för naturens skull

Om spiritisterna har rätt, svävar det just nu en massa osynlig varelser kring dig, där ute i den "objektiva" verkligheten, och att ha en syn är att ens andliga ögon öppnas för en stund och man får syn på dem. 

 

Men varför har då aldrig någon lyckats fotografera eller filma dem på övertygande sätt, även om spiritisterna hävdar att andarna kan materialisera sig, och t.ex. producera "ektoplasma", en sorts andlig materia?

 

Svaret är att det hela måste vara mer mysteriöst än att varelserna finns "där ute" (det senare är liksom mot intuitionen, det känns konstigt på nåt sätt). Jag har själv tidigare på bloggen lagt fram en förklaringsmodell, genom att anta att atomerna och cellerna har en andevärld, som vi ympas in i i våra andevärldsupplevelser. Varje atom och cell i vår omgivning har en andlig sida, precis som vi, och när dessa förenas och kommunicerar med varann, uppstår ett "kosmiskt medvetande", en "andevärld" som inte är "där ute", utan vi tar in omgivningens andevärld i oss, vi går inte ut i den rent "objektivt", så att vi skulle sväva ut i en parallellverklighet. Således utgör alla de Stockholmska atomernas andliga sida ett andligt Stockholm (andeskådaren Emanuel Swedenborg lär ha besökt ett sådant), och om vi ser vår avdöde farfar i en syn, medan vi vandrar på Stockholms gator, finns han inte "där ute" i luften, utan han är antagligen någon mikrovarelse i sin grav, som genom det kosmiska medvetandet vill träffa dig, och visar sig i en skepnad som du kan känna igen. 

 

Visioner är således subjektiva hallucinationer, men inte enbart detta, utan de kan kommunicera med andra levande medvetanden, vare sig det är atomer, celler, växter eller människor, precis som telepati också är möjligt på liknande sätt. 

 

Detta är alltså en tredje väg, en mellanväg mellan spiritisternas grova, vulgära andetro, och de naturalistiska ateisternas lika grova och vulgära förnekande av allt de inte kan se och fotografera. 

 

Om det inte hade varit för att jag tror att vi lever vidare i mikrolivet, i det fysiska, hade jag måsta tillgripa antingen spiritisternas andetro eller naturalist-ateisternas förnekande, men min mikrolivsfilosofi öppnar upp en tredje väg (hur ofta finns inte sanningen nånstans mitt emellan två extrema åsiktspoler!), som är mera sublim och mysteriös. Något fjärde alternativ kan jag dock inte komma på som förklaring till visioner och syner. 

Jag har skrivit tidigare (här) att cellerna bildar första himlen, civilisationshimlen, och dess änglar. Den himmel där det finns städer och "andefabriker". Kan detta förklara varför kroppscellen påminner om en fabrik, om än i mikroskopisk miniatyr? Cellen är det närmaste till teknologi som vi har i vår kropp. 

Andevärlden fungerar ungefär som vårt medvetande fungerar nu: Vi har hela kosmos i vårt medvetande, genom att vi tänker på det. Vi behöver inte byta plats och förflytta oss i rummet för att förflytta oss i kosmos i vårt medvetande, vi förflyttar oss enbart i tanken och känslan. Det är detta det "kosmiska medvetandet" handlar om, som jag skrev om här, och det är denna andevärld atomen har, och som gör att den kan vara så levande och paradisisk mitt i sin synbara orörlighet. Ja, hos den är andevärlden starkast och klarast just p.g.a. att den är mest orörlig av allt skapat. Det är nämligen ofta så att ju mer orörligt det yttre livet är, desto mer rörligt och levande är det inre livet, för att kompensera för den inre orörligheten, särskilt om detta inte är tvunget. Våra nattliga drömmar är exempel på detta. 1600-talspoeten Lars Wivallius skrev sina bästa dikter i fängelset, det var där inspirationen var starkast. Jag tror John Bunyan (som skrev "Kristens resa", som anses vara världens mest sålda utombibliska bok någonsin, i fängelset) och Johannes av Korset (som skrev "Själens dunkla natt" och "Andlig sång" i fängelset) kan vittna om något liknande, och jag också, i min fängelsevistelse i Serbien 2010.

 

Låt mig ta en bild på det kosmiska medvetandet: Parabolantennen eller den internetuppkopplade datorn kan vara svaga skuggor av atomens förmåga att ta in resten av kosmos i sig, förenas med resten av kosmos i ett kosmiskt medvetande. Atomkärnan är en andlig sol, som är ett mikrokosmos av "Gud", är "Gud i oss", där atomkärnornas kosmiska community är den makrokosmiske "Guden". Jag leker med tanken att vissa människors andevärldsupplevelser tar delvis plats inuti den atom som är deras väsens kärna, och att atomkärnan är den andlige solen i deras andevärld, lite som i denna bild. Sedan kan de ta in andras andevärldar lite som en parabolantenn eller som en dator. Är "tunneln" i nära döden-upplevelsen en färd inåt istället för utåt? Till mindre istället för större? Och är "ljuset i slutet av tunneln" atomkärnans andliga sol? 

