för naturens skull

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 

 

Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:

 

 

Tystnad. Har du hört skogens tystnad?

Det är en levande tystnad, det är LIV!

Vad skogen är poetisk ändå!

Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 

Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger.