för naturens skull

Som ni kanske vet, finns det inom klimatpolitiken en allmän konsensus om att vi bör begränsa våra utsläpp så att den globala uppvärmningen inte överstiger två grader varmare än förindustriell tid, det s.k. "tvågradersmålet", där tanken är att om vi begränsar uppvärmningen till två grader, undviker vi katastrofala klimatförändringar. Detta är också IPCC:s (FN:s klimatpanels) klimatpolitik. Det som dock ofta glöms bort i politiken, är att tvågradersmålet är ett politiskt mål, inte ett vetenskapligt mål. För vetenskapen har det ända sedan 1990 stått klart att det är en grad som är det verkliga målet, inte två. Detta erkändes även av FN 1990. T.ex.  världens mest respekterade klimatforskare James Hansen har förespråkat engradsmålet. Som bekant för många har vi redan passerat engradsmålet, då världen nu är 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Och det blir bara mer och mer tydligt att tvågradersmålet är utopiskt. Det finns de, såsom FN-klimatpolitikern Yvo de Boer, som anser att vi enbart kan klara tvågradersmålet genom att stänga ner hela den globala ekonomin (detta sa han 2015). Jag anser dock att det länge varit för sent att kunna klara tvågradersmålet, skulle den globala ekonomin stängas ner helt och hållet idag, skulle klimatförändringarna likförbannat rulla på med flera graders uppvärmning, mycket p.gr.a. alla de självförstärkande återkopplingsmekanismerna som vi satt igång, såsom metangasutsläppen i Arktis.

Det skulle räcka med fem, sex graders uppvärmning för att mänskligheten skulle dö ut. Fem grader är skillnaden mellan senaste istids medeltemperatur och medeltemperaturen idag.

"Some scientists are indicating we should make plans to adapt to a 4C world. While prudent, one wonders what portion of the living population now could adapt to such a world, and my view is that it’s just a few thousand people [seeking refuge] in the Arctic or Antarctica.”

(Ira Leifer, atmospheric and marine scientist, at University of California, Santa Barbara)

Här kommer ett utdrag ur Per-Arne Bodins bok "Den oväntade glädjen"(Artos 1991). Den är en bok om den rysk-ortodoxa kristna traditionen och Rysslands idéhistoria, samt dess betydelse för nutiden: 

 

"(Nikolaj) Berdjajev (1874-1948) menade till och med att den sovjetiska socialismen endast var en naturlig fortsättning av den europeiska kapitalistiska idén. Så här sammanfattade han Europas livsstil: "Individualism, atomisering av samhället, en hänsynslös livshunger, en ohämmad befolkningsökning och en obegränsad ökning av konsumtionen, trons förfall, försvagning av det andliga livet - allt detta ledde till skapandet av det industrikapitalistiska systemet, som helt förändrade människolivet, och hela dess stil genom att avskilja människolivet från naturens rytm. Maskinen, tekniken, den makt som den för med sig, den snabbhet i rörelsen som den skapar, framkallar chimärer och fantasier som gör intryck av att vara verkligare än verkligheten.""

 

"I stället för europeiska modeller söker de (de ryska landsbygdsförfattarna) sig tillbaka till den ryska byn före teknikens intåg..."

 

"Den västerländska populärkulturen anser de (landsbygdsförfattarna) på samma sätt som stalinisterna vara av sataniskt ursprung."

 

"Han (Alexander Solsjenitsyn (1918-2008)) kräver en moralisk förnyelse och nämner bland annat den västerländska populärkulturen som ett hot mot Ryssland."

 

"Den moderna slavofila rörelsen är motståndare till teknologi och exploatering av naturen och vill hellre bevara byn och småskaligheten. Deras program, som utvecklats ur den ryska medeltiden via de gammeltroende, slavofilerna och religionsfilosoferna i början av 1900-talet, sammanfaller faktiskt på många sätt med de grönas program i Europa."

 

"Och förresten - har slavofilerna inte rätt i att Europa utvecklat en hög grad av materialism, egoism och ytlighet?"

 

 

Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.

 

Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.

 

Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.

 

Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen var redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid under första hälften av 2016.

 

Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")

 

David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.

Denna artikel på Deep Green Resistance:s (Derrick Jensens anarkoprimitivistiska rörelse) hemsida innehåller till stor del min syn på förnyelsebar energi. 

Här är en recension av den mycket viktiga boken "A Farewell to Ice" (Allen Lane an imprint of Penguin Books, 2016) av Peter Wadhams.

 

Wadhams är inte vem som helst, utan är "professor of Ocean Physics, and Head of the Polar Ocean Physics Group in the Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics, University of Cambridge". Som bekant för många är Cambrigdes universitet ett av världens mest respekterade universitet. 

 

 

Wadhams text stöds till stor del av den mycket viktiga bloggen Arctic News , fast han är försiktigare än Sam Carana (som driver bloggen) i sina förutsägelser om framtiden. Men t.ex. i frågan om metangasutsläppen stöds han helt av Carana o. &. 

 

Thom Hartmann har gjort en mycket viktig intervju med Peter Wadhams i sommar, som kan ses här, och där säger Wadhams bl.a. "it looks as if we are doomed...". Han säger dock att vi inte behöver förtvivla, utan han litar till att vetenskapen kommer att lösa klimatkrisen med "geoengineering", och att vi på något sätt kommer att hitta på sätt att ta koldioxid ut ur atmosfären, vilket är absolut nödvändigt. Vi behöver inte bara få ner våra utsläpp till noll, utan även ta koldioxid ut ur atmosfären, så att vi kommer till koldioxidnivåer under 350 ppm. Nu är nivåerna uppe i 401.70 ppm.

 

Problemet med Wadhams optimism är att den teknologi han efterfrågar för att ta koldioxid ut ur atmosfären faktiskt inte finns (eller snarare inte fungerar) ännu, det är "fantasytechnology". Guy McPherson säger också att allt tyder på att geoengineering snarare skulle göra saker och ting värre (läs här McPhersons artikel om det). 

Universiteten och humaniora har grundligt misslyckats i att bilda allmänheten. Man är inte sant bildad om kan läsa Horatius och Platon på grundspråken. Man är sant bildad om ens tankar och ens livsstil står i harmoni med naturen, alltså med verkligheten. De gamla religiösa mystikerna skulle ha kallat det för "hjärtats bildning". 

 

Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i en av sina texter att de gamla grekerna såg naturen som sitt ideal, som man ska eftersträva:  "Slagordsmässigt kunde man uttrycka den gre­kiska synen på förhållandet mellan natur och människa så här: Naturen bör följas. Vetenska­pens uppgift, utöver det rena sanningssökandet, är att hjälpa människan att leva "i enlighet med naturen."

 

 

Enligt de gamla grekerna förhåll det sig som så att om man överträdde naturens gränser genom hybris, då drabbades man av nemesis, guden Nemesis´ hämnd. Vår tids "bildade" elit har avlägsnat sig hisnande långt från dessa ideal, för dem är oftast inte naturen idealet, utan civilisationen, människan. Konsten istället för verkligheten. Förkonstlingen istället för det naturliga. Det finns en oerhörd hybris i våra tiders tekniktroende, civilisationstroende humanister, och inte ens Georg Henrik von Wright skiljer sig nämnvärt från dem, fast han kritiserade framstegstanken i sina böcker. Han förblev en förhärdad humanist, trogen tekniken och civilisationen, ja människan på bekostnad av djuren och naturen. Denna humanisternas hybris pockar nu på en nemesis, och den verkar komma nu i form av klimatförändringarna och oljetoppen. 

 

T.C.Boyle skriver i sin roman "A friend of the earth" (från år 2000) att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Det ligger något i det, och det säger något om hur långt vi har kommit bort från de gamla grekernas ideal, som jag tror delas av vilda urbefolkningar i allmänhet. 

 

Vår "fina" litteraturhistoria är förvånansvärt fri från ekologiskt tänkande och radikal civilisationskritik. Särskilt innan 70-talet med dess gröna våg. Det finns en del såna författare, som pärlor utspridda här och där, men Thoreau är lite lam, så även Rousseau och Elin Wägner (Leo Tolstoj, Mark Twain och J.R.R.Tolkien är stora undantag, även i Johanna Spyris "Heidi" hittar man mycket), och hos en av våra mest bildade svenska författare, Vilhelm Ekelund, hittar man föga inspiration för ekologiskt och civilisationskritiskt tänkande (han fungerar idag mer som en elitens statuspryl). Jag tror det är humanismens fel, humanismen har satt ett lock på allt radikalt med sitt människoförhärligande och sin speciesism, med sin tro på civilisation och "bildning", som egentligen inte är någon verklig bildning utan förkonstling. Det är humanisterna som har grundat skolväsendet, som inte är särskilt mycket annat än ett kolonialistiskt försök att civilisera "vilda" barn och "vilda" ursprungsbefolkningar. Detta brott mot naturen och mänskligheten har vi (i det stora hela) humanismen att tacka för. Det som skulle vara "folkbildning" i human anda blev kolonialism, förtryck av det vilda, imperialism och civilisationsbygge. Den humanistiska folkbildningen tar t.ex. inte alls upp så viktiga saker som självförsörjning, konservationsbiologi, anarkism, anarkoprimitivism och permakultur. Hur skulle den kunna det? Dessa underminerar ju humanisternas imperiebygge, deras civilisationstro, deras teknologihybris. 

 

von Wright skriver i texten "Den detroniserade och den återupprättade naturen" följande: "Men också om medeltidens djävulsvetenskap (magin) inte var egentlig »vetenskap», medan gudsveten­skapen åtminstone delvis var det, så är det ett faktum att det är den förra och inte den senare, som är den närmaste idéhistoriska föregångaren både till den nya naturvetenskapen och till den moderna tekniken. Man kan säga, att magi och teknologi har gemensamt, att båda åsyftar ett her­ravälde över naturen för mänskliga ändamål. Men medan teknologien står på vetenskapens grund, står magin på vidskepelsens. "

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.