 

"Eminent physicist, David Bohm, viewed all matter as "condensed" or "frozen light." Physicist Stephen Hawking once stated ,"When you break subatomic particles down to their most elemental level, you are left with nothing but pure light." (Kevin Williams på denna sida)

En helig läsupplevelse i mitt liv, som jag aldrig ska glömma, är den kanadensiske 1800-talspsykiatrikern Richard M. Buckes beskrivning av sin mystika upplevelse 1872 av "kosmiskt medvetande". Den tröstade mig djupt, och betydde mycket för min tro på universalismen, apokatastasis, eller läran om allas slutliga frälsning,. Denna upplevelse kändes så sann, så sann! När jag läser den idag, rimmar den väl med min mikrolivsfilosofi, ja ger den rikligt med näring! Den är en av de vackraste mystika upplevelser jag känner till. Här kommer den, ett utdrag från boken "Cosmic Consciousness" från 1901 (den kan läsas här, gratis):

 

 

 

Bucke räknade också upp bland upplevelsens karakteristika, 

• loss of a fear of death
• loss of a sense of sin

 

Var det en glimt av atomernas kosmiska andevärldscommunity som Bucke fick här? Anmärkas kan också att många som haft nära döden-upplevelser vittnar att de mist fruktan för döden, se denna artikel. 

 

 

Man kan också fråga sig om det kosmiska medvetandet har något att göra med psykiatrikern C.G. Jungs "kollektiva omedvetna" med alla dess arketyper. Ty andevärldsupplevelser är fulla av arketyper! Det finns nog förbindelser här, även om dessa två inte är samma sak. 

Min mikrolivsfilosofis kärna är detta: Tillvaron har till synes "övenaturliga" och "paranormala" aspekter, och antingen härstammar dessa från en objektiv andevärld "där ute", över naturen, eller så härstammar dessa från naturen själv, från naturens inre liv. Jag lutar mot det senare, och min mikrolivsfilosofi är ett försök att göra mening av det senare, ge det en förklaring. Att jag har valt atomen och mikrolivet till andevärldens främste aktörer, är p.g.a. att det inte finns så mycket annat i naturen som skulle kunna fungera som bärare av andevärlden. 

Har andevärlden tre klarhetsgrader, grovt indelat?:

 

1) Alla varelsernas drömvärldar i de nattliga drömmarna.

 

2) De större varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor.

 

3) De mikroskopiska varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor. 

 

Lika mycket klarare som andevärld 2 är över 1, är 3 över 2. 

 

Dessa tre representerar sfärer av inre klarhet, och vi har alla tre inom oss. Ju dunklare andevärld, desto vanligare är upplevelsen av den, bland människor. Nattliga drömmar är bara fantasi, de större varelserna andevärld i visioner och astralresor är en blandning av fantasi och verklighet, och de mikroskopiska varelsernas andevärld i visioner och astralresor är bara verklighet, dvs. allt är naket och icke-symboliskt, icke-teatraliskt och direkt, utan fasader. Det är den makrokosmiska motsvarigheten till hjärnans medvetande, och precis som hjärnans medvetande är orienterat i verklighet, är dess makrokosmiska motsvarighet det också. Människans andevärld är ett dunkelt besök i detta kosmiska medvetande, och detta kan också kallas "Gud", och är atomernas kosmiska community. Den finns inte "där ute", utan man reser i detta medvetande i sitt inre, genom att byta tillstånd, precis som Swedenborg lärde.

 

På frågan "Vart går själen när kroppen dör?" svarade Jacob Böhme: "Den behöver inte gå någonstans." (Citatet hittat i Aldous Huxleys bok "Den oförgängliga filosofin" (1952)) (Jag tror det är hämtat från Böhmes skrift "Of heaven and hell")

Atomerna bildar gruppsjäl och skapar molekylen. Molekylerna bildar gruppsjäl och skapar cellen. Cellerna bildar gruppsjäl och skapar kroppsorganet, t.ex. hjärnan. Kroppsorganen bildar gruppsjäl och skapar kroppen. 

 

Det går vidare också: Kropparna bildar gruppsjäl och skapar familjen. Familjerna bildar gruppsjäl och skapar flocken, stammen, byn eller samhället. 

 

Som ni ser, är gruppsjälen, communityn, helt central i alla dessa "stadier".

 

Ju större enheter, desto lösare är de sammanbundna. Ju mindre enheter/varelser, desto starkare kärlek, desto starkare "kärlekslim" mellan dem.  

Mim mikrolivsfilosofi om att atomen är gudomens innersta, påminner på något sätt lite om den tysk-amerikanske teologen Paul Tillichs (1886-1965) gudsbild. Han kallade Gud för "the ground of Being", vilket atomerna ju är. Liknande uttryckssätt, Gud som "all tillvaros Grund", finns hos österländska mystiker och teologer, särskilt hos de som lutar åt panteismen. 

Jag famlar i mörkret med min mikrolivsfilosofi, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel. 

Min mikrolivsfilosofi förklarar en hel del, har jag märkt, särskilt det s.k. "paranormala", men följande saker har jag svårt att få att passa med min teori, och gör att jag tvivlar:

 

1) Det är för stort hopp mellan människa och atom för att vi skulle kunna bli atomer efter döden. 

 

Denna invändning kan bemötas genom att atomen inte är mindre levande och intelligent än vi, snarare mer, eftersom den varit med och skapat hjärnan och medvetandet. Vår kropp, resten av den förutom vår innersta kärna som atom, fungerar istället som en sordin för atomens intelligens och liv. Det förklarar varför det verkar vara så att ju mindre livet är, desto mer spirituellt och levande verkar det vara, särskilt dess förmåga till att svärma och bilda gruppsjälar - något av paradisets innersta väsen, och där det behövs verklig intelligens, ty det är det svåraste. Ja, vad är mer paradisiskt och levande och intelligent än förmågan till community och samarbete? Denna förmåga når sin absoluta klimax i hjärnans celler och atomer. 

