för naturens skull

Rebecka Springer på 1800-talet var några dagar i koma, och upplevde sig under denna tid vara två år i himlen (se hennes bok "Innanför paradisets portar"). Känns som mikrolivets tidsuppfattning, det finns bakterier som lever bara ca två timmar, och kanske det upplevs av dem som några månader i mänsklig tidsuppfattning? Ju mindre liv, desto saktare tycks tiden gå, för det mesta. Kanske Rebecka Springer fick uppleva mikrolivets paradis, mikrolivets andevärld, en glimt av denna? Andevärldsupplevelserna produceras ju av atomerna och cellerna i hjärnan, och kanske dessa lever i den "tidlösa evigheten"? När tiden går så sakta att den synes stå still, i lycka, kanske är detta evigheten? När tidens gång blir irrelevant? För att atomerna ska hinna med sitt otroliga "arbete" i hjärnan, måste också deras tid vara annorlunda än vår. Psykoser och droger kan också förändra tidsuppfattningen, gör att vi åker in i mikro-operationerna i hjärnan (dokumenterat av poeten Henri Michaux), det inre livet tar över det yttre. 

Det finns en underlig myt i vårt samhälle som säger at "ju mindre desto dummare" med vissa undantag. Och i enlighet med denna doktrin är atomen den dummaste varelsen, som inte ens har ett medvetande, inte ens är levande. Men stämmer detta verkligen? Låt oss syna det i sömmarna. 

 

Genast kan vi konstatera att en sparv knappast är dummare än en elefant, trots att den är kanske hundra gånger mindre. Den verkar snarare mer levande, mer fylld av sprittande livsenergi, smidigare och mer spirituell. Den fysiska skickligheten verkar faktiskt öka desto mindre man är, jämför en vanlig människa med en vilken som helst ekorre. Kanske den intellektuella skickligheten följer samma mönster? Ju mindre varelse, desto skickligare byggnadsingenjör verkar den vara, oftast (människan är ett undantag). Tänk på myrorna, bina och getingarna, bland den icke-mänskliga djurvärldens skickligaste byggmästare! Kräver inte detta intellektuell skicklighet, även om dessa djur har en mer instinktiv sådan? Och går vi till ännu mindre varelser, cellerna och atomerna, vad har de byggt? Svar: hjärnan, universums mest komplicerade byggverk, mer komplicerad än universums uppbyggnad (enligt Peter Breggin). Och så säger du att de är dummare än människan, inte ens har ett medvetande? Människan har byggt roboten, men hur mycket överlägsnare världens smartaste robot är inte den mänskliga hjärnan? Jag skulle säga att detta ger oss en antydan om att atomen och cellen i själva verket kanske är smartare än människan, och att det snarare är så att "ju mindre varelse, desto smartare". Detta är vågade, kätterska tankar, och jag erkänner att det är spekulation och gissningar, men hoppfulla sådana. Ty om detta är sant, då är tillvaron bra ljuvlig, istället för den döda värld som våra fysiker manar fram i sina historier om tillvaron. 

Fundera en stund över atomerna och cellerna i ett träd, samt atomerna och cellerna i din hjärna. De senare måste vara jävligt smarta för att kunna skapa ett medvetande. Atomerna och cellerna i trädet är inte mindre smarta. Vi kan bara ana vad de kan få till stånd av nästan magiska fenomen i trädets inre liv. 

När man tänker på det ofattbara samarbete som atomerna och cellerna i kroppen har, som i smidighet och harmoni övergår allt som människorna i civilisationen någonsin presterat, blir man böjd att anta att dessa varelser nog är långt smartare än vi anar, och nog måste ha någon slags inre värld varmed de kommunicerar med varann. Har de en motsvarighet till människornas "andevärld"? Det kan tänkas, eftersom urfolk som lever närmare naturen än oss verkar ha en livligare "andevärld" än oss. Då kan man sluta sig till att naturens centrum, mikrolivet, måste ha en ännu rikare andevärld, ett ännu rikare inre liv. Kanske är de civiliserades andevärld en urvattnad version av cellernas och atomernas andevärld *, och kanske många till synes paranormala företeelser har sin grund i denna rikare andevärld istället för att komma från "Gud" och något "övernaturligt". Tänk bara på alla verkliga helandemirakel som bevittnats (se denna artikel). Kanske är de alla naturliga, men kan förklaras av cellernas och atomernas nästan paranormala, magiska samarbete? När jag tänker på ett sår som läks, ter det sig i sanning magiskt, vilket otroligt samarbete ligger inte bakom detta. Kanske atomer och celler samarbetar även på avstånd? Skickar signaler långa vägar? Nästan som telepati? Jag har fem gånger bevittnat magiska helanden som verkat paranormala, på mig själv. En gång helades jag från feber på direkten av hippien "Saras" massage i Finland, och en gång helade jag min egen fotsvamp genom bön, med direkt bönesvar. Fotsvampen, som var svår, försvann helt på en sekund, och jag kunde se att gränsen mellan frisk hud och sjuk hud hade suddats ut. Var det atomerna och cellerna som hade samarbetat på ett nästan magiskt sätt? Hur vi än vrider och vänder på det, kommer vi till dem och deras verksamhet och samarbete, ty helandena sker i det fysiska, och det fysiska är uppbyggt av celler och atomer. Allt "paranormalt" går ytterst tillbaka på dem, alla gudsupplevelser, alla nära döden-upplevelser. Och själva vår hjärna består av celler och atomer, hur magiskt är inte det, vilket samarbete finns inte där? Här blir det hisnande. Vi tänker och känner faktiskt med våra celler och atomer. 

 

Har då cellerna och atomerna ett sånt rikt inre liv, då är det nog inget nederlag att återgå till cellen och atomen i dödsstunden, och leva vidare där (fast detta är för mig bara ett hopp, ingen dogm). Livet verkar bli ljuvligare ju mindre det är, och skickligare också. Vi människor grälar och strider ständigt, medan atomerna och cellerna lever i lugn och ro i sin paradisiska harmoni och samarbete. Med tanke på hur många de är, strider de ytterst sällan (cancer är väl deras krig nr.1, dock tror jag det utkämpas utan hat och fiendskap, mer som en brandsläckningsoperation). Kanske är en förklarande bild den att ekorren och sparven är smidigare fysiskt än människan och elefanten?

 

* en andevärld som är mindre symbolisk och mer ägnad åt att kommunicera med verkligheten

Om atomerna har medvetande, vilket är troligt, då har vi varelser mitt ibland oss som lever i evighet och från evighet. Och då skulle det inte vara märkvärdigt om också vi levde i evighet och från evighet.

Jag har tidigare här på bloggen föreslått att atomen är tillvarons mest paradisiska varelse, och att vi kommer att uppgå i den i dödsstunden.

 

Tanken att uppgå i atomen i dödsstunden och leva där i evighet kan tyckas skrämmande, klaustrofobisk, nästan som ett evigt fängelse. Hur kan jag påstå att detta är att träda in i det innersta paradiset? Ja, om vår spontana reaktion är riktig, lever största delen av kosmos i helvetet, träden lever i fångenskap, gräset och cellerna i allt också. Nästan som den gamla gnostiska uppfattningen om att demiurgen lagt själen i materiens bojor. Men jag ser inte detta helvete i naturen, förnimmer det inte, jag förnimmer en paradisisk ro istället, en förnöjsamhet och barnens rika inre liv. De civiliserade är besatta av den massiva yttre friheten, att kunna "göra vad de vill" och resa kors och tvärs över planeten när man vill, som om detta var paradiset och den sanna friheten. Men mystikerna och asketerna skulle inte hålla med, utan för dem är sann frihet primärt en inre frihet, frihet till enhet med sig själv och naturen, den frihet fostret har i sin synbara "fångenskap" i moderlivet. Den friheten har inte "värdsresenärerna", och därför finner de inte paradiset. Men hade träden och cellerna verkligen levt i helvetet, i fångenskap, då hade de väl förlorat livslusten för länge sedan och vägrat leva. Och vi hade känt cellernas helvete i vår kropp, kanske som ångest eller illamående och ständig depression. Men vi känner inte så för det mesta, utan vi har en fundamental livslust i kroppen, cellerna reparerar sig istället för att resignera när de blir skadade. Vi har en stilla glädje i kroppen över existensen, och den kommer ytterst av cellernas och atomernas livslust och välmående.

