för naturens skull

För mig känns det naturligt att leva, att finnas till. Jag kan inte tänka mig att inte finnas till, det känns onaturligt på nåt sätt. Det känns visserligen onaturligt att leva i civilisationen, och den har fått mig att vilja sluta leva, men naturen ger mig bara livslust. 

 

Om det känns naturligt att finnas till, och onaturligt att inte existera, måste det inte då finnas ett vatten att släcka törsten efter liv i dödsstunden? Jag menar att det gör det, men på ett sätt som få har kunnat föreställa sig, eftersom det kräver för mycket ödmjukhet för att en civiliserad ska kunna godta det; att leva vidare i tillvarons mikronivåer, som bakterier och celler, se mer om detta i föregående blogginlägg. 

En människa som levt i berömmelse och lyx hela sitt liv, t.ex. en i kultureliten, och alienerat sig således från fattigdomen i naturen som alla ickemänskliga djur delar, ja från naturen själv, får inte sällan betala för detta rus på dödsbädden, genom skräcken för dödens fattigdom, en skräck som egentligen är en skräck för den natur som blivit något okänt, en skräck som inte djuren har*, och som man har allt mindre ju mer lik djuren man är, ty döden är en del av naturen, och blir allt mindre okänd ju mer man umgås med naturen. Det är mycket det okända med vad som händer efter döden som får en att frukta den. Särskilt om man tror på evigt helvete för de oomvända och kommer i tvivel om sin själs frälsning, vilket kan hända vilket helgon som helst (detta är den mest fruktansvärda dödsskräcken, och kan drabba vem som helst som dömer folk till evig fördömelse). Den som umgåtts mycket med naturen får allt svårare att tro på evig fördömelse (något som t.o.m. så bildade som Horace Engdahl tror på, bildning hjälper tydligen inte), ty något sådant står helt enkelt inte att läsa i naturens bok, vilket bevittnas också av att inga vilda urfolk tror på evig fördömelse, så lång jag vet, den tron hittar man bland de civiliserade. Jag kallar det förorening av fantasin, inte bara miljön ska de civiliserade förorena, utan också en människans fantasiliv (är inte miljöförorening och fantasiförorening två sidor av samma mynt?). Det är de som lever i helvetet som tror på helvetet och har nära döden-upplevelser om det eviga helvetet.

 

Ateism hjälper mot dödsskräck, men ateismen måste gå på djupet, och detta djup måste man leva sig till genom att vara trogen verkligheten och söka verkligheten rent praktiskt, i sin livsstil, inte bara rent intellektuellt. 

 

*ickemänskliga djur fruktar visserligen lidandet och dödsprocessen, men inte vad som kommer efter döden, inte "utslockandet", förruttnelsen och återgåendet till mullen (detta vet jag genom introspektion och nära umgänge med naturen, jag är också ett djur)

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":

 

 

Det var en man

som började leva sig så in i

den förvandling han skulle genomgå

i döden

att han genomgick denna förvandling

redan innan han dog. 

 

 

* * * *

 

 

Det är sant att materien 

i sig själv är paradisisk

men det finns materie

som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt

som gör att vi

leds bort från paradiset

tills den dagen då vi

går i väggen och återupptäcker

den paradisiska materien

bakom alla helvetiska konstruktioner

av densamma.

 

 

* * * * 

 

 

 

Efter Befrielsen

fortsatte vi att tillverka böcker

i många decennier

men inte genom tryckerier och bläck,

utan genom hemmalagad svärta och fjädrar

genom att göra små handskrivna böcker

av de tomma första och sista sidorna

i gamla böcker, vi återanvände dem

tills alla böcker var genomgångna. 

 

 

Jag tänker en del på döden, och har på sistone inspirerats av filosofen Tom Clarks (hans hemsida är här) tankar om döden, särskit denna artikel: Death, nothingness and subjectivity. I den kritiserar Clark uppfattningen om att döden skulle vara ett upplevande av ett "ingenting", en "tomhet", en "förintelse". Clark citerar Epikuros (f. 341 f.Kr., d. 270 f.Kr.) ord "Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden", och menar att vi inte kommer att kastas in i en tomhet vid dödens inträdande, vi kommer inte att uppleva ingenting, som om ingenting gick att uppleva. Vi kommer helt enkelt inte att uppleva. Vi är inte där.

 

 

 

 

 

Jag tycker detta är ett spännande tankeexperiment. Att tänka sig att vi går triljoner år framåt i tiden när vi träder in i icke-existensen, på ett ögonblick, ja oändligt långt framåt i tiden. Är det detta man känner något av när man säger att den döde "gick in i evigheten"? "Att gå ur tiden" tycker jag också är ett träffande uttryck för vad som sker. 

 

När vi har detta perspektiv som jag förespråkat i detta inlägg, behöver vi nog inte vara så rädda för döden. Då är den ingen egentlig fiende, utan ett äventyr att stiga in i. Vi är nog rädda för döden mer av evolutionära skäl (vi är programmerade att försöka överleva, för att vidareföra våra gener) än det att döden i sig själv skulle vara något förfärligt. Det är nog då mer synd om våra närstående, än om oss som dör. Det är vägen till döden som ofta är hemsk, inte så mycket döden i sig själv. Den är ganska mild, faktisk. Liknar mer på naturen (som på en skog), än på helvetet. Vem fruktar naturen? Den känns ganska naturlig. Den har sina rovdjur, mygg och fästingar, men är på det stora hela ganska dräglig. Något vi helt bra kan leva med, med lite uppfinningsrikedom. Vi måste komma ihåg att döden är en del av naturen, och inte någon del av gud, djävul, himmel eller helvete. 

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?

 

På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 

 

En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.

 

Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.

 

Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.

 

Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda. 

 

Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).

 

Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 

 

 

* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.

 

(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.

 

(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 

 

(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden. 

 

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor emeritus vid Stockholms Universitet, har skrivit en bok om döden som heter "Filosofisk tröst" (Thales 2015). Jag har tänkt en hel del på döden, och denna bok var ett välkommet bidrag till mina tankar, något att spegla sig i. Här kommer några tankar om den:

 

Tännsjö frågar sig om vi kan vara säkra på att vi inte lever vidare efter döden. "Det kan vi nog", är hans korta svar. Hela hans bok utgår från denna premiss. 

 

Sedan, den mest grundläggande frågan kring döden är om den är något ont eller något gott. Det är ett centralt tema i Tännsjös bok, och hans svar är komplext. Döden är inget att frukta, säger han, ekande av Epikuros (levde på 300-talet f.Kr.), som skrev att döden inte var något att frukta eftersom "Döden, det som för alla människor ter sig som det mest skrämmande, är ingenting som träffar oss, ty när vi finns, finns inte döden, och när döden är för handen, finns inte vi."

 

Men ändå menar Tännsjö att döden kan vara något dåligt för oss, eftersom den kan beröva oss liv som var värt att uppleva, kan beröva oss värdefulla upplevelser. I andra fall är döden något gott, såsom t.ex. vid en långt framskriden dödlig sjukdom, som plågar oss. Så det beror av kontexten ifall döden är något dåligt eller något gott för oss. 

 

Däremot, även om döden kan vara något dåligt för oss, kan den enligt Tännsjö vara något positivt för andra, eftersom vi, när vi dör, skapar plats för kommande generationer. Får vi ett evigt liv, står vi i vägen för kommande generationer. Tännsjö menar att vi bör bejaka döden av detta skäl. Det är egoism att inte vilja dö. Detta tangerar något jag själv skrivit (här och här). Tännsjö menar att även om vetenskapen lyckas övervinna döden, så är detta ingen särskilt bra idé. 

 

Tännsjö tror faktiskt att vetenskapen till sist kommer att övervinna döden, och skapa möjlighet till evigt liv. Detta förundrade mig. Han är så klok i resten av boken, men här verkar han oerhört naiv. Hur i hela friden skall man kunna lyckas förhindra åldrandeprocessen? Det är ju att tillintetgöra entropilagen! Det är emot fysikens lagar. Här tror jag Tännsjö inte riktigt har tänkt till, och jag tror att han här har en övertro på vetenskapens möjligheter. 

 

Tännsjö skriver också om Herbert Tingsten, chefredaktör för Dagens Nyheter i mitten av förra seklet, och hans dödsskräck. Jag har läst hans bok "Notiser om liv och död", som gjorde djupt intryck. Tingsten fruktade att bli förintad i döden. Och han var "dödsvägrare". Tännsjö noterar att det är ofta män med "manliga" (genuset) värderingar som har det så. Kvinnor är de som ger tröst. Och han skriver att kvinnorna kanske inte har annat än förakt över för patetiska gubbar som vägrar släppa taget om livet. 

 

I avsnittet om Tingsten gör Tännsjö en annan tabbe. Han skriver att förintelse i döden är en illusion, vi "finns" på något sätt efter döden också, tidlöst, även om han inte tror på livet efter döden. Vårt verk lever vidare. Och då är det fruktansvärt att ha levt ett kriminellt liv. Människor som Tingsten kan däremot "yvas" över sitt liv. Detta skriver Tännsjö efter att ha nämnt att Tingsten propagerade för en svensk atombomb. Underligt. Jag skulle skämmas över att ha gjort något sånt. Tror Tännsjö på atombomben?

 

Tännsjö skriver positivt om eutanasi, som han förespråkar, och kallar motståndet mot det bland läkare för en "grym atavism". 

 

Tännsjö skriver också att även om vår personliga död inte är något att frukta, bör vi frukta "värmedöden", den tid då allt liv i universum dör, när entropin är total. Detta menar han är fruktansvärt. Han låter sig inte ens tröstas av teorin om parallella universum, multiversum, vilken omfattas av allt fler vetenskapsmän idag. Han tror inte på den. Jag tycker däremot att det vore konstigt om vårt universum är det enda universum i kosmos. Detta skulle innebära att vårt universum är oändligt, vilket är svårt att tro, eftersom vårt universum har expanderat alltsedan Big Bang, och gör det ännu. Mycket mer plausibelt är att tänka sig att det finns ett multiversum av ett oändligt antal universum, som bubblor i skum. Då skulle inte värmedöden i vårt universum vara så förfärligt, eftersom liv skulle fortsätta i andra universum. Och kanske vårt universum skulle föda ett nytt parallellt universum, lite annorlunda än sin mor? 

 

Även om det bara fanns vårt universum, och det vore oändligt, så är ändå värmedöden så långt borta att det inte går att riktigt begripa. Det handlar om tusentals miljarder år, eller rentav långt mer. Det är en evighet i sig själv. Kanske är det så lång borta att vi inte behöver bekymra oss så mycket om det, även om allt liv dör då? Och vad innebär det att "allt liv dör"? Är inte sten och berg levande? Rör inte elektronerna sig kring atomkärnan i berg? Är inte allt levande, är inte allt i rörelse? Jag tror inte det finns något sådant som "död materia". Ändå tycker jag nog att det vore synd om alla mer komplexa livsformer, allt det som vanligtvis brukar kallas "biologiskt liv", dör ut. 

 

Tännsjös bok var ämnad att vara en tröstebok för sådana som fruktar döden, att erbjuda dem filosofisk tröst. Jag skulle säga att han inte helt lyckas i denna uppgift, enbart delvis.

 

På det hela taget var det en bra bok, lättläst för att vara en filosofisk bok. Jag rekommenderar den, trots Tännsjös tabbar. Den har inget av den vanliga filosofiska dunkelheten eller hårklyverierna. 

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 

 

Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".

 

Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 

 

Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.

 

Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

 

Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Ensam halsduk hänger på trädgrenen

utlämnad åt ett osäkert öde...

Kanske ,att frysa till is, under vinterns

hårda tid...?

Eller få ett nytt liv, runt någons hals, nakna hud...?

Vem vet, vad livet har i sitt sköte...?

Vi kan bara flyta med, vad som än sker

och hoppas att allt, går väl...

Och även om döden , skulle ta oss

i sitt grepp, kan vi alltid smälta samman,

med alltets varma flamma, där allt härstammar

och sen försvinna, in i Naturens mylla, och lämna

vår plats, till någon annan...som behöver stanna

vid liv mer än vi...

 

(Titti Spaltro)

 

Jag läste på nåt ställe att stenåldersmänniskan kämpade ständigt för att kontrollera sin befolkningsmängd så att de inte skulle bli för många, för att de skulle kunna föda alla med mat. Jag tror de också hade en känsla för balansen mellan dem och andra arter. Och jag tror att de därför såg deras höga barnadödlighet, samt sjukdom och förtidig död, som naturens sätt att hålla befolkningsmängden nere, dvs. att det ytterst sett tjänade livets helhet.

 

Denna visdom verkar ha försvunnit sakta med civilisationens ankomst, när befolkningsmängden började öka, och inte minst i vår tid, då överbefolkningsproblemet är stort.

 

Läkarna i vår tid svär ed på att de skall rädda liv till vilket pris som helst. Och detta förfarande är en stor bov i dramat när det gäller överbefolkningsproblemet. Döden ses inte längre som något som tjänar livet, balansen mellan arter, som något ytterst sett gott. Dödens helighet har försvunnit. Vi sätter all vår kraft på att utrota döden. Detta leder till ekokatastrof. Har aldrig läkarna tänkt på detta? Att deras verksamhet att bekämpa döden ytterst leder till överbefolkning och ekokatastrof? De ser inte att vi är underställda entropilagen*, så att om man minskar entropin på ett ställe, ökar man det på ett annat ställe, för att jämvikten ska upprätthållas. Det innebär att bekämpar man frenetiskt döden nu, och övervinner den i stor skala nu, blir det bara svårare senare. Överbefolkningen kommer nämligen att utkräva sitt pris, och det är ekologisk kollaps, vilket kommer att utkräva en otrolig mängd dödar av mänskligheten under detta sekel. Man kommer inte förbi entropilagen, hur man än försöker lura den. Den enes vinst är den andres förlust. Vår nutida vinst i minskad dödlighet, kräver ökad dödlighet hos våra efterkommande, som får betala notan av vår nutida överbefolkning, genom miljöförstörelsen.

 

Men kan man klandra läkarna? Jag tror inte det. Vår benägenhet att lindra lidande där vi finner den, störtar oss ofrivilligt in i överbefolkningsproblemet. Vi kan inte begära att läkarna ska sluta lindra lidande, och det är ju detta som ytterst resulterar i att vi bekämpar döden. Vi måste bara erkänna att vi fastnat i en blindgata. Det finns ingen utväg.  Tåget har gått, det är för sent att ändra situationen. Det enda som hade hindrat oss från vår galenskap, vore om vi inte hade lämnat djungeln eller stenålderns livsstil. Nu har vi blivit en cancersvulst på Moder Jord, och vår undergång är säker, om man ska tro entropilagen. Vår livsstil och dödens bekämpande kommer att ha sitt pris. Det betalas redan nu av tredje världen och andra arter i naturen. Men tiden kommer då även den västerländska mänskligheten kommer att få betala priset för att vi skuffat döden och kollapsen på framtiden, istället för att dö och kollapsa lite grann hela tiden, såsom vi gjorde i djungeln och på stenåldern. Kollapsar man lite grann hela tiden, genom att leva i askes och fattigdom, genom att inte bygga civilisation, utan leva sårbart och enkelt i djungeln, dvs. hållbart, såsom många urbefolkningar gör än i dag, då behöver man inte uppleva denna gigantiska kollaps som väntar vår civilisation. Det är som med tandskötseln, sköter man sina tänder, behöver man inte plågsamma tandläkarbesök (som när tandläkaren ska ta bort tandsten). Man offrar sig lite varje morgon och kväll när man borstar sina tänder och använder tandtråd eller tandpetare. Man betar av lidandet lite varje dag, så att inte allt samlar sig till framtiden. Det var så vi levde i djungeln och på stenåldern. Det var ett tufft liv, vi hade ingen sjukvård, och vi kämpade med rovdjuren. Men vi betade av lidandet litet i taget. Hade vi fortsatt så hade vi aldrig fått någon ekologisk kollaps. Nu lever vi i lyx och rikedom, och tror att vi skall kunna fortsätta så inom oöverskådlig framtid. Priset för allt detta, ja det frågar vi aldrig efter. Det skjuter vi på framtiden, genom t.ex. skyhöga statslån. Våra efterkommande får betala priset i form av obetalda lån, oljetoppskollaps och ekologisk kollaps. Vi har inte borstat våra ekonomiska tänder, och nu väntar det "planetära tandläkarbesöket".

 

 

 

 

* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Jag har tidigare på den här bloggen uttryckt extrema tankar kring självmord, som att det i vår tid skulle vara en god gärning att ta sitt liv. Jag hade en tid för ett år sedan då jag verkligen tänkte så på allvar, och även tyckte att jag inte var värd att leva, att världen skulle vara en bättre plats utan mig, särskilt med tanke på att vi inte har någon kolioxidbudget att spendera (enligt t.ex. klimatforskaren David Wasdell), att vår koldioxidbudget redan är "massively overspent". Sedan dess har dessa tankar mattats av, och jag har märkt att jag trots allt kan vara till nytta i den här världen, så att det finns ett skäl för mig att leva. Att jag faktiskt kan bidra till att världen släpper ut mindre koldioxid än om jag var död.

 

Ja, det är så jag tänker idag. Det finns inte något skäl att ta självmord, eftersom alla kan vi bidra till att väcka mänskligheten till att slippa ut mindre koldioxid, så klimatet kan räddas. Alla har potentialen att bli en väckarklocka för mänskligheten. 

