte mig med gud. På guldringen som jag köpte hade jag låtit inskribera "Shekinah" och datumet för vårt bröllop, nån gång i Juni 2005. "Shekinah" är det hebreiska namnet för "Guds härlighet", och den flamma som man menade brann över förbundsarken i Jerusalems tempel, kallades "Shekinaflamman". Ordet "Shekinah" betyder också "inneboende" eller "närvaro", och betecknar Guds inneboende och närvaro i sin skapelse. Ordets genus är femininum. Allt detta visste jag när jag namngav tallen, jag studerade ju teologi vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Tallen representerade för mig fönstret mot Gud/naturen.

 

Jag minns att jag planerade bröllopet noggrant, och hade ett program på papper med mig, som jag visserligen inte följde så noga. Men där var dikter av Tagore (från diktverket "Gitanjali", betyder "Sångoffer), utdrag ur "Mässa för all jorden" av Pierre Teilhard de Chardin, och Edvard Griegs musik. Jag minns mest av allt att jag lyssnade på Grieg på min MP3-spelare, och berördes djupt av en vaggsång av Grieg, som jag aldrig senare lyckats återfinna. Det var som om skogen vaggade mig genom den sången. Den är för evigt förbunden med denna bröllopsnatten i skogen, och kanaliserar dess stämning än idag.

 

Ett halvt år senare kom jag att grunda en munkorden för mig själv, "Den heliga naturens orden", där meningen var att jag skulle flytta ut i skogen för att bo med min maka naturen. Det var en orden vars syfte var att läka Moder Jord, och där djuren var mina ledare. Djurismens födelse. Denna orden var det som gjorde att jag hoppade av studierna och blev luffare och hemlös, boende i Nackareservatet utanför Stockholm.

 

Jag tappade min ring 2008, p.g.a. att jag blev så mager, och har sedan aldrig återfunnit den. Men mitt förbund med naturen är ännu i kraft, jag har lovat henne evig trohet, och allt det som hon har i sitt bröst, alla fattiga, alla djur, alla människor, varelser och växter.

 

Jag bor fortfarande i min lilla hydda/håla i Nackareservatet, fast jag på sistone har sovit mest hos min flickvän Titti Spaltro. Jag bor inte officiellt hos Titti (jag betalar inte officiellt hyra), utan är officiellt hemlös. Jag ska nog, när vi kommer hem från luffen, sova lite mer i skogen, för att inte tappa kontakten med min make naturen. Jag har hittat en grotta i en skog lite närmare Titti, som jag tycker mycket om att sova i. Jag ska nog sova där också.

Igår och idag har jag och Titti varit på odlingshelg på Änggärdets ekoenhet, en ekoby i Sörmland nära Flen, dit vi vandrat i en veckas tid från Stockholm. Igår var vi med och flyttade gödselblandat hö från en gård i närheten, till Änggärdet. En traktor med skopa lyfte gödsel över i en kärra, och vi skyfflade gödsel i skopan (gödseln var från får). Sedan kördes gödseln över till Änggärdet, och vi skyfflade gödseln över i en hög vid odlingarna i Änggärdet. Idag fick jag slå lite med lien, slå högt gräs på Änggärdets gård, men det tog mig emot att slå det  vackra gräset, jag gillar så mycket ängar och vildvuxna trädgårdar, särskilt vildvuxna skogsträdgårdar. Ängar och skogsträdgårdar med mycket vilda blommor! Där har du receptet till något som gör mig glad. Men hönsen på Änggärdet fick gå fritt ute på dagen, utan inhägnad, vilket gladde mitt djuriska hjärta mycket, det var ett framsteg från senaste sommar, då hönsen var inhägnade. Visserligen kan höken ta hönsen, men vi ska väl alla dö, och jag själv föredrar mer frihet med risk, än fångenskap och trygghet, och vill att alla ska behandlas som jag själv vill bli behandlad, även djuren, ja framför allt djuren, som är människans lillebröder, och därför ska behandlas med extra stor ömhet och solidaritet, som de svagare alltid skall. De starkare ska tjäna de svagare, inte tvärtom. Och var blir detta mer aktuellt än i vårt förhållande till djuren? Och till småkryp och höns, som inte kan göra motstånd mot vårt förtryck?

 

Under arbetet med gödseln blev jag bekant med en ung man som hette Daniel Pargman (medlem i Änggärdet), som jobbar som lektor vid KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i Stockholm, i "Department of Media Technology and Interaction Design". Vi samtalade om Alf Hornborg och hans förslag till komplementära, lokala valutor och medborgarlön. Daniel sade att han håller på att vidareutveckla Hornborgs idéer, och komma med tekniska lösningar till hur man skulle kunna gå till väga för att införa lokala valutor. Jag sade åt honom att jag var glad att det fanns sådana som han på KTH, det ingav hopp. Senare när vi samtalade inne i huset, så visade det sig att Daniel är den som skrivit bloggen "Livet efter oljan", som jag länge länkat till här på bloggen (se länklistan). Hur världen är liten! Jag visste inte att bloggens författare hette Daniel Pargman och att han var med i Änggärdets ekoenhet. Den bloggen har jag läst mycket på, och tyckt mycket om, jag har bara tyckt att författaren skulle ha bordat fortsätta med bloggen, och inte sluta i Augusti 2014, vilket jag har tyckt var mycket synd, så spännande och kvalitativ var bloggen. Men Daniel har fortsatt blogga på annat håll, med en akademisk blogg på engelska, som man kan läsa här. Jag tycker hans svenska blogg var bättre.

