för naturens skull

Kära vänner!

 

I detta blogginlägg skriver jag om hur det gick när jag skulle trappa ner på mina mediciner till en fjärdedels dos, 5 mg Zyprexa. Jag var tvungen att gå tillbaka till 10 mg Zyprexa efter att ha blivit manisk, ångestfull och sömnlös efter att jag varit två veckor på 5 mg Zyprexa. Men jag fick också uppleva "paradiset". 

 

Jag tänker inte ge upp. Många psykiatriker (ofta alternativa sådana) varnar för långvarig användning av antipsykotiska mediciner, och jag har nu ätit mina i många år (sammanlagt säkert sex, sju år, om jag räknar alla kortare perioder på medicin). Psykiatrikern Peter Breggin säger att ju kortare tid på psykmediciner, desto bättre livskvalitet. Han uppmanar folk till att sluta med sina antipsykotiska mediciner, så giftiga saker är det, men inte abrupt, utan så långsamt som man känner att man behöver. Den här korta videon av Breggin var en varningssignal för mig. Det finns många sjukdomar som man kan få av långvarig användning av antipsykotika, bl.a. tardiv dyskinesi, fetma, diabetes, för hög kolesterolnivå, hjärtproblem och tjugo år kortare livstid. Alla mina talrika obehagliga biverkningar (se en lista på dem i detta brev) bekräftar bara för mig hur farliga grejer det är fråga om. 

 

Jag vet dock riskerna med att jag försöker sluta. Det kan bli en till tvångsvårdsinläggning på psykiatrisk avdelning, på obestämd tid, vilket känns fruktansvärt (hade man bara fått en hederlig dom, så man visste hur länge man måste plågas!). Min relation med Titti höll också på att brista av min mani och rastlöshet för några veckor sedan. 

 

I följande dilemma står jag, på följande smala stig går jag; på ena sidan har jag en avgrund av allvarliga sjukdomar som jag kan få av att äta mina mediciner livet ut, på andra sidan stigen gapar de psykiska problemens avgrund som jag kan få av att sluta med medicinerna; psykos, mani, sömnlöshet, ångest, depression. 

 

Hur navigerar jag genom denna Dödsskuggans dal (detta får mig att tänka på Kristens vandring genom Dödsskuggans dal i John Bunyans berömda bok Kristens resa)? En sak är klar, och det är att jag behöver hjälp, all hjälp jag kan få. Dock avsäger jag mig all "terapeutisk agression" från psykiatrin. Det är inte sån hjälp jag behöver, den bara stjälper och får mig att vilja sluta leva. 

 

Igår i samtal med Titti fick jag en idé till hur jag skulle kunna få hjälp. Min idé baserar sig på tankar i psykiatrikern Edward M. Podvolls bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" (1990). Den går ut på att man bildar ett stöd-team kring den mentalpatient som ska rehabiliteras och sluta med sina mediciner. Ett team bestående av mest volontärer och några professionella som koordinerar det hela. De träffas sedan med jämna mellanrum i patientens hem, för att stödja och hjälpa henom genom processen. 

 

Detta är vad jag skulle behöva när jag snart, om en månad eller så, börjar trappa ner på medicineringen igen. Jag tänkte ta det långsammare denna gång, först ner till 9 mg, och två månader på den nivån, sedan 8 mg två månader, och sedan vidare två månader på varje milligrams nedtrappning. Jag kan förkorta eller förlänga tiden beroende på hur det går. Men i princip räknar jag med att det kommer att ta ca ett år och åtta månader att trappa ner helt, två gånger tio månader är tjugo månader. Det orkar jag nog!

 

Jag har ingen Podvoll som kan koordinera ett sådant stöd-team, därför har jag tänkt att jag själv ska ta tag i att välja vem som skulle kunna passa i ett sådant. Jag har några kandidater här:

 

 

Poeten och filosofen Carl Uhnbom

Poeten och trubaduren Markus Beijar Mellin

Poeten och romanförfattaren István Molnár

Poeten och fotografen Titti Spaltro

Poeten och filosofen Jonathan Jonsson

Filosofen och idéhistorikern Mats Barrdunge

Filmaren Antonie Frank

Fotografen Lars Säfström

Dramapedagogen Annika

Musikern och administratören Miguel Robaina från Skarpnäckskyrkan

Veteranen Anders "Pompe" Lindmark från Gebers ekoby, Stockholm

Läkaren Britt-Marie Ringerz, Tittis moster

Rolf

 

 

Min psykiatriker Macario

En diakon/diakonissa (Inga Pagréus?) från St. Clara kyrka

En präst från St. Clara kyrka

En pastor från Skarpnäckskyrkan

En diakon/diakonissa från Skarpnäckskyrkan

 

(St.Clara kyrka har varit mitt främsta andliga hem i många år och är de hemlösas käraste kyrka)

 

 

De flesta av mina kandidater har som meriter att de har följt min utveckling i en längre tid, läst min blogg och vissa av mina skrifter, och vet vad jag står för och vad min andliga kamp är. Vissa av dem har också egna mentala problem, och egen kontakt med psykiatrin, vilket hjälper dem att förstå mig. Med detta brev, som jag skickar till kandidaterna, vill jag fråga dem om de skulle tänka sig att ställa upp som volontärer om drygt en månad eller så, för att hjälpa mig att sluta med medicinerna, hjälpa mig att balansera på den smala stig som psykiatrin har tvingat mig in i, tills jag nått trygg mark. Mitt stöd-team skulle också kunna stödja mig om jag blev tvångsvårdad igen, genom att försvara mina rättigheter gentemot psykiatrin, och kämpa för mig så att jag inte behöver vara inlåst för länge, teamet skulle kunna samlas och besöka mig på psyket. Detta känns som en mycket viktig trygghet, ty jag litar inte på psykiatrin, så mycket ont har den gjort mig. 

 

Mitt förslag är att mitt stöd-team och jag träffas på nåt ställe i stan eller hemma hos någon, en gång varannan vecka (en gång i veckan om det krisar till sig), och samtalar i en eller två timmar eller så, kring hur vi ska lösa de problem som uppstår av min nedtrappning på medicinerna. Till att börja med. Det är allt jag ber om. 

 

De som jag har i listan på kandidater och vill vara med på projektet kan svara på detta brev till [email protected] (om vi inte chattmejlar på Facebook) eller

 

Lars Larsen

c/o Titti Spaltro

Ängskärsgt. 4

11529 Stockholm

 

Vänliga hälsningar, Lars

av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant som har klottrat på er dörr. Naturens förlag 2018 (avskrift av en handskriven minibok)

 

Bästa imamer i moskén vid Björns trädgård.

 

Hösten 2012 skrev jag "Joh. ev. 12:32 = Lilla Bibeln" på ytterdörren till er moské. Det syftar på profeten Isas ord i Johannesevangeliet (Nya Testamentet) att "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det var för mig religionens kärna, och jag skrev det överallt på väggar och dörrar i Stockholm, i ett anfall av apokalyptisk "psykos". Jag ber er om förlåtelse för detta, jag vill inte vara i fiendskap med er, och hoppas jag slipper betala skadestånd, ty jag är hemlös, nästan utan inkomster. Jag har fått mitt straff, tre månaders tung vistelse på psykiatrisk avdelning, tvångsvårdad och tvångsmedicinerad, vintern 2012/2013. Jag skrev det inte för att förstöra er dörr, utan i förtvivlan över den andliga döden i Stockholms religiösa liv, full av tro som det är på evigt helvete för de som inte lyder de religiösa ledarna. Jag känner mig då mera hemma i mansur Al-Halladjs heliga dårskap, som kostade honom tortyr och plågsam död, ja som Qalandariyya-ordens muntra, vandrande, hemlösa heliga dårar. Där kommer till syne något av Adams* naturlighet och oskuld i Edens lustgård, ett med den natur som ni tänker er att Allah har skapat och älskar innerligt. Det var något av denna Adams (före syndafallets) ande som fick mig att skriva på er dörr, för att påminna er om profeten Isas exempel i den nytestamentliga mytologin, han som var "den andre Adam", Messias, som gav oss Eden tillbaka, och skall återföra oss alla dit, till den vilda naturens oskuld och renhet. För mig är Isa inte en historisk person, utan en opersonlig "ande" som bor i oss alla ungefär som naturen bor i oss alla, och hans återkomst som Messias är att denne ande segrar över civilisationen/Babylon/Shaitan, så att vi åter kan leva som våra yttersta förfäder, i tält, kåtor och hyddor i öknar och skogar och på landsbygden. Lite som de gamla beduinerna. Utan att förstöra denna vackra värld med teknologi och utsläpp. Ja, "teknologin är Antikrist", som en marockansk sufi inom Naqshbandiorden i Spanien sade till mig. Och det kommer att bli en "domedag", då naturen ska döma oss alla, och få civilisationen att kollapsa.

 

Vill ni ändå straffa mig, låt mig betala med arbete, ty jag har knappt några inkomster.

 

Ni kan kontakta mig på min ekofilosofiska blogg på www.universalist.blogg.se eller mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com.

 

Vänliga hälsningar, "Abdurrahman", en f.d. sufi, som uppskattar Seyyed Hossein Nasr´s tankar om naturen och religionens roll i att rädda den. Låt oss föra dialog om detta!

 

 

* Jag tolkar Adam mystiskt-mytologiskt, som syftande på hela urmänskligheten

 

 

Nu har jag skrivit färdigt min antipsykiatriska bok "För mentalpatienters rättigheter", som jag hoppas något förlag, t.ex. Ordfront, skulle publicera nån gång, vilket jag tvivlar på, eftersom den är så radikal. Nå, jag har lagt ut den på Internet Archive, så alla kan läsa den om de vill, här (går att läsa om några timmar efter detta inläggs publicering). Måtte många psykiatriker och psykpatienter läsa den.

 

Här hittar ni några av orsakerna till varför jag håller på att sluta med mina mediciner. Nu går jag på en fjärdedels dos, och livet börjar komma tillbaka till min själ efter fem års vinter. Det främsta tecknet på att livet återvänt, är att jag inte attraheras längre av Guy McPhersons idéer om "near-term human extinction" på det sättet att jag finner tröst i detta och vill läsa om det. Jag tycker inte heller längre att jag inte är värd att leva, och att mänskligheten egentligen borde göra slut på sig (säger något om vilken andlig vinter jag befunnit mig i) för att rädda naturen. Nej, nu vill jag av hela hjärtat att mänskligheten skall överleva med resten av naturen, och tänker göra allt för att detta skall lyckas, även om det skulle innebära en del förföljelse. Jag har dock lärt mig av mina misstag, och aktar mig för psykiatrin. Det finns listigare sätt att kämpa mot Babylon än att klottra på väggarna och släppa djur fri. Det är dit jag rör mig nu, mer och mer. Att kämpa på sätt som inte vår tids inkvisitorer kan hindra. Jag försöker även förstå mina tidigare psykoser i ljuset av allt jag vet nu, och märker att jag har svårt att demonisera dem på det sättet som psykiatrin gör för att rättfärdiga sitt våld, istället ser jag förtvivlans och desperationens underliga logik och underliga mytologiska sanningar i dem, något psykvårdarna verkar vara för lata för att förstå, de saknar helt enkelt folkbildning. Man måste kunna lite kyrkohistoria för att förstå psykosen.

 

Men en otrolig sak har även återvänt genast när jag gick ner till en fjärdedelsdos; min gamla morgoneufori, som jag känt då och då så länge jag sovit ute i skogen som hemlös, mest i början av mitt hemlösa liv. Är det någon annan här som har morgoneufori? En lätt eufori, en förväntansfull livslust, känslan "Åh, en ny dag! Vad ska det hända för spännande idag?" Denna morgoneufori har varit borta i fem och ett halvt år nu. Så länge jag ätit mina mediciner efter senaste psykiatriska tvångsvård. Jag sover också mycket mindre nu, förr kunde jag sova elva, tolv timmar, och sedan låg jag ofta en timme i sängen och bara ville återvända till sömnen, helt tills det blev så obehagligt att ligga i sängen att jag stod upp. Andlig vinter, någon? Snacka om att inte ha aptit på livet.

 

Jag känner också en underlig kraft och värme i själen, som jag inte känt på fem och ett halvt år. En kontakt med jordens livgivande krafter. Inte på ett romantiskt sätt, utan på ett djuriskt sätt.

 

Jag känner en härlig lust att gå till handling för naturen och livet, och instämmer i de ord jag hörde ropas på klimatmarschen igår: "Take action, so we can get some satisfaction!" och "We are unstoppable, another world is possible!" Ingenting är så hälsosamt för psyket som att kämpa för livets framtid!

 

Den etablerade psykiatrin har blivit expert på att döda själen istället för att läka den, det är jag ett vittne på. Och jag har tunga namn som stöttar mig i denna åsikt, bl.a. den danska läkaren och professorn i inremedicin, Peter Götzsche.

 

 

 

Jag har nu varit 14 dagar på en fjärdedels dos Zyprexa (mitt s.k. "antipsykotiska" gift), 5 mg per kväll. Inte stor skillnad märks, jag sover dock mindre.

 

Det känns som om jag aldrig kan få tillbaka mitt romantiska känsloliv och min sexlust (jag är impotent p.g.a. giftet), som om dessa saker blivit avhuggna i mig, som i en lobotomi (antipsykotika har kallats kemisk lobotomi av många). Mina spröda romantiska känslospröt är brutalt avhuggna (och detta kallar de "medicin", ja "terapi"), jag kan inte ens återuppleva med känslorna hur det var att ha den romantiska själen intakt, minns det bara rent intellektuellt. Men en sak har inte psykiatrikerna lyckas hugga av i min själ, och det är kontakten med naturen, med sanningen, verkligheten. Kanske de hade velat ta det också från mig (med tanke på hur de verkar hata den naturliga vildheten), så att deras egna brott mot livet inte skulle bli belysta av mig (jag har sammanställt en antipsykiatrisk bok av gamla blogginlägg, väntar på publicering i pappersformat, kan läsas på nätet här)? De vill ju ha underdåniga patienter, avskurna, alienerade från naturens krafter, såsom de själva. 

 

Min kontakt med naturen känns lite starkare, inte på ett romantiskt sätt, utan på ett liksom jordat sätt, som kontakt med jordens livgivande krafter. Som ett svagt, milt ljus i själen (var det detta ljus kardinal Newman sjöng om i psalmen "Led milda ljus"? Se texten till den här). Jag har upplevt det förr, en gång, mycket starkare, när jag slutade brått med medicinerna 2012, men det slutade i s.k. "psykos". Livet blev för starkt i mig (säger något om hur starka droger/gifter det är fråga om, att ens själ blir för levande om man slutar med dom. Något av en djävulsk upp-och-nervänd drog, som dödar själen istället för att stimulera den som cannabis gör). Denna gång trappar jag ner på giftet över ett helt år. Ska äta 5 mg i fyra månader. Jag är på säkra sidan, vissa psykiatriker, som Edward M. Podvoll, rekommenderar tre månaders nertrappningstid (så i hans fantastiska bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" 1990, som jag nyss läst på Tittis tillrådan, den bästa psykiatriska bok jag någonsin läst. Den rekommenderas även av Johan Cullberg, svensk psykiatris grand old man). Jag tänker ha fyra gånger så lång tid. 8 månader är avverkade. 

Kära läsare.

 

Jag kommer inte att skriva nu på sex dagar, eftersom jag och min flickvän Titti ska ha en andlig retreat på sex dagar i vår lilla lya på Karlaplan. Det blir en internetfasta, och vi kommer bara att göra långa vandringar på Djurgården/i skogen och vara hemma. Vi ska syssla med läsning, musik och klipp-och-klistre-böcker, ett sätt att recycla böcker som jag skrivit om tidigare, här. Jag kommer att på detta sätt arkivera två gamla bloggar, som jag inte tycker är värda att förgås med internet och datorernas fall i avlägsen framtid. Jag har dem bara på minnesstickan och Internet Archive för tillfället. Det känns som om de aldrig kommer att komma ut i bokform, därför gör jag detta, och om de kommer att komma ut, blir det nog bara ett urval. Jag har skrivit så jäkla mycket. 

 

Jag tror alla behöver retreater ibland, ett slags andlig semester, där man rycks bort från vardagslivet och blir öppen för nya ting och för andlig fördjupning. Jag har även börjat med skogsretreater varje vår och höst, och det ska bli en sådan i vår, kanske i början av maj. Eventuellt i Nackareservatet, eller i Järna. På mina skogsretreater är jag bara i skogen en hel dag, i tystnad, och sover även i skogen två nätter. Dessa kanske blir längre efter hand, över flera dagar, när jag vant mig. Jag skulle också gärna fasta på mat, men jag och Titti är rädda för att det då ska slå slint och jag ska bli psykotisk - min första råkostfasta 2008 ledde till psykos, efter fyrtio dagars fasta och kraftig avmagring. Därför är vi försiktiga. 

 

Jag har lånat lite litteraturhistoriska verk från stadsbiblioteket, och ska fördjupa mig i litteraturhistoria och poesi. Känns som om jag måste odla lite detta också, inte bara i hållbarhetsfrågor och ekofilosofi. 

 

Hälsningar, Lars

Det är underligt, det som sker i ett kärleksförhållande mellan man och kvinna, hur det börjar med förälskelse och sakta övergår i något annat, ofta agape-kärlek (villkorslös kärlek), det verkar också ske på andra områden i livet, ja i livet som helhet. Vi förälskar oss i livet i vår barndom och ungdom, vi idealiserar livet som mest då, och sedan övergår det hela sakta i något annat.