 

Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Det finns en blogg som jag följer mycket noga, och som jag tycker är mycket viktig, helt i nyckelposition. Det är bloggen Arctic News, som drivs av pseudonymen Sam Carana, som är en grupp människor på minst två personer (enligt vad jag hört av Guy McPherson).

 

Denna blogg gör något så viktigt som att noggrant följa med klimatuppvärmningen i Arktis, där den globala uppvärmningen går fortast på hela planeten, och som är i en kritisk position i jordens klimat, för den fungerar som en avkylare av klimatet (tillsammans med Antarktis), som ett kylskåp, p.gr.a. det kalla smältvattnet och det att is reflekterar bort en stor del av värmen från solen, medan öppet hav reflekterar litet värme, utan upptar det mesta av värmen. 

 

Sam Carana har också länge varnat för att om Arktis värms upp tillräckligt mycket, kommer det att leda till att gigantiska mängder metangas släpps ut från havsbottnar i Arktis, samt från permafrost i Sibirien och Alaska. Metangas är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid (25 gånger starkare i ett 100-årigt perspektiv), och fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov (som undersöker Arktiska havet) har skrivit 2008 att Arkis är redo för ett abrupt utsläpp av 50 gigaton metangas, högst möjligt när som helst. Detta skulle leda till en abrupt höjning av den globala medeltemperaturen, för det finns bara 5 gigaton metan i atmosfären nu. 

 

Sam Carana har också haft mycket dystra framtidsprognoser (tillsammans med flera andra bidragsgivare på Arctic News), mycket p.gr.a. att framstående isforskare som professor Peter Wadhams (vid Cambridge Universitet) förutsäger att Nordpolen antagligen kommer att bli isfri innan 2020, möjligen redan nästa år. Detta skulle värma upp Arktis ganska fort, och riskera de abrupta utsläppen av gigantiska mängder metangas.

 

Carana förutspådde för några år sedan (tillsammans med bl.a. Malcolm Light) att mänskligheten kommer att dö ut omkring seklets mitt p.gr.a. klimatförändringarna. De har hela tiden blivit radikalare i sina prognoser, och nu är de så radikala att de ser framför sig att mänskligheten kommer att dö ut inom tio år. Och att den globala medeltemperaturen kommer att vara 10 grader högre än förindustriell tid efter 10 år. Det liknar mycket på Guy McPhersons prognoser (som säger att mänskligheten kommer att dö ut innan 2030), ja är ännu radikalare på många sätt. Värt att notera är att enligt många forskare skulle det räcka med 5-6 graders uppvärmning för att mänskligheten skulle dö ut. T.ex. säger Ira Leifer (atmospheric and marine scientist, at University of California, Santa Barbara) att ""Some scientists are indicating we should make plans to adapt to a 4C world. While prudent, one wonders what portion of the living population now could adapt to such a world, and my view is that it’s just a few thousand people [seeking refuge] in the Arctic or Antarctica.”

 

 

 

 

David Spratt skriver i detta inlägg: "Each 1°C in the longer term is likely to result in around 10 metres of sea level rise."

 

 

1. Vän som jag inte känner, 

    jag känner dig väl ändå,

    för bara jag inåt ränner,

    ner till min bottendörr,

    står ock ditt namn därpå.

 

2. Vän som jag hemligen känner,

    som lem uti samma kropp,

    titta, din själshuds ränder

    smeker sig sakta upp

    genom mitt brustna hopp.

 

3.  Var gång jag tårögd ser mot

     historiens horisont,

     så uppgår ett litet solklot

     jag känner igen från förr;

     det är min bottendörr.

 

(av mig från 2005-2006)

Det är lärorikt att studera de amerikanska myndigheternas behandling av ursprungsbefolkningens barn, hur de tog dem från sina föräldrar och tvingade dem i internatskola, för att civilisera dom. I detta avslöjar sig skolans väsen, som är kolonialism (hela civilisationens väsen avslöjar sig faktiskt i detta). Urinvånarbarnen i internatskolorna fick inte ens prata sitt eget språk på skolan (de straffades om de gjorde det). Deras kultur och språk skulle utrotas. Deras hår skulle klippas (skolan tog efter militären på många områden, det var militärisk disciplin som gällde), deras traditionella klädedräkt bytas ut. Deras urinvånarnamn skulle bytas ut mot engelska namn.  De tvingades att byta sina egna religiösa praktiker mot kristna praktiker. De blev lärda att deras egen kultur var underlägsen den kristna. Lärare hånade och gjorde sig lustiga över deras traditioner, osv. Detta är så vidrigt att man kan spy. Man kan önska sig civilisationens kollaps av mindre. 

