för naturens skull

Vad är människans naturliga normaltillstånd? Jag vill hävda att det är en stilla glädje * över tillvaron, en tyst mysighet, lätthet, lust att leva, nyfikenhet och frihetskänsla, frihet att förverkliga sig och följa sitt hjärta, kärlekens väg. Det är inte extasen och ruset, nej, extasen är en tillvarons gäst. Nej, den lågmälda, stilla tillfredsheten och lyckan är det som man går tillbaka till när man får leva så som naturen hade menat det. Den är också lätt att upptäcka hos urfolk och hos vilda djur, t.ex. ett andpar på stranden. Visst kommer mödan, lidanden och sorger också i detta tillstånd som gäst, precis som extasen, men när de gjort sitt besök, återgår alltid livet till den stilla glädjen och tacksamheten. Den stilla glädjen bor liksom i våra celler och atomer, de liksom anger grundtonen för vårt liv. Lusten till livet, hoppet och den ljusa framtidstron, tilliten och tillförsikten. Det bor liksom i kroppen. 

 

Antagligen kommer detta att bestå även i livet efter döden, om vi lever vidare, ty vi lever då vidare i det materiella, i atomen, i den atom som just angav grundtonen till vår själ. Den stilla glädjen kommer bara att kännas renare och klarare, eftersom vår kropp är som en sordin för själen. Och vem skulle orka med en evig extas? Ingen. Dock blir extasen antagligen en oftare sedd gäst i andevärlden, då livet blir så mycket rikare och friare. 

 

Eftersom den stilla glädjen är vårt grundtillstånd och naturliga jämviktsläge som människa, kommer detta antagligen bestå i andevärlden, så att permanent olycka inte kommer att vara möjlig där, ty precis som olyckan endast är en gäst, inte vårt grundtillstånd, som människa, så kommer olyckan att enbart gästa oss på andra sidan, mest i form av deltagande i de som människor ännu levandes olyckor. Och den kommer att vara en mer sällsynt gäst, precis som extasen kommer att vara en oftare sedd gäst, ty vi kan inte bli sårade fysiskt som andar/atomer, och de saligas skara i vår andevärld är ofattbart långt större än de olyckligas (räkna atomerna), de senare är enbart gäster från världen av människor, djur och växter. 

 

Den smärta man känner som atom (som jag tror alla blir) i andevärlden är medlidandets saliga smärta, barmhärtighetens saliga födslokval, den enda smärta "Gud" känner. Det är en paradoxal smärta, ty det är den enda smärta som inte förmörkar en varelse och gör den olycklig. Det är den smärta som kan lovsjunga "Gud" mitt i flammorna på kättarbålet. Denna smärta är heller inte evig, utan skall en gång upphöra, när den sista själen gått in i paradiset. Och det är en smärta som enbart gästar oss. Den skänker oss också ny glädje, när vi har fött fram den varelse som var medlidandets föremål, ut ur olyckan och in i glädjen, vi korsfästs och uppstår med denna varelse, såsom en mor lider och uppstår med sitt foster på förlossningsbädden. 

 

Trösta dig med detta, du som är rädd för helvete i detta liv och i det kommande. Gör dig av med denna rädsla, den är emot naturen och skapar lagträlar och fariséer, som gör det goda av yttre skäl, inte av inre, av rädsla för helvete och straff istället för av kärlek till medvarelsen. Begrunda istället den tillvarons innersta kärleksväsen som skapat oss så att den stilla glädjen är vår varelses grundton och naturtillstånd. Detta "väsen" vakar över dig och skall leda dig till den eviga glädjen. 

 

 

* med det menas en stilla frid och tillfredshet

Kan en förklaring till varför varje kultur synes ha sin helt egen andevärld, som om de ofta vore ovetande om de andras kulturernas andevärldar, vara att andevärldarna inte är objektiva, "där ute", utan subjektiva, men inte bara subjektiva, utan subjektiva på det sättet att alla som trott på samma andevärld samlas i mikrolivet (som inkarnerade i atomer och molekyler och celler, jag tror ju att man blir en levande atom till slut) och som människor om de ännu lever som inkarnerade människor, och liksom skapar sin egen andevärld genom att kommunicera med varann och visa sig ömsesidigt för varann, nästan som en egen andevärldslig motsvarighet till internet/facebook för just den kulturen, bara att internet är en svag skugga av denna andevärld? Så att varje kultur liksom har sin egen "andevärldsinternet", där man sällan går över till en annan kulturs andevärldsinternet? Dock, det finns människor som i sin nära döden-upplevelse har sett flera olika kulturers himlar, som t.ex. Mellen-Thomas Benedikt.

 

Men som jag tidigare har postulerat, att det finns tre himlar i andevärlden, grovt uppdelat, så tror jag också att varje kultur har tre himlar i sin andevärld, och att ju närmare man kommer den högsta himlen, desto mer liknar kulturernas andevärldar på varann, och desto mer ömsesidigt utbyte sker (se bara hur fundamentalisterna i religionerna krigar mot varann, medan mystikerna älskar varann och lär sig av varann över religionsgränserna). Det kan man se också på kulturerna på jorden. Ju mer civiliserade de är, desto mindre liknar de på varann, medan urfolken liknar mycket mer på varann över hela jorden, än mycket civiliserade kulturer (jämför indisk kultur och religion med svensk).

 

Denna andevärldsmodell kan förklara varför Jehova i Gamla Testamentet verkade vara en stamgud bara för det Israeliska folket, som tävlade med andra kulturers gudar ("du skall icke hava andra gudar än mig"), och varför det samma mönstret ses hos de kristna i Nya Testamentet; Jesus blir deras stamgud. Ja, nästan varje animistisk urfolkskultur verkar ha en egen stamgud, som de anser vara den högste guden, precis som Israel ansåg med Jahve.

 

 

Något som illustrerar skillnaderna mellan indianernas syn på sitt arbete och de civiliserades, är att indianerna fantiserade och drömde om "the happy hunting grounds" medan plogen och fabriken lyser med sin frånvaro i de civiliserades andevärldsfantasier och -upplevelser.

I gamla dagar var det vanligt att tro på naturväsen, såsom tomtar och troll (man ser det bl.a. i hur de befolkar gamla tidens sagor). Denna allmänna folktro, som jag tror var vanligare ju längre tillbaka i tiden man går, har vissnat mer och mer, och lever mest vidare inom New Age och bland hippien. Den tillhör hedendomen innan katolska kyrkan kom med sina änglar och helgon, och den lever vidare i New Age, som är en slags nyhedendom.

 

Vad för slags andar är vanligast idag? Jo, änglar bland de kristna och UFO:n bland hippien. Ingendera förknippas med naturen. Det är som om de inte tillhörde naturen, till skillnad från naturväsen. Istället för att tro på älvor tror man på UFO:n idag. De första blommornas änglar, och de andra teknologins änglar. Diametralt motsatta varann. Båda två säger något om den kultur som tror på dem.

