för naturens skull

 

* * * *

 

(i balalaikudiktningen försöker man koncentrera en andlig upplevelse eller insikt i tre ord på tre rader. Småord kan tilläggas vid behov, men huvudorden ska vara tre: ba-la-la / iku. Medan haiku sysslar med naturbilder, är balalaikuns specialitet andliga bilder, i en andlig symmetru; 3 ord på 3 rader, 3 x 3)

 

 

Till Hans Boij

 

 

* * * * 

 

Evighetens 

ofattbara 

Verklighet

 

* * *

 

Treenighetens 

glasklara

haikudikt

 

* * *

 

Andevärldens 

befriande

lögner

 

* * * 

 

Skrämmande:

lidandets 

slut

 

* * *

 

Kemisk

förening

med Gud

 

* * * 

 

Visionen av

materiens 

verklighet

 

* * *

 

Balalaiku

en andlig

lortfläck

 

* * *

 

Hoppet.

Stumpen.

Gudastubben.

 

* * *

 

Loppans 

mystiska 

självuppfattning

 

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":

 

 

Det var en man

som började leva sig så in i

den förvandling han skulle genomgå

i döden

att han genomgick denna förvandling

redan innan han dog. 

 

 

* * * *

 

 

Det är sant att materien 

i sig själv är paradisisk

men det finns materie

som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt

som gör att vi

leds bort från paradiset

tills den dagen då vi

går i väggen och återupptäcker

den paradisiska materien

bakom alla helvetiska konstruktioner

av densamma.

 

 

* * * * 

 

 

 

Efter Befrielsen

fortsatte vi att tillverka böcker

i många decennier

men inte genom tryckerier och bläck,

utan genom hemmalagad svärta och fjädrar

genom att göra små handskrivna böcker

av de tomma första och sista sidorna

i gamla böcker, vi återanvände dem

tills alla böcker var genomgångna. 

 

 

"När du får en fisk i ditt gamla nät,

glöm inte bort hur mycket fisken vet.

Hur kall och likgiltig än din blick,

får du aldrig veta vem som hemligheten fick."

 

(Björn Larsen. Ur skivan "Fastetider" av Björn & Benji)

Heja löven!

Göm er för gatusoparen!

Håll ut på gatan tills snön kommer

och räddar er!

Sprid ut er över asfalten,

och gödsla den

med ert fina väsen,

så att såret i naturen,

det stora sår som staden är,

kan börja läka!

Akta er för de nekrofila,

som ständigt river upp såret,

varje höst, när skorpan börjar bildas,

den fina skorpan av löv,

små änglar som dalar ner från träden,

och skapar liv där de går fram,

mull, grunden för allt liv på marken!

Heja löven!

Lägg era helande händer på staden,

sjung en sång för den

om urtidens mull och urskogar.

De som likt ett Eden

en gång täckte marken,

där livlöshet nu råder.

 

Även våra insekter ska civilisationen utrota mer och mer med sin livsstil (se en artikel nyligen publicerad i vänstertidningen The Guardian här. Kolla mer allmänt om insektsdöden här) Men då är det snart ute med den, utan insekterna klarar vi oss inte.

 

75 % mindre insekter under de senaste 27 åren! Det är så man kan baxna.

 

Här kommer ett utdrag från artikeln i The Guardian:

 

“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline,” said Prof Dave Goulson of Sussex University, UK, and part of the team behind the new study. “We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”

 

Ursäkta att min blogg är så full av ursinne över civilisationen, och så full av beskrivningar av kollaps, men såhär ser verkligheten ut *, och vi kommer alla att tvingas möta detta en dag. Bäst att redan nu börja se den i ögonen, så vi inte tas på sängen. 

 

Jag förstår inte att politiker kan vurma för tillväxt, tillväxt och åter tillväxt (t.o.m. miljöpartiet gör ofta detta!), när etablerade tidningar som The Guardian kommer med sådana här nyheter, om tillväxtens baksida. Det verkar som om politikerna inte följer sådana här nyheter. Det finns faktiskt massor av dom, och superbloggen Seemorerocks är bra på att ta fram dom, det är mycket genom den som jag följer med vad som sker på miljöfronten och i den globala politiken. 

 

Strålning fran våra elektriska apparater är en av de viktigaste orsakerna till insektsdöden. Det finns massor av information på nätet om detta (googla!), denna artikel  är en, från en etablerad, vanlig tidning. 

 

Att mobiltelefoner bidrar till den globala bidöden, är verifierat genom diger, seriös forskning. Se bara denna vetenskapsartikel. 

 

 

 * jag menar inte att de vetenskapsmännen som mätte insekternas mängd har den absoluta sanningen om detta. Omfattningen av insektsdöden kan säkert diskuteras, dock säger deras forskning något om verkligheten, att vi har fått allt mindre insekter under de senaste 27 åren. Detta torde vara rätt säkert, med tanke på klimatförändringarna och miljöförstöringen.