 

Jag träffade också engelsmannen Stephen Hinton på odlingshelgen, en veteran inom ekobyrörelsen och den svenska omställningsrörelsen, en av grundarna till den senare, och en vaken följare av samtidens händelser kring energi och miljö, särskilt peak oil-frågor. Han påminde om en övervintrad hippie. Han var medlem i Änggärdets ekoenhet, som alla andra som var med på odlingshelgen, förutom jag och Titti. Det visade sig att Stephen Hinton haft kurser i omställning tillsammans med Pella Thiel, som var min lärare i en kurs i omställning på Åland 2015 (tillsammans med Gisela Linde). Han berättade hur han håller på med "The circle way", ett gräsrotsdemokratiskt, sociokratiskt sätt att fungera i grupp, istället för det hierarkiska som finns i civilisationen. Man sitter i cirklar och samtalar istället för att en står framför de andra och talar, som i ett klassrum. Och man lyssnar på alla och låter alla få tala, Det är ett sätt att fungera i grupp som praktiserades och fortfarande praktiseras av de vilda urfolken, men som har kommit bort i massamhället, där invidens röst inte kommer till tals, utan man har bara att lyda och lära. Sociokrati är också att man inte tar något beslut om någon gör invändningar, utan man ändrar beslutet tills inga invändningar kommer mer och alla är nöjda med beslutet. Man inväntar således varandra.

 

Stephen Hinton berättade att det ska ordnas en "Circle way camp" på Mundekulla kursgård 17-20 Juli, som Stephen ska vara med i, och som leds av en urinvånare från Amerika, Medicine Story, 89 år gammal. Det är kanske lite New Age, men New Age har ofta ett stort och vackert intresse för urfolk och natur, och ett stort intresse för omställningsfrågor. Den är nog, jämsides med animismen, den vackraste och humanaste religionen jag känner till, och är en del av mitt förflutna religiösa sökande, och en del av min andliga väg till ateism. Sådana som är med i New Age-svängen förnekar ofta att det är en religion, även om den karaktäriserats som en sådan av religionshistoriker som Olav Hammer. Han säger att New Age är en "ny folktro".

Igår var jag och Titti på besök hos Charlottendals gård, en ekoby i Järna. Det var en positiv överraskning. Stället var mycket vackert beläget mitt i skogen, och var full av liv och gemenskap, många djur och många barn. Psykoterapeuten Peter Hagerrot, som bodde i ekobyn, gav oss en intervju (Titti filmade) och visade oss runt. De hade får, höns och gäss, hönsen och gässen fick gå fritt på gården, utan inhägnad, vilket gladde mitt vildhjärta. De hade en liten permakulturträdgård, där de odlade med täckodling. De hade också en egen förskola, kallad "Lilla Bullerbyn". I ekobyn bodde det tolv vuxna, plus barnen, i sex hus. Flera arbetade i Stockholm. Peter Hagerrot jobbar som psykoterapeut, och med lite meditation och yoga, bl.a. i Stockholm. Han ordnar också kurser i omställning. Han visade oss sitt kontor, där bokhyllan var full av spännande ekologisk litteratur. Han visade oss också vinden på ladugården, som gjorts om till en kurslokal och meditationslokal. De hade alltså en stor ladugård, där fåren, hönsen och gässen vistades på vintern. Peter sade att han saknade en riktig bonde bland dem, han var visserligen av bondesläkt, men var ingen riktig bonde. De hade även odlingsmark som utarrenderades. 

 

Jag pratade även om skogsträdgårdar med Peter, och han sade att rätt uppbyggd, kan skogsträdgårdar binda mera kol i marken än vanliga skogar, genom den kombination av växter som man väljer. Det gladde mig mycket, eftersom jag just tidigare här på bloggen förespråkat åkrarnas omvandling till skogsträdgårdar som en av lösningarna på klimatkrisen, något som skulle binda atmosfärens överloppskoldioxid, så att det blev mindre koldioxid i atmosfären, och att klimatet således skulle kunna stabiliseras.

 

Ekobyn hade stora solpaneler på ladugårdstaket, som täckte 10% av elbehovet. 

 

Men dagens verkliga höjdpunkt var när vi fick besöka en jurta längre inne i skogen, där en man som hette Magnus bodde permanent. Han var inte där när vi kom, men dörren till jurtan var öppen, så vi gick in och undersökte jurtan. Den doftade ljuvligt inuti, doftade urfolk och rök (jurtan hade en kamin), lite såsom Skogs-Davids kåta doftade, eller min gamla hydda i Nackareservatet doftade, den som hade kamin. Jurtan hade två sängar, och två små bokhyllor med mycket spännande litteratur, såsom Daniel Quinns "Beyond civilization" (2000), John Lamb Lash´s bok "Not in his image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" (2006), och Dee Browns "Begrav mig vid wounded knee. Erövringen av vilda västern ur indianernas perspektiv" (2008). Det var tydligt att det bodde en anarkoprimitivist i denna jurta. Ett stycke längre bort stod en tipi gjord av tyg, med kamin i. Bredvid jurtan var ett utekök, med tak över. Det rymdes inte något kök i jurtan, så liten var den. Det märktes tydligt att Magnus bodde där nu, det var flaskor med mat i kökets hyllor. Och en såg låg under öppen himmel, utan att ha rostat.

 

Jag var så fascinerad av detta sätt att bo på, att jag skrev ett brev till Magnus, där jag uttryckte min beundran och min vilja att connecta med honom, jag skulle gärna besöka honom igen när han är på plats. Jag gav honom också min bloggadress. Hoppas att han läser detta blogginlägg!