 

Men även bland hippien som tror på naturväsen, är det sällan man ser sådana. Var är alla naturväsen? Ja, jag tror att de inte trivs i civilisationen, vilket andra också påpekat. Deras hem är naturen, och vi har skövlat och förstört naturen.

 

2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade mänskligheten 1929, då den stora börskraschen på Wall Street inföll (kraschen var tecknet på att Guds Ande lämnade oss). Ett halvt år efter fick funktionalismen sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1930, något som jag tolkade som att Anden lämnade arkitekturen. Och modernismen inom litteratur och konst slog också igenom på 30-talet. Jag har aldrig gillat högmodernismen, utan bara modernismens första trevande försök, såsom hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran, då modernismen mest gällde att man skrev fri vers, vilket jag inte har något emot. Men modernismens kryptiska och normbrott-för-normbrottets-skull sida har jag aldrig gillat.

 

Min teori om 1929 är visserligen spekulativ, jag tror inte på den helt idag.

 

Men det värsta ur mitt perspektiv var att teknologin liksom tog över under denna tid, 20- och 30-talet (t.ex. fick radion, TV:n och ljudfilmen sina genombrott på 20-talet). Vägarna fylldes sakta av bilar, vilket var till stor förtret för de talrika luffarna som befolkade vägarna på denna tid. Till slut, på fyrtio- och femtiotalet, kom bilarna att sakta ta död på luffarkulturen, så det knappt fanns några luffare kvar. Under hippievågen på 70-talet, blomstrade luffandet lite upp igen, men dog snabbt ut igen. Bilarna var för talrika. Jag har plågats av bilar på mina luffarfärder, inte minst när mörkret faller och gågata saknas.

 

Men luffarkulturen dog också ut p.g.a. att det gamla bondesamhället förvandlades till industriellt jordbruk (redan på 1910-talet fick svenskarna sina första traktorer). Efterhand kunde man inte längre sova i höet i ladan, eller jobba lite på en gård för kost och logi. Detta passade inte det industriella jordbruket. Tomtar trivs inte heller i industriellt jordbruk, det är väl därför de ses så sällan på bondgårdar idag. Fast jag tror inte att naturväsen finns "där ute", utan mer i "det andliga Sverige" på andra sidan, inom oss, i atomernas magiska andevärld.

Det finns en doktrin inom kristenheten som går ut på att själen efter döden sover intill uppståndelsen på den yttersta dagen, då dess slutliga öde avgörs. Den kan sova i tusentals år. Detta kallas "själssömn".

 

Jag tror inte det är helt så som denna lära lär, men det finns en gnutta sanning i det, att själssömnen är möjlig på ett eller annat sätt, för den som vill det och behöver det. I andevärlden är allting möjligt, allt vi kan tänka är möjligt, allt som går att fantisera, förutom det eviga helvetet, det är inte möjligt även om vi kan fantisera om det (att vi alls har kommit på det säger sitt, indianerna kom inte på det innan de vita kom). Men i princip har fantasin inga begränsningar. Varför skulle inte en viss själssömn vara möjlig? Det kommer otaliga varelser in i andevärlden hela tiden som tappat livslusten, självmördare och åldringar som är "mätta av dagar". De kanske behöver sova sig till ny livslust, i kanske tusentals, ja milliontals år. Om det är möjligt att söva ner personer här på jorden för långa tider (flickvännen Titti föreslog att det borde upprättas sömnkliniker för såna som lider alltför mycket), måste det gå i andevärlden. Så att de får sova så länge de behöver, antingen utan att drömma eller med drömmar.

 

Tänk såna självmördare som är så deprimerade att de hoppas innerligt att de slutar existera i döden, och så blir de fruktansvärt besvikna när de märker att livet trots allt fortsätter. De känner det som ett evigt fängelse och slaveri att måsta leva vidare, som att de är tvungna att leva mot sin vilja. De har kanske förlorat allt hopp om att få ny livslust. För dem måste det vara en befrielse att bara få sjunka in i medvetslöshet för oöverskådlig framtid, fram tills den dag då livslusten fötts i dem igen, och civilisationen är borta och mänskligheten har återgått till paradiset. Ja, det finns väl sådana som inte orkar vara med och delta i medlidandet med människorna i civilisationen, som inte orkar kämpa för det goda, de är för fulla av egna problem (vi har många såna bland oss här på jorden). För dessa måste det vara gott att få sova riktigt länge i Guds stora säng, en törnrosasömn, och en vacker dag bli väckt av sin prins.

 

Ta detta till tröst, du som har tappat aptiten på livet.  

 

 

 

Sov på min arm! Natten gömmer

Under sin vinge din blossande kind.

Lycklig och varm snart du drömmer

Flyr mig I drömmen som våg flyr vind. Fångas igen. Flämtar. Strider.

Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.

Slumra min vän! Natten skrider.

Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära

Lyftes ur lundarnas skugga skyggt

Och på din barm o min kära

Täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser

Mitt I den virvlande blodströmmens larm!

Slut är din strid. Månen lyser.

Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

 

(Evert Taube)

 

Sången kan lyssnas till på youtube, här.

 

 

 

P.S. Visserligen har jag postulerat tidigare att vi alla går in i paradiset efter döden, eftersom vi blir atomer till slut, men kanske även atomers andar kan vara trötta? Det tror jag. De är inte helt osårbara, de lider med oss. Anden kan vara trött, gudomen inom oss kan vara trött. Det paradisiska är att vi i atomernas andevärld alltid får vila ut oss så länge vi behöver. Där finns nämligen inga klockor, tid existerar inte där. Jag tror att det är särskilt vanligt bland de "civiliserade" att ha långa tider av själssömn i andevärlden, och att det är detta som gett upphov till läran om själssömnen bland de civiliserade (läran är vanlig inom lutherdomen), den finns inte bland urfolk, så långt jag vet. Är det detta vi känner instinktivt, när vi upplever att vår gamle döde mor sover i graven?

Jag har sagt tidigare här på bloggen att Naturen är vårt hem. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Inte allt i Naturen är vårt hem lika mycket. Naturens Ande, dess inre, är vårt hem mer än den yttre verkligheten. Det ser man på hur människor söker sig till kulturen för att få tröst, mer till kulturen än till den yttre verkligheten. Kyrkan och religionen, en del av kulturen, är mänsklighetens viktigaste trösteställe genom historien. Men även kulturen är en del av Naturen, tillhör Naturens Ande. Ja, den naturliga andligheten är vårt sanna hem, och det känner vi när vi hör riktigt ljuvlig musik och läser en riktigt bra bok. Och denna andlighet är inte åtskild från den yttre Naturen, det är att gå in i den yttre Naturens inre, in i Naturens djup. Därför är det inte eskapism att vilja till himlen, ty himlen ligger just i Naturens inre, i själva verklighetens djup.

