Jag kan känna dödens väsen
Jag kan känna dödens väsen
när min nakna fot berör jordens mull,
att döden är något naturligt,
inget att vara rädd för.
Döden är vanlig,
vardag i naturen.
tänk på alla myggor som dör hela tiden,
tänk myggorna, som är lika värdefulla som människan
dör i massvis hela tiden,
och ingen begråter dom,
för det är inget märkligt med det,
att myggor dör hela tiden,
deras med-myggor sörjer kanske lite,
sedan flyger de vidare
på nya äventyr.
Jag kan känna dödens väsen,
döden är något gott,
den sårar kanske vårt ego för en liten tid,
men för den döende är det ett uppgående i alltet,
den slutliga Föreningen som hela vårt liv har siktat på,
droppen som försvinner i havet.
Vi blir till liv för livet, för maskar och djur, mull och växter.
Har vi inte varit nyttiga tills dess, blir vi nyttiga när vi dör.
(idag var jag på swedenborgianprästen Olle Hjerns begravning, därav denna dikt)
O LIV!
O LIV!
O du djuriska, levande Liv!
O du växtiska, växande Liv!
O levande berg och hav! O Liv!
Alltför länge har jag levt utanför dig,
levt i mitt huvud allena, utanför dig.
Jag bjuder in dig, o Liv, i min själ,
jag är trött på den levande döden
i civilisationen.
O LIV!
O du späda, hobbitaktiga liv!
Levande jord och mull!
Jag längtar till dig, och till den dag,
då jag slutligen ska förenas med dig,
uppgå i all-livet, hel-livet.
Myggans död och min död
En mygghane lever bara några veckor.
Sen finns den inte mer.
Men det är inte tragiskt.
För den har verkligen LEVT.
Sen när den dör,
ja, då är det inget mer med det.
Så vill jag att min död ska vara.
Jag vill LEVA,
så att min död inte blir tragisk.
Ja, har jag LEVT,
då är min död som myggans,
jag finns inte mer,
men så är det inget mer med det.
Jag tror också att man vänjer sig snabbt
vid att inte finnas mer.
Man uppgår ju i Alltet,
smälter samman med naturen,
blir till LIV för andra,
det är floden som uppgår i havet,
i en sakta, mild extas,
som liknar lite på
när man släpper en fjärt, eller bajsar, efter att ha hållit sig länge,
man släpper sig helt enkelt när man dör,
man känner: äntligen!
Ett rop till alla hippien där ute
O ni hippien där ute! O ni övervintrade idealister!
Ni anarkistaktivister av alla slag, som kämpar för utopin!
Ge inte upp! Ni är min orsak att leva...
Att ni finns, gör att jag också orkar finnas.
Ni som ser igenom fasaderna, ser ruttenheten,
kämpar en förtvivlad kamp mot det överlägsna systemet,
ni sköra, ni småfolk, ni sanna hobbitar, ni hjältar!
Ni Naturens ögonstenar! Som tror på en radikalt annorlunda värld!
Hade det inte varit för er, vet inte jag om jag hade orkat
här i en förstelnad civiliserad verklighet, som enbart en sällan gång
nås av det gudomliga, det sant Naturliga.
Halloj alla hippien där ute!! Jag ropar
från min båt över till era båtar
här på internets hav;
håll ut, och låt er inte förborgerligas!
Jag vet att det är svårt, särskilt när man blir äldre,
jag fruktar själv ett sådant öde,
men er kamp skall hålla liv i min glöd!
O ni barfotafolket, ni rastafolket, ni reggaefolket, ni omställningsfolket!
Tack att ni finns även här på internet, så att det finns
något värdefullt att läsa även här,
det är så tråkigt här annars, mest skräp,
ja civilisationen har ju flyttat in här,
det är ingen ro att få här heller, för reklam och annat skräp,
men jag ropar här ett barnsligt litet kamratrop över
till er båt,
ni Naturens ögonstenar, ni som håller liv i en död värld.
Välsignad vare djuret i varje människa
Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
sköra lilla rädda djur som lider
under civilisationssystemets börda.
Allt för länge har du måsta gömma dig
skämmas över dig själv och din skörhet.
Välsignad vare du, som Lever
som är livslivets liv i varje människa
bakom den döda, förstelnade fasaden av civilisation,
välsignad vare du, o vilde i varje människa,
vilde som längtar efter sitt ursprung,
den ädle vilde som så länge har måsta gömma sig,
och som så har längtat efter att få uppenbara sig
på civilisationens ruiner.
Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
du äger min beundran för evigt.
Trädets väsen
Trädet - vilket underligt väsen.
Så levande och vilt, så verkligt.