 

2) Varför har jag inte lyckats hitta min mikrolivsförklaring av andevärlden hos någon tidigare andeskådare, astralresenär eller nära döden-upplevelse-upplevare? Borde inte nån ängel eller ande ha uppenbarat detta för oss?

 

Denna andra invändning kan bemötas genom att den mänskliga andevärlden är oerhört dunkel och symbolisk-teatralisk, mest av alla varelsers andevärldar. Ju mindre varelse, desto klarare och mer verklighetstrogen andevärld, och atomernas andevärld är bara verklighet. Denna atomernas andevärld kommer in i den mänskliga på ett dunkelt sätt, ungefär som telepati. Men den klär alltid ut sig, och samspelar med människans fantasi, för att vi ska kunna uppfatta den. Eftersom den mänskliga andevärlden är så dunkel och symbolisk, är den en blandning av fantasi och verklighet, dock mest fantasi. Detta förklarar varför vi får så lite verifierbar information från den mänskliga andevärlden som inte den mänskliga upplevaren visste redan, däribland att andevärlden uppstår ur atomerna och att vi blir atomer efter döden. Detta kanske är information från de innersta himlarna, atomernas himlar, inte de mänskliga himlarna *. De flesta änglar och andar, däribland anhörigas, verkar vara förklädda, dunkla atomer, molekyler och celler, och varelser uppbyggda av minnen och delar av vårt undermedvetna. Och när människorna på jorden nån sällan gång ibland för besök av verkliga anhöriga, hinner dessa bara säga det viktigaste, så svårt är det med kommunikationen. 

 

3) Om själen skadas av hjärnskador, t.ex. Alzheimers, skulle man inte tro då att själen utplånas helt av att hjärnan dör? Är det inte bara en gradskillnad här?

 

Denna tredje invändning kan bemötas genom att om kroppen är själens, eller den atoms som är personlighetens innersta kärna, sordin, är sjukdomar som förorening och tilltäppning av sordinen, sordin i sordinen, dubbel sordin. Ja, fördunklas inte själen av svåra fysiska och psykiska plågor? Vi har svår att tänka klart och känna oss ett med vår själ och kropp, kroppen är ett hinder, den lyder inte längre vår vilja, smärtan är grus i maskineriet. Dör kroppen, tas sordinen bort från själen, så att den kan flöda fritt, istället för att förintas. Dock, ju mindre varelse, desto mindre sordineffekt har kroppen. Atomen har ingen sordin alls, utan där är kropp och själ helt ett. Det är också denna egenskap som gör att den har så lätt för att bilda starka gruppsjälar med andra atomer. När själen ligger öppen och ren, binder den lättare till andra själar. Tuffa killar bildar inga bra gruppsjälar, så att säga. 

 

Kroppen som själens sordin rimmar för övrigt väl med vissa gnostiska föreställningar om att själen genom kroppen "lagts i materiens bojor". Jag kan bara inte tro att någon verklig demiurg gjort detta, utan det var nog ett äventyr som vi alla var med på i skapelsens morgon. Men att tro på Jahve förslavar oss och fjättrar oss i kroppen när vi tar honom bokstavligen, som en gubbe, det blir som en ytterligare sordin. Var det detta gnostikerna menade, symboliskt, med sitt tal om demiurgen? Jag vet inte tillräckligt om detta. Men Gamla Testamentets gud liknar i sanning demiurgen. 

 

Djuren är så fria och lätta i själen eftersom de varken har kungar, presidenter eller gammaltestamentliga gudar.

 

I ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser är det som om själens sordin löses för ett tag, litegrann, och får flöda friare. Vi kan bara drömma om hur det blir när den löses helt och hållet. Ljuvligt blir det nog. Frihet och stor kärlek. Andevärlden verkar vara vårt rätta hem. Och den finns i naturen, i enhet med naturen, verkligheten, inte lösryckt från den i en egen värld, såsom de kristnas andevärld ofta ter sig.  

 

 

* visserligen har den mänskliga andevärlden tre himlar, där den innersta befolkas av atomernas änglar, men även denna innersta mänskliga himlen är mycket mer symbolisk än atomernas egen andevärld, den vi stiger in i då vi själva blir atomer. Detta är lite svårt att reda ut logiskt. Vad jag menar är att det är skillnad mellan att vara som människa i tredje himlen, den innersta himlen, befolkad av atomänglar, och att själv vara en sådan där atomängel. Och vi kanske måste vara en atomängel för att verkligen kunna förstå andevärldens uppbyggnad, ty hur andevärlden skapas liknar på hur medvetandet skapas i hjärnan (som jag sagt tidigare, medvetandet i en varelse är en mikroandevärld, medan atomernas kosmiska community är makroandevärlden, och dessa har mer gemensamt än vi anar). Annars blir det bara gissningar och dunkla spekulationer, över vårt förstånd. Det är väl därför vi har så lite informaton om det. Själv famlar jag i mörkret, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel. 