 

Det finns många berättelser om folk som haft nära döden-upplevelser som sagt att deras besök i andevärldshimlen var som att komma hem. Här finns några sådana berättelser. En kvinna, Stephanie Arnold, berättar i denna youtubefilm att när hon kom till andevärlden kändes det som om andevärlden var mer verklig än den fysiska världen (många har vittnat om samma sak, t.ex. Eben Alexander *), och den minuten som hon steg in i andevärlden kändes det som att "Här är jag, detta är den verklighet jag har väntat på hela mitt liv!". En annan nära döden-upplevare beskrev det som att "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary") 

 

I våra jordiska hem, där vi verkligen trivs, vill vi vara resten av vårt liv, intill vår död. Vad sedan med andevärldshimlen, som är vårt hem mycket mer än vårt jordiska hem! Men faktum är att de flesta enbart besökt första himlen, civilisationshimlen, och ändå vill dessa ofta stanna där och inte återvända till jorden. Kanske de vill vara där i tusentals år? Andra himlen, trädgårdshimlen, ekobyhimlen, är så mycket ljuvare än den första himlen, att där vill man kanske vara i milliontals år. Och innersta himlen, sagoskogen, Eden, är så ljuv att man vill vara där i evighet. Så tror jag det är.

 

En gång när jag rökte cannabis, 2011, ville jag innerligt att jag skulle få stanna kvar i den ljuva känslan för gott. Jag nästan tiggde Gud om detta. Jag tror idag att jag den gången gjorde ett besök i himlen. Det liknar på hur folk har tiggt Gud om att få förbli i himlen när de besökt himlen i nära döden-upplevelser, de har inte velat "återvända till jorden", men varit tvungna.

 

Att vi dras så till internet hela tiden, som flugor till ljuset, är ett tecken på att internet påminner oss på något sätt om Naturens andevärld, är en svag skugga av denna, precis som flygen är en svag skugga av vår förmåga att flyga och förflytta oss med tankens hjälp i andevärlden.

 

Ja, kan vi vara säkra då att vi ska få komma till denna lyckliga plats? Finns inte helvetet? Som tröst kan jag säga att schamanismens andevärld hos urfolken inte känner till något helvete (de har tre riken, övervärlden, mellanvärlden (vår värld) och undervärlden, deras "undervärld" har inget med helvetet att göra, alla döda kommer dit, och det är en plats av stor skönhet), helvetet har de civiliserade hittat på och skapat i sin förorenade fantasi. Och jag kan också nämna att Dannion Brinkley, en krigsveteran från Vietnamkriget, hade ett besök i himlen under sin nära döden-upplevelse 1975, inte många år efter hans krigstjänst som krypskytt och lönnmördare, och han blev inte förpassad till helvetet fast han hade tjänat detta ohyggliga krig på förövarnas sida. Då finns det väl nåd för oss också (obehagliga nära döden-upplevelser, som vem som helst, enligt forskningen, kan få, slutar också ofta positivt, enligt forskaren Nancy Evans Bush)! Jag säger detta inte för att uppmuntra till moralisk likgiltighet, bara för att säga att det finns förlåtelse för de värsta synder, precis som C.O. Rosenius predikade. Den som tar detta till intäkt för att fortsätta kriga och leva lyxliv, den har inte fattat att man med detta beteende fördömer sig själv under denna livstid, även om man sedan får förlåtelse i nästa liv. Ja, man fördömer sig själv till ett glädjelöst liv, ty att göra gott och vara god är den sanna glädjen, erfaret av otaliga helgon, och jag kan vittna om det också.

 

Annars verkar andevärldar skapas av kulturen, varje kultur har sin egen andevärld, och om det är så, hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något mycket vackert i vår fantasi, vilket jag försökt göra i detta inlägg. Vän, du som tror på ett liv efter döden, vill du vara med om detta, och har du måhända några ännu vackrare fantasier?

 

Men får vi inte tråkigt i andevärldshimlen efter några milliarder år?, frågar du. Ja, tråkighet tror jag civilisationen har hittat på, den finns inte i Naturen, ty Naturen är inte tråkig, det är civilisationen som är tråkig. Det är den civiliserade blaséheten som skapar tråkighet. Och den avgrundsdjupa brist på community som vi upplevt i civilisationen. Vi tror att vår blaséhet på något sätt skulle kunna existera i naturhimlen. Vi projicerar vår tråkighet på Naturen och Naturhimlen. Men iNaturen är allt nytt varje morgon, som de kristna har fått en försmak av när de sjunger att "Herrens nåd är var morgon ny" (se sången här). Om det är så här på jorden, hur mycket mer i himlen, inte minst i tredje himlen!

 

Och förresten, ett människoliv på 90 år känns som en sann evighet, så vi lever redan i "evigheten", på sätt och vis. Och fråga en frisk gammal människa om hon är trött på livet! Många skulle säga nej, livet har mycket att ge fortfarande, och fråga sedan om hen skulle vilja leva vidare efter döden i all evighet, och många skulle säga ja. Ja, de vill detta så mycket, att de är djupt religiösa och till slut bara väntar på att stiga in i den högre världen där de ska få vara i evighet, bortom alla lidanden. Förvisso har civilisationen gjort att många åldringar tar självmord, men detta ser man inte på samma sätt hos urfolk som inte kommit i kontakt med civilisationen, som t.ex. hos Piraha-stammen, där självmord var ett okänt begrepp, och där även självmordstankar var främmande. Hade man naturligt fått mindre och mindre livslust desto närmare dödsbädden man kom, skulle Piraha-stammen också ha upplevt självmord bland sina åldringar.

 

 

* Eben Alexander sade i en intervju följande om sin nära döden-upplevelse: "But what happened to me was, far from being delusional, as real or more real than any event in my life. That includes my wedding day and the birth of my two sons." (Ur denna artikel)

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Uppenbarelseboken kapitel 4 och kapitel 5 är Bibelns centrum *. Ingen annan stans i Bibeln beskrivs gudomens innersta, Guds tron, så noggrant och vackert. Och är inte Gud Bibelns centrum? Gud och Lammet?

 

Jag tror N.P.Wetterlund skulle hålla med mig, som inledde sitt jätteverk Andens lag med att förklara Uppenbarelsebokens fjärde kapitel.

 

Det finns väldiga djup i dessa texter, mycket naturmystik, och gammal judisk mystik, från både tabernakelmystik och merkabah-mystik. De är fulla av symboler och arketyper. Sagolika.