Det verkar som om civilisationen försöker vinna över entropilagen - lagen som säger att allt går från ordning till oordning, från energi till avfall. Det kallas även termodynamikens andra huvudsats.

 

Civilisationen vill vara hygieniskt ren från allt negativt, allt som andas död och förgängelse, från allt avfall och smuts.

 

Regionalt kan det tyckas som att det lyckas, men den enes vinst är den andres förlust, enligt entropilagen. I det stora perspektivet går det inte att trotsa entropilagen, vi är dömda att misslyckas i det långa loppet.

 

Civilisationen vill ha bara vinst. Den vill inte veta av döden, av några förluster, den skyler över döden och sina förluster i periferin (där förlusterna ofta befinner sig). Detta kan lyckas en tid, men inte i det långa loppet. I det stora perspektivet avslöjas civilisationens omnicidala natur efter hand. Istället för att vara fri från det negativa, är civilisationen istället en katastrof för hela världen, för planeten och mänskligheten.

 

Civilisationen försöker vända på entropilagen; allt ska gå från oordning till ordning, från avfall till energi.

 

Istället för att övervinna entropilagen, skyndar civilisationen istället på entropin med sitt gigantiska festande på olja och andra naturresurser. Klimatförändringarna är också en följd av entropilagen. Snabb förbränning av energi måste resultera i mycket avfall, i klimatets fall i koldioxid. Desto större entropi, desto mer klimatförändringar.

 

Den fördummande reklamen och det mesta av television och konst vill inte veta av någon entropi. Nej, den tror på total framgång och tillväxt i all "evighet"!* Döden göms undan på sjukhus, slaveriet som civilisationen kräver göms undan i tredje världens fabriker (de skulle aldrig tillåta sådant slaveri i Sverige!). Det om något är utopiskt!

 

Det kan verka paradoxalt, men när man vill trotsa entropilagen, påskyndar man entropin istället för att lindra den. Receptet för undergång är civilisationens: ALLT! TILL MIG! HÄR OCH NU! GENAST!

 

Hade vi bara varit lite lata, såsom människan var på stenåldern och före det, hade vi betydligt saktat på entropin.

 

"Shoppa, shoppa, shoppa! Jobba, jobba, jobba! Så lyder hejaropet för den industriella civilisationen" (David Jonstad i boken "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

 

 

* Jag sätter evighet inom parentes, eftersom få tror bokstavligen på en evig tillväxt, de kristna tror t.ex. allt som oftast på att jorden kommer att brännas upp av Gud efter det s.k. "tusenårsriket", då det skapas en ny jord. Och civilisationstroende ateister tror att tillväxten slutar, om inte förr, så i alla fall när solen slocknar om fyra miljarder år, eller, om vi lyckas kolonisera yttre rymden, så i alla fall när den s.k. "värmedöden" inträffar efter flera hundra miljarder år. Poängen med att kalla det "evig tillväxt" är att civilisationen siktar på tillväxt inom oöverskådlig framtid, inom tusen till miljarder år. Bara tusen år kan kännas som en evighet.

 

Igår anlände jag och Titti till Stockholm. Resan sedan sista luffarbrev har gått bra.

 

Alltsomallt har vi gått ca.1700 km, har vi räknat ut. 101 dagar. 15-25 km per dag. Och vi har gått flera miljoner steg, har vi räknat ut!

 

Det har varit lätt att hitta sovplatser under hela resan. Vi hade ju inte tält med oss, så vi har övernattat var vi hittar plats och skydd för regn. På landsbygden knackade vi på hos folk och frågade om dom hade nåt uthus, garage, skjul eller lada vi kunde sova i. I städer har det ofta blivit att sova på dagis och skolor, åtminstone på hemresan.

 

Människorna har varit så vänliga! Vi har mött så många trevliga människor (vi har mött mycket mer människor på landsbygden än vi möter människor i Stockholm), så vänliga och gästfria! Titti fick bara två gånger nej när hon varje morgon knackade på hos någon och frågade efter kaffe.

 

En annan gång (på vägen tillbaka till Stockholm) hände det att en kvinna stannade och gav oss skjuts i sin bil. Sedan bjöd hon oss hem till sin lägenhet i Rottne. Vi fick sova över hos henne (hon hette Desiré och kom från Serbien), och hon gav oss jättegod middag. Vi hade djupa samtal med henne, och vi läste dikter för varann (hon hade en skrivbok med massa dikter som hon skrivit!). Detta glömmer jag aldrig. Hon gav Titti även nya skor, då Tittis gamla skor hade slitits för mycket i klacken. 