 

Särskilt belysande är att det ofta var kristna missionärer som gjorde detta. Dom kristna, som menade sig vara jordens andliga och moraliska elit, utvalda av Gud! Dom kristna, som ofta predikade kärleken till Gud och nästan! Det förvånar mig inte att de höll på med kolonialism, för kristendomen är så rutten att det luktar långa vägar. Annat kan man väl inte vänta sig av de kristnas förtryckande, sadistiska gud. 

 

Det är en utbredd uppfattning att kolonialismen av Amerikas ursprungsbefolkningar tog slut. Vi är liksom inte kolonialistiska längre bara för att allt vilt i människorna är utplånat, all bördig mark uppodlad, alla urinvånare civiliserade, så det nästan inte längre finns några vilda urinvånare kvar i Amerika. Få gör motstånd längre, få märker något längre, för vi har anpassat oss till kolonialismen så till den grad att vi har blivit blinda för den. Så är det i alla fall i Sverige. Vi har glömt att vi svenskar är vilda ursprungsbefolkningar under ett tunt lager civiliserad fernissa, smetad över oss av skola och regering, och att kolonialismen fortsätter för varje nytt barn som hjärntvättas av skolan att bli civiliserad. Vi har glömt att man inte föds civiliserad, utan vild. Vi tror att vi äger barnen, att vi har rätt att lägga dem under statens makt resten av deras liv. 

 

Katastrofen samlar sig på hög. Bara för att vi har blivit vana vid brotten mot mänskligheten och naturen, betyder det inte att de inte bör betraktas som brott. Lärarna är faktiskt brottslingar. Vem tänker på det? Vi är medbrottslingar om vi går med på det som sker. Vi måste tala ut och göra motstånd mot kolonialismen. 

 

En som gör det är min vän, filmaren Antonie Grahamsdaughter (som har en intressant artikel om kolonialism mot Amerikas urinvånare här). Hon är själv ättling till urinvånare i Kanada, och har rest mycket i Amerika och Kanada och mött en massa urinvånare. Ingen jag känner har en sådan passion för urinvånarna i Amerika/Kanada, och genomskådar så radikalt Amerikas/Kanadas kolonialism mot dem. Enligt henne och urinvånarna i Kanada är benämningen "indian" kolonialistisk, därför har jag slutat använda den. Det är ungefär som att säga "neger" om de svarta. Kolonialismen genomsyrar även vårt språk. 

1. Du klamrar en stund, du sover en blund,

    du vaknar och fifflar med väder och vind,

    och allt som kan heta och samlas i lort.

 

2. Du tar dig en sump, du krafsar i rump,

    du ramsar och hackar i tänder och klor,

    och allt som kan hackas och skramlas i bur.

 

3. Du heter en stund, du stammar en stump,

    du skruvar och bökar i böner och ting,

    och allt som kan samlas och staplas i lort.

 

4. Du tar dig en mö, du fastar i kö,

    du famlar och babblar i biblar och lort,

    och allt som kan märkas och sättas i hatt.

 

    Du tar dig en kock.

 

(baserad på dikten "En Johan Nordgren", som jag skrev vid årsskiftet 2007-2008)

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte uttalat på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.

 

De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.

 

Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.

 

Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)

 

Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:

 

"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."

 

"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framtida paradis utan i det förflutna." (Bodin)

 

Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.

 

Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även den klassiska musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.

 

Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.

 

Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".

 

Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)

 

Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.

 

Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.

 

Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul, Jean Jacques Rosseau, Carl Jonas Love Almqvist, Maria Suutala och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags ultraradikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.

 

Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.

 

Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.

 

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Det mesta av nutida elitkonst och "finlitteratur" (jag tänker främst på skönlitteratur) är som kejsaren utan kläder. Konst utan innehåll. Kvar är bara konstnärens status, hens meriter. Hens konst beundras inte för dess innehåll, utan för konstnärens "glorias" skull, för att hens konst betraktas av eliten som "fin", och för att hens verk läses och äges av eliten.

 

Ta t.ex. Picasso. Hans konst är otroligt ful och intetsägande, men ändå har han blivit en av de mest berömda konstnärerna, bara för att han bröt mot vedertagna normer och anses nyskapande och "fin". Innehållet i hans konst är det få som bryr sig om. Man "ska bara" tycka om honom, för att alla andra gör det, för att eliten gör det, för att Picasso har status. Konst är bra bara för att det är normbrytande, inte för att den har något att säga. Detta har bidragit till att samtidskonsten och samtidslitteraturen är oerhört dekadent och dålig, ja urusel. Det är en hisnande skillnad i kvalitet mellan 1800-talskonst och nutida konst. Kejsaren har tappat sina kläder. Detta har gjort att jag till stor del är ointresserad av att ta del av nutida konst och litteratur. En sällan gång ibland överraskas jag av något som är bra, det mesta är inget vidare.

 

Det samma gäller musiken (det är mest den klassiska musiken som är dekadent) och filmkonsten, trots att de inte är lika dekadenta som elitbildkonst och finlitteratur (inom skönlitteraturen).