 

Intressant att notera är att ett slaktat Lamm står mitt i tronen, där "Gud" ansågs residera. Det slaktade lammet är urkeruben, gudomens innersta i alla varelser, det alla varelser från atomen till människan har gemensamt, och  det säger något om att "Gud" inte är skild från sin skapelse, utan lider och känner med den, ja är en slaktad, korsfäst Gud, en lidande Gud, såsom Erling Eidem hävdade i boken "Den lidande Guden" (1922), och såsom Bertil Malmberg diktade:

 

Men är du maktlös, evigt ett med det

som irrar, jagar och som dör och dör

- och är det denna enhet vilken gör

din gudom och odödlighet;

 

och är du rösten genom regn och vind
och skrämda händers ängslan, när de smeka
ett älskat väsens alltför bleka
— o alltför genomskinligt bleka kind,

och är du den som till ett helt församlar
tid, kärlek, vissnande och klagoljud
-då är det efter dig jag famlar
och dig jag söker överallt, min Gud. 

 

(Utdrag ur dikten "Gudom" ur diktsamlingen "Flöjter ur ödsligheten" 1941)

 

Men det är en "Gud" som uppstår till liv genom lidandet, med oss, med sin skapelse. Att ett slaktat lamm står på tronen, innebär att "Gud" är den som ger sitt liv för sin skapelse, går under den och tjänar den istället för att härska över den. 

 

 

* Jag lovar att Upp. 4 och 5 inte varit bibeltolkningens och kyrkans centrum!

Spiritismens framväxt i Sverige och världen i mitten av och i slutet av 1800-talet, sammanföll med frikyrkornas uppkomst. 1854 bildades den första svenska församlingen inom baptismen, Sveriges första frikyrka. Det var bara några år efter spiritismens uppkomst 1848 i Amerika, genom systrarna Fox. Är detta en tillfällighet? Nej, ty med frikyrkorna kom religionsfriheten. Och då fick hedendomen livsluft igen, på köpet. Spiritismen är i själva verket en återupplivning av gamla hedniska, schamanska praktiker, om än i en ny form. Det ser man snabbt när man jämför den och schamanismen. Ja, hela New Age-rörelsen, som ytterst har sina rötter i spiritismen och den lite senare teosofin, är i själva verket en återupplivning av den gamla förciviliserade hedendomen och schamanismen (inte bara New Age-grenen modern asatro som ingår i nyhedendomen). Det var obevekligt att detta skulle hända, ty hedendomen hade levt i hemlighet bland "kloka gummor" och "häxor", som vissa av dom kallades, under katolska och lutherska kyrkans tyranniska skräckvälde. När detta välde mjuknade, kom hedendomen till ytan igen, och den har blivit allt starkare sedan dess, ända in i vår tid. Sekulariseringen kan ses som en återgång till hedendom, men utan dess religiösa föreställningar. New Age-rörelsen är bara sekulariseringens andra sida, religion sådan den blir när den utövas i frihet, i eklekticism och myndighet. Liberalteologin är detta fenomen inom kyrkans egna väggar, en sorts New Age-lutherdom (tänk på Lennart Koskinen, t.ex.).

 

New Age är en slags hednisk naturreligion i sin kärna, och med den, samt med den kyrkliga ekoteologin, har naturen börjat göra sin comeback i civilisationens andlighet, och detta är bara början. Mycket har hänt på bara 150 år, och mer är att vänta. En tung börda håller på att lyftas av, det kyrkliga förtrycket av den naturliga, frihetliga andligheten, obunden av stela dogmer och kyrkolagar som hela landet måste följa, och detta avlyftande av bördan har ännu inte fullbordats, långt därifrån, ty civilisationen förtrycker oss än, förtrycker naturen än. Men den "naturens återkomst" som jag siar om har en mycket lång historia, som ännu är i sin linda.

En av de underligaste grejer jag läst på internet, är den mycket omtalade visionen i Finland av en gigantisk ängel över skogen kl. 11.00 - 11.30 den 22.1.2011, som fyra människor såg på samma gång, däribland romen Marita Mäntyniemi, som vittnade om den senare i offentligheten. Det finns många artiklar om den på nätet, här är en. Ängeln hade följande ord på sin högra vinge: "Viljavainiot valenneet" (på svenska "skördefälten har vitnat"). De fyra människorna skådade ängeln i en halv timmes tid, orörlig stod den där, sedan försvann den. Marita Mäntyniemi talade i tungor under upplevelsen, och upplevelsen fick henne att ta sin tro på mera allvar. 

 

Hur i hela friden ska jag som ateist tolka detta? Jag har grävt lite i denna historia på nätet, och sett vad skeptikerna har kommit med i debatten. 

 

Det visade sig att de fyra människorna som såg ängeln, hade stannat på bilväg 66 som går mellan Virdois och Alavus, och en f.d. lastbilsförare från området, sade i ett diskussionsforum om ämnet, att biltrafiken, och även lastbilstrafiken, är rätt livlig på denna väg kring kl. 11 på kvällen. Åtminstone 15-30 bilar och lastbilar måste ha passerat de fyra under halvtimmen de stod och skådade ängeln. Varför såg inte någon av dessa bilister och lastbilsförare ängeln? Den f.d. lastbilsföraren sade att inget rykte om någon ängel hade cirkulerat i hans lastbilsförar-kretsar, vilket det hade gjort om något sådant hänt. Och varför pratade inte de fyra sinsemellan när ängeln försvann, för att försäkra sig om att det inte var någon privat hallucination? Ja, varför lade de inte upp en plan för att vittna om detta för världen? Varför bestämde de inte sig för att åka tillsammans till någon präst, pastor, kyrklig ämbetsman eller polis för att rapportera händelsen, nästa dag? Jag hade, om jag varit troende, gjort allt jag kunde för att detta skulle lyckas, äntligen ett tillfälle att bevisa andevärldens existens, ja väcka världen till väntan på Jesu återkomst!

 

Varför tog inte de fyra människorna bilder av ängeln, om det inte var en hallucination? De hade antagligen kamerafunktioner på sina mobiler, det var 2011. Visserligen kom en till av de fyra, under namnet Seppo Jii, och vittnade om upplevelsen i ett diskussionsforum, om det nu verkligen var en av de fyra, och sade att han hade tagit en bild av ängeln, men som han inte fick fram ur telefonen så att han kunde publicera den på nätet. Låter märkligt. Varför kunde han inte ta en bild av bilden i sin telefon, med någon annans kamera/telefon? Eller fungerade inte hans kamerafunktion just då, så att han inte fick fram bilden på telefonen överhuvudtaget? Varför isåfall, varför just då? Låter skumt. Och varför har inte Seppo Jii vittnat i offentligheten i efterhand, tillsammans med Marita Mäntyniemi, och berättat om att han tagit en bild som han inte får fram? Detta vore mycket läckra nyheter, till stor tröst och uppbyggelse för de troende. Varför svek han här, om han verkligen hade en sådan bild? Det har gått sju år sedan händelsen, och ingen Seppo Jii har stigit fram i offentligheten. Han måste väl ha hört om att Marita Mäntyniemi vittnade om saken i Seinäjokis pingstförsamling? Ryktet gick ju överallt, på nätet och bland folk i trakten. Hade han stått vid Maritas sida och vittnat, hade saken kanske blivit en världsnyhet, och forskarna hade strömmat till. 