 

En gång hände det på vägen mot Skåne att vi frågade om vatten på en gård, och vi fick vatten av ett par och gick vidare. Men sedan körde paret efter oss och gav oss äppelpaj med vaniljsås! Vi åt tillsammans vid vägkanten.

 

På resan hem såg vi två döda grävlingar till på vägen. Alltsomallt har vi sett fem döda grävlingar! Vi såg också en död fladdermus på vägen en gång. Och en annan gång en död ekorre.

 

En gång hälsade jag på en häst, och räckte fram min hand. Hästen försökte äta på min hand, och försökte även äta på mitt skägg!

 

En gång fick vi övernatta i ett häststall. Vi kelade med hästarna, och de försökte äta på min hand. Där var ett kök, och ägarna hade lämnat flera hundra kronor på bordet. Vi fick hela häststallet för oss själva, och vi förundrades över tilliten som visades oss! Annorlunda var det när vi fick övernatta i ett garage på en gård, då ville ägaren fotografera vårt pass, för att försäkra sig mot om vi stal något.

 

 

Det är på sätt och vis skönt att vara hemma i Stockholm, jag längtade lite hem i slutet av vår resa. Men resan har varit så levande och spännande att jag även känner mig lite melankolisk över att resan är slut. Jag hade gärna fortsatt resan i flera månader till! Och det känns som vi har gått alldeles lite grann, som en fis i rymden! Jag tror aldrig att tiden har gått så fort någonsin i mitt liv som under den här resan på tre och en halv månad. Det känns som en månad!

 

I början av resan gick jag barfota, men det visade sig inte riktigt fungera, för efter ca 150 km började jag känna att det skavde i höften. Jag tog genast på skorna, och gick därefter med skor. Det onda gick över ganska fort. Mina skor (gympaskor) höll sedan under hela resan, fast dom hade köpts mycket billigt (ca. 300 kr.), och fast jag hade använt dom redan i nästan ett år.

 

Ekobyarna var en besvikelse. De uppfyllde inte vår idealbild som vi hade drömt om; ekokollektivet som odlade mycket av sin egen mat (var nästan självförsörjande). Inga ekobyar var kollektiv i egentlig mening, Änggärdets ekoenhet var det närmaste vi kom till kollektiv, men där bodde de heller inte i samma hus, utan de flesta bodde långt borta. Däremot kunde vi upptäcka en kollektiv anda i många ekobyar, vilket gladde oss.

 

Jag har bekymrat mig en del för om vissa människor lider för mycket. Jag har då tänkt på människor som torteras, t.ex. blir korsfästa, såsom förbrytare under romartiden. Jag har då försökt trösta mig med att vår förmåga att anpassa oss är otroligt stor, vår förmåga att vänja oss vid lidande. Dessa är några av de fördelar evolutionen har gett oss, evolutionen går mycket ut på att arter anpassar sig till sin miljö. 

 

Och vad om man inte lyckas anpassa sig? Ja, då har naturen ordnat det så vist att man ofta dör ganska snabbt. När kroppen inte orkar mer, dör den oftast. Eller så blir man medvetslös eller försätts i koma. Naturen är vis här, och jag tror den har ordnat det så att ingen behöver lida allt för mycket, allt för länge. Lider man för mycket och för länge, kan man också begå eutanasi, det är ett av naturens sätt att skydda sig mot för mycket lidande. Jag fördömer inte det. 

 

Men jag tror att slavarna på de amerikanska bomullsplantagerna på 1700- och 1800-talet vande sig vid slaveriet. Det var inte längre så tungt efter en tid. 

 

När en närstående har dött, vänjer man sig efter hand vid förlusten, och går vidare i livet. 

 

I början av min tid som psykiskt sjuk, upplevde jag mina psykmediciner som en sann plåga, men nu har jag vant mig vid dem, och plågas inte längre av dem, fast de ger mig mindre livslust, sexlust och sätter ett lock på känslorna och kreativiteten. Men jag plågas inte. Jag har anpassat mig, och jag kan tacka naturen och evolutionens krafter för det. 