 

Detta är också fallet med mitt naturförhållandes historia. Jag förälskade mig i naturen under åren 2004-2005, särskilt under min studietid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, när jag dansade mycket i Kråkkärrsskogen barfota till musik från min mp3-spelare. Det slutade med att jag gifte mig med naturen genom att ta en ung tall till äkta, och detta åter ledde till att jag avbröt mina studier och bosatte mig i skogen i Nackareservatet i Stockholm.

 

Men när jag flyttade ut i skogen, var det som om jag mötte verkligheten när det gällde naturen, och den var inte så romantisk, inte som jag hade drömt att det skulle vara. Sakta gick min förälskelse över, och övergick i något annat, något som brukar kallas agape-kärlek. Stommen i denna kärlek har varit att jag vill naturen väl, vill att den skall trivas och frodas och överleva människans terrorvälde. Ja, denna välvilja mot naturen, som sitter så djupt i mig, är själva fonden för min ekofilosofi och mitt engagemang på denna blogg. Min djuristiska filosofis födelse 2010 var också ett uttryck för min naturförälskelse, denna gång som förälskelse i djuren och det djuriskt naturliga.

 

För vissa övergår förälskelsen i bitterhet, när man får se den barska, osminkade verkligheten bakom fasaden hos sin älskling, men detta har inte hänt mig i min relation till naturen. Jag känner att jag älskar naturen mitt i all dess bräcklighet och trots dess rikedom på mygg, fästingar, lejon och tigrar och dess ibland grymma vinterkyla. Älskar den på ett oromantiskt sätt, för att den är det vackraste och finaste vi har.

År 2010 skrev jag två handskrivna miniböcker, del 1 och del 2 av en bok som hette "Faser i min andliga utveckling. En sorts ande-psykologisk självbiografi". Det var ett försök att skissa ramarna för mitt inre livs utveckling, lite i de andliga självbiografiernas tradition, såsom Madame Guyons  (1648-1717) självbiografi, som jag läste i i tidiga tonår. Ett försök att tolka mitt inre livs historia, utifrån min dåvarande åskådning. Jag skrev om tiden från 1984, min födelse, till sommaren 2007. Fokuset var på min intellektuella utveckling, och på litterära intryck. 

 

Jag tycker idag att dessa två små miniböcker är så värdefulla, att jag har kompletterat dem med att fylla i de följande tio åren, 2007-2017. Jag skriver i samma anda, ett försök att tolka mitt inre livs historia, som är så brokig, hackig, rörig och fylld av psykoser (jag tänker på tiden 2008-2013). Det har hänt så mycket i mitt inre liv, att jag tycker det är mer än rätt att skriva ner det, bl.a. för att öka förståelsen bland vanligt folk av schizofreni, min psykiatriska diagnos. Kanske är det för tidigt att skriva sin självbiografi, jag är bara 33, men jag gör det ändå som stöd för minnet, medan minnena ännu är färska. 

 

Jag har tänkt att jag härefter varje år på min födelsedag, skall försöka skriva ner de viktigaste händelserna i mitt inre liv under ett år tillbaka, som en slags inre årsbok, en årlig motsvarighet till dagboken. Det hela skall bli lika kort som skisserna hittills, ungefär högst tre sidor på Word för varje år. Om jag då lever till jag blir nittio, blir det en passligt tjock bok på ca. 220 sidor. Nu är boken på 56 sidor. Den kan läsas på Internet Archive här. 

 

För någon vecka sedan gick jag och Titti på gatan vid Karlaplan och såg några arbetare som höll på att såga ner ett stort, vackert träd, vet inte vad det var för träd, utanför ett höghus nära oss. Vi frågade varför de gjorde det, och de sade att trädet var skadat på ett ställe. Jag försökte se efter, men såg knappt något, kanske en gren var lite skadad. Vi blev så arga på detta. De behövde verkligen inte göra detta, det fanns ingen risk för att någon skulle råka illa ut av det skadade trädet, eller att grenen skulle falla ner på någon. Det hela liknande lite på striden om "TV-eken" för många år sedan.

 

Det känns mer som om staten vill skapa jobb, för att hålla tillväxten vid liv. Till vilket pris som helst. Ekonomisk tillväxt, större BNP, är nämligen i vårt samhälle viktigare än naturen, allas vår moder och livgivare. Jag har sett så mycket liknande grejer i Stockholm, ständigt är det grenar som ska sågas ner utan egentlig orsak, att jag börjar tro att detta sker för att skapa jobb.  

 

Det hela kan också liknas vid en läkare som mördar en patient bara för att hen har munsår. Och detta för att ha något att göra. För att kunna tjäna pengar.

Jag har en gnagande känsla av att det att jag bär stämpeln "sinnessjuk" och "schizofren" gör att jag inte tas på allvar i samhället, och har för gott spolierat mina chanser att göra "karriär" i samhället. Det känns ibland som om det inte spelar någon roll hur bra grejer jag skriver, jag bryter liksom aldrig igenom muren så att jag når ut till en större allmänhet eftersom jag anses "sinnessjuk". Det är bl.a. min bloggbesökarstatistik och hur många likes som jag får på Facebook, som får mig att känna så. Det går uruselt på denna front. Den får mig att bli överdrivet självkritisk och får mig att ständigt vässa min intelligens och läsa kopiösa mängder för att bli en "seriös skribent". Jag har nog lite mindervärdeskomplex. Att min diktsamling "Det som lever i skymning" nyligen blivit refuserad av större förlag som Norstedts och Ordfront bidrar också till dessa känslor. Detta hände trots att jag omsorgsfullt vaskat fram mina bästa dikter från fjorton års tid. Många andra gör inte detta, utan får ge ut en massa både bra och dåligt som dom nyss skrivit. Särskilt etablerade författare gör så (det är ju ofta statusen som räknas, inte hur bra dikterna är!). Dock, jag och min flickvän Titti fick nyss grönt ljus från Fri Press förlag, ett litet alternativförlag, så det ser hoppfullt ut ändå. Få se om vi lyckas ta oss hela vägen genom redigeringsprocessen till en riktig bok. Vi har blivit erbjudna att göra en diktsamling gemensamt, där Titti står för hälften av dikterna, och jag för andra hälften.

 

Jag tror det har gått med mig lite som det gick med Mohamed Omar (Eddie Råbock), som blev islamist 2009, och utfrystes genast av det litterära etablissemanget (så skulle de nog inte göra med en kristen fundamentalist, fast dom långt är av samma skrot och korn som islamister, tänk bara på den kristna högern i USA), fick inte skriva i tidningarna och fick inte ge ut böcker längre på etablerade förlag. Många vänner sade upp bekantskapen. Utfrysning istället för dialog och kommunikation, en hjälpande hand (är man så svag i sin åskådning att man är rädd för dialog?). Såsom det ofta gått i liknande fall. Receptet för alla krig. Man vill hålla sig "ren", vill inte besmitta sig med den fallne. Och så "överges han till satan", som det står i Nya Testamentet (I Kor. 5:5), överges till att umgås bara med likasinnade islamister. Inte direkt något som hjälper den fallne. Visst, man bör hindra honom att sprida sina skriverier, men att säga upp vänskapen tycker jag går för långt, och tyder på islamofobi. Varför säger man inte upp bekantskapen med alla sina vänner som är kristna fundamentalister? Med sina katolska vänner? Jo, de är rumsrena på nåt sätt, även om de gav stöd åt George Bush (den äldre och den yngre). Även om de stöder katolska kyrkan, som historiskt är en av de grymmaste organisationer vi känner till, och fortfarande är förtryckande och patriarkalisk och ofta långt ute på högerkanten politiskt.

 

Mohamed Omar lämnade islamismen 2012 och blev ateist 2016. Men tankarna långt ute på högerkanten fortsätter, han är allierad med Sverigedemokraterna för tillfället, och det känns som om han själv blivit islamofobisk.

 

Jag har upplevt samma utfrysningsmekanismer som Omar när folk allt för lätt övergett mig till psykiatrisk tvångsvård när jag haft "psykos". Och samma mekanismer tror jag är igång fortfarande, på min blogg och på Facebook. Folk ser på mig genom en hinna av mina tidigare psykoser, jag är något förfallet och spöklikt som härjar där ute i periferierna, liknande de karikatyrbilder folk har av "sinnessjuka", och detta trots att jag enligt mig själv och flera andra av mina närmaste inte haft psykos på över fem år. Jag är något man inte vill besmitta sig med. Det är den enda konklusionen jag kommer till genom att studera hur ett Facebook-inlägg med texten "Happy Valentine´s day" får tjugotvå likes, mer än jag någonsin fått på de sju, åtta år som jag varit på Facebook (Facebookinlägg som bara består av en bild på vad man ätit till frukost kan få lika många likes). Och mina Facebookinlägg har för det mesta varit länkar till mina blogginlägg, som oftast handlat om solidaritetsfrågor, hållbarhetsfrågor och ekofilosofi, dvs. några av mänskligheten ödesfrågor, som jag djupdyker i, kanske inte alltid så lyckat, men jag vill i alla fall få människor att tänka till, tänka djupare. Mitt rekord på likes måste väl vara sju, åtta stycken, tror jag, under den tid jag varit på Facebook. Vanligtvis får jag inga likes, en like eller högst två.