 

Här finns många gåtor att lösa här (varför måste sådana här saker alltid vara inhöljda i gåtor?). Hur man än vänder och vrider på det, låter det som en grupphallucination. Vissa säger att sådana inte finns, inte har verifierats, men jag drar mig till minnes att Raymond Moody, nära döden-upplevelse-forskningens pionjär och grundläggare, berättade i en debatt med ateister att grupphallucinationer förekommit, för att stödja sin tes om att andevärlden är en objektiv realitet. Jag har också hört om andra grupphallucinationer. 

 

Men det behöver inte vara enbart hallucination, om min teori om andevärlden är riktig, som jag lagt fram i tidigare blogginlägg. Ängeln kan ha varit en verklig varelse, t.ex. en himmelsk atom i någon av vittnenas inre, som projicerade sig utåt på himlen i deras medvetande, och lät alla fyra vittnena få se samma sak genom någon sorts telepatisk-visionär förmedling. Alla är ju förenade i det kosmiska medvetandet, varför skulle inte då flera kunna ha samma vision, samma hallucination? Ja, denna vision är i själva verket en bekräftelse på att det måste finnas ett kosmiskt medvetande. 

 

Denna teori skulle kunna förklara att ingen bild togs och att ingen annan bil/lastbil stannade på vägen för att beskåda ängeln. Att det skulle vara hittepå känns konstigt baserat på den youtubevideo där Marita vittnar i Seinäjokis pingstförsamling. Det känns inte troligt att hon skulle ha ljugit. Och det är inte troligt att hon hittade på att de var fyra som såg synen. 

 

Men om det verkligen var en himmelsk mikrovarelse i någon av vittnenas inre som ville ge världen ett budskap, då är det ett vackert sådant. Orden på ängelns högra vinge ""skördefälten har vitnat" anspelar nämligen på Johannes evangelium 4:35: "Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd." Detta har när det gäller ängelns ord tolkats av de kristna i Finland som att tiden är mogen för Jesu återkomst. Men det blir nog inget Jesus-spöke i skyarna, utan en vackrare återkomst, naturens återkomst och Kristusandens, naturandens återkomst i de civiliserade människornas inre. Var det detta ängeln menade? Pingstvännerna har förstås tolkat det enligt sin kristna fundamentalism, och fått vatten på sin kvarn, men andevärlden är symbolisk, och måste tolkas symboliskt. 

 

Men denna syn rimmar helt med min känsla att vi lever i de yttersta tiderna, då naturen och naturanden ska ha sin uppgörelse med mänskligheten, och leda den tillbaka till naturen efter civilisatonens kollaps, som inte är alltför avlägsen. 

 

Om spiritisterna har rätt, svävar det just nu en massa osynlig varelser kring dig, där ute i den "objektiva" verkligheten, och att ha en syn är att ens andliga ögon öppnas för en stund och man får syn på dem. 

 

Men varför har då aldrig någon lyckats fotografera eller filma dem på övertygande sätt, även om spiritisterna hävdar att andarna kan materialisera sig, och t.ex. producera "ektoplasma", en sorts andlig materia?

 

Svaret är att det hela måste vara mer mysteriöst än att varelserna finns "där ute" (det senare är liksom mot intuitionen, det känns konstigt på nåt sätt). Jag har själv tidigare på bloggen lagt fram en förklaringsmodell, genom att anta att atomerna och cellerna har en andevärld, som vi ympas in i i våra andevärldsupplevelser. Varje atom och cell i vår omgivning har en andlig sida, precis som vi, och när dessa förenas och kommunicerar med varann, uppstår ett "kosmiskt medvetande", en "andevärld" som inte är "där ute", utan vi tar in omgivningens andevärld i oss, vi går inte ut i den rent "objektivt", så att vi skulle sväva ut i en parallellverklighet. Således utgör alla de Stockholmska atomernas andliga sida ett andligt Stockholm (andeskådaren Emanuel Swedenborg lär ha besökt ett sådant), och om vi ser vår avdöde farfar i en syn, medan vi vandrar på Stockholms gator, finns han inte "där ute" i luften, utan han är antagligen någon mikrovarelse i sin grav, som genom det kosmiska medvetandet vill träffa dig, och visar sig i en skepnad som du kan känna igen. 

 

Visioner är således subjektiva hallucinationer, men inte enbart detta, utan de kan kommunicera med andra levande medvetanden, vare sig det är atomer, celler, växter eller människor, precis som telepati också är möjligt på liknande sätt. 

 

Detta är alltså en tredje väg, en mellanväg mellan spiritisternas grova, vulgära andetro, och de naturalistiska ateisternas lika grova och vulgära förnekande av allt de inte kan se och fotografera. 

 

Om det inte hade varit för att jag tror att vi lever vidare i mikrolivet, i det fysiska, hade jag måsta tillgripa antingen spiritisternas andetro eller naturalist-ateisternas förnekande, men min mikrolivsfilosofi öppnar upp en tredje väg (hur ofta finns inte sanningen nånstans mitt emellan två extrema åsiktspoler!), som är mera sublim och mysteriös. Något fjärde alternativ kan jag dock inte komma på som förklaring till visioner och syner. 

Andevärlden fungerar ungefär som vårt medvetande fungerar nu: Vi har hela kosmos i vårt medvetande, genom att vi tänker på det. Vi behöver inte byta plats och förflytta oss i rummet för att förflytta oss i kosmos i vårt medvetande, vi förflyttar oss enbart i tanken och känslan. Det är detta det "kosmiska medvetandet" handlar om, som jag skrev om här, och det är denna andevärld atomen har, och som gör att den kan vara så levande och paradisisk mitt i sin synbara orörlighet. Ja, hos den är andevärlden starkast och klarast just p.g.a. att den är mest orörlig av allt skapat. Det är nämligen ofta så att ju mer orörligt det yttre livet är, desto mer rörligt och levande är det inre livet, för att kompensera för den inre orörligheten, särskilt om detta inte är tvunget. Våra nattliga drömmar är exempel på detta. 1600-talspoeten Lars Wivallius skrev sina bästa dikter i fängelset, det var där inspirationen var starkast. Jag tror John Bunyan (som skrev "Kristens resa", som anses vara världens mest sålda utombibliska bok någonsin, i fängelset) och Johannes av Korset (som skrev "Själens dunkla natt" och "Andlig sång" i fängelset) kan vittna om något liknande, och jag också, i min fängelsevistelse i Serbien 2010.