 

Eliten gör (alltmer) konst och litteratur för en liten invigd elit, den breda folkmassan skiter man i, dom får nöja sig med kiosklitteraturen.

"We have been taking more than 100 million dollars of future consumption and bringing it into the present every single hour of every single day during the Obama administration.  That is why I am constantly referring to our “debt-fueled standard of living. We do not deserve to live the way that we do, but since we are able to steal from our children and our grandchildren we are able to enjoy a standard of living that most people in the world can only dream about.

Of course we are literally destroying the future of America in the process, but very few people seem to care about that these days.

Without all of this debt, we would be in a very deep economic depression right now."

 

(Michael Snyder, från detta viktiga inlägg)

Igår anlände jag och Titti till Stockholm. Resan sedan sista luffarbrev har gått bra.

 

Alltsomallt har vi gått ca.1700 km, har vi räknat ut. 101 dagar. 15-25 km per dag. Och vi har gått flera miljoner steg, har vi räknat ut!

 

Det har varit lätt att hitta sovplatser under hela resan. Vi hade ju inte tält med oss, så vi har övernattat var vi hittar plats och skydd för regn. På landsbygden knackade vi på hos folk och frågade om dom hade nåt uthus, garage, skjul eller lada vi kunde sova i. I städer har det ofta blivit att sova på dagis och skolor, åtminstone på hemresan.

 

Människorna har varit så vänliga! Vi har mött så många trevliga människor (vi har mött mycket mer människor på landsbygden än vi möter människor i Stockholm), så vänliga och gästfria! Titti fick bara två gånger nej när hon varje morgon knackade på hos någon och frågade efter kaffe.

 

En annan gång (på vägen tillbaka till Stockholm) hände det att en kvinna stannade och gav oss skjuts i sin bil. Sedan bjöd hon oss hem till sin lägenhet i Rottne. Vi fick sova över hos henne (hon hette Desiré och kom från Serbien), och hon gav oss jättegod middag. Vi hade djupa samtal med henne, och vi läste dikter för varann (hon hade en skrivbok med massa dikter som hon skrivit!). Detta glömmer jag aldrig. Hon gav Titti även nya skor, då Tittis gamla skor hade slitits för mycket i klacken. 

 

En gång hände det på vägen mot Skåne att vi frågade om vatten på en gård, och vi fick vatten av ett par och gick vidare. Men sedan körde paret efter oss och gav oss äppelpaj med vaniljsås! Vi åt tillsammans vid vägkanten.

 

På resan hem såg vi två döda grävlingar till på vägen. Alltsomallt har vi sett fem döda grävlingar! Vi såg också en död fladdermus på vägen en gång. Och en annan gång en död ekorre.

 

En gång hälsade jag på en häst, och räckte fram min hand. Hästen försökte äta på min hand, och försökte även äta på mitt skägg!

 

En gång fick vi övernatta i ett häststall. Vi kelade med hästarna, och de försökte äta på min hand. Där var ett kök, och ägarna hade lämnat flera hundra kronor på bordet. Vi fick hela häststallet för oss själva, och vi förundrades över tilliten som visades oss! Annorlunda var det när vi fick övernatta i ett garage på en gård, då ville ägaren fotografera vårt pass, för att försäkra sig mot om vi stal något.

 

 

Det är på sätt och vis skönt att vara hemma i Stockholm, jag längtade lite hem i slutet av vår resa. Men resan har varit så levande och spännande att jag även känner mig lite melankolisk över att resan är slut. Jag hade gärna fortsatt resan i flera månader till! Och det känns som vi har gått alldeles lite grann, som en fis i rymden! Jag tror aldrig att tiden har gått så fort någonsin i mitt liv som under den här resan på tre och en halv månad. Det känns som en månad!

 

I början av resan gick jag barfota, men det visade sig inte riktigt fungera, för efter ca 150 km började jag känna att det skavde i höften. Jag tog genast på skorna, och gick därefter med skor. Det onda gick över ganska fort. Mina skor (gympaskor) höll sedan under hela resan, fast dom hade köpts mycket billigt (ca. 300 kr.), och fast jag hade använt dom redan i nästan ett år.

 

Ekobyarna var en besvikelse. De uppfyllde inte vår idealbild som vi hade drömt om; ekokollektivet som odlade mycket av sin egen mat (var nästan självförsörjande). Inga ekobyar var kollektiv i egentlig mening, Änggärdets ekoenhet var det närmaste vi kom till kollektiv, men där bodde de heller inte i samma hus, utan de flesta bodde långt borta. Däremot kunde vi upptäcka en kollektiv anda i många ekobyar, vilket gladde oss.

 

Jag har bekymrat mig en del för om vissa människor lider för mycket. Jag har då tänkt på människor som torteras, t.ex. blir korsfästa, såsom förbrytare under romartiden. Jag har då försökt trösta mig med att vår förmåga att anpassa oss är otroligt stor, vår förmåga att vänja oss vid lidande. Dessa är några av de fördelar evolutionen har gett oss, evolutionen går mycket ut på att arter anpassar sig till sin miljö. 