 

Igår annonserade jag på min bloggdomän Blogg.se:s hemsida, annonsen bestod av länk till blogginlägget "Att vara åtminstone minimalt förberedd på nästa finansiella kollaps", samt den bild Titti tagit av mig utanför min hydda i Nackareservatet (finns i blogginlägget). Annonsen kostade 5500 bloggpoäng, jag hade innan köpet nästan 20 000 poäng samlade över en tid på två och ett halvt år (har aldrig använt mina poäng). Resultatet? Ingen anomali i bloggbesökarstatistiken, jag hade ungefär så många besökare som det brukar bli av ett riktigt bra blogginlägg, dvs. 12 stycken. Annonsen syntes 30 minuter från 21.00-21.30. Jag hade valt den bästa och nästan dyraste tiden, då folk är hemma från jobbet, och slappar framför datorn. Jag tappade lusten att någonsin annonsera mera. Om inte en så brännande fråga som nästa finansiella kollaps och förberedelsen för den, väcker någon uppmärksamhet, då kommer inget jag skriver att göra det. Eller så bryr sig folk helt enkelt inte om annonserna, såsom de ofta inte bryr sig om TV-reklam eller annan reklam heller. Man ser dock annonserna när man ska logga in på sin blogg på Blogg.se:s hemsida. En möjlig förklaring är dock att annonsen inte funkade. Undrar om andra får samma resultat.

 

Det som däremot är en överraskning för mig, är hur många läsare jag fått på mitt arkiv av mina skrifter på Internet Archive (de finns med här). På två månader har jag t.ex. fått 28 visningar av den engelska översättningen av mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen". Det var långt mer än jag räknat med. Alla mina skrifter där har fått minst en visning, mellan 28 och en. Men det är fortfarande genom min blogg som jag når ut mest.

 

Har ni nån idé om hur jag ska nå ut bättre med mina skriverier?

 

 

P.S.: Jag kan förstå att folk kan ha svårt att ta mig på allvar p.g.a. mitt psykotiska förflutna, ungefär som brottslingar som suttit i fängelse har svårt att skapa tillit till sig i andra, men ändå, jag upplever att jag är ett offer för den karikatyrbild av de "sinnessjuka" som många har, och som jag inte känner mig igen i, och som jag vill kämpa för att nyansera. Jag har rätt att bli behandlad som först och främst en människa, inte som först och främst en galning. Och jag har rätt att bli lyssnad till utan att man genast avfärdar mig som en galning. Precis som alla andra.

Igår var jag för andra gången på en rättegång mot en vän till mig som har diagnosen schizofreni och åtalas för hot mot tjänsteman och på helt fel grunder för brott mot knivlagen (han bar ett svärd i en väska som han skulle ta till värdering hos en antikhandlare i Gamla Stan). Åklagaren vill att min vän ska dömas till rättspsykiatrisk "vård" (han har varit tidigare i en sådan "vård" för att han slagit till en polis i ett rymningsförsök från tvångsvården).

 

Detta är första riktiga rättegång som jag bevistar. Ingen av min väns vänner fick vittna i rättegången, eller säga något alls. Karaktärsvittnen är förbjudna i Sverige. Jag med flera andra (bl.a. min väns advokat) tyckte åklagarens yrkande om rättspsykiatrisk "vård" var trams. Min vän är inte farlig, och hoten mot tjänstemän var uttalade i djup psykos, som han kom ut ur efter ett tag. Åklagaren yrkade på att man inte visste vad min vän kunde göra i psykos, han kunde ha satt eller komma att sätta i verket sina hotelser. Vilket bara visar vilka fördomar det finns mot mentalpatienter, som om man är mer våldsam bara för att man har psykos. Så är inte fallet (se denna artikel).

 

Rättegången fick mig att tänka över hur vi behandlar några av vårt lands bräckligaste och sköraste, mentalpatienterna. Tänk dig att domstolen skulle, om den lyckades fälla min vän, skicka honom till en nazistisk organisation i Stockholm, som skulle fängsla honom och "bota" honom med vidriga metoder, som straff. Och tänk dig att min vän dessutom hade Downs syndrom eller var s.k. "utvecklingsstörd" på annat sätt (vilket inte min vän är). Jag gör detta tankeexperiment eftersom mentalpatienter inte sällan är lika sköra och sårbara och värnlösa som "utvecklingsstörda" (ingen jämförelse i övrigt, mentalpatienter har oftast normal intelligens *), ja lika utan rättigheter som dem, alltmedan psykiatrin har en fruktansvärd historia av tortyr och ofattbar grymhet (se denna artikel, författaren till den glömmer dock att tvångsmedicinering med psykofarmaka är en slags kemisk lobotomi, och kan vara mycket obehaglig och plågsam), som gör den jämförbar med nazismen, om inte i kvantitet (inom ett land), så i kvalitet. Skillnaden är mer att psykiatrin torterat och förnedrat i det tysta, några få offer i taget i varje stad, och istället för att mörda människor, driver den dom ibland till självmord (mord har dock förekommit inom psykiatrin, genom medicinförgiftning (se denna artikel), men det är ovanligt). Dock, detta har skett och sker över hela världen, och har pågått i åtskilliga hundratal år, medan nazisterna härjade enbart inom Tredje Rikets gränser och de länder de ockuperade, under en period på drygt ett decennium. Psykiatrin idag har ännu inte gjort helt upp med sin mörka historia, genom att de fortfarande torterar och plågar några av samhällets sköraste, nu på ett mer subtilt sätt.

 

Att tänka djupare över vad som försiggår i rättegångar mot mentalpatienter, och se på det i lite större historiskt sammanhang, gör att åklagarna och domarna kommer i ett helt annat ljus. Ja, man ser hur lite de verkar veta om psykiatrin och dess grymhet, hur lite samvete de har, hur de bara lyder order och lyder regler, när de är beredda att överräcka en försvarslös och ganska oskyldig patient till en av de grymmaste organisationer historien och nutiden känner, psykiatrin, med miljontals självmord på sitt samvete, självmord som ofta kommer av den omänskliga behandling patienten får av samhället och psykiatrin (vilket särskilt KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, psykiatrins väktare globalt, har påpekat, se t.ex. artikeln "Psykofarmaka bakom majoriteten (86%) av alla självmord", i detta tidskriftsnummer). Jag har själv drivits flera gånger till självmordstankar av psykiatrins behandling av mig. Och jag har aldrig varit i rättspsykiatrisk "vård", som är värre än den vanliga "vården".

 

Allt detta bekräftar bara vad ekoförfattaren Derrick Jensen skriver i sin bok "Endgame" (2006), att våld från högre håll mot personer lägre nere i hierarkierna tillåts i stor och brutal mängd, och ofta går helt ostraffad, medan varje liten våldshandling, om än aldrig så liten, från lägre håll mot personer högre uppe i hierarkierna, är otänkbar, och bemöts med ramaskri och fruktansvärda straff. Vart har ridderligheten tagit vägen, kan man undra.

 

Var varsam med våra bräckligaste, och sluta hora andligen med fascistoida organisationer, bäste domare.

 

Min vrede över allt detta påminner mig om filmen "Dead Man´s shoes", som gjorde djupt intryck på mig 2007. Huvudpersonens bror var "utvecklingsstörd", och hade mobbats starkt av ett gäng missbrukare, de lät bl.a. en kvinna våldta honom, och förde honom ut till en gammal ruin utanför stan som de kallade "The devil´s house". Den "utvecklingsstörde" grät och ropade "I don´t want to go to the devil´s house!", men de släpade honom dit, och lämnade honom där ensam. Han hängde sig sedan i ruinen, av skräck och förtvivlan. Hans bror fick veta allt detta, och blev så vred att han beslöt sig för att hämnas. Han sökte upp alla förövarna, en efter en, och mördade dem efter att ha skrämt vettet ur dem. När han kom till siste man, tog han honom ut till ruinen, men där bad han förövaren att mörda sig, han tyckte att han blivit ond av all hämnd, och förverkat rätten att leva. Förövaren vill inte, men övertalas till sist. Så slutar filmen.

 

Psykiatriska avdelningar, och inte minst rättspsykiatriska sådana, var alltid något spöklikt för mig, något ohyggligt, innan jag första gången tvångsvårdades, ja ett "The devil´s house" som man riskerade att hamna i på livstid. Jag tror att många har samma känsla. Och det är dit vi för våra största outsiders, våra underliga filurer, några av de bräckligaste och sköraste vi har. Undra på att jag är vred. Jag vill inte hämnas som i filmen, men jag "hämnas" på mitt icke-våldsliga sätt genom att skriva detta, medverka till att vi ställer mobbarna och torterarna av några av våra bräckligaste till svars.