 

Att känna det klaustrofobiskt att uppgå i en atom, kommer väl snarare av att vi inte kan leva oss in i dens liv och i den totala förvandlingen i döden. Vi tror liksom att vår mänskliga varelse och själ ska rymmas i atomen. Men den ska inte rymmas, den ska dö från allt det gamla och återuppstå som något helt annat som vi inte får skåda in i i detta liv.

Paradiset har två huvudingredienser; den första är att vara ett med sin natur, och den andra är att vara anpassad till sin miljö. Dessa två måste vara kombinerade, bara en av dem räcker inte till för att paradis ska kunna uppstå. När jag tänker på mig själv, lever jag inte i paradiset fast jag har lämnat civilisationen, och det har sina allvarliga skäl. Jag känner mig ett med mig själv, ett med min natur, men jag är inte anpassad vare sig naturen eller civilisationen, jag lever i en tillspetsad hemlöshet, finner inte mitt hem någonstans. De civiliserade däremot, är nog anpassade civilisationen, men de är inte anpassade livets större helhet, naturen, och de är heller inte ett med sin natur. Därför finner de inte heller paradiset. 

 

Men denna kombination av båda ingredienser, finner man genast en hel del av när man går till de vilda urfolken, och av alla våra antropologiska studier, kan man också sluta sig till att de är en hel del lyckligare än de civiliserade. Se t.ex. detta blogginlägg av mig nyligen, om hur lite urfolken "arbetar". 

 

Men ändå är det något i vår tids vilda urfolk, som påminner om civilisationen, och gör att de inte helt och hållet lever i paradiset. De skyler sina könsorgan, de är inte helt nakna, och de har många uppfattningar, tabun och ritualer som är främmande för naturen och djuren. Detta gör att jag gissar att de vilda djuren lever mer i paradiset än de vilda urfolken, och att även dessa urfolk har en historia av gradvis förfall (t.ex. har många indianstammar djur i fångenskap). 

 

Så, ju längre vi rör oss mot naturens kärna, alltings upphov och källa, desto mer verkar detta liv leva i paradiset. Detta kan vi sluta oss till av att urfolken är lyckligare än de civiliserade eftersom de lever närmare naturen, alltså måste djuren vara lyckligare än urfolken eftersom de lever ännu närmare naturen. Det känns även så när man studerar fåglar och änder på stranden, i vilken paradisisk ro de lever. 

 

Men man kan också gå vidare från djuren, och närma sig ännu mer naturens centrum. Djuren verkar även de leva ett oroligt liv i jämförelse med växterna och insekterna, och ännu mer i jämförelse med cellerna och atomerna, dessa sistnämnda verkar vara naturens centrum, livets källa, de som bär upp allting. Och då är vi inte långt ifrån att gissa oss till att kanske naturens centrum också är paradisets centrum och kärna. 

Jag har svårt att tro på min mikrolivsodödlighetsfilosofi, som jag lagt ut i flera blogginlägg nyligen, det är liksom ett för stort hopp mellan människa och atom. Men å andra sidan är det ett ännu större hopp mellan människa och icke-existensen (jag tror vi bara har dessa två alternativ), och kanske är atomen mer intelligent och levande och människolik i sitt inre liv än vi någonsin kan föreställa oss med vetenskapens hjälp. Ja, kanske är atomen, paradoxalt nog, den mest levande varelsen i kosmos, varats grund och den som bär upp allt i kosmos, tillvarons A och O. Kristus är A och O enligt Bibeln, tillvarons mest paradisiska varelse, och kanske atomen är tillvarons Kristus, från vilken vi härstammar och i vilken vi ska uppgå till slut? Vetenskapens kalla tänkande har dock inget att ge mig när det gäller att utforska atomens paradisiskhet, den kan inte tänka kring det inre livet överhuvudtaget, och om atomen är paradisisk, är det främst något i dess inre liv som åstadkommer det, det är främst en inre kvalitet. 