 

Naturen är vis, men den är också grym. Dess grymhet är att några måste lida ofantligt mycket. Dess vishet är att det, oftast, går över, men att om det inte går över, man oftast dör, blir medvetslös eller försätts i koma. Men det finns alltid dom som kommer i kläm, och för vilka lidandet blir outhärdligt och alltför utdraget. Detta är naturens grymhet, och kan ge mig ångest. 

Om du någonsin får så stora fysiska lidanden att du hellre vill dö än att leva, kom ihåg att först prova smärtstillande mediciner, och om de inte hjälper, och du har det mycket tungt, kan du begära lokalbedövning av det område du har ont i, om det är ett begränsat område, och inte är hjärnan. Som sista utväg kan du be om att bli försatt i konstgjord koma tills smärtorna lättar (läkarna kan sånt idag, det kallas palliativ sedering). Prova först dessa utvägar, och om de inte fungerar, (och det inte finns utsikter till att du kan bli bättre) kan du börja fundera på eutanasi, eller läkarassisterad självmord, genom att t.ex. åka till kliniken Dignitas i Schweitz, där läkarassisterat självmord är tillåtet (det är inte tillåtet i Sverige), och där utlänningar får komma och dö, om alla villkoren uppfylls. Det kostar visserligen 40 000 kronor, men man kan ta ett lån. 

 

Psykiska lidanden är svårare att komma åt, och det är orsaken till att dessa är de vanligaste dödsorsakerna vid självmord, som egentligen också bör benämnas eutanasi (vem har hittat på denna grymma beteckning - självmord?). Men det finns riktigt bra ångestdämpande mediciner och det finns fungerande mediciner mot depression (jag har vänner som äter dem). Prova dom innan du begår eutanasi (fast jag rekommenderar inte psykiatriskt drogberoende, ta det bara i yttersta desperation, och bara för en kort tid!) Och om du som yttersta, sista utväg, när allt hopp är ute, ändå vill begå eutanasi/självmord, så måste du komma ihåg att det inte är frågan om något mord (tyskan använder även "freitod", fridöd, istället för självmord), och att det inte är olagligt att ta självmord i Sverige. 

Varje kväll övar vi oss egentligen lite i att dö. För är det inte så att dö; att bara somna in och aldrig vakna mer? Skillnade mellan döden och den nattliga sömnen är nästan bara att från den senare vaknar vi igen. Annars liknar de på varann. Båda har mest drömlös sömn och lite drömmar. Dödens drömmar är "nära-döden-upplevelserna", livliga vakendrömmar som känns verkliga. Inte alla upplever dem när de är nära döden, säger forskarna.

 

Om döden bara är en drömlös sömn, då är den verkligen inte något att vara rädd för, för vem är rädd för varje natts drömlösa sömn, som upptar största delen av sömnen? Den är något helt naturligt, en del av livet, något mycket vanligt och bekant, och den förknippas inte med lidande eller besvär överhuvudtaget. Låt oss trösta oss med detta när vi själva en gång ska dö. Det är tragiskt att dö, det håller jag med om, men det är också tröstefullt, särskilt för den som upplever döden när den äntligen kommer och gör slut på allt lidande. Döden gör ont i de efterlevandes ego, men om de anstränger sig att leva sig in i den dödes situation, där han vilar bortom varje lidande, trygg för alla faror, ja då kanske gråter vi mer över oss själva och de levande än över den döde, och kan glädjas över att den döde nu vilar i trygghet.

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  

 

Sedan har vi också det faktum att döden gör att grymheten inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.

 

Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att ladda upp sitt medvetande till internet, eller bli nedfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 

 

Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 

 

Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 

 

 

* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter i en andevärld efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Jag tänker en del på döden, och hur det skulle kännas att inte finnas till längre. Jag både fascineras inför tanken, samt upplever den lite skrämmande. Och det är mitt ego som upplever det skrämmande. Hur kan jag sluta existera? Vart går jag? Hur kan en dag komma då jag inte finns längre?

 

När jag tänker osjälviskt, utanför mitt ego, då är döden inte alls skrämmande. Jag har ju lyckats vara död i miljarder år innan jag föddes, utan att lida av det, så nog ska jag klara det efter döden också. Och jag blir ju till liv för naturen! Och jag ger plats åt annat liv när jag försvinner, plats åt våra efterkommande, plats åt växter och djur *!

 

Att tänka så är för mig att öva mig i att dö, och öva mig i osjälviskhet. Döden sårar vårt ego, så att tänka mycket på döden ("memento mori") är en slags övning i jagets död.

 

De gamla mystikerna talade mycket om "jagets död" och att "dö före döden". Jag tror de hade en stor visdom i detta.