 

Och vad om man inte lyckas anpassa sig? Ja, då har naturen ordnat det så vist att man ofta dör ganska snabbt. När kroppen inte orkar mer, dör den oftast. Eller så blir man medvetslös eller försätts i koma. Naturen är vis här, och jag tror den har ordnat det så att ingen behöver lida allt för mycket, allt för länge. Lider man för mycket och för länge, kan man också begå eutanasi, det är ett av naturens sätt att skydda sig mot för mycket lidande. Jag fördömer inte det. 

 

Men jag tror att slavarna på de amerikanska bomullsplantagerna på 1700- och 1800-talet vande sig vid slaveriet. Det var inte längre så tungt efter en tid. 

 

När en närstående har dött, vänjer man sig efter hand vid förlusten, och går vidare i livet. 

 

I början av min tid som psykiskt sjuk, upplevde jag mina psykmediciner som en sann plåga, men nu har jag vant mig vid dem, och plågas inte längre av dem, fast de ger mig mindre livslust, sexlust och sätter ett lock på känslorna och kreativiteten. Men jag plågas inte. Jag har anpassat mig, och jag kan tacka naturen och evolutionens krafter för det. 

 

Naturen är vis, men den är också grym. Dess grymhet är att några måste lida ofantligt mycket. Dess vishet är att det, oftast, går över, men att om det inte går över, man oftast dör, blir medvetslös eller försätts i koma. Men det finns alltid dom som kommer i kläm, och för vilka lidandet blir outhärdligt och alltför utdraget. Detta är naturens grymhet, och kan ge mig ångest. 

1. Jag tog min ryggsäck, min sovsäck, gitarren

    åkte på luffen till främmande land.

    Främlandet öppnar min ryggsäck och ser ner,

    chockad det vänder sitt ansikte bort:

    där ligger ett gråtande barn. 

 

2.  Jag tog ett papper, en penna, en laptop,

     skrev ner och sände till Bonniers förlag.

     Lektören öppnar upp brevet och ser ner,

     chockad han vänder sitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn. 

 

3.  Jag tog min kvinna, två bröst och en mjuk hand,

     lekte och smekte mot drömmarnas land.

     Drömlandet öppnar min kvinna, jag ser ner,

     chockad jag vänder mitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn. 

 

4.  Jag tog tre stjärnor, galaxer, ett kosmos,

     åkte på luffen till Gud Faders land.

     Gud Fader öppnar upp kosmos och ser ner,

     chockad han vänder sitt ansikte bort:

     där ligger ett gråtande barn.

 

(från 2006)

Vi tror vi lever i ett fritt och gott land. Men vad är ett land värt som 

 

- tvingar folk att sälja sin kropp och själ på arbetsmarknaden, annars får man gå utan pengar och utan hem (man måste ofta vara arbetssökande för att få socialbidrag, om man inte är sjuk), och arbetena man tvingas ta förtrycker ofta naturen, djuren och tredje världen. 

 

- inte kriminaliserar all djurplågeri, ja rentav tillåter mycket djurplågeri. Djuren har få rättigheter i det svenska samhället.

 

- göder de rika och deras intressen på bekostnad av de fattiga, och ständigt utökar klyftan mellan de rika och de fattiga.

 

- uppmuntrar industrier och storföretag att bedriva verksamhet som förstör miljön och koloniserar tredje världen med förtryck och slavdrift.

 

-subventionerar sånt som förstör klimatet istället för att införa koldioxidskatt, koldioxidransonering och minska radikalt på utsläppen.

  

- tvingar barn att gå i skola och plågas av lärare genom läxor, prov, samt straff om man är för vild och levande, allt för att hjärntvätta barnet till att bli en lydig kugge i civilisationsmaskineriet.

 

- tvingar alla till underkastelse under makten med polisens hjälp, dvs. genom att vara en polisstat. Sverige är redan en polisstat.

 

-plågar helt ofarliga psykotiska människor genom fängelseliknande tvångsvård och tvångsmedicinering med mediciner som ibland i början är rena plågan (enligt min erfarenhet), samt kan använda sig av isoleringscell och spännbälte (att bindas vid en säng så att man inte kan röra sig) om man inte lyder eller är lite för vild (dessa används ofta även om det inte är verkligt nödvändigt)..

 

- dyrkar teknologi och "framsteg", dvs. ekonomisk tillväxt, framför allt annat, miljön och tredje världen offras på tillväxtens altare. 

 

- inte tillåter att människor "rewildar" sig och bosätter sig i tipin, kåtor och små hyddor i våra sista kvarlämnade skogar och naturreservat (det har jag fått erfara på bara skinnet).

 

- vill tämja och förstöra det vilda, göra om de vilda skogarna till trädåkrar enbart för människans behov, stöttar nerhuggningen av regnskog genom att importera palmolja och annat, stjäl livsutrymme från många arter genom utbyggandet av civilisationen, ja rentav koloniserar inte bara tredje världen genom storföretagen, utan även naturen (det är den största koloniseringen). 