 

Men det finns vissa vetenskapsmän, som samtidigt var filosofer, som kan ge oss inspiration till filosoferandet kring atomen, och en av dem är den blinde filosofen och fysikern Gustav Theodor Fechner, en romantisk filosof i Schellings tradition. Ja, romantiken har mycket att ge här, särskilt naturromantiken. Ty är det inte en övermåttan romantisk tanke, att atomen är tillvarons mest rena och paradisiska varelse? 

Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"? Jag tror jag menar det som håller ihop atomerna, den kärlek som sammanbinder dem och allt i kosmos. Ty allt hänger faktiskt ihop. Och det är genom kärleken det hålls ihop, genom "kärlekens lim", om du vill (inte bara människorelationer hålls ihop så, allt annat gör det också). Denne Ande är knappast någon gubbe som den kristna guden vanligtvis är. Vad hon är är ett mysterium. Jag väjer för att tala om henne i personliga termer, det blir lätt för antropomorfistiskt. Men hon är det som besjälar allt, som ger allt liv. Ett milt andligt ljus som bor i allt, som besjälar atomen. De kristnes personlige gud är en symbol för henne, men hon är knappast personlig på det sättet. Men hon låter sig anas i gudssymbolen, och gudssymbolen kan vara en väg till henne. Att vara hängiven den kristne guden leder till slut till henne, ja även Jesusgestalten är en symbol för henne, hon är "Kristus i oss". Hon är inte allt, ty det onda är utanför henne, men hon är det paradis som gömmer sig i allt, genom att atomerna som bär upp allt är paradisiska varelser. Hon är inte övernaturlig, hon är naturlig, och på det sättet kan hon inte vara personlig som den personlige kristne guden. Men hon är ändå en enhet och ett helt, oändlig. Detta är varken panteism, panenteism eller teism, vi har inga ord för henne som gör henne rättvisa. "Livskraften" låter också för magiskt. Hon har ingenting med paranormal magi att göra, men hon är ett mysterium, det största av alla. Det räcker bara att fundera lite över ens inre kroppsorgan och vad som får dem att fungera helt på egen hand, år efter år. Det som får detta att ske, det är Naturens Ande.

"Antikrist" sätter det stoltaste - människan - högst. Hon som har förhävt sig över allt annat liv och förstört planeten. Hon gör "Antikrist" till gud. "Kristus" sätter det ringaste - atomen, det som alla anser mest dött och livlöst och mest utan själ - högst. Atomen, en varelse utan röst och utan rättigheter, exploaterad hämningslöst i laboratorierna som en experimentråtta. Använd i ohyggliga, djävulska konstruktioner, som råmaterial i tortyrredskap, utan att ha blivit tillfrågad. Skändad och våldtagen i fabrikerna. Denna varelse är den renaste och mest paradisiska ibland oss, som bär oss alla, som ytterst bär upp allt, i hela kosmos. Och för att kunna se atomens paradis, måste man själv bli lika ringa som atomen, och vara med och bära upp världen istället för att förstöra den, bära upp världen precis som atomen gör, i det fördolda, i smyg, försmådd av världen, med ett "liv fördolt med Kristus i Gud" (Kol. 3:3)

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då bortfaller behovet av, och önskan om existensen av utomjordiska civilisationer, eller "utomjordiskt liv" utöver atomens liv. Ty då är ju atomen det högsta livet, och då är hela kosmos full av levande atomer. Kanske orkar inte Naturen fler utflykter från hemmet än den på vår planet? Att vår planet är unik i kosmos när det gäller liv utöver atomens, är inte alls vetenskapligt omöjligt, och en teodicé enligt min mikrolivsfilosofi nästan kräver detta, ty utflykter från hemmet kan lätt gå åt skogen till sist, som vår gjort. Kanske Naturen inte tar några fler risker?

Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.

 

Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).

 

Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.

Studera din hand, och tänk lite på den intelligens som måste finnas i atomerna och cellerna för att kunna hålla ihop och samarbeta för att skapa och upprätthålla en så fantastisk finkänslig och magisk skapelse som din hand. Jag tror inte de är mindre smarta än du. Människans intelligens är inte måttet för all intelligens. 

 

Och om du får ångest vid att tänka på hur vissa människor kanske lider för mycket, lita då på atomernas, cellernas och bakteriernas smarthet, att de nog vet när det är dags för kroppen att resa vidare till nästa liv. Överlåt de lidande i naturens barmhärtiga händer, och tro och hoppas att naturen ska förbarma sig över dem, och gör samtidigt allt du kan för att förbarma dig över dem du med, som en stor bakterie i Moder Jords kropp. 

Ett möjligt sätt hur vi kan övergå från människa till mikrovarelse: kanske vi efter dödsögonblicket ligger nio månader  i en dvala lik den fostret i moderlivet har? Och under denna dvala sker en "omvänd födelse", vi evolverar tillbaka till mikrolivet på lite samma sätt som vi reste från mikroliv till nyfött spädbarn, bara att det nu går andra vägen (En inledning till denna återgång till foster och mikroliv kan studeras i hur åldringar blir mer och mer som barn när döden närmar sig. Har de påbörjat den process som ska fullbordas efter döden?). Och under dessa nio månader är vi antagligen mycket i "andevärlden", precis som jag tror foster också är det, och det är andevärlden som guidar oss själsligen tillbaka till mikrolivet, och föder vår själ tillbaka dit i en långsam process, på vilket sätt kan vi bara ana. Under hela denna process är vi rent fysiskt en mikrovarelse, men vår själ behöver nio månader för att bli ett med sin nya kropp, födas in i sin nya kropp. Därför är vi en mikrovarelse i dvala, vad det nu skulle kunna vara för en varelse. Kanske vi sover inuti en annan mikrovarelse, som sedan föder oss in i mikrolivet både fysiskt och själsligen? Döden är en födelse (se en artikel om det här)!

 

Som sagt tidigare, detta är tankelekar. Men jag försöker tänka organiskt, inte mekaniskt, tänka med hjärtat istället för med det matematiskt-vetenskapliga intellektet. Kärleken är min ledstjärna här. Hoppas detta leder mig längre än vetenskapsmännen!

Nu gör jag en önsketänknings-tankelek (hela min filosofi om odödligheten i mikrolivet är egentligen en sådan):

 

Kan det måhända vara så, att nästan alla levande varelser på vår planet och i kosmos, är mikrovarelser, främst atomer och molekyler och det som mindre är, och att detta tillstånd som mikrovarelse är allas sanna hem, ursprung och mål, det mest naturliga för oss, paradisets kärna. Och att större varelser än mikrovarelserna är så sällsynta på vår planet i jämförelse med mikrovarelserna, att varje varelse på vår planet hinner vara en större varelse kanske bara några få gånger under hela evigheten, högst en gång djur eller mänskligt djur, och kanske någon få gång en växt eller en insekt. Och dessa utflykter från hemmet är en slags prövning, en exkursion för att lära sig saker. Dock är mikrovarelserna så många, att inte alla får detta tillfälle, men de som inte får det lär sig av deras erfarenheter som får det. En gång, när planeten jorden kyls ner av att solen slocknar, skall alla större varelser återvända till mikrolivet, och där skall de leva i evighet, i den eviga vilan i "Gud". Och vad detta mikroliv är för något, kan vi få en svag aning om genom att lära oss av de icke-mänskliga djuren och växterna och insekterna, som är de som står närmast mikrolivets väsen. Men som sagt är de på utflykt från hemmet, och det gör att mikrolivet kommer att förbli ett mysterium för oss intill vi skall träda in i det i dödsstunden. Säkert är, att kvantfysiken och mikrobiologin inte säger mycket, ty de kan inte säga något om bakteriernas och atomernas inre liv, vilket är det viktigaste här. Ty paradiset är främst ett inre tillstånd. Men vi har alla paradisiska upplevelser ibland, och dessa är möjliga eftersom vår själ härstammar från mikrolivets paradis. Dessa är viktiga för att förstå mikrolivet (och även "andevärlden" är viktig, ty mikrolivet har väl också en "andevärld"?). Och om jag skulle gissa mig till en beskrivning av detta paradis med några få ord, skulle det bli "trygghet och vila i Gud" på ett sätt som liknar lite det vi hade i moderlivet som foster.  Ja, mikrolivet är Moder Jords livmoder, där allt föds och dit allt återvänder. Det är ett ställe där allt läks och där alla självmördare får livslusten tillbaka (ingen vill egentligen sluta existera, utan bara finna läkedom i nästa liv, lite som Ann Heberleins bok heter, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", se en recension av den här). 

 

Men detta är som sagt kanske önsketänkande, och detta är mitt hopp, inte nån egentlig dogmatisk tro, det är för underliga tankar för att platsa som sådana, det erkänns. Har ni påträffat liknande tankar nån gång hos någon? Inte jag. 

 

P.S. Filosofen Torbjörn Tännsjö behöver kanske därför inte bekymra sig över den tiden när solen slocknar och värmedöden i universum inträffar, som han gör i sin bok om döden, "Filosofisk tröst. En bok om döden" (2015) (se en recension av den här). Detta kommer inte att kunna ta livet bort från vårt planet och från universum, ej heller ta bort paradiset, om mina tankar är sanna. Mikrolivet kommer att fortsätta i all evighet. Och de underliga mikrovärldar som gömmer sig i atomen kan vi bara dagdrömma och spekulera om. Den rymmer ett universum i sig. 

Om andevärlden inte är objektiv, utan en helt subjektiv, drömlik erfarenhet, något som allt pekar emot, då finns det bara två alternativ för hur det går efter döden. Antingen slutar vi existera, eller så lever vi vidare i det som vår kropp förvandlas till i det materiella, dvs. vi går in i mikrolivet och lever vidare som t.ex. celler, bakterier, molekyler eller atomer.

 

Naturen är för ljuvlig för att det förra skulle vara sant, alltså finns bara det senare kvar som alternativ.

Jag skrev i ett blogginlägg nyss att bakterier "vilar i Gud" (jag menar Gud metaforiskt, som liktydigt med Naturen). Det finns tyvärr inte mycket om detta i ateistisk och vetenskaplig litteratur, men Bibeln och den kristna litteraturen har vissa texter och böcker om något som angränser till detta (finns säkert i andra religioner också). Jag kan ju bara nämna några sådana böcker:

 

Richard Baxter: The saints´ everlasting rest (1650) Gratis att läsa

 

Elias Aslaksen: Hvile i Gud (norska) 1965, denna skrift läste jag i min tidiga ungdom. Kan läsas gratis på nätet.

 

John MacArthur: Entering God´s rest (1987) 

 

Mark Buchanan: The rest of God: Restoring your soul by restoring Sabbath (2007)

 

 

Är himmelska nära döden-upplevelser symboler för den paradisiska mikrolivstillvaron som man håller på att gå över i (se detta inlägg om min syn på vad vi kanske blir efter döden)?

 

Vad är det mest paradisiska i denna tillvaro? Jag skulle säga: "vilan i Gud", detta klassiska begrepp inom kristen mystik (jo, många mystiker har upplevt det redan som civiliserade!). Att man inte kan göra så mycket fel, att det inte kan bli så mycket fel, gå så mycket fel. Hos bakterier finns inte samma sårbarhet som hos oss människor, tror jag. Ju mera invecklat liv, desto sårbarare är det. Och det är ju människans extrema sårbarhet, att så mycket kan gå fel, som gjorde att syndafallet, civilisationens uppkomst, möjliggjordes och tog plats. Bakterierna kan aldrig ha något syndafall, de är evigt trygga i det gudomliga, atomer, molekyler och celler likaså.

Jag skulle gärna vilja att någon fysiker svarade på följande frågor:

 

Hur kan någon materia vara död? Hur kan någon materia ställa sig utanför livet, och inte delta i livets ström? Vad är död materia överhuvudtaget? Hur föreställer fysikern sig detta döda tillstånd? Är den som "icke-existensen" eller något? Hur kan en atom vara död, alltmedan elektroner rör sig livligt kring atomkärnan i varenda eviga atom? Är denna rörelse inte liv? Varför, isåfall?

 

Ett av tillvarons häftigaste faktum är att universum inte bara är oändligt stort, utan också oändligt litet. Om vi hade haft ett elektronmikroskop som skulle förminska oändligt många gånger, skulle vi hela tiden kunna gå till mindre och mindre, utan slut.