 

Varför pratar de kristna fundamentalisterna så mycket om att kriga mot demoner och satan och förneka sig själv och döda sitt "kött" (därmed menas den "syndiga naturen"). Vårt innersta inre är ju gott, härstammar från naturens paradis! Man behöver därför inte förneka sig själv, utan istället släppa fram sitt innersta och bli verkligen sig själv. Men är det detta innersta själv som de kristna fundamentalisterna räds, och som de försöker döda och förneka och kriga mot hela tiden? För att det påminner för mycket om djuren, som de anser som något "lågt" och nästan snuskigt, något underlägset människan, som är "skapelsens krona" enligt dem?

 

Är kanske alla tvivlande tankar som uppstiger ur vår hjärnas intelligenta atomer och celler, demoner och satan och köttet för de kristna fundamentalisterna? De har ju byggt sig en tankeborg som står där, färdig, till synes perfekt. Nåde den atom eller cell eller människa som vågar störa denna borg.

 

Då de kristna fundamentalisterna håller naturen, djuren och tredje världen i slaveri och fångenskap, genom domesticering och kolonialism, är det väl inte så konstigt att de håller sitt inre också i slaveri och fångenskap, och räds allt som hotar deras maktställning som herre och gud. De sätter munkavle på atomerna och cellerna. Dessa får snällt lyda dem och tjäna deras tankeborg, vilket de också gör, motvilligt.  

 

Den som återknutit sina band till naturen, är ett med sig själv, och krigar inte längre mot sitt inre. Det har jag fått erfara, jag slutade kriga och döda "köttet" när jag gick ut ur Smiths Vänner, och jag har inte blivit ond av det. Jag gör fortfarande fel, men jag är ett med mitt innersta, och med mina atomer och celler, ordet är fritt i den församling jag bildar med dem i mitt inre. 

 

 

(fortsättning av mina teosofiskt-mystiska gisnings-spekulationer och tankelekar)

 

Förklaringen till att man gjort vissa sanna observationer i ut-ur-kroppen-upplevelser som inte kan förklaras med vanlig vetenskap, kan vara att varje atom i rummet har en innersida, en själslig sida, och alla dessa atomers inre världar är sammanlänkade till ett helt, till att skapa en andlig parallellversion av rummet, som inte är "där ute", utan inom varje atom, precis som vi har våra tankar inom oss, och att det är denna drömversion av rummet, denna fantasiversion av rummet, som astralresenärer går in i i ut-ur-kroppen-upplevelsen, genom att få information om omvärlden genom atomernas drömvärld. Detta kan förklara t.ex. att Emanuel Swedenborg besökte det andliga Stockholm i sina visioner, en parallellversion av Stockholm, men han kunde inte se in i det fysiska Stockholm från det andliga Stockholm, vittnar han *, och det säger mycket om vad det var han upplevde: en drömvärld, inte det riktiga Stockholm. Men att varje atom i rummet ger en andeversion av sig själv till oss, gör att alla atomerna i rummet ger oss ett slags "simulation" av rummet, en själslig version av rummet. Att andevärlden är en simulation bekräftas av den nutide andeskådaren Michael Raduga, som förtjänar mer uppmärksamhet, och som kommit fram till detta genom mycken experimentation. 

 

Om masshallucinationer verkligen förekommit (vilket t.ex. psykiatrikern, filosofen och psykologen Raymond Moody påstår), och det är sant att andevärlden är simulerad, då har jag bara kvar min teori om atomens andevärld, sammanlänkad med alla andra atomernas andevärldar, som möjlig förklaring till dessa masshallucinationer, ty atomerna kan ju kommunicera samma sak till flera människor samtidigt, ifall de är medvetna, intelligenta och sammanlänkade i en "andevärld". Telepatin kan också förklaras med atomernas andevärld, likaså bönesvar och "andeutgjutelser" i religiösa väckelser. Ingen personlig Gud behövs i detta scenario, ej heller något traditionellt "övernaturligt" eller "paranormalt" (tänkt som en övernaturlig värld "där ute"), ty alla atomer är sammanlänkade vare sig vi tror på deras andevärld eller ej, och atomernas gemensamma andevärld är inte märkvärdigare än vår egen kropps gemensamma andevärld, kallad "medvetandet", frukten av atomernas gemensamma andevärld i vår kropp. Vår kropps andevärld är ett andevärlds-mikrokosmos, atomernas kosmiska andevärld är ett andevärlds-makrokosmos. Och det är i den senare vi går in i efter döden, dock passerande cellernas och molekylernas andevärldar. 

 

 

* och den andlige parallellversionen av rummet avviker alltid något från den fysiska modellen, precis som våra fantasibilder av verkligheten aldrig är helt exakta kopior av något. Detta bekräftas av parapsykologen Susan Blackmore, i en av hennes ut-ur-kroppen-upplevelser. 

Min mikrolivsfilosofi om att mikrolivet är gudomligt och har nästan (till synes) paranormala förmågor, har gett mig tillbaka min tro på bönesvar. Jag tror att atomerna, molekylerna och cellerna är engagerade i alla bönesvar, de hör våra böner och svarar efter bästa förmåga. Om inte det finns någon andevärld och Gud "där ute" (jag är ännu ateist), måste bönesvaren engagera mikrolivet istället, för det är där allt sker. 

 

Läkevetenskapens otroliga helandeteknologi är bara en blek skugga av mikrolivets helande förmågor. Och internet är bara en svag skugga av kommunikationen mellan mikrolivets varelser, som förklarar många bönesvar. 