 

 

* Dock, när jag riktigt tänker efter, skulle jag inte vilja säga att "utvecklingsstörda" är störda eller mindre intelligenta, de är bara annorlunda, intelligenta på ett annat sätt, mer som naturbarn och icke-mänskliga djur (att säga så är inte förnedrande enligt mig, jag sätter de icke-mänskliga djuren mycket högt, kanske inte andra gör det, och uppfattar det som kränkande). Jag tycker inte heller djur är mindre intelligenta än människan, de har bara utvecklat andra former av intelligens, precis som de "utvecklingsstörda". Och hur intelligent är atombomben och naturförstörelsen egentligen? Att tänka över detta får en att omvärdera tesen om att "utvecklingsstörda" skulle vara en lägre sorts människor, "störda" på nåt sätt. Jag tycker de är fantastiska. Men samhället talar på ett mobbande sätt om dem, vilket gör mig ont. Folk har förvridna uppfattningar om vad som är intelligens, de värderar mest den matematiska, "logiska" och analytiska intelligensen som givit oss atombomben. Kolla bara på våra IQ-tester. En psykolog testade en gång min intellektuella nivå med psykologiska tester, efter att jag insjuknat i schizofreni, och det var en plåga, så vidriga var testerna. Det var bara en sorts intelligens som gällde; den som skapat atombomben. Den intelligens som ofta inte ens kan lista ut att psykiatrin är en plågoande, en bödel, en förtryckande mobbare av bräckliga själar. En intelligens som ännu mindre står upp för mentalpatienternas rättigheter.

När jag satt tjugoen dagar i Serbiskt fängelse 2010 för att jag var i Serbien utan pass för att leta efter Skogs-Davids son Emil som försvann spårlöst i Polen (Skogs-David är halvserb), hände något märkligt i den cell med ca. tio personer som jag till slut sattes i, eftersom jag inte lydde reglerna tillräckligt. Efter ca. fem dagar i cellen kom jag in i någon slags "förändrat medvetandetillstånd", ett otroligt levande tillstånd av naturligt psykiskt rus, ett djupt meditativt tillstånd (som psykiatrin nog skulle kalla "psykos"), som triggades av läsningen av Uppenbarelseboken i Bibeln, en bok som jag försökte göra en "djurisk översättning" av, där jag tolkade den utifrån "djurismen". Jag hade nämligen en Bibel på engelska med mig i cellen, som jag fått på luffen genom Slovakien. Jag skrev alltså om Uppenbarelseboken, så att den skulle passa min filosofi djurismen. Jag skrev på allt papper jag kom över.

 

Under detta arbete med översättningen (jag satt i toaletthallen vid ett litet bord), började jag lägga märke till ett antal medelstora insekter som kröp på väggarna. Jag vet inte vad det var för insektart. Men jag upplevde något paradisiskt med dom och deras närvaro, och jag upplevde att dom hjälpte mig att översätta Uppenbarelseboken, de var den djuriska tolkningsnyckeln. Ja, de var som änglar i cellen, naturens änglar. Djuren blev centrum i Uppenbarelseboken för mig, särskilt "De fyra levande varelserna" kring Guds tron i denna bok (kap. 4) blev tolkningsnyckeln, jag tolkade dessa som djurens representanter, som bar upp Guds tron. Jag började också känna nån slags telepatisk kontakt med dessa insekter, som om jag tolkade deras väsen och översatte det till mänskligt språk.  

 

En gång medan jag satt i min säng i detta meditativa rus, sade fången i sängen intill till mig att "Du ber hela tiden". "Ja", sa jag, "jag ber om att Jesus skall komma tillbaka". Fången talade engelska, och var den enda av serberna i cellen som kunde bra engelska. Detta öppnade en kontakt med de andra fångarna, han som kunde engelska blev min översättare. Han började förmedla kontakt mellan mig och han som höll ordningen i cellen med en käpp, och som hade slagit mig en del fram tills då, eftersom jag var så annorlunda än de andra. Då hände det något märkligt. Jag sade åt honom att jag talade med änglar  (jag menade insekterna, men sade det inte högt), och detta ledde till en liten s.k. "andlig väckelse" i cellen, där ordnings-mannen övertygades om att jag var Jesus. Vi pratade mycket, och jag "kanaliserade" insekterna åt honom och de andra fångarna. Ordningsmannen slutade slå mig, och sade att han aldrig ville slå mig mer. Han sade ständigt till mig att jag var Jesus, och jag sade "jag vet inte", helt tills jag började tro på det själv. Psykosen blev starkare.

 

Vad jag ser i detta idag, är någon slags sekulär schamanism, (schamanen är som en präst och medlare mellan andarnas/gudarnas värld och folket), där andarna/gudarna i mitt fall var djuren och guden Naturen. Dvs. de bland oss som ännu inte fallit i synd och civilisation, utan är rena, ursprungliga och oskyldiga som änglarna, och som sitter på hemligheterna till frälsningen, exodus ur Egypten/Babylon/det nutida Romarriket, återgången till enheten med gud, Naturen.

 

Psykosen i fängelset gick över, men det schamanistiska fenomen som uppstod där, att vara medlare mellan  djuren och de civiliserade har satt sitt outplånliga intryck på mig, och har inte försvunnit helt. Det finns en icke-psykotisk schamanism som har stannat kvar i mig, medlingen mellan naturen och de civiliserade utan tro på telepati, magi eller messiasskap. Sekulär schamanism på sin spets, alltså. Vad annat tror ni denna blogg handlar om än att bygga broar mellan människorna och djuren/naturen? Det är min livsuppgift, känner jag, och är en av orsakerna till att jag "besmittar" mig med civilisationen och teknologin. Brobyggande är viktigare än ens egna "andliga renhet". "Like a bridge over troubled water I will lay me down", sjunger Simon & Garfunkel, hippieikoner inom musiken.

 

Någon av mina vänner sade en gång att schamanerna var naturfolkens schizofrena. Tänk om vår kulturs schizofrena hade fått en sådan behandling tidigt i sin bana, istället för att bli inlåsta och tvångs-medicinerade! Då hade de kanske kanaliserat sina psykoser i fåror som skulle ha tjänat stammen och varit kulturbyggande, istället för att bli paranoida och sönderslitna psykiskt, som det går idag för så många av dem. Ömhet, kärlek och uppskattning skulle också hjälpa dem att ständigt utvecklas och revidera sig, så att skadliga vanföreställningar sakta byttes ut mot verkligt kulturbyggande föreställningar. Dessa senare kräver samma andliga känslighet som de schizofrena har, och vem vet, skulle inte våra poeter och rockstjärnor ha fått utveckla sin konst, skulle de kanske ha slutat som psykiska vrak, precis som det gått för många av de schizofrena. Schizofrena är i själva verket "misslyckade" konstnärer och schamaner, nerbrutna av ett samhälle som inte tål andlig överkänslighet och att man famlar lite i sitt medvetande för att komma vidare.  

 

Vi kommer i vilket fall som helst att ha stort behov av andligt överkänsliga människor i ett framtida stamsamhälle efter kollapsen, som kan lyssna till vad naturen har att säga de civiliserade, och översätta det till civiliserat språk. Sekulära schamaner som har en speciellt nära relation till djuren och naturen, och som därför kan vara en inspirationskälla till en ny mytologi som kan ersätta den civiliserade mytologin som har fört oss rakt in i fördärvet. Har inte detta varit en av schamanernas främsta uppgifter historiskt, att vara mytologi-inspiratörer, att bygga andliga världar som de andra kan penetrera, och sedan kanalisera dessa världar? Dessa andliga världar behöver inte vara övernaturliga, de kan bestå av jordiska fenomen och naturliga varelser vars väsen man tolkar och vars signaler man kanaliserar, inte på ett övernaturligt, magiskt sätt, utan genom att lära känna dom, leva med dom. En mytologi kan vara sekulär, precis som civilisationens framstegsmytologi är det idag. Men vi behöver nya berättelser som bättre kan tolka tillvaron än framstegs- och teknomytologin. Schamanens uppgift är att bygga sådana virtuella världar och kanalisera dem till folket, inte för att härska, utan för att skapa andlig kultur och inspirera. Sedan skadar det inte med healing-, ört- och medicinkunskaper, men jag anser inte dessa vara schamanens primära uppgift.     

 

Slutligen, vi behöver inga officiella schamaner, som har uppgiften att fungera som andliga ledare och präster. Jag är emot allt prästadöme, och är dessutom svuren anarkist. Alla kan sträva efter att få samma kunskaper, färdigheter och funktion som de har som har schamanens funktion, och det är just genom att alla gör det, att alla blir självständiga andliga varelser, som man kan undvika prästadöme och andligt maktmissbruk. Men någon måste gå före och hjälpa de som kommer efter. Ingen bör utropa sig officiellt till en som har kommit längre än andra, då börjar maktmissbruket. Inga ledare, inga präster, inga messiasar! Men i sitt stilla sinne kan man bedöma om någon har schamanens funktion i samhället, funktionen som medlarens och brobyggarens mellan naturen och folket.

 

 

 

En hund pussade mig idag på gatan,

vilket fick mig att återigen påminna mig om

hur mycket kärlek det finns i världen,

och att det är de lägst i hierarkin

som har mest av den.

Fundera lite över detta: Jag och Titti var igår på en café som förbjuder sin personal att ta vara på mat som det gått ut datumet på (men är fullt ätlig), den kastas. Caféet förbjuder också personalen att ge denna mat till de fattiga *, och sedan går personalen och köper mat från Asien och Afrika, som har hundratals miljoner svältande människor. Jag har en känsla av att Stockholm till stor del har dött andligen, särskilt när jag tänker på Tom Sawyer och Huckleberry Finn (Mark Twains litterära skapelser, som säger något om 1800-talets liv); den ande som de hade, naturbarnsanden, har nästan dött i Stockholm (du märker det dock inte så lätt om du själv är med i ekorrhjulet). Det finns knappt något vilt liv på gatorna i Stockholm, inga barn som leker och har rackartyg för sig, knappt några hippien (dem ser man väldigt sällan!), hundarna och fåglarna är kvar som de som bär upp det andliga livet på gatorna. T.o.m. de romska tiggarna är bara ute efter pengar, hela dagen lång, och det trots att jag sett flera av dem prata i mobiltelefon. Människorna uppför sig mer som programmerade, förutsägbara robotar. 

 

Idag blev jag, Titti och en annan hemlös och hans vän, utföst från McDonalds av en arabisk personalkvinna, eftersom vi satt vid bordet utan att ha köpt något. Jag hade inte råd, vi sa åt hon som föste ut oss att vi var fattiga. Det hjälpte inte (1). Välkommen till ett Stockholm helt i greppet av marknadens kalla logik, där man mist humaniteten, mist den gamla bondemoralen och dess gästfrihetskoder, och systematiskt kör över människor för att chefer och personal ska få ännu högre löner, som om det liksom gick nöd på dom. Jag tycker det har blivit värre med tiden, detta eftersom jag, när jag var hemlös 2010, lyckades nästan bo på McDonalds, alltid utan att köpa något (hade inga pengar). Jag satt faktiskt på McDonalds hela natten vissa perioder, vilket fick mig att uppleva McDonalds som mer gästfria än kyrkorna, som alltid är stängda på natten (säger något om "Guds utvalda folk" och deras gästfrihet, att t.o.m. ett sådant moraliskt bankrutt företag som McDonalds var mycket bättre än dom på att ta hand om hemlösa, i alla fall 2010)

 

* Dock, det finns caféer och restauranger som har gett mig mat som de ska kasta, men de verkar vara i minoritet.

 

(1) Hade min mamma gjort så mot sina gäster, hade hon skämts ordentligt efteråt (det är hennes stolthet att vara gästfri), och det hade blivit ett ramaskri i vårt hem (mitt barndomshem har alltid varit mycket gästfritt). Strax innan vi föstes ut hade den hemlösa mannen talat om för oss att immigranterna får den sociala hjälp som de svenska hemlösa annars skulle få, vilket leder till att svenska hemlösa ofta blir utan hjälp (om du då inte är missbrukare), medan immigranter får hjälp bara för att de är immigranter. En sorts rasism mot svenskar alltså, dock helt politiskt korrekt (är du bara detta, spelar det ingen roll hur rasistisk du är, tydligen). Samma sak har jag hört från hemlöse Lars Bick, som figurerat en del i media. Här är en av orsakerna till att det nationalistiska och invandringsfientliga politiska partiet Sverigedemokraterna vinner mark. Den politiska korrekthetens Sverige är inte helt oskyldigt till detta. Jag tycker man bör behandla immigrant-hemlösa och svenska hemlösa lika, utan avseende på nationalitet.

 

 

Jag går just nu kursen Engelska 5 på vuxengymnasiet Komvux på ABF-huset. Jag har valt den för att bättre kunna översätta mina skrifter till engelska. Vi har haft två "diagnostiska tester" för att se vår nivå i engelska kunskaper, ett test för läsförståelse och ett för hörförståelse. Läsförståelsetestet gick jättebra, medan hörförståelsetestet gick dåligt. Jag har alltid haft stora problem med hörförståelse i engelskan, mycket p.g.a. att jag inte fått in engelskan med modersmjölken, såsom de flesta svenskar fått genom att de växt upp med TV, film och dator. Vi hade inte sådant hemma hos mina föräldrar. Jag är delvis tacksam för det, eftersom jag inte blivit lika amerikaniserad som många andra, har undvikit att få in den amerikanska ytligheten i mig som barn. Men det är inte för sent att inhämta de engelskakunskaper jag på detta sätt förlorat, mycket har jag inhämtat redan, genom mitt myckna läsande av engelska ekonyheter och ekolitteratur på nätet och i böcker. Men det är ett annat språk än det som finns i filmer (som är vardagslivets språk), det är vetenskapens språk, som jag behärskar ganska bra numera. Jag har fortfarande svårt att hänga med i filmer. Jag har nämligen sett kanske högst hundra engelskspråkiga filmer under mitt 33 år långa liv (då räknar jag inte med youtubeföreläsningar, -debatter, -föredrag och -dokumentärer o.l.) Och jag har aldrig bott i engelskspråkiga länder.

 

Om jag inte klarar det riktiga hörförståelseprovet i engelskakursen jag går nu (som kommer senare), får jag inte godkänt i kursen. Det kommer att bli svårt för mig om jag inte tränar intensivt. Men jag har kommit på en lösning hur jag skall klara det; jag ser på ca. hundra engelskspråkiga filmer under tiden fram till hörförståelseprovet, två, tre filmer varje dag. Och sedan läser jag flera engelskspråkiga romaner, och försöker lära mig tio till tjugo nya engelska ord varje dag som jag inte kan, och som förekommer i dessa romaner, så att jag får in talspråkets och vardagslivets vokabulär på det sättet.

 

Jag börjar med de största filmklassikerna. Jag tittar på de som visas gratis på youtube. Jag har hittills sett The tree musketeers (1993), The adventures of Tom Sawyer (1938) och Ben Hur (1959) (den senaste finns att se gratis på youtube här). Mycket bra och rörande filmer! Tom Sawyer-filmen har mycket fin humor! Vilka naturbarn Tom och Huckleberry Finn var! Påminner mig om min barndom och om mina hemlösa äventyrliga år, barfota och luffandes omkring. Om den närhet till materien och naturen som jag hade då. Och Ben Hur måste vara en av de mest påkostade filmerna någonsin, och även den estetiska kvaliteten är en av de bästa jag sett, en mycket rörande film, jag grät två gånger medan jag såg den. Jag har sett den en gång tidigare, när jag var ca. 10-11 år gammal, men nu såg jag den med en helt annan förståelse. Jag tänkte särskilt på hur Romarriket på Ben Hurs tid påminner om Amerika idag, Amerika är det nya Romarriket, sedan ungefär hundra år, som lägger hela världen under sig och sprider våld och förstörelse där de går fram (detta borde Charlton Heston ha insett, skådespelaren som spelade Ben Hur, men han röstade tyvärr på George Bush, både den äldre och den yngre). Och tyvärr, Israel är allierade med detta Romarrike idag, och har samma militarism och tyranni som Amerika. Mycket har liksom ställts på huvudet sedan Ben Hurs dagar, då judarna var en förtryckt minoritet, ockuperade av romarna. Nu är det palestinierna som är våra dagars förtryckta minoritet i Mellanöstern, likt judarna på Ben Hurs tid (romarna var den tidens stora hedningar, och var Imperiet, muslimerna är de stora hedningarna idag, och är de koloniserade). Detta tänker kanske inte Israeler på när de ser Ben Hur-filmen. De vill gärna se sig i offerställning, trots att de har Amerika bakom sig. Skulle de inse att Amerika är det nya Romarriket, skulle de tvingas omvärdera sin historia grundligt, ja de skulle tappa ansiktet inför sig själva. Särskilt om de såg parallellerna mellan Romarrikets tortyr av sina brottslingar genom korsfästelsestraffet, och deras egen tortyr av palestinska fångar i Israel, och USA:s välbekanta tortyr av muslimska fångar i Guantanamo. Det är ofta supermakterna som torterar, som på Romarrikets tid, och Amerikas supermakt är inget undantag från den regeln. Amerika kan göra nästan vad de vill, eftersom de är världspolisen. Jag anser att tortyr är något av det värsta en människa och en stat kan göra sig skyldig till. Särskilt om den är långvarig och man berövas möjligheten att ta sitt liv under en sådan tortyr. Men även i Sverige, en allierad till Amerika precis som Israel, förekommer tortyr. Problemet är bara att den utövas på människor så svaga och utsatta att de inte kan försvara sig; t.ex. mentalpatienterna. Jag är ett vittne om detta, som f.d. mentalpatient, och jag behöver inte orda mer om det, jag har skrivit tillräckligt om det här på bloggen (kolla kategorin "psykiatrikritik" här på min blogg). Kemisk tortyr med gifter som t.ex. "antipsykotika" är den värsta tortyrformen i Sverige, enligt min mening. Välkommen till Romarriket, som bekämpar upprorsmän och avvikare med kemiska bekämpningsmedel. Allt detta härstammar förstås från Amerika, "Mordors" centrum.