 

Låt mig ta en bild på det kosmiska medvetandet: Parabolantennen eller den internetuppkopplade datorn kan vara svaga skuggor av atomens förmåga att ta in resten av kosmos i sig, förenas med resten av kosmos i ett kosmiskt medvetande. Atomkärnan är en andlig sol, som är ett mikrokosmos av "Gud", är "Gud i oss", där atomkärnornas kosmiska community är den makrokosmiske "Guden". Jag leker med tanken att vissa människors andevärldsupplevelser tar delvis plats inuti den atom som är deras väsens kärna, och att atomkärnan är den andlige solen i deras andevärld, lite som i denna bild. Sedan kan de ta in andras andevärldar lite som en parabolantenn eller som en dator. Är "tunneln" i nära döden-upplevelsen en färd inåt istället för utåt? Till mindre istället för större? Och är "ljuset i slutet av tunneln" atomkärnans andliga sol? 

 

"Eminent physicist, David Bohm, viewed all matter as "condensed" or "frozen light." Physicist Stephen Hawking once stated ,"When you break subatomic particles down to their most elemental level, you are left with nothing but pure light." (Kevin Williams på denna sida)

En helig läsupplevelse i mitt liv, som jag aldrig ska glömma, är den kanadensiske 1800-talspsykiatrikern Richard M. Buckes beskrivning av sin mystika upplevelse 1872 av "kosmiskt medvetande". Den tröstade mig djupt, och betydde mycket för min tro på universalismen, apokatastasis, eller läran om allas slutliga frälsning,. Denna upplevelse kändes så sann, så sann! När jag läser den idag, rimmar den väl med min mikrolivsfilosofi, ja ger den rikligt med näring! Den är en av de vackraste mystika upplevelser jag känner till. Här kommer den, ett utdrag från boken "Cosmic Consciousness" från 1901 (den kan läsas här, gratis):

 

 

 

Bucke räknade också upp bland upplevelsens karakteristika, 

• loss of a fear of death
• loss of a sense of sin

 

Var det en glimt av atomernas kosmiska andevärldscommunity som Bucke fick här? Anmärkas kan också att många som haft nära döden-upplevelser vittnar att de mist fruktan för döden, se denna artikel. 

 

 

Man kan också fråga sig om det kosmiska medvetandet har något att göra med psykiatrikern C.G. Jungs "kollektiva omedvetna" med alla dess arketyper. Ty andevärldsupplevelser är fulla av arketyper! Det finns nog förbindelser här, även om dessa två inte är samma sak. 

(Uppenbarelsebokens femte och sjätte kapitel)

 

Djupt i tillvarons hjärta,

välvd över sagans och mytens ljus:

kristallhavets rena, bjärta

färger och vind av serafvingars sus.

Fyra Djur över det ses trona,

- keruber - och en är av Adamskt snitt,

som har låtit ett blod sig försona, 

ett blod av ett Lamm så rent och vitt,

i kristallhavstronens mitt. 

 

Ur det Lammet det ljuder en hänryckningssång,

kristallklart som havet självt.

Profeter sökt tyda det mången gång

då de bortom sig själv har välvt.

Och tonerna helar själv djupaste sår

ja ock i självmördares bröst,

om det eviga Eden de tonerna spår

och de sjungs med sagolik röst. 

Mången självmördare har nog tagit livet av sig i desperat hopp om att hitta läkedom, antingen genom att sluta existera eller läkas i en andevärld. Och mången själ med kronisk, livslång ångest har nog undrat om sånt läks i himlen. 

 

Jag har tidigare på bloggen hävdat att alla träder in i paradiset efter döden, genom att gå in i sin varelses gudomliga kärna, atomen. Hur kan detta ske med "obotligt sinnessjuka", själsligt trasiga narkomaner och alkoholister? Släpar inte deras trasiga själ efter?

 

Låt mig förklara. Människan består enligt traditionell kristen psykologi - som jag delvis följer - av ande, själ och kropp (se en kristen klassiker om detta, "Själ och ande" av Jessie Penn-Lewis, från början av 1900-talet, som kan läsas på norska här och på engelska här). Anden är personlighetens kärna, där Gud bor, och där Den Helige Ande möter vår ande, och själen är förbindelselänken mellan anden och kroppen. 

 

Om detta är sant, och anden är lika med atomen i vår själs innersta, då är själen något psykosomatiskt, något halvkroppsligt, något som kan förklara varför vi kan känna ångesten som en fysisk oro i maggropen. Ja, de flesta av våra känslor känns i kroppen, medan tankarna inte gör det. Betyder det att tanken är mer ande och känslor mer själ och kropp? Men inte alla känslor är lika mycket själ och kropp. Agapekärleken (den villkorslösa kärleken) finns mer i anden än i själen och kroppen, medan den erotiska kärleken och förälskelsekärleken är mer själslig och fysisk. Det finns således "högre" och "lägre" känslor (jag menar på olika avstånd från paradisets kärna). Alla "högre" känslor tar vi med efter döden då de finns i anden. Det är nämligen bara anden som går vidare. De känslor som är mer själsliga och fysiska, lämnar vi kvar. Antagligen lämnar vi kvar den sexuella driften, men jag är inte säker. Det kan finnas en andlig motsvarighet till erotik och sex, vilket andeskådaren Emanuel Swedenborg påstod, och astralsex är något folk har erfarit. I varje fall är den fysiska erotiken och andeerotiken inte samma sak, vi kommer inte att släpa med någon fysisk åtrå. 

 

Jag vill nu påstå, att alla själsskador ligger i själen och kroppen, inte i anden. Omoral ligger också i själen och kroppen, då vår ande är gudsgnistan i oss, det gudomliga i oss. Vi tar alltså inte med oss detta efter döden, in i atomernas andevärld. Det är på detta sätt jag tror vi läks efter döden, och det är detta som gör att folk vågar ta självmord, hade det inte varit för detta hade inte folk vågat, tror jag, ty de hade riskerat de andevärldens helveten som de kristna fundamentalisterna pratar om (som inte finns) och vetat detta innerst inne. 

 

Låt mig avsluta med en liknelse: Kroppen är trumpeten, med en sordin som dämpar ljudet, och ljudet genom trumpeten är själen. Trumpetisten är atomen i vårt väsens innersta, i gemenskap med atomernas kosmiska community. Själsskador är falska ljud som kommer av dålig trumpet och tilltäppt sordin, dvs. sjukdomar. En gång skall trumpetisten lägga av "trumpeten dig" och sjunga dig utan trumpet. Detta är paradiset, ty det är den överlägset vackraste sången *, mild och varm och ren, såsom bara en levande varelse kan. Trumpeten är gäll och metallisk i jämförelse, och har dessutom sordin. 

 

* P.S. Om inte själen läkes i "andevärlden", då står det illa till med de flesta i civilisationen, fulla som de är av själslig sår, ärr och traumor, och då går personer med kronisk ångest "förlorade", fast de inte blev sjuka av omoral, utan av samhällets hårdhet, civilisationens onaturlighet. 