 

Men jag klarar inte att be själv, eftersom jag inte vet hur man ber till atomer och celler. Jag suckar istället till Jesus när det är riktig fara på färde (till den Jesus som bor inom mig och i allt), och ber om förbön. Jag har kommit så långt bort från det rituella livet, och så djupt in i spontaniteten att jag inte klarar att be så som de kristna, i kammaren och på bönemötet. Men att be om förbön är också ett sätt att be. 

 

Det finns en hel litteratur om bönesvar, om otroliga bönesvar som inte går att bortförklara som vanlig sannolikhet. En sån bok som jag läser lite i är "Upplevelser i bönens värld" på K.Neltons förlag1934, översatt från engelskan. 

 

Helandemirakel är också spännande att forska i, jag har läst lite på sistone om William Branhams  helandemirakel, svåra att bortförklara. Helt klart är verkligheten långt mer mirakulös än läkevetenskapen och ateismen vill erkänna. Och "miraklen" behöver inte vara övernaturliga, utan kan ingå i naturens egen gudomlighet. Ja, jag tror fortfarande inte på det övernaturliga, andevärlden finns inte utanför oss, utan inuti oss, Guds rike finns inuti oss, som Jesus sa (Luk. 17:21).

Om atomen är som ett mikrosolsystem där atomkärnan är solen och elektronerna planeterna, som den danske mystikern Martinus Thomsen trodde, och även fysikern Ernest Rutherford, "atomfysikens fader", och om denna mikrosol bär på ett andligt väsen, en ljusvarelse som lyser av kärlek, då kan det förklara en hel del. Är det detta ljus som är Thomas Kellys och kväkarnas "inre ljus"? Guds ljus? Är det detta ljus många möter i sina nära döden-upplevelser? Är det detta ljus som andevärldens ljusvarelser är byggda av, inte minst i den innersta himlen, de som atomerna skapar? Andeskådaren Sadhu Sundar Singh rapporterade en gång att hans andekropp i andevärlden var gjord av ljus (betänk även Kristi ord att "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike, Matt. 13:43). Enligt min filosofi är människans innersta kärna en atom, och atomen bär på en ljusvarelse, om jag har rätt ovan. Är det detta inre ljus som gör att Johannes i Uppenbarelseboken kunde säga att "Och staden behöver varken sol eller måne, för Guds härlighet strålar över den, och Lammet är dess ljus." (Upp. 21:23). Atomsolen är Kristus i atomen. 

 

Swedenborg talar mycket om den andliga solen, och den finns i himmelens mitt, och allt kretsar kring den, den upplyser hela himlen. Precis som atomkärnans sol finns i vår egen inre himmels mitt, i vår andes kärna. När denna vår egen mitt förenas med alla andras mitt, då uppstår "Gud", "Guds andliga sol". 

Ockultisterna pratar ofta om andevärldsupplevelser som "astral projektion". Termen som sådan verkar innebära att vi projicerar ut en andevärld i vår fantasi, och går in i den (fast så skulle inte ockultisterna vanligtvis säga). Jag tror detta begrepp är mycket betecknande. I andevärldsupplevelserna är vårt medvetande som en projektor, och verkligheten omkring som filmduken. 

 

Vad är det vi projicerar? Jo, det vi har inom oss, förstås. Tankar, minnen, fantasier och känslor. Men vad är änglarna i dessa projektioner? Har vi dom också inom oss, i vårt psyke? Ja, jag tror det. Dom är inte "där ute". Ingen har någonsin kunnat ta ett foto av en ängel, och det säger mycket. Hade dom varit "där ute", hade de nog gett intervjuer på youtube för länge sen. Och att alla har sin egen andevärld, helt unik för dem, som ofta inte verkar vara samma andevärld som andras, där den ena kan tro på reinkarnation men den andra inte, osv., säger också mycket. Jag har forskat mycket i detta, och lagt fram mina resultat i  boken "Varför jag inte tror på Gud. Samt Varför jag tror Swedenborg hallucinerade (2017)". 

 

Jag har haft många s.k. "övernaturliga" upplevelser, av både healing och visioner. Den viktigaste var min änglavision i Helsingfors sommaren 2012, när jag rökte cannabis. Jag har skrivit om den i min roman "Skogsfolket i Nackareservatet, del 1: Broder Tikka" (2018), se stycke 44 lite ut i texten. Myriader av änglar uppenbarade sig för mig, snett uppåt, på lång avstånd. Jag såg inte dem tydligt, utan kände dem mest. De var dimmiga, omslutna av ljus. Och när jag tänker på upplevelsen nu, så tycker jag verkligen att det var som om jag projicerade dem utåt, som om de bodde i mig, fanns inom mig. Vi samtalade hela natten (jag rökte på kvällen) på telepatisk väg, och jag frågade dem ut om det viktigaste jag funderat på. Jag fick klara svar, som jag än idag kommer ihåg, och det var förnuftiga svar, som håller inför förnuftets prövning än idag, som den ateistiska filosof jag är. 