Trädet är ett levande väsen.
Kanske är det medvetet också, på något underligt sätt.
Men det lever så långsamt,
långsammare än sniglar,
den är en förebild för oss i långsamhet och djup.
Jag tror trädet är en livsnjutare,
som lever i nuet. Långsamt och djupt, med djup verklighetsförankring.
Såga därför aldrig ner ett träd om du inte absolut måste.
Även det har lika mycket rätt att leva som du.
Och den är en för fin varelse för att lättsinnigt sågas ner.
Ändstationen, kloaksystemet Internet
Så har jag alltså kommit hit
till slutstationen, ändstationen
soptippen där allt i civilisationen till sist hamnar
kloaksystemet kallad Internet
civilisationens konstgjorda andevärld
dit allt flyttar när det dör den andliga döden
och vill bli känt och dyrkat
i tävlingen om status och makt.
Och där man kan rota efter ätliga ting.
Så har jag alltså kommit hit
till slutstationen, åldringshemmet,
till TV-skärmen upphöjt i tio
där man kan forska i alla artiklar
och där man kan gripas av en längtan
att civilisationen snart skall upphöra
där man kan forska om tider och stunder
kring civilisationens eventuella slut.
För man har t.om. tråkigt här på internet
så mycket kloak finns här.
Särskilt på facebook, internet inom internet
där glättigheten och ytligheten
verkar vara utan gräns.
Alltmedan det mörknar på civilisationens horisont.
Civilisationen håller på att bli gammal
Civilisationen håller på att bli gammal.
Den får inte längre samma kickar som på yngre dar.
Civilisationen är mätt på dagar,
som en gammal tyrann som blickar tillbaka,
och som kanske för första gången i sitt liv
rannsakar sig själv lite grann,
undrar om det finns chans till benådning från dödsdomen,
sörjer lite halvhjärtat sina otaliga illdåd,
undrar om dess död skulle ge den förlåtelse,
nu när bara döden återstår.
Civilisationen hoppas att döden ska ske snabbt,
och att det inte skall finnas något liv efter döden,
inget helvete, ingen himmel, ingen yttersta dom,
att slutet på existensen kanske skulle försona allt.
Civilisationen håller på att bli gammal,
energin håller på att sina,
och jorden har fått feber på grund av den.
Tiden för försoningsförhandlingarna har kommit,
de görs på klimatkonferens efter klimatkonferens,
kanske skulden till Moder Jord kan återbetalas, så civilisationen slipper dö,
hoppet om det är förtvivlat,
och den tänker hett på om kanske dess död
kunde försona allt.
Två balalaikudikter
Balalaikudikten är en diktform påverkad av haikudikten, som jag uppfann ca. 2011. Vitsen med det är att skriva en minimalistisk dikt med tre ord på tre rader, lite som den ryska balalaikan har tre kanter och tre strängar. Här kommer några diktprov:
Dödens
svarta
sol
* *
Sensuellt
handslag
mikroknull
Min diktsamling "Gråt"
Jag har nu lagt min diktsamling "Gråt" från 2007 upp på en blogg. Jag har tagit med de bästa dikterna, och lagt till bara en dikt.
Jag vill inte börja jobba
Jag vill inte börja jobba.
Jag jobbar redan. Jag är anställd
av Moder Jord. Jag jobbar för
Det Nya Jerusalem,
paradiset på jorden,
som ska byggas genom permakultur
och skogsträdgårdar.
Jag jobbar för att åkrarna ska bli till skogar.
Samhället har kommit för sent till mig,
jag är redan anställd, och betalar skatt
enbart till mitt enda fosterland, Moder Jord.
Jag vägrar att betala skatt till dödsmaskineriet.
Jag vägrar tjäna civilisationen.
Nej, Det Nya Jerusalem skall byggas
genom bildning och permakultur.
Vi skall förfina och levandegöra själen och jorden,
och få betongförgrovningen på fall,
så att skogarna, mullens förfinade, levande bildning
kan få växa sig starka igen,
fulla av fruktträd, nötträd och bärbuskar.
Djuren är mina arbetsgivare.
Är livet på jorden värt sitt lidande?
Gör lidandet på jorden
att det vore bättre
om livet på jorden inte fanns?
Är livet på jorden värt allt lidande det innefattar?
Har filosofen Eduard von Hartmann rätt
när han menar att allas slutliga självmord
vore det rätta och sanna slutet?
Är inte ett enda cancerbarns obeskrivliga lidande
nog för oss, så att vi började hoppas
att livet på jorden självt snart ska ta slut?