 

Med tanke på allt detta, finns det mycket att hämta i Ben Hur-filmen, av hur ädel Ben Hur var, och vilken kamp han förde för sin familj och mot Romarriket, trogen sin lilla förtryckta minoritet i Israel. Och då som nu, stackars den som råkar i misstag utmana de styrande för mycket, såsom Ben Hur blev anklagad för att göra när hans syster i misstag fick det till så att takstenar föll över regenten! Det blev en resa genom helvetet för Ben Hur. En sådan resa har jag också gjort, som misslyckad självutnämnd "messiaskandidat" i messiaspsykos 2008, i uppror mot samhället och min far, en psykos om att jag skulle befria mänskligheten ut ur vårt Romarrike, tillbaka till enheten med naturen. Resultat? Tortyr, så som det så ofta går med rebeller. Påminner om många andra "messiaskandidaters" öde, faktiskt. Men i mitt fall, tortyr genom psykiatrin, på ett sätt som inte syns och märks, eftersom man bekämpar en människas psyke och kropp med kemiska gifter istället för att piska och åsamka synliga skador. Och detta istället för att föra dialog och hjälpa med ömhet och kärlek. Var alltså varsamma, ni potentiella partisaner och rebeller, var inte dumma och akta er för psykiatrin. Håll huvudet kallt! Använd inte terminologin "messias" om ni är jesusliknande anarkistiska rebeller mot det nutida Romarriket, det retar gallfeber på makthavarna, och är ett säkert sätt att hamna i den nutida inkvisitionens klor, alltså i psykiatrins klor. Bättre då att hamna i fängelse, de förstör i alla fall inte ens känsloliv med gifter. Jantelagen råder nämligen här; kom inte här och tro att du liknar Jesus, kom inte här och tro att du är en messias!  Även om ditt liv liknar den mytiske Jesus´ liv hur mycket som helst, prata inte det språket, för inget hatar samhället mer än att förlora sin monopol på Jesusmyten, ja förlora tron på att det är de styrande och kyrkans präster och biskopar som är de sanna messiasarna som liknar Jesus mest av alla. Och de vill också alltid få det till att du utnämner dig till världspresident och Gud själv om du säger att du är en messias, så förvridna tankar har de om messiasskapet *, de har dyrkat Jesus som världspresident och Gud i så många sekler. Och psykiatrikerna är också livrädda för religion och andlighet och allt som kan utmana deras monopol på hur saker och ting ska tolkas för att man ska anses frisk. De har utvecklat ett sådant terrorvälde på detta område, att du måste vara försiktig om du har anspråk på att vara en anarkistisk rebell. Religiösa termer är förbjuden mark här, du får inte anspela på tidigare religiösa rebeller som den mytiske Jesus eller Johannes Döparen, även om ditt liv liknar hans mer än man kan gömma. Särskilt om det rör sig åt vildmanshållet (om ditt liv liknar mycket på Johannes Döparen) ska du vara försiktig, eftersom det nutida Romarriket verkar sky den vilda naturen som pesten (i praktiken, den är besatt av herradöme över den vilda naturen och förslavande och förstörande av densamma), och få saker är det och dess psykiatriska bödlar så förhatligt som en "vildmans-messias". Jag har erfarenhet av detta, och vet om andra vildmän och vildkvinnor som råkat illa ut.

 

* jag tänker på skillnaden mellan den kristna högerns syn på messiasskapet (tänk på vad Jesus skall göra i hans återkomst enligt dem), och Nya Testamentets syn där Jesus sade: "Men så är det in­te hos er. Den som vill va­ra stor bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re, och den som vill va­ra den förs­te bland er skall va­ra de and­ras slav. In­te hel­ler Människo­so­nen har kom­mit för att bli tjänad, ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt. 20:26-28). I mitt ekoteologiska verk "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) kallar jag denna inställning för att härska "underifrån", vilket är något helt annat än att härska "ovanifrån". Den som härskar underifrån går före med gott exempel, "härskar" genom sitt exempel, inte genom våld och makt och poliser. Så har alltid mitt syn på messiasskapet varit, även när jag hade min messiaspsykos. Jag hade aldrig planer på att bli en världsdiktator, som psykiatrin ofta tror om den som tror sig vara messias. Och jag har känslan av att detta är fallet med många andra "messiaskandidater". Det är mer frågan om vem som går före med bäst exempel, inspirerar andra bäst, inte om vem som är "störst", har mest makt och mest status i världslig mening. Därför kan ingen någonsin veta vem som verkligen bär messiasmanteln, den sanna messiasen kommer aldrig att utnämna sig till messias och kung officiellt, precis som Jesus enligt myten aldrig gjorde det på jorden. Men detta är mer religiösa spekulationer, jag är som ateist skeptisk till hela messiasmytologin och till uppfattningen att det finns en enda messias som gömmer sig någonstans bland folkmängden. 

Hej all personal i kyrkorna i Stockholm City och i Ny Gemenskap (en förening som tar hand om hemlösa i Stockholm)!

 

Jag har för flera år sedan i flera år varit hemlös i Stockholm, samt besökt mycket Ny Gemenskaps lokaler, så jag vet lite om denna förening och de hemlösas situation i Stockholm.

 

För många år sedan var Carl-Eric Sahlberg kyrkoherde i St.Clara kyrka, en riktig eldsjäl för de hemlösa. Han ordnade det så att hemlösa fick sova i hans kyrka på vintern, på madrasser på kyrkogolvet. Nu har han gått i pension och flyttat till Afrika, och ingen kyrka är öppen på natten för hemlösa på vintern, så långt jag vet (jag räknar då inte med olika kyrkliga organisationers härbärgen, som nästan alltid är fulla).

 

Uppenbarligen behöver någon ta över Sahlbergs mantel i frågan, men ingen gör det, så långt jag vet. Och enligt min vän, hemlöse Lars Bick, har läget för hemlösa blivit värre under senare år (detta sa han 2016). Jag har en annan gammal hemlös vän som tvingas sova i en kall bil, och har frusit där, p.g.a. för tunn sovsäck. Han hade innerligen behövt en kyrka att sova i, han vågar inte sova på härbärgen av rädsla för att bli bestulen. Han sov i St.Clara kyrka när jag sov där i 2010, så det vågar han.

 

Det är många andra som fryser. Folk har för tunna sovsäckar och härbärgena är fulla. Immigranter och de med missbruksproblematik prioriteras. Lars Bick uttrycker djup besvikelse över socialen för att inte svenska hemlösa utan missbruksproblematik får tillräcklig hjälp.

 

Att folk ska frysa om natten i ett "upplyst" samhälle som Stockholm är bara för jävligt. Det måste mer kamp till här, vänner. Först och främst kyrkorna måste ta sitt ansvar.

 

Jag fick en idé häromdan. Om ingen kyrka vill fortsätta arvet efter Sahlberg, kan inte Ny Gemenskap ta lite efter honom? Jag vet att Ny Gemenskap har ett härbärge, men det är för folk med missbruksproblematik. Det behövs också ett ställe att värma sig på natten för den helt vanlige hemlöse svensken, utan byråkrati. Hur skulle det vara att ha matsalen i Ny Gemenskaps lokaler som nöd-sovsal, i alla fall under de kallaste dagarna under vintern, som nödlösning för de som annars vore bortom all räddning, och som fruktar att få köldskador, såsom min gamle hemlöse vän som bor i en bil gör? Det är bara att städa undan borden om kvällen, och lägga ut madrasser på golvet, precis som Sahlberg gjorde i St.Clara kyrka. Man skulle kunna anställa personal som vakter under natten, antingen volontärer eller så folk betalda med pengar som man samlade in t.ex. genom kyrkorna, eller på annat sätt. Jag skulle gärna anmäla mig som volontär att hjälpa till med en sådan sak. Jag vet inte om det bryter med Ny Gemenskaps regler att göra såhär. Men lite måste vi rucka på våra stela lagar och regler för att förhindra att folk fryser, ja får köldskador och fryser ihjäl, som en hemlös i Nynäshamn gjorde. Att hemlösa inte ska frysa är faktiskt viktigare än att lyda stelbenta och dumma lagar och regler. Lite civil olydnad måste vi tillåta oss ibland, för att lindra människors lidande.