 

Jag upplevde spontant den gången att det var den innersta himlens änglar, tredje himlens änglar, jag mötte då, och det tror jag än idag. Tredje himlen är ju i dag i mitt tänkande atomernas himmel, och det känns rätt att tänka att de änglarna jag träffade var atomer, ty de var som små barn och älvor i sitt väsen, och de var ljusvarelser (Den danske mystikern Martinus Thomsen  (1890-1981) menade att atomkärnan var som en sol med elektronerna kretsande kring det som planeter). Det passar med att det var myriader av änglar, oräkneliga, ty atomerna i hjärnan är oräkneliga (i en hjärncell finns 100 trillioner atomer, och i en hjärna finns det 65 miljarder celler) . Och att de alla sade samma sak och verkade finnas i något slags enhetsmedvetande, i en gruppsjäl, passar också in på atomerna. De är så sammansmälta i hjärnan att de lyckas skapa ett enda stort medvetande, människans medvetande, av sitt magiska samarbete. 

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")

 

Se förklaring av vad en kerub är, här. 

 

Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.

 

Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 

 

Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 

 

Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).

 

Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)

 

Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här. 

 

Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

(det följande är bara tankediktning: fria spekulationer, gissningar och famlande försök att göra mening av andevärlden)

 

Skulle en möjlig förklaring till Bibelns och Emanuel Swedenborgs tre himlar vara, att cellerna i hjärnan ger upphov till änglarna i den yttersta, den första himlen, det är de varelser som ofta visar sig för religionens fundamentalister, och bygger "Förgårdskyrkan", den största och mest synliga kyrkan, representerad av förgården i det judiska Tabernaklet, det är de enbart "frälsta", de som är i början av sin andliga resa, dvs. största delen av religionens utövare. Molekylerna (t.ex. proteinerna i vår hjärna är molekyler) i hjärnan ger upphov till änglarna i den andra himlen, den mellersta, det är de varelser som ofta visar sig för de religiösa mystikerna och helgonen, de som går djupare i helgelsen, och de bygger "Helgedomskyrkan", eller "Det Heligas kyrka", symboliserad av det rum som kallas "Det Heliga" i Tabernaklets tält. Atomerna i hjärnan, de minsta och innersta beståndsdelarna, ger upphov till änglarna i den tredje himlen, den innersta, och dessa änglar är i Swedenborgs visioner som små nakna barn till väsendet och utseendet, det är de varelser som ofta visar sig för naturbarnshelgonen och naturbarnen överlag, samt barnen, djuren och växterna. De bygger "Det Allraheligastes kyrka", den mest osynliga och försmådda kyrkan, symboliserad av det som kallas Det Allraheligaste, det innersta rummet i Tabernaklet. De är inte sällan som naturväsen, som t.ex. älvor, troll, skogsrån, näcken, najader, nymfer, kentaurer, tomtar och vättar. De har mycket mera sinnlighet och lekfullhet än de andra himlarnas änglar. Alla tre himlarnas änglar behövs i frälsningen och helgelsen, de är alla rena, oskyldiga och paradisiska, men står inte alla lika nära det gudomliga, det innersta paradiset, atomerna, som är vårt urhem, Eden, tillvarons A och O, början och slut. I dem bor gudomen, precis som hen bodde i Det Allraheligaste över förbundsarken enligt myten. 

 

Och vem bor i helvetena då? Det är vi civiliserade som bor där, vårt undermedvetnas mörka sidor kommer upp där, och helvetena försvinner i samma grad som vi blir lika varelserna i vår hjärnas mikroliv, dvs. blir ett med vår egen natur, vår aplika ur-Adamsnatur. Då försvinner också all tro på evig fördömelse som dagg för solen. 

 

De tre himlarna kan också kategoriseras så:

 

1) Första himlen - civilisationshimlen, den civiliserade himlen, stadshimlen. 

 

2) Andra himlen - trädgårdshimlen, bondeidyllhimlen, landsbygdshimlen, parkhimlen.

 

3) Tredje himlen - vildmarkshimlen, urfolkshimlen, sagoskogen, Eden. 

 

I den första himlen bygger de "frälsta" kyrkor och församlingar i städer (att dessa kyrkor och församlingar är små "himlar" har jag fått erfara i min moderförsamling "Smiths Vänner"). I den andra himlen bygger "helgonen" kloster och ekobyar på landsbygden (kloster är som religiösa ekobyar, dom har ofta stora trädgårdar på landsbygden). I den tredje himlen bygger "naturbarnen" små urfolksstammar i skogarna, som lever som våra yttersta förfäder och djuren. Alla dessa himlar finns redan här på jorden, inte bara i andevärlden. Men akta dig för att ta besök i den första himlen (vare sig på jorden eller i andevärlden), som är de vanligaste i böcker, som den yttersta sanningen om Gud och andevärlden. Denna himmel har tyvärr också ett mycket hemskt helvete hos de civiliserade, som säger något om de civiliserades inre mörker och förorenade fantasi. Andra himlen har skärselden, ett långt mer hoppfullt lidande. Tredje himlen har varken helvete eller skärseld. Små barn och djur har inget sånt, ty de undervisas av tredje himlen.

 

Jesusgestalten är också olika i de olika himlarna. I den första är han en historisk person, en individ. I den andra är han "Kristus i oss". I den tredje är han "Kristus i allt", "Kristus i Naturen", "Kristus i atomen". Och då behövs han inte längre som historisk person, utan han uppgår i det mytiskt-arketypiska. Något liknande sker med gudsbilden, i första himlen är han som en människa, och blir mindre och mindre antropomorfistiskt (betyder att projicera mänskliga egenskaper på Gud) uppfattad, ju närmare man kommer Eden, tredje himlen. 

 

I dödsprocessen reser själen in i paradiset (det är betecknande att vi alltid säger "in" i paradiset/himlen, inte "ut", dessa finns nämligen inte "där ute") genom att passera alla tre himlar, först blir själen en cell, och stannar en tid i första himlen. Sen när kroppscellerna i hjärnan dör, reser själen vidare in, till molekylen, andra himlen, och därifrån in i det innersta hemmet, tredje himlen, atomen. Ytterst är det en resa in i sin egen kärna som själen gör. Som cell möter själen cellernas andevärld, som molekyl molekylernas andevärld, och som atom atomernas andevärld. 

 

Det finns alltså tre huvudgrupper av varelser i hjärnan, cellen, molekylen och atomen, och de mindre ligger inuti de större, innefattas i de större. Så låg också de mindre avdelningarna inuti de större i judarnas Tabernakel (i alla fall de två första avdelningarna). Hjärnan uppbyggs av celler, cellerna uppbyggs av molekyler och molekylerna uppbyggs av atomer. Molekylen tillhör också egentligen det innersta paradiset, tredje himlen, men dess varelser har andra himlens änglatjänst som uppgift intill alltings återställelse (molekylerna dör aldrig). 

 

Ingen mikrovarelse är allvetande eller perfekt så som fundamentalisternas gud är det, utan deras gudomlighet är mer som spädbarns gudomlighet, och "perfekt" på spädbarnens sätt. Vänta dig därför inga fullkomliga, ofelbara svar från änglarna i andevärlden, de leker och famlar sig fram, och lär sig hela tiden saker. De deltar i invididens utveckling och samspelar med den. Därför finns det så många konstiga andevärldsupplevelser. Men man måste också förstå att änglarna spelar en slags andeteater och kommunicerar på ett andligt, symboliskt och gåtfullt sätt, anpassad till vår egen utvecklingsfas. 

 

(P.S. de tre himlarna är en grov indelning, det finns naturligtvis mellanformer)

Om atomen verkligen är levande, då måste dess liv primärt vara ett inre liv, ty den är synbarligen orörlig och ensam och isolerad. Och då måste dess inre liv vara en andevärld som den delar med andra atomer, annars skulle den inte kunna forma en hjärna och skapa ett medvetande, tillsammans med de andra atomerna. Och om atomen verkligen är paradisisk, då måste den leva i kärlek och gemenskap med de andra atomerna, ty kärleken är paradiset, och atomen måste då ha en andevärld tillsammans med dem.

Har alla atomer, molekyler, celler och bakterier en gemensam "andevärld" där de samlas och umgås och varigenom de samarbetar och kommunicerar (hur skulle de annars kommunicera, två atomer bredvid varann?)? Något som internet skulle kunna vara en svag skugga av? Är det smakprov av denna andevärld vi får i våra nära döden-upplevelser, om ock dessa är mycket mer symboliska i jämförelse? Är visioner av och möten med döda anhöriga från "andra sidan" i själva verket visioner av och möten med de andeskepnader de tar för oss, fastän de i själva verket är en del av det fysiska mikrolivet, som vi alla går in i efter döden? Att vi har kontakt med dem som mikrovarelser, i mikrolivets gemensamma andevärld, som vi får en smak av i vår mänskliga andevärld? Precis som andevärldsänglar kan gömma atomer i vår egen hjärna bakom "fasaden"?

 

Detta kan låta för bra för att vara sant, men är inte tillvaron otrolig även utan detta? Men döda anhöriga i nära döden-upplevelser har verkat vara så levande och verkliga, att denna förklaring inte kan uteslutas. Då behöver vi inte anta en immateriell, "objektiv" andevärld som finns "där ute", utan den är alltid förkroppsligad, förankrad i det fysiska, en subjektiv drömlik erfarenhet, men en där man får möta andras subjektiva erfarenheter och kommunicera med verklighet på ett inre, gåtfullt sätt. Dock, alla personer i vår mänskliga andevärld som utger sig för att vara en viss person behöver inte ha nån sådan i verkligheten bakom visionen, utan kan vara byggd på våra minnen, lite som i drömmen. Och jag tror också att atomer kan spela roller. Och vår döda anhöriga som är en atom måste också anpassa sig till vår fattningsförmåga, så att vi inte blir bländade och inte fattar något. Men du frågar kanske varför vi då får så otroligt lite nyttig, verifierbar ny information från andevärlden? Ja, kanske för att det ändå är en subjektiv drömvärld, en sagovärld utan "objektiv", immateriell existens "där ute", där allt handlar om kärlek och lycka och frid, inte om vetenskaplig, torr kunskap. Ja, den yttersta verkligheten är faktiskt kärlek, inte vetenskap. Tydligen har inte andarna tid eller sinne för det senare. Men ändå har andevärlden bidragit med mycket ny andlig kunskap, om än ofta i symbolisk, gåtfull form. Hur många väckelser och nya religioner och kyrkosamfund har inte uppstått ur andevärldsupplevelser? Bara Jesusrörelsen är ett exempel, mormonerna ett annat. Och andeskådare har faktiskt kommit med sann information från andevärlden, som bekräftats, som verkat vara "paranormalt", men det har oftast varit sådant som inte vetenskapsmännen och ateisterna vill höra eller bryr sig om. Det har varit för "andligt", för levande. Andarna sysslar inte med kvantfysik. De är som sagoväsen istället. De kan heller aldrig bevisa för ateisterna att andevärlden är verklig, och livet fortsätter efter döden, ty den är inte verklig på materiens objektiva sätt, vi fångar den inte på film, och det döda bevistänkande som dessa har, har också förlorat sitt intresse för andarna. De lever ju instinktivt, som atomer, de flesta av dem, som djurlika varelser. De sysslar helt enkelt inte med experiment och bevis, och kan inte heller, lika lite som djur kan. De kan ta gestalten av dem vi känner igen, i andevärlden, och tala med oss, men de är paradisiska, djurlika kerubvarelser bakom fasaden. 