Hade man behandlat s.k. "utvecklingsstörda" så som man behandlar "psykiskt sjuka" hade det blivit ramaskri. Tänk er fängelser där "utvecklingsstörda" behandlades för sina abnormaliteter, tvångsmedicinerade med vidriga gifter som plågade dem, satta i spännbälte (att hela kroppen binds vid en säng) och isoleringsscell för alltför avvikande beteende enligt vårdarna. "Psykiskt sjuka" har faktiskt en del gemensamt med "utvecklingsstörda", samma svårighet att klara sig själva i kriser, samma utsatthet, försvarslöshet, psykiska sårbarhet och svaghet, barnlikhet och naturbarnlikhet. Samma ärlighet och föga sinne för anständighet, sociala koder och tabun. Tänk om "psykiskt sjuka" en dag skulle få njuta samma respekt och samma rättigheter i praktiken, som "utvecklingsstörda", istället för att skändas, mobbas och förföljas så som de blir idag (dock, de "utvecklingsstördas" rättigheter behöver också förbättras). Urfolkens "psykiskt sjuka" blir ofta schamaner (inte minst de "schizofrena" bland dem), och det att byn stöttar dem in i en uppgift som passar dem, gör att de kan bota sig själva. De botar sig själva genom att kanalisera sin psykiska avvikelse i fruktbara uppgifter. Men det kan de göra eftersom "andevärlden" inte anses som galenskap, utan som en mytisk och symbolisk verklighet att ta på allvar, som ger kunskap och helande. Men för vårt samhälle är "andevärlden" galenskap, och detta har rättfärdigat förföljelse av psykiskt sjuka istället för att lära sig av "andevärlden". Ja, t.o.m. våra nattliga drömmar anses som psykos (om än ofarlig och nödvändig) av många psykiatriker, som har förlorat sinnet för symbolernas och andlighetens värld, och bara kan tänka i materialistiskt-biologiska termer. Det dom gör med sina gifter är ju att de vill ta kål på "andevärlden", ta kål på andlighet och mytiskt tänkande, så att vi ska tänka med vetenskapens kalla, mekaniska och rationalistiska begreppsvärld, och enbart med detta. Dvs. andligt självmord. Ack, hade psykiatrikerna bara bildat sig mer i humaniora! Då skulle de genast bli mer humana och toleranta, så som det gick för Johan Cullberg, svensk psykiatris "grand old man". Andligt virrvarr och förvirring kan bara botas med sund andlighet, inte med död och kall andlighet. Psykiatrikerna bör sluta vara rädda för andlighet (vilket min psykiatriker är) och ta en kurs i kyrkohistoria istället, ty här behövs gedigen andlig bildning. Psykoser är ofta religiösa, och dessa psykoser existerar inte i ett historiskt vakuum. 

 

Alltså: låt oss försöka förstå och tolka andevärlden, istället för att försöka ta kål på den med gifter. 

Har andevärlden tre klarhetsgrader, grovt indelat?:

 

1) Alla varelsernas drömvärldar i de nattliga drömmarna.

 

2) De större varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor.

 

3) De mikroskopiska varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor. 

 

Lika mycket klarare som andevärld 2 är över 1, är 3 över 2. 

 

Dessa tre representerar sfärer av inre klarhet, och vi har alla tre inom oss. Ju dunklare andevärld, desto vanligare är upplevelsen av den, bland människor. Nattliga drömmar är bara fantasi, de större varelserna andevärld i visioner och astralresor är en blandning av fantasi och verklighet, och de mikroskopiska varelsernas andevärld i visioner och astralresor är bara verklighet, dvs. allt är naket och icke-symboliskt, icke-teatraliskt och direkt, utan fasader. Det är den makrokosmiska motsvarigheten till hjärnans medvetande, och precis som hjärnans medvetande är orienterat i verklighet, är dess makrokosmiska motsvarighet det också. Människans andevärld är ett dunkelt besök i detta kosmiska medvetande, och detta kan också kallas "Gud", och är atomernas kosmiska community. Den finns inte "där ute", utan man reser i detta medvetande i sitt inre, genom att byta tillstånd, precis som Swedenborg lärde.

 

På frågan "Vart går själen när kroppen dör?" svarade Jacob Böhme: "Den behöver inte gå någonstans." (Citatet hittat i Aldous Huxleys bok "Den oförgängliga filosofin" (1952)) (Jag tror det är hämtat från Böhmes skrift "Of heaven and hell")

Jag famlar i mörkret med min mikrolivsfilosofi, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel. 

Min mikrolivsfilosofi förklarar en hel del, har jag märkt, särskilt det s.k. "paranormala", men följande saker har jag svårt att få att passa med min teori, och gör att jag tvivlar:

 

1) Det är för stort hopp mellan människa och atom för att vi skulle kunna bli atomer efter döden. 

 

Denna invändning kan bemötas genom att atomen inte är mindre levande och intelligent än vi, snarare mer, eftersom den varit med och skapat hjärnan och medvetandet. Vår kropp, resten av den förutom vår innersta kärna som atom, fungerar istället som en sordin för atomens intelligens och liv. Det förklarar varför det verkar vara så att ju mindre livet är, desto mer spirituellt och levande verkar det vara, särskilt dess förmåga till att svärma och bilda gruppsjälar - något av paradisets innersta väsen, och där det behövs verklig intelligens, ty det är det svåraste. Ja, vad är mer paradisiskt och levande och intelligent än förmågan till community och samarbete? Denna förmåga når sin absoluta klimax i hjärnans celler och atomer. 

 

2) Varför har jag inte lyckats hitta min mikrolivsförklaring av andevärlden hos någon tidigare andeskådare, astralresenär eller nära döden-upplevelse-upplevare? Borde inte nån ängel eller ande ha uppenbarat detta för oss?

 

Denna andra invändning kan bemötas genom att den mänskliga andevärlden är oerhört dunkel och symbolisk-teatralisk, mest av alla varelsers andevärldar. Ju mindre varelse, desto klarare och mer verklighetstrogen andevärld, och atomernas andevärld är bara verklighet. Denna atomernas andevärld kommer in i den mänskliga på ett dunkelt sätt, ungefär som telepati. Men den klär alltid ut sig, och samspelar med människans fantasi, för att vi ska kunna uppfatta den. Eftersom den mänskliga andevärlden är så dunkel och symbolisk, är den en blandning av fantasi och verklighet, dock mest fantasi. Detta förklarar varför vi får så lite verifierbar information från den mänskliga andevärlden som inte den mänskliga upplevaren visste redan, däribland att andevärlden uppstår ur atomerna och att vi blir atomer efter döden. Detta kanske är information från de innersta himlarna, atomernas himlar, inte de mänskliga himlarna *. De flesta änglar och andar, däribland anhörigas, verkar vara förklädda, dunkla atomer, molekyler och celler, och varelser uppbyggda av minnen och delar av vårt undermedvetna. Och när människorna på jorden nån sällan gång ibland för besök av verkliga anhöriga, hinner dessa bara säga det viktigaste, så svårt är det med kommunikationen. 