 

 

Jag skrev nyss en dikt om flugan:

 

 

 

Flugan

vilken ödmjuk varelse

 

Den flyger omkring

utan minsta tanke på status och berömmelse,

och när den sätter sig på mig,

är det utan att bry sig särskilt mycket

om min uppmärksamhet. Den vill snarare undvika den.

Det räcker med några andra flugors

uppmärksamhet.

 

Låt mig få bli ödmjuk som flugan. 

Här, på internet

verkar frågorna avgöras,

de urtida frågorna

tidigare höljda i dunkel 

på grund av för lite information.

 

Här, på internet,

i Peak Information

har informationsmängden blivit 

så överväldigande

att det inte går att stoppa huvudet

i sanden längre. 

 

Fråga efter fråga avgörs här,

den främsta av dem väl Guds 

och det övernaturligas existens,

de är inte svåra att lista ut längre, 

med sådana otroliga

informationsmängder:

miljarder och åter miljarder

av internetsidor.

 

Även framtiden avgörs här, redan nu,

med mer och mer information

om Peak Oil och klimatförändringarna. 

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll. 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur. 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

Skriven 6.12. 2010

Jag har nu arbetat länge på att sammanställa ett ekofilosofiskt verk av mina bästa blogginlägg här på bloggen. Resultatet är boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen", och finns på att läsa här,  Den är på lite över 200 sidor. 

 

Boken är min viktigaste hittills, mitt livsverk hittills i ett nötskal. Den säger mycket om mig, om vem jag är, om mina värderingar och vad som rör mitt hjärta djupast. Jag ska försöka få den utgiven på något förlag (kanske Fri Press skulle vara intresserad?). Om ingen vill ha den, trycker jag den kanske själv. Men den ska få mogna ett tag till, först ska jag publicera en diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017", som innehåller en samling av mina bästa dikter hittills. Den finns att läsa på Academia.edu, här. 

 

Om "Åter till det vilda" trycks, så är den den tredje tryckta boken som jag ger ut (jag har tidigare, i min tidiga ungdom, gett ut vissa skrifter i tio exemplar, jag räknar inte med dem, de var inte ordentligt tryckta), där de tidigare var "Över floden mig" (dikter, Tidskriften Deltas förlag 2007) och "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010).

 

"Åter till det vilda" är en fördjupning av boken "Djurisk teologi", där jag skalar av det religiösa som vidlåder den "djurism" som jag förespråkar i sistnämnda bok, lite som det har gått med alkemin, där vetenskapsmännen sakta skalat av vidskepelserna, och förvandlat alkemin till kemi. Djurismen innebär (som bekant för många av mina bloggläsare), att befria djuren och människans djuriska natur från fångenskapen i civilisationen, till att leva i harmoni med sin djurnatur. Tills vidare anser jag detta göras bäst genom att lära av naturfolkens livsstil, dock utan att slänga i sopkorgen det goda vi lärt oss av civilisationen. Förr var jag inne på tanken att vi skulle bli apor igen, i framtiden, efter millioner års evolution, men jag tycker det är lite för extremt, och har inte det med i boken. Djurismen kan ses som en form av anarkoprimitivism, men i min egen speciella tappning, med fokus på djuren och det djuriska i människan. Den har också beröringspunkter med djupekologin. 

 

För mig är det viktigt att få tryckt boken "Åter till det vilda", eftersom jag inte vill att "Djurisk teologi" ska vara sista ordet om djurismen. Jag skäms lite över den sistnämnda boken, den var nog lite psykotisk. Men den är ett viktigt dokument över min utveckling, och över min psykiska sjukdom. Den finns faktiskt ännu att köpa på Adlibris, här, efter sju år. Den utgavs bara i 50 exemplar, varav tio tappades bort på Adlibris. Jag skulle önska att få en lite vidare publik för "Åter till det vilda", få lite läsare inom miljörörelsen, för att få feedback. Ja, jag får väldigt lite feedback på vad jag skriver, vilket jag tycker är mycket synd. Jag har inte så många bloggläsare, kanske i genomsnitt fem till tio per dag, många av dem inte från miljörörelsen, utan mer mina vänner på Facebook. Jag tycker miljörörelsen borde utmanas av boken "Åter till det vilda", och jag skulle vilja veta vad t.ex. folk inom Greenpeace skulle tycka om den. 

 

 

Civilisationen vill

att hela världen ska bli en enda stad,

och att alla naturfolk ska civiliseras. 

Att vi ska glömma 

det vilda livet i naturen

som vi en gång levde,

så att all vår kraft

ska ges civilisationen.