 

Samtidigt som man lät folk värma sig om natten i Ny Gemenskaps lokaler, skulle man också alltid ha ett lager med varma sovsäckar och täcken, och se till att folk hade tillräckligt varma sovsäckar och täcken för att klara sig själva under vintern.

 

En nackdel är förvisso att Ny Gemenskaps lokaler inte är i Stockholm City, utan i Liljeholmen en bit utanför. De hemlösa har inte heller råd att åka dit. Det bästa vore därför att kyrkorna i City tog tag i detta, och öppnade lokaler för hemlösa om natten, inte bara som härbärgen (vilket det förvisso också behövs fler av), utan som nöd-sovsalar för de som har fallit igenom trygghetsnäten och riskerar att frysa om natten om ingen hjälper.

 

Att något sånt här behövs, säger mycket om Stockholms girighet och barbari, att det inte finns några varma ställen att sova om natten om man har en för tunn sovsäck och inte har tillräckligt med pengar för att köpa en varmare på Naturkompaniet. Jag har tidvis nästan bott på McDonalds på grund av detta, vilket lär vara allt svårare idag. Det skulle vara så lätt att ha t.ex. NK-gallerians stora korridor nära Sergels torg öppen om natten för att hemlösa ska kunna sova och värma sig där i ett nödläge, men tydligen är de rikas fina fasad, anständighet och bekvämlighet viktigare än att hemlösa inte ska frysa. Och detta kallar dom "civilisation" och "framsteg"! Det är barbari, det är vad det är. Det skulle de vilda urfolken genast inse, dessa som är tillräckligt stolta för att vägra bygga ett samhälle där vissa tvingas leva i "helvetet", och bli klämd mellan hjulen i ett maskineri som tappat allt sinne för det som verkligen betyder något.

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen

I December och i början av Januari skickade jag och min flickvän Titti Spaltro in diktsamlingar till ett antal olika större förlag, som Bonniers, Norstedts, Ellerströms och Natur och Kultur. Jag skickade in "Det som lever i skymning" och Titti skickade in "Naturens musik", båda diktsamlingarna innehåller mest naturlyrik och ekopoesi. Vi hade i höst skickat in samma diktsamlingar till det lilla alternativförlaget Fri Press (som har givit ut Andreas Björsten, bl.a.), men vi tyckte vi inte förlorar något om vi också skickar in till de stora förlagen, om inte annat så får vi i alla fall våra diktsamlingar lästa av lektörerna. Alltid något, när man är en så litet läst poet som jag.

 

Det här är tredje gången jag skickar in en diktsamling till förlag, tidigare har jag skickat diktsamlingen "Över floden mig" till Bonniers 2006, och diktsamlingen "Yeschua" till bokförlaget H:ströms 2010. Bonniers refuserade mig (detta var en så stor besvikelse att detta är en av orsakerna till att jag skickat så lite till olika förlag genom åren, trots att jag haft mängder av manuskript) och H:ströms svarade inte (de fick "Yeschua" som vackert handskriven minibok, i original, vet inte var den befinner sig nu, den är väl inte i soporna?).

 

Det här är den första gången jag skickar en diktsamling till många olika förlag på samma gång, vilket är klokt om man ska ha en chans att bli utgiven. Och det här är också första gången jag bett vänner läsa diktsamlingen och komma med synpunkter innan jag skickar in den. Och det är första gången jag bara skickar in en samling av mina bästa dikter och sånger genom åren. Om jag inte får ut mina dikter nu på något förlag, får jag det nog aldrig, för det känns som om jag redan har skrivit mina bästa dikter, och att jag aldrig kommer att uppnå samma nivå, bl.a. för att mina jäkla psykmediciner har avtrubbat mitt känsloliv, så att jag inte har samma poetiska känslighet längre, den finkänsliga kreativitet som all poesi härstammar från. Jag tycker att mina finaste dikter skrevs 2006-2007, när jag levde i min kåta och min lilla hydda i Nackareservatet. Det är också från denna tid alla mina sånger härstammar. Även 2010 var ett viktigt år i mitt skapande. Mina nuvarande dikter känns prosaiska i jämförelse med de bästa dikterna som jag skrev 2006-2007, då jag trollade med orden och skapade ett slags eget lyriskt språk, inspirerat av den s.k. "verbismen". Jag kan inte skriva så längre, kan inte trolla och förtäta språket som den gången, inspirationen räcker helt enkelt inte till. Det känns som om mina psykoser var priset jag till sist fick betala för min poetiska känslighet den gången. Som många sagt, så är gränsen mellan konstnärskap/kreativitet och galenskap hårfin (se t.ex. här).

 

Nu är jag däremot bättre på att skriva (relativt) nyktra prosaiska blogginlägg för att förbättra världen. Jag har kommit ner från mitt lyriska elfenbenstorn och står närmare verkligheten nu. Jag ser klarare, tycker jag. Bl.a. p.g.a. min ateism som jag hamnade i för tre år sedan. Och kanske var min ateism en konsekvens av avmattad poetisk kreativitet? Poesi ligger nära religion, faktiskt. Jag säger inte detta för att svärta poesin. Men poesi kan förföra en in i religion, vilket särskilt romantikerna genom tiderna är ett bevis på, många av dem var religiösa (Percy Bysshe Shelley (1792-1822) var ett exempel på en ateistisk romantiker, så det går också!). Jag försöker idag göra en syntes av ateism och romantik, och vad hamnar jag i då? Jo, mest i naturromantik, naturlyrik. Det tycker jag vi har för lite av i vår litteraturhistoria. Om det kan det skrivas så mycket. Naturen och universum är så stora och vackra! Ja, är inte naturen romantisk innerst inne? Vi märker kanske inte av det så mycket, eftersom vi lever i staden. Men förr i tiden var vi mer sammanvävda med naturen, och kanske det är en av orsakerna till att man var mer romantisk förr i tiden, både i poesi och prosa (religionen var en annan faktor).

 

Dock, ateismen, med dess respekt för förnuftet, gör att vi är återhållsamma i vår naturromantik. Man ska inte idealisera naturen för långt. Mina erfarenheter som skogsboende och hemlös har gjort sitt för att ta mig ner på jorden. Jag tror att man idealiserar lätt naturen för mycket om man inte bor i den, utan bor i staden, och börjar längta tillbaka till naturen. Men detta botas lätt genom att man lever ett tag sammanvävd med den. Men stadsborna överlag har lättare för att undervärdera naturen, och det är en reaktion mot detta som den naturromantiskt väckte ofta har, och som driver honom att överidealisera naturen. Men det hela blir som Hegels tes-antites-syntes, man hamnar någonstans mitt emellan undervärdering och överidealisering av naturen om man har en lång erfarenhet på detta område. Det vilda är inte så hemskt som stadsbon ibland tror, men inte heller så underbart som den stadsboende miljökämpen, som väckts till naturromantik, tror. Sanningen finns någonstans mitt emellan, tror jag. Ja, naturen är rätt trevlig när man bara lär sig att leva med den på fredlig väg, utan exploatering och övervåld. Men den är ingen sagobrud direkt, utan snart går förälskelsen över (så hände det mig, jag blev förälskad i naturen under min studietid i Åbo 2004-2006, och flyttade sedan till skogs, men sakta mattades förälskelsen av), och man ser att det även finns myggor och fästingar, som gör sitt för att avbalansera naturromantiken. Detta realiseras oftast av den som är nära sammanvävd med naturen, naturromantikern i staden kan fortsätta överidealisera naturen hela livet, i värsta fall.

 

Men naturen är det vackraste vi har, och det är rätt mycket.  

Jag saknar så urfolkens livsstil att all kultur i världen inte kan trösta mig eller ersätta detta. Sån kultur känns mer som vitkalkade gravar eller smink för att få mig att stå ut med eländet. Jag är som det lilla barnet som fråntagits sin mamma, och som bara kan tröstas av sin verklige mamma, inte av styvmödrar. Kulturen är den sanna och ultimata styvmodern. Den ger oss inte sann tröst, bara skenbar, illusionär tröst. 

Inatt drömde jag att jag blev tvångsvårdad igen på psykiatrisk avdelning i Åbo, på ett ställe jag aldrig varit förut. Läkaren sade att jag måste vara där i princip hela livet (50 år). Det var en trevlig avdelning, särskilt psykvårdspersonalen var mycket  trevlig och gullig, som gjorde att jag trivdes. Det gjorde inte så mycket att jag måste vara där hela livet. Jag fick också rätt sköna mediciner, som gjorde mig mycket trött. Jag sov mest. Mina kusiner Jaron, Kimmo och Edvin Larsen var också patienter på samma avdelning. De märkte mig inte, vi hälsade inte på varann.