Kanske livet på jorden var värt sitt lidande
i ursprungstillståndet på stenåldern,
men nu, i händerna på cancersvulsten Civilisationen
har lidandet blivit så massivt
att det kanske vore bättre om livet på jorden inte fanns.
Tyst är kosmos
Tyst är kosmos.
En liten tid gör vi några märkliga ljud,
sedan återgår allt till den tystnad
det kom ifrån, till ursprunget.
Tyst är kosmos. Ingen Gud
är där och bryter tystnaden.
Och ljuden från civilisationen -
knappt märkbara.
Arvo Pärts stumma musik
Arvo Pärt lagar underliga ljud
Peak sound, ljudtoppen, den-klassiska-musik-toppen
innan allt börjar tystna,
han lagar underliga sorgeljud,
en djup, djup sorg över allt som gick fel,
en sorg över framtida generationers svåra öde,
en nästan stum sorg,
där döden är överallt närvarande,
han komponerar för framtida generationer, stum av sorg,
denna förstummade requiem-musik.
Det som lever i skymning
Den här dikten skrev jag 2005, jag tycker mycket om den:
det finns en daggdroppe kvar på lövet
den faller
tungt ner på skymningens trolska fiol
glider mjukt ut över strängen
och den spelar färger och sagor ut över himlen
det dagas
det barnas på rosa kvällshimmel
ett barn lever bara om natten
när verkligheten är tyst som en sovande svan
och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd
en daggdroppe lever av natten
det spröda i människan lever
av några få ögonblick
då tårar skymmer blicken
Jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
Den här dikten skrev jag 2007. Jag tycker mycket om den, den är en av mina bästa dikter någonsin.
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
jag skog din hand och går med dig dit myror gråter
jag liv din hand och går med dig dit myror gråter
jag tar din hand och går med dig dit myror gråter
jag tar din hand och går med dig dit floder gråter
jag hav din hand och går med dig dit floder gråter
jag strand din hand och går med dig dit floder gråter
jag sakta ljud din hand och går med dig dit floder gråter
jag tar din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag löv din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag djur din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag skymnigt grodedöd din hand och går med dig dit kvällar gråter
jag tar din hand och går med dig dit människor rinner
jag gråt din hand och går med dig dit människor rinner
jag rinner din hand och går med dig dit människor rinner
jag stilla människor din hand och går med dig dit människor rinner.
Kommentar:Den här dikten är väldigt influerad av verbismen, ett lyriskt verktyg som jag hittade på vid tiden då den här dikten skrevs. Den går ut på att man verbifierar språket, genom att använda substantiv som om de vore verb, på olika sätt. På så sätt försöker man få till stånd ett språk som är verb-betonat, istället för substantiv-betonat. Det senare är fallet med det civiliserade språket. Ett verb-betonat språk är mer som urbefolkningarnas språk, ett språk i rörelse, ett levande språk. Språket dör när det får för många substantiv, när det blir ting-baserat.
Jag havar i ljus
Den här dikten skrev jag 2007. Den tycker jag mycket om:
Jag havar i ljus.
Jag ljusar i hav.
Hav jagar i ljus.
Hav ljusar i jag.
Ljus havar i hav.
I havar jag ljus.
Jag i havar hav.
Ljus hav jagar i.
Jagar ljus hav hav.
Jag svinner i ljus.
Jag ljusar i svinn.
Svinn jagar i ljus.
Svinn ljusar i jag.
Ljus svinner i svinn.
I svinner jag ljus.
Jag i svinner svinn.
Ljus svinn jagar i.
Jagar ljus svinn svinn.
Jag gråter i ljus.
Jag ljusar i gråt.
Gråt jagar i ljus.
Gråt ljusar i jag.
Ljus gråter i gråt.
I gråter jag ljus.
Jag i gråter gråt.
Ljus gråt jagar i.
Jagar ljus gråt gråt.
Lamm-stammandet
Lovad vare
det sköra lamm-stammandet,
det vackra lamm-famlandet,
i naturens famn-ramlandet,
det slutliga hamn-skramlandet,
då båten går i land-gamlandet.
Hycklarna i Paris
Delegater från hela världen
flyger till klimatkonferensen i Paris
för att förhandla om att minska utsläppen.
Det är pratandet som gäller,
inte att vara ett exempel
i sin egen livsföring.
Nej, världen fortsätter att prata på,
följer delegaternas exempel,
och lyxen och de talrika flygresorna
fortsätter som förr.
Det efterlängtade misstaget
När skall civilisationen
göra en sådan miss
att den tappar sitt ansikte
och visar vem den egentligen är?
När skall den vilda naturen
i misstag göra en så vacker blomma
att den återvinner sitt ansikte
och visar vem den egentligen är?