Men jag ska aldrig glömma er,

urfolk, om ni försvinner,

de vilda djuren och träden ska påminna om er,

jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,

jag ska alltid veta att du finns,

och du äger min beundran

för evigt. 

Författaren August Blanches staty står där varje dag. 

En förstelnad varelse, utan liv, 

som påminner om att författaren inte finns mer. 

Han har i alla fall inte guidat litteraturhistorikerna,

och rättat deras felaktigheter om honom i sina böcker.

 

Han är lika tyst som sin staty. 

 

Hur härligt vore det inte att gästas av honom idag,

så han fick se på oss med sina 1800-talsögon.

Kanske han skulle fatta vad som händer, att

det är på väg åt skogen. Vi skulle behöva hans perspektiv,

en romanförfattares djupa perspektiv från fjärran tider. 

Nu ser han bara på oss från sin staty,

en förstelnad blick, som säger:

En gång finns du heller inte mer. 

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 

 

Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:

 

 

Tystnad. Har du hört skogens tystnad?

Det är en levande tystnad, det är LIV!

Vad skogen är poetisk ändå!

Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 

Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger. 

Ensam halsduk hänger på trädgrenen

utlämnad åt ett osäkert öde...

Kanske ,att frysa till is, under vinterns

hårda tid...?

Eller få ett nytt liv, runt någons hals, nakna hud...?

Vem vet, vad livet har i sitt sköte...?

Vi kan bara flyta med, vad som än sker

och hoppas att allt, går väl...

Och även om döden , skulle ta oss

i sitt grepp, kan vi alltid smälta samman,

med alltets varma flamma, där allt härstammar

och sen försvinna, in i Naturens mylla, och lämna

vår plats, till någon annan...som behöver stanna

vid liv mer än vi...

 

(Titti Spaltro)

 

Kanske är Jesu återkomst

inget annat än den vilda naturens återkomst,

exodus ur Egypten - civilisationen.

Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om

den återupprättade vildmarken.

Kom naturens återkomst!

Kom vilda djur och vilda växter!

Väx över vår vidriga civilisation,

göm den barmhärtigt, detta sår,

detta brott, förlåt det genom att

växa över det.

Trött på detta brott

spejar jag mot horisonten

efter tecken på civilisationens kollaps

och den vilda naturens återkomst.

När man är barn

suger man till sig omvärlden,

suger man till sig kunskap

som en torr svamp.

 

När man är gammal

blir inte svampen så mycket våtare mer

även om den ibland simmar

i en ocean av vatten.

1. Vän som jag inte känner, 

    jag känner dig väl ändå,

    för bara jag inåt ränner,

    ner till min bottendörr,

    står ock ditt namn därpå.

 

2. Vän som jag hemligen känner,

    som lem uti samma kropp,

    titta, din själshuds ränder

    smeker sig sakta upp

    genom mitt brustna hopp.

 

3.  Var gång jag tårögd ser mot

     historiens horisont,

     så uppgår ett litet solklot

     jag känner igen från förr;

     det är min bottendörr.

 

(av mig från 2005-2006)

1. Du klamrar en stund, du sover en blund,

    du vaknar och fifflar med väder och vind,

    och allt som kan heta och samlas i lort.

 

2. Du tar dig en sump, du krafsar i rump,

    du ramsar och hackar i tänder och klor,

    och allt som kan hackas och skramlas i bur.

 

3. Du heter en stund, du stammar en stump,

    du skruvar och bökar i böner och ting,

    och allt som kan samlas och staplas i lort.

 

4. Du tar dig en mö, du fastar i kö,

    du famlar och babblar i biblar och lort,

    och allt som kan märkas och sättas i hatt.

 

    Du tar dig en kock.

 

(baserad på dikten "En Johan Nordgren", som jag skrev vid årsskiftet 2007-2008)

1. Jag tog min ryggsäck, min sovsäck, gitarren

    åkte på luffen till främmande land.

    Främlandet öppnar min ryggsäck och ser ner,

    chockad det vänder sitt ansikte bort:

    där ligger ett gråtande barn. 

 

2.  Jag tog ett papper, en penna, en laptop,

     skrev ner och sände till Bonniers förlag.

     Lektören öppnar upp brevet och ser ner,

     chockad han vänder sitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn. 

 

3.  Jag tog min kvinna, två bröst och en mjuk hand,

     lekte och smekte mot drömmarnas land.

     Drömlandet öppnar min kvinna, jag ser ner,

     chockad jag vänder mitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn. 

 

4.  Jag tog tre stjärnor, galaxer, ett kosmos,

     åkte på luffen till Gud Faders land.

     Gud Fader öppnar upp kosmos och ser ner,

     chockad han vänder sitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn.

 

(från 2006)