 

-upprätthåller en militär som lär ungdomen blind lydnad, att bara ”lyda order” - fascismens grogrund.

 

-Gör livet surt och hårt för de hemlösa för att hålla en fin fasad. Att man inte tillåter att de hemlösa får sova t.ex. i kyrkor och i NK-gallerians korridor i Stockholm, bara för att man vill hålla fin fasad, så att många tvingas sova på gatan istället. 

 

-ständigt med våld deporterar flyktningar i massvis, skickar dom tillbaka till sina hemländer, som om någon enda människa vore illegal. Och de som inte deporteras, hamnar ofta i fängelseliknande förvaringsanstalter på obestämd tid.

 

Hur mycket mer korrupt måste något vara för att kallas "halvfascistiskt"? På basen av ovannämnda punkter tror jag att jag har fog för att kalla Sverige detta. 

 

 

 

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 

 

Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Allt djurplågeri borde kriminaliseras. Såsom det nu är, är det ofta inte kriminellt att plåga djur. Man får göra nästan vad man vill med djur, de har få rättigheter. Att kriminalisera allt djurplågeri är det första steget mot en human behandling av djur. Det sista steget är att släppa alla djur fria, och låta dom förvilda sig, där de hör hemma, i klimat och natur som passar dem. Vetenskapsgrenen "Conservation biology" (konservationsbiologi) borde kunna lösa de problem som djurens "rewilding" kan åstadkomma. 

 

Om allt djurplågeri skulle kriminaliseras, då skulle alla mink- och rävfarmer tvingas lägga ner, ty dessa är verkligen djurplågeri så det skriker om det! Rävarna och minkarna tvingas leva hela sitt liv i små burar, stora som tidningsuppslag, ensamma och utan fysisk kontakt med andra. Ibland ser man dom springa fram och tillbaka, rastlösa, för att ha något att göra (djurrättsalliansen har dokumenterat sånt).

 

Det påminner mig om hur jag gick mycket fram och tillbaka i korridoren under mina många vistelser på låsta psykiatriska avdelningar (ja, sådant tvingas man till på dessa anstalter, så tråkigt och omänskligt är det där). Jag vet därför lite hur det känns att vara en mink eller en räv i en pälsfarm. Att upprätthålla sådana innebär "brott mot djurriket" (djurrikets motsvarighet till "brott mot mänskligheten"), och de som sysslar med sådant borde fängslas eller få stora böter. 

 

Mänskligheten behandlar minkarna som om de inte hade något värde i sig själva, som om de inte var till för sin egen glädje, utan enbart för att skapa lyx åt mänskligheten. Att vi får exploatera dem efter eget förgott-finnande.  

 

Likaså borde det vara en "djurrättighet" att hundar ska få gå i hunddagis när husse/matte är på jobb eller borta. Det borde vara kriminellt att låta hunden vara ensam hemma i 8-10 timmar. Detta är verkligen djurplågeri! Och detta sker i stor skala över hela världen! Skäms på dig mänsklighet! Hur skulle det kännas för dig människa att vara 8-10 timmar fånge ensam i en lägenhet varje dag?

 

Djurparker borde också kriminaliseras. Dessa är en skamfläck för mänskligheten.

 

Likaså borde man låta korna och hästarna få gå ute året om (visserligen med dörrarna öppna till ladugården, om de vill värma sig). Det är djurplågeri att låta korna och hästarna stå i trånga bås hela vintern, eller överhuvudtaget att låta dem vara inlåsta i ladugårdar.

 

Och behöver jag säga att djurförsök borde kriminaliseras? Grymma djurförsök är något av det vidrigaste som mänskligheten har åstadkommit, och är det skyhöga pris som djuren får betala för vår sjukvård. Djurförsök är sjukvårdens mörka baksida *. Och det förekommer tortyr inom djurförsöksindustrin. Bara i Sverige utsätts miljoner djur för djurförsök. Måtte detta sinnessjuka brott mot djurriket ta slut snart. Är det konstigt att man längtar efter civilisationens kollaps när den håller på med sånt här? Vem kan inte längta efter detta efter att ha funderat över djurförsöksindustrin?

 

Djurfabrikerna med deras slakt är vår tids stora folkmord. Ett folkmord som ignoreras av nästan alla. Djur får man slakta hur som helst, de har inget värde liksom, verkar det som. Det blir ett himla hallå om det är människor som mördas på löpande band, men djuren, ja deras liv är ju bara till för oss människor, deras liv har inget värde i sig själv.

 

Det finns en sådan obalans mellan civilisationen och djurriket/naturen att man baxnar. Systematiskt utnyttjas och exploateras de svagaste och mest försvarslösa varelserna för att göda människans välfärd och bekvämlighet. Allt skall tjäna mänskligheten. Vi offrar djuren på mammons altare i ohyggliga brott mot djurriket/naturen. Vi påtar oss därmed en gigantisk skuld gentemot djurriket/naturen.

