Luffarbrev nr. 7 (det sista): Vi är tillbaka i Stockholm
Igår anlände jag och Titti till Stockholm. Resan sedan sista luffarbrev har gått bra.
Alltsomallt har vi gått ca.1700 km, har vi räknat ut. 101 dagar. 15-25 km per dag. Och vi har gått flera miljoner steg, har vi räknat ut!
Det har varit lätt att hitta sovplatser under hela resan. Vi hade ju inte tält med oss, så vi har övernattat var vi hittar plats och skydd för regn. På landsbygden knackade vi på hos folk och frågade om dom hade nåt uthus, garage, skjul eller lada vi kunde sova i. I städer har det ofta blivit att sova på dagis och skolor, åtminstone på hemresan.
Människorna har varit så vänliga! Vi har mött så många trevliga människor (vi har mött mycket mer människor på landsbygden än vi möter människor i Stockholm), så vänliga och gästfria! Titti fick bara två gånger nej när hon varje morgon knackade på hos någon och frågade efter kaffe.
En annan gång (på vägen tillbaka till Stockholm) hände det att en kvinna stannade och gav oss skjuts i sin bil. Sedan bjöd hon oss hem till sin lägenhet i Rottne. Vi fick sova över hos henne (hon hette Desiré och kom från Serbien), och hon gav oss jättegod middag. Vi hade djupa samtal med henne, och vi läste dikter för varann (hon hade en skrivbok med massa dikter som hon skrivit!). Detta glömmer jag aldrig. Hon gav Titti även nya skor, då Tittis gamla skor hade slitits för mycket i klacken.
En gång hände det på vägen mot Skåne att vi frågade om vatten på en gård, och vi fick vatten av ett par och gick vidare. Men sedan körde paret efter oss och gav oss äppelpaj med vaniljsås! Vi åt tillsammans vid vägkanten.
På resan hem såg vi två döda grävlingar till på vägen. Alltsomallt har vi sett fem döda grävlingar! Vi såg också en död fladdermus på vägen en gång. Och en annan gång en död ekorre.
En gång hälsade jag på en häst, och räckte fram min hand. Hästen försökte äta på min hand, och försökte även äta på mitt skägg!
En gång fick vi övernatta i ett häststall. Vi kelade med hästarna, och de försökte äta på min hand. Där var ett kök, och ägarna hade lämnat flera hundra kronor på bordet. Vi fick hela häststallet för oss själva, och vi förundrades över tilliten som visades oss! Annorlunda var det när vi fick övernatta i ett garage på en gård, då ville ägaren fotografera vårt pass, för att försäkra sig mot om vi stal något.
(bildtext: Hästen äter på min hand. Bild av Titti Spaltro)
Det är på sätt och vis skönt att vara hemma i Stockholm, jag längtade lite hem i slutet av vår resa. Men resan har varit så levande och spännande att jag även känner mig lite melankolisk över att resan är slut. Jag hade gärna fortsatt resan i flera månader till! Och det känns som vi har gått alldeles lite grann, som en fis i rymden! Jag tror aldrig att tiden har gått så fort någonsin i mitt liv som under den här resan på tre och en halv månad. Det känns som en månad!
I början av resan gick jag barfota, men det visade sig inte riktigt fungera, för efter ca 150 km började jag känna att det skavde i höften. Jag tog genast på skorna, och gick därefter med skor. Det onda gick över ganska fort. Mina skor (gympaskor) höll sedan under hela resan, fast dom hade köpts mycket billigt (ca. 300 kr.), och fast jag hade använt dom redan i nästan ett år.
Ekobyarna var en besvikelse. De uppfyllde inte vår idealbild som vi hade drömt om; ekokollektivet som odlade mycket av sin egen mat (var nästan självförsörjande). Inga ekobyar var kollektiv i egentlig mening, Änggärdets ekoenhet var det närmaste vi kom till kollektiv, men där bodde de heller inte i samma hus, utan de flesta bodde långt borta. Däremot kunde vi upptäcka en kollektiv anda i många ekobyar, vilket gladde oss.
(Vid Skånes kust tvättade vi våra kläder i havet. Bild av Titti Spaltro)
Kommentarer
Postat av: Titti
Ja, denna resa är till ända ...och jag tycker det har varit en fantastiskt resa...så full av äventyr och fantastiska möten...tror att jag aldrig har träffat så mycket och så spännande människor i hela mitt liv ...och nu är resan slut,och jag tröstar mig
att man göra en ny resa när tiden är mogen...på vintern är det lite svårare men vem vet ...nu vet vi i alla fall att det ganska lätt att hitta sovplats,om man har tur,och vet var man ska leta...
Postat av: Titti
Ja, denna resa är till ända ...och jag tycker det har varit en fantastiskt resa...så full av äventyr och fantastiska möten...tror att jag aldrig har träffat så mycket och så spännande människor i hela mitt liv ...och nu är resan slut,och jag tröstar mig
att man göra en ny resa när tiden är mogen...på vintern är det lite svårare men vem vet ...nu vet vi i alla fall att det ganska lätt att hitta sovplats,om man har tur,och vet var man ska leta...
Trackback