 

Vad döljer sig i dessa mikrokosmiska universa? Kvantfysiken stoltserar med att ha löst många av dess gåtor, men jag skulle säga att de ännu håller på att lära sig ABC-boken om tillvarons mikrokosmos. Dess verktyg och begrepp är ofattbart klumpiga, och kommer att nå en gräns bortom vilken de aldrig kommer att nå. Kanske har de redan nått den gränsen. Och det är ungefär som att nå månen, medan resten av kosmos ligger outforskat.

 

Att postulera att all materia som inte liknar på det vi vanligen kallar liv, är dött, gör att största delen av kosmos måste te sig som dött för en sådan människa, ty största delen av universum, både i dess makrokosmiska och mikrokosmiska del, är sånt som inte passar in i det vi vanligen kallar liv. En sannerligen ohygglig och dyster livssyn. Är det detta som gör fysiker så fantasilösa och döda i själen? Att det mesta är dött för dem? Är det detta som gör att de kan godkänna en nästan gränslös exploatering och skändning av den s.k. "döda materien"? Att denna bara är en hög resurser för dem, att experimentera med och använda enligt eget förgottbefinnande?  Jag tror definitivt att det finns en länk här.

 

Jämför detta med vilda urfolks uppfattningar av materien, där en sten kan bära på en förfaders ande. Respekten för materien blev därefter. Kanske det blev en del vidskepelser, men fysikernas uppfattningar om den "döda" materien är tusen gånger vidskepligare. Ty en atom i en sten är en levande varelse, och det finns ett släktskap mellan allt liv, vi har samma ursprung. Atomen kan på det sättet vara en förfader, kanske från tiden kring Big Bang?

 

Det finns också en underlig hybris som går ut på att desto mer något liknar på mänskligt liv, desto mer "utvecklat" och "avancerat" och "medvetet" är det. Hunden är således mindre utvecklad och intelligent än människan, och atomen är mindre utvecklad och intelligent än hunden. Detta är en obehaglig lära som liknar mycket på de kristna fundamentalisternas uppfattning om att människan är "skapelsens krona". Men vad vet vi om hundars intelligens? Varför är deras unika sorts intelligens, som kan vara bra mycket mer avancerad än den människan har på samma område (tänk på luktsinnet), mindre värt än det som är unikt för människan? Och vad vet vi om atomers intelligens? De kan vara jävligt smarta på sitt sätt. Även de har lika lång evolution bakom sig som oss, lika lång tid att utvecklas och bilda spännande kombinationer. Vi bara fattar inte ett dyft av vad de håller på med, och kvantfysiken kan inte säga mycket om det. Det är hybris att tro att vi står över atomerna, och har rätt att hålla dem som slavar och resurser bara för vår egen lyx och vårt förtryckarsystem. En vacker dag marscherar vi väl även för atomernas rättigheter, till att få finnas naturligt, i det vilda, i sammanhang som inte förtrycker andra varelser.  

 

 

Uppfattningen att all materia är levande kallas "hylozoism" inom filosofin. Och uppfattningen att all materia är besjälad, är medveten, kallas "panpsykism". Ingen av dessa ismer har kastats i filosofihistoriens soptipp som hopplöst flum. De är levande traditioner än idag. Biologen Ernst Haeckel, teosofen Madame Blavatsky och filosoferna Martin Buber och Ken Wilber är väl de mest kände moderna förespråkarna för hylozoismen, och filosoferna Bertrand Russell, Thomas Nagel och Galen Strawson (alla tre ateister och välpublicerade filosofiprofessorer) är de mest kända förespråkarna för panpsykismen, som folk annars lätt förpassar till New Age-mumbo jumbo-skräpkorgen.

 

 

För mig känns det naturligt att leva, att finnas till. Jag kan inte tänka mig att inte finnas till, det känns onaturligt på nåt sätt. Det känns visserligen onaturligt att leva i civilisationen, och den har fått mig att vilja sluta leva, men naturen ger mig bara livslust. 

 

Om det känns naturligt att finnas till, och onaturligt att inte existera, måste det inte då finnas ett vatten att släcka törsten efter liv i dödsstunden? Jag menar att det gör det, men på ett sätt som få har kunnat föreställa sig, eftersom det kräver för mycket ödmjukhet för att en civiliserad ska kunna godta det; att leva vidare i tillvarons mikronivåer, som bakterier och celler, se mer om detta i föregående blogginlägg.