Något om inre och yttre fångenskap

När jag gick förbi en hästhage och hälsade på en häst häromdagen, slog det mig att hästen egentligen var friare än oss människor, att det är vi som är de egentliga fångarna. Hästen är visserligen fånge i det yttre (som faktiskt är mycket tragiskt och ett kriminellt beteende av oss människor), men har en inre, själslig frihet som jag avundas. Vi människor är visserligen fria i det yttre, men vi har en inre fångenskap som gör livet svårt och tungt, värre än hästens liv. Hellre inre frihet och yttre fångenskap än yttre frihet och inre fångenskap, särskilt om man fötts till yttre fångenskap, och är lite van vid den.
 
Man kan inte ha andra varelser i fångenskap utan att själv bli själslig fånge, utan att själv bli den egentlige fången. Vi är ju kopplade till vår omgivning, och det vi gör mot den, gör vi alltid också mot oss själva. Allt är ett, som mystikerna tycker om att säga. Makrokosmos finns i mikrokosmos, och vice versa. Hästen har inte gjort något brott mot oss och andra varelser, och bär därför på en inre frihet, en inre värdighet, som får den att stå ut med den yttre fångenskapen och det yttre slaveriet utan att ta livet av sig (t.ex. genom att sluta äta). Vi människor känner av våra brott mot andra varelser, och bryter inte sällan den påföljande inre fångenskapen och det inre, mentala slaveriet genom att ta vårt liv. Hos djuren är detta mycket sällsynt. 
 
Vår inre fångenskap handlar om att vi kapat banden till vårt sanna jag, vårt djuriska jag, som vi förtrycker när vi förtrycker djuren, vi har stängt inne vårt djuriska, vilda jag, domesticerat och tämjt det, i lika hög grad som vi har tämjt djuren - dessa två saker hänger ihop. 
 
Vi har även kapat av banden till våra rötter, till våra egna svenska urfolk och jordens övriga urfolk, till naturen, till aporna och de övriga djuren, till våra förfäder på 1800-talet, till historien helt enkelt. Vi har blivit fadermördare. Här finns orsaken till att mänskligheten sällan lär sig av historien, utan verkar ofta återupprepa sina fel, bara i lite nya former, så att det inte märks så mycket att det är samma misstag. 
 
Vi har också kapat banden till våra medmänniskor, våra grannar som lever nu, kapat alla band till sann community, och blivit historiens värsta individualister. Vi ska vara så jäkla "självständiga" och "fria" att vi t.o.m. förnekar vårt beroende av omgivningen, förnekar att vi hänger ihop med våra grannar och närmaste, så intimt att det inte finns något värdigt liv eller någon frihet utanför communityn. Påföljden av detta blir att vi bygger på våra grandiosa "självförverklingsprojekt", sliter för att göra karriär och bli berömda, för att kanske kunna kompensera för den kärlek som vi aldrig fick av andra, eftersom vi sålt all sann community på individualismens och "frihetens" altare. Vi blir aldrig tillfredsställda på denna väg, för berömmelsen kan aldrig ge oss sann community, som bara närs på gräsrotsnivå, bland folket, och inte trivs bland snobbar och karriärister. Det är en jakt efter vinden. 
 
Djuren har inget av detta. De bryr sig inte ett skvatt om berömmelse. I en fårflock i en inhägnad hittar du däremot sann community, här delar fåren verkligen varandras liv, är djupt involverade i varann, ungefär som urfolken i Amazonas. Men forska lite i ett höghus i Stockholm, så skall du snart finna att grannarna knappt känner varann, och knappt umgås med varann. Deras communitykänsla har frusit till is för länge sedan, och inte all världens föreningar och sammanslutningar kan kompensera för den gräsrotscommunity-känsla som bör finnas mellan grannar, och som alla djur och urfolk har; inre frihet, att kunna leva ut genom solidaritet med andra, med den närmast liggande omgivningen, som då automatiskt resulterar i solidaritet med dom fattiga i Afrika, vilket aldrig kan komma till stånd utan denna gräsrotssolidaritet, hur mycket man än sliter. Odlar man t.ex. inte sin egen mat, kommer man att stjäla mark från Afrikas och världens fattiga till slut, vår självförsörjning i gemenskap med grannarna innebär de fattiga i Afrikas självförsörjning, och är första steget till internationell solidaritet, att alla återvänder till det urgamla självförsörjande bondelivet för flera tusen år sedan, utan herrar, i permakulturens och skogsträdgårdarnas anda. 

Kommentarer
Postat av: Titti

Jeep ...så sant! tack!

2017-07-03 @ 14:12:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0