 

3) Om själen skadas av hjärnskador, t.ex. Alzheimers, skulle man inte tro då att själen utplånas helt av att hjärnan dör? Är det inte bara en gradskillnad här?

 

Denna tredje invändning kan bemötas genom att om kroppen är själens, eller den atoms som är personlighetens innersta kärna, sordin, är sjukdomar som förorening och tilltäppning av sordinen, sordin i sordinen, dubbel sordin. Ja, fördunklas inte själen av svåra fysiska och psykiska plågor? Vi har svår att tänka klart och känna oss ett med vår själ och kropp, kroppen är ett hinder, den lyder inte längre vår vilja, smärtan är grus i maskineriet. Dör kroppen, tas sordinen bort från själen, så att den kan flöda fritt, istället för att förintas. Dock, ju mindre varelse, desto mindre sordineffekt har kroppen. Atomen har ingen sordin alls, utan där är kropp och själ helt ett. Det är också denna egenskap som gör att den har så lätt för att bilda starka gruppsjälar med andra atomer. När själen ligger öppen och ren, binder den lättare till andra själar. Tuffa killar bildar inga bra gruppsjälar, så att säga. 

 

Kroppen som själens sordin rimmar för övrigt väl med vissa gnostiska föreställningar om att själen genom kroppen "lagts i materiens bojor". Jag kan bara inte tro att någon verklig demiurg gjort detta, utan det var nog ett äventyr som vi alla var med på i skapelsens morgon. Men att tro på Jahve förslavar oss och fjättrar oss i kroppen när vi tar honom bokstavligen, som en gubbe, det blir som en ytterligare sordin. Var det detta gnostikerna menade, symboliskt, med sitt tal om demiurgen? Jag vet inte tillräckligt om detta. Men Gamla Testamentets gud liknar i sanning demiurgen. 

 

Djuren är så fria och lätta i själen eftersom de varken har kungar, presidenter eller gammaltestamentliga gudar.

 

I ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser är det som om själens sordin löses för ett tag, litegrann, och får flöda friare. Vi kan bara drömma om hur det blir när den löses helt och hållet. Ljuvligt blir det nog. Frihet och stor kärlek. Andevärlden verkar vara vårt rätta hem. Och den finns i naturen, i enhet med naturen, verkligheten, inte lösryckt från den i en egen värld, såsom de kristnas andevärld ofta ter sig.  

 

 

* visserligen har den mänskliga andevärlden tre himlar, där den innersta befolkas av atomernas änglar, men även denna innersta mänskliga himlen är mycket mer symbolisk än atomernas egen andevärld, den vi stiger in i då vi själva blir atomer. Detta är lite svårt att reda ut logiskt. Vad jag menar är att det är skillnad mellan att vara som människa i tredje himlen, den innersta himlen, befolkad av atomänglar, och att själv vara en sådan där atomängel. Och vi kanske måste vara en atomängel för att verkligen kunna förstå andevärldens uppbyggnad, ty hur andevärlden skapas liknar på hur medvetandet skapas i hjärnan (som jag sagt tidigare, medvetandet i en varelse är en mikroandevärld, medan atomernas kosmiska community är makroandevärlden, och dessa har mer gemensamt än vi anar). Annars blir det bara gissningar och dunkla spekulationer, över vårt förstånd. Det är väl därför vi har så lite informaton om det. Själv famlar jag i mörkret, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel. 

 

Kan det vara så att den "astralkropp" som andevärldsresenärerna har, är i själva verket byggd av alla vår kropps atomers själsliga sida, deras drömkroppar, och denna atomens drömkropp är en ljusvarelse, vilket kan förklara att vissa rapporterat att deras andekropp inte var byggd av materia, utan av ljus. Den sägs förflytta sig med hjälp av tanken, och det är logiskt, ty den är uppbyggd av dröm och fantasi. Den sägs kunna gå genom väggar och vad som helst, också logiskt med tanke på detta. Den är vår kropps drömrepresentation. 

(fortsättning av mina teosofiskt-mystiska gisnings-spekulationer och tankelekar)

 

Förklaringen till att man gjort vissa sanna observationer i ut-ur-kroppen-upplevelser som inte kan förklaras med vanlig vetenskap, kan vara att varje atom i rummet har en innersida, en själslig sida, och alla dessa atomers inre världar är sammanlänkade till ett helt, till att skapa en andlig parallellversion av rummet, som inte är "där ute", utan inom varje atom, precis som vi har våra tankar inom oss, och att det är denna drömversion av rummet, denna fantasiversion av rummet, som astralresenärer går in i i ut-ur-kroppen-upplevelsen, genom att få information om omvärlden genom atomernas drömvärld. Detta kan förklara t.ex. att Emanuel Swedenborg besökte det andliga Stockholm i sina visioner, en parallellversion av Stockholm, men han kunde inte se in i det fysiska Stockholm från det andliga Stockholm, vittnar han *, och det säger mycket om vad det var han upplevde: en drömvärld, inte det riktiga Stockholm. Men att varje atom i rummet ger en andeversion av sig själv till oss, gör att alla atomerna i rummet ger oss ett slags "simulation" av rummet, en själslig version av rummet. Att andevärlden är en simulation bekräftas av den nutide andeskådaren Michael Raduga, som förtjänar mer uppmärksamhet, och som kommit fram till detta genom mycken experimentation. 

 

Om masshallucinationer verkligen förekommit (vilket t.ex. psykiatrikern, filosofen och psykologen Raymond Moody påstår), och det är sant att andevärlden är simulerad, då har jag bara kvar min teori om atomens andevärld, sammanlänkad med alla andra atomernas andevärldar, som möjlig förklaring till dessa masshallucinationer, ty atomerna kan ju kommunicera samma sak till flera människor samtidigt, ifall de är medvetna, intelligenta och sammanlänkade i en "andevärld". Telepatin kan också förklaras med atomernas andevärld, likaså bönesvar och "andeutgjutelser" i religiösa väckelser. Ingen personlig Gud behövs i detta scenario, ej heller något traditionellt "övernaturligt" eller "paranormalt" (tänkt som en övernaturlig värld "där ute"), ty alla atomer är sammanlänkade vare sig vi tror på deras andevärld eller ej, och atomernas gemensamma andevärld är inte märkvärdigare än vår egen kropps gemensamma andevärld, kallad "medvetandet", frukten av atomernas gemensamma andevärld i vår kropp. Vår kropps andevärld är ett andevärlds-mikrokosmos, atomernas kosmiska andevärld är ett andevärlds-makrokosmos. Och det är i den senare vi går in i efter döden, dock passerande cellernas och molekylernas andevärldar. 

 

 

* och den andlige parallellversionen av rummet avviker alltid något från den fysiska modellen, precis som våra fantasibilder av verkligheten aldrig är helt exakta kopior av något. Detta bekräftas av parapsykologen Susan Blackmore, i en av hennes ut-ur-kroppen-upplevelser.