 

Detta är dock hoppets spekulationer, famlande kärlekstankar om en högre värld. 

Om vi betrakar atomen som alla atomer som finns, i en slags community, har den Guds traditionella, unika egenskaper:

 

1) Allestädesnärvaro. Atomen finns i allt, ingenting finns som inte är uppbyggt av atomen. Och atomen har skapat världen. 

 

2) Allvetande. I atomerna som community finns allt lagrat som går att veta, ty de är i allt och observerar allt, på ett nästan "paranormalt" sätt. 

 

3) Allsmäktighet. Om "allsmäktig" betyder att man kan göra det goda som går att göra i vårt kosmos, är atomerna allsmäktiga tillsammans, ty de har genom evigheten tillsammans gjort det mesta som går att göra av godhet, och de kommer att fullborda detta. Men inte det som går att göra i ondska (detta kan inte Gud), utan i godhet, det är vad Gud kan. 

 

4) Allgodhet. Atomerna är de mest paradisiska varelserna, som älskar mest och bär upp kosmos mest, de har all godhet i sig, som är möjlig att ha. 

 

5) Oföränderlighet. Atomerna är förvånansvärt oföränderliga, de har till det yttre inte förändrats mycket sen skapelsens morgon. Om atomens inre livs förändringar vet jag inget, men antingen är det cykliska förändringar, eller så behövs inga förändringar, den är så tillfreds. Om någon evig expansion och evig utveckling vet den i alla fall inget, det är en västerländsk, underlig uppfattning som inte finns i naturen. 

 

6) Evighet. Atomen är från evighet till evighet.

7) Oändlighet. Atomernas kosmiska community är oändligt stor.

8) Androgynitet. Atomerna har inget kön, utan är könlösa, bortom manligt och kvinnligt, precis som Gud är för många mer sofistikerade teologer. 

 

Konklusionen av detta underliga tankeexperiment blir att det nog är atomerna som är gudomens innersta, som skapelsen "emanerar" ut ur, för att tala som nyplatonismen, och detta ger en helt ny och spännande innebörd till Bibeln, kyrkohistorien och religionshistorien överlag. Här kommer några tolkningsnycklar:

 

Går det att be till denna gudom? Ja, atomerna hör våra suckar och böner, allt, och registrerar dom. Kommer denna gudom att ingripa i världen och frälsa den och oss? Ja, atomerna kommer att återställa skapelsen och famna alla varelser in i sig. Har denna gudom sänt frälsare? Ja, helgonen, profeterna, martyrerna och de fångna djuren är hens synliga Son, den osynliga, andliga Sonen bor i oss alla i vårt väsens centrum. Jesus är en arketyp bland många för denna Son. Har denna gudom uppenbarat sig för världen? Ja, i alla andliga upplevelser, på ett symboliskt, gåtfullt sätt, det enda som går (kommer du på nåt annat sätt? Det finns inget! vi måste ju förstå dem!), ty ingen kan se eller kommunicera direkt med atomernas paradisiska liv (Moses kunde se Gud bara på ryggen, inte ansikte mot ansikte, enligt den judiska mytologin). Det andliga ljuset, den andliga solen, är dess arketypiska uppenbarelsesymbol, andevärldshimlen är den arketypiska symbolen för atomernas inre paradis, som vårt inre paradis utgörs av, andevärldshelvetet är en arketypisk symbol för vårt inre mörker och lidande i civilisationen. Den personlige guden/gudarna är de arketypiska symbolerna för atomernas kosmiska community. Änglarna/de goda andarna är arketypiska symboler för enskilda atomer. Satan är en arketypisk symbol för det civilisationssystem som håller oss i fångenskap och slaveri och inre mörker, och demonerna är arketypiska symboler för de mörka tankar och begär och känslor som uppstiger av civilisationssystemet i vårt psyke, av dess inkarnation i vårt psyke. De fördömdas andar är arketypiska symboler för delar av oss själva som plågas av civilisationen, och vår rädsla för att detta inte ska ta slut nån gång. 

 

Men detta är en grov karta över tydningen av uppenbarelsens gåtor, och det finns lika mycket att tyda som det finns olika uppenbarelser. Detta är bara en famlande ABC. Psykologin har mycket att lära oss här, C.G.Jung har upptäckt en del, psykoanalysen likaså. Studiet av andeskådare, som t.ex. Emanuel Swedenborg, lär oss mycket, och studiet av drömmar likaså, drömmar är samma gåtfulla, symboliska budskap som andevärldsupplevelserna, men man bör akta sig för en alltför schematisk och kategorisk drömtolkning. Schematism förstör också tolkningen av andevärlden. Allt är unikt, sist och slutligen.