för naturens skull

Jag känner mig maktlös inför hotet från klimatförändringarna och oljetoppen. Jag tycker att jag gör allt för lite. Men jag kan inte göra mer. Jag gör redan allt jag kan. Bildar mig i sakerna, är volontär inom Greenpeace, bloggar jämt och ständigt om sakerna.

 

Orsaken till att jag känner mig så maktlös, är kanske att jag ligger på bottnet av samhället. Jag har nästan inget inflytande här i världen. Har nästan ingen inkomst (840 kronor i månaden), är halvt hemlös, anses mentalsjuk, har nästan inga läsare av min blogg (5-10 besökare i genomsnitt varje dag).

 

Jag skulle önska att jag hade en mer uppsatt position i samhället, så jag kunde ha större påverkan på världen till det bättre. Men den vägen är nästan helt igenbommad för mig p.g.a. min psykiatriska diagnos "schizofreni", och min funktionsnedsättning p.g.a. hjärnskador av de giftiga medicinerna jag ätit i många år, från och till.

 

Jag gör dock det jag kan, och det är bl.a. att jag fortbildar mig. Jag går vuxengymnasiet på Komvux på ABF-huset, i hopp om att komma in på Stockholms Universitet när jag är klar, och läsa naturgeografi, och kanske eventuellt komma in på Stockholms Resilience Centre. Jag tror att kunskap är makt.

 

Jag har också planer på att trycka några av mina skrifter, och sprida mitt budskap således. Om inte jag får något förlag på kroken, kanske bekostar jag dem själv.

 

Jag har också planer på att tillsammans med Titti vistas på somrarna på Suderbyns ekoby, för att vara med och odla och lära mig permakultur och stötta deras projekt, för att göra mer skillnad i denna världen. I Stockholm är det svårt att odla. Man kan visserligen hyra en kolonilott, men jag har knappt råd med det.

 

Jag har dock planterat ett litet plommonträd i en lövskogsdunge i Nackareservatet. Det är mitt enda barn hittills, och jag vårdar det som ett sådant. Skulle gärna plantera en massa fruktträd om jag bara hade haft pengarna. Ja, vara med och bygga skogsträdgårdar.

 

Men min maktlöshetskänsla får mig att känna mig dålig och värdelös. Det är ett hårt slag för min självkänsla. Som att det inte spelar så stor roll om jag lever eller är död. Jag är faktiskt inte så rädd för döden p.g.a. bl.a. detta. Och det gör det inte bättre att jag kommer från en religiös bakgrund med en otrolig prestationspress för att man ska kunna komma till "himlen" och undvika "helvetet". I mina föräldrars sekt krävs det nästan att man sliter i sitt anletes svett varje dag för att förtjäna himmelsbiljetten.

 

Jag sliter inte överhuvudtaget. Studierna går som en lek. Likaså allt jag gör för miljön, bloggandet, vandrandet, läsningen av relevant litteratur osv.

 

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte sliter, delvis p.g.a. min religiösa uppfostran. Böcker och läsning är mitt livs element, och det får jag syssla med på heltid. För mina föräldrar är inte det något riktigt arbete. Det är latmanssysslor.

 

Jag fortsätter dock att bilda mig, i förhoppningen om att jag kanske kommer att behöva det i avlägsen framtid, för någon viktig uppgift som verkligen kommer att göra skillnad i den här världen. Tillräcklig kunskap kan då vara helt avgörande för att lyckas. Kunskap kan aldrig vara dåligt, även om det även sägs att för mycket av den kan vara farlig. Men atombomben utvecklades inte p.g.a. för mycket kunskap, utan snarare p.g.a. fackidioti och brist på allmänbildning och visdom. Kunskap är en viktig ingrediens i visdomen, och då menar jag inte fackidiotin, utan den syntetiska, breda bildningen, som har helhetsöversikten och kan göra rätta beslut p.g.a. att man har den intuitiva överblicken. Tänk hur mycket bättre världen skulle vara om politikerna i vår tid eller tidigare haft lite mer kunskap om miljö- och energifrågor! Eller om överbefolkningsproblemet! Kunskap och visdom skulle kunna ha räddat vår värld från den situation vi är i idag. Nu kan den inte längre räddas, utan nu måste vi försöka landa mjukt i Kollapsen. Kanske det behövs kunskap för det också. I såfall är det det jag siktar på, att göra skillnad i denna fråga. Att lindra världens lidanden i Kollapsen.

 

Och eftersom jag själv tror så på kunskap, så jobbar jag också för att sprida kunskap med mina bloggar och skrifter. Ett folkbildningsarbete, alltså.