 

 

 

* Det skulle bli ett ramaskri om människor blev tvingade till plågsamma försök för sjukvårdens bästa. Då förstår vi hur grymt det är. Men av någon orsak reagerar vi inte när djur utsätts för plågsamma försök, även om de lider lika mycket som människor. Jag vet varför; djur har inte så stort värde för många människor och politiker.

 

Man får aldrig tortera varelser, hur upphöjt ändamålet än är. Jag tycker att hela djurförsöksindustrin borde avvecklas, också de försök som inte är grymma, eftersom djuren ofta måste vara i små burar, vilket är tortyr i sig själv.

 

 

Lärarnas behandling av eleverna (jag tänker här främst på grundskolan) är ibland en slags mobbning, för när de ger dåliga vitsord åt "obegåvade"* barn, då tolkas det av dem som "så här mycket är jag värd som människa". Min flickvän Titti har berättat att i Japan har det hänt att elever begått självmord när de får dåliga vitsord, så pressade är de, p.g.a. att föräldrarna finansierar skolgången. 

 

Det borde vara olagligt att ha prov och ge vitsord åt barn. De är inte mogna för det ännu. Prov bara plågar barnen och vitsord ger de "obegåvade" dålig självkänsla. Hela skolan borde vara så som den är på ettan och tvåan, då den ännu är ganska human, eller helst slopas helt och hållet. 

 

Det är inte bara dåliga vitsord som mobbar barnen, utan även alla straff som för vilda barn får för sitt uppförande. Lärarna tål inte vildhet, enligt dem ska barnen civiliseras och tämjas och förslavas med straff och hot om straff. På detta sätt förvandlas naturliga, vilda barn till lydiga, tama kuggar i civilisationsmaskineriet, tvungna att underkasta sig förtrycket (1). Detta är kolonialism och mobbning. Ja inte bara detta, utan för vilda barn blir också stämplade som ADHD-barn, och drogas med bl.a. amfetamin till att bli "lugna". Det är så man kan gråta blod. Barn får inte längre vara barn idag (ja så har det varit mycket länge). Detta säger något om det civiliserade projektet, om vilken förakt för det vilda som finns hos lärare och föräldrar. De tål i själva verket inte Livet självt, tål inte för mycket Liv. Livet ska dödas, underkastas makten, förtryckas och förslavas in i Systemet. De naturliga, vilda barnen ska plågas till att bli lika förtryckande som sina lärare, och bli en del av det maskineri som förtrycker naturen och tredje världen. Då är lärarna tillfreds - om de har lyckats med detta, att få barnen att bli "normala". 

 

Sanningen är däremot att de vildaste och mest "onormala" barnen snarare är de som är friskast, mest levande och oförstörda av civilisationen, minst förtryckta, såsom barn naturligt borde vara, fulla av hyss och lek och spratt. Det är något sjukt med skolan, med det att barn måste sitta stilla vid en pulpet och lyssna till lärarens monolog. Det är emot naturen, det är förtryck av naturen i barnen. Sådant finns inte i den vilda naturen, bara i den sjuka civilisationen. De som pratar och bråkar på lektionerna är de som är de verkligt normala, inte de som sitter tysta, förtryckta. Barn ska få leka!

 

När det är lärarens uppgift att fostra lydiga medborgare till vårt halvfascistiska samhälle, då är det nästan tyranni det handlar om. 

 

 

 

* Vi anser barn för "obegåvade" när de inte uppfyller skolans kriterier för att vara begåvad, när de i själva verket bara kan ha en annorlunda begåvning, en som skolan inte kan upptäcka. Istället för att vara intellektuellt begåvade, kan de vara intuitivt, socialt eller praktiskt begåvade, kanske begåvade på områden som inte skolan kan mäta, t.ex. inom trädgårdsodling, jordbruk, boskapsskötsel, husbyggande, jakt och fiske o.d. Kanske de är fantastiska på att leva självförsörjande, något som är långt viktigare än något av det skolan lär ut. Kanske de är förträffliga survivalister, som vet hur man överlever när kriserna slår till och skolan får skämmas över att inte ha lärt barnen survivalism och krishantering. Jag tror rentav att "vilda", bråkiga elever ofta kan vara bättre på sådant än förtryckta elever, eftersom de vilda står närmare naturen och jorden än de andra. Men sådant får man inte bekräftelse för från skolan, som är helt fokuserad på att civilisera barnen och fjärma dem från naturen och det vilda, i kolonialistisk anda. För skolan är det enda som räknas att man blir en lydig medborgare i vårt halvfascistiska samhälle, inte att man blir självständig, självförsörjande, med starka band till naturen och det vilda. Det är så vidrigt att man kan spy. 

 

(1) Barn ska uppfostras, men till vildhet, naturlighet, solidaritet och frihet, inte in i ett förtryckande system, och utan förnedrande straff. Jag menar inte att man ska tillåta omoral hos barn utan att reagera. Men vildhet är inte omoral.