 

Den kristne filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943) har betytt mycket för mig här. Hon hade en gudsbild där Gud skapade världen genom att dra sig tillbaka, genom "avskapelse". Och vi är enligt henne kallade att följa i denne Guds fotspår. Vi måste dra oss tillbaka, så att det finns plats till annat liv än oss själva. Det är denna visdom som naturen har med dess fenomen döden. Och även om jag inte längre tror på Gud, så tror jag fortfarande på "avskapelsens" princip. Den måste genomsyra hela vårt samhälle om mänskligheten ska ha en chans att överleva under vårt sekel. För är det inte just utövandet av dödens konst som vi har förlorat i civilisationen? Vi bekämpar döden med alla till buds stående medel, och missar därmed att se det ekologiska värdet i döden, att den behövs för att annat liv än oss ska kunna finnas, för att annan natur än oss ska kunna finnas. Läkarna svär ed på att de ska rädda liv till vilket pris som helst, och följden av det blir överbefolkning, att döden sopas under mattan och inte blir en del av vardagen, såsom den är det i den vilda naturen. Vi bekämpar frenetiskt alla pandemier, som kanske var naturens sätt att begränsa folkmängden, så att den ekologiska balansen skulle kunna upprätthållas i naturen.

 

Vi har blivit för många. Det är en stor tragedi, och har förödande effekter på ekosystemet. Egentligen skulle vi inte kunna vara så många, var det inte för teknologin och oljan, som har blåst upp befolkningsbubblan. När den spricker, kommer många, många att dö. Antingen av krig eller av svält.

 

Klimatförändringarna är bara ett av de otaliga symptomen på att vi har blivit för många. Vi har haft hybris, och naturens "nemesis" väntar. Klimatkollapsen och oljekollapsen kommer kanske samtidigt, och bereder oss en "perfekt storm".

 

Att bearbeta detta som vi gjort med naturen, det är "memento mori" för mig. Att bearbeta sorgen över vad vi gjort, och inse att min död kanske kommer för tidigt på grund av detta. Jag hoppas jag, när den tiden kommer, kan ta emot döden med öppna armar, för att vara med och skapa plats för Moder Jord och alla hennes vackra varelser, för att hon kanske skulle kunna läka, och undgå planeten Venus öde.

 

*  Detta är de goda sidorna med döden. De dåliga finns förvisso också, som att det är en tragedi varje gång en riktigt god människa dör, en eldsjäl för människors och djurs rättigheter, en ekoförfattare, en klimatkrigare. De är ofta oersättliga. Även när något dör i förtid, när t.ex. när barn och ungdomar dör, som har chansen att göra en insats i vår värld, är det tragiskt. Också om man själv är inne i att göra mycket gott, har man skäl att frukta döden, så att den inte ska beröva världen det goda man gör. Här kan man säga att döden är en aning skrämmande, och att det kan vara osjälviskt att frukta döden. Detta är bara en liten nyansering av det sagda i detta kapitel.

 

 

 

Nu har jag och Titti kommit till vår första milstolpe på vår långa vandring, Änggärdets ekoenhet. På vandringen hit från Flen gick vi förbi ett rådjurslik som låg i diket. Aldrig har jag känt en vidrigare stank, och jag tänkte att människolik säkert luktar ännu värre. Då insåg jag hur hemskt det måste vara med jordbävningar som begraver människor, och får dom att ruttna under rasmassorna.

 

Hur som haver, Änggärdets ekoenhet är den ekoby som ekoförfattaren David Jonstad en gång i tiden var med om att bygga upp (den startade 2009). Nu är han dock inte längre medlem, utan bor i Dalarna. Det är ett dussin medlemmar i ekobyn, alla utom en bor på annat ställe, oftast i Flen, några även i Nyköping och Stockholm. De bildar en ekonomisk förening, och i det närvarande är det sjutton vuxna och fjorton barn med i föreningen.

 

Vi har arbetat lite idag med odling (dom har ganska stora odlingar), och jag har omplanterat ett plommonkörsbärträd. Dom försöker praktisera permakultur så gott det går. Dom bl.a. täckodlar. Det har fungerat bra för dom. Jag har aldrig sett så fin och mullrik odlingsmark som på Änggärdets ekoenhet.

 

Dom är en riktig äkta ekoby, och t.o.m solpaneler på taket! (fast jag är skeptisk till att solpanelerna och vindsnurrorna kommer att rädda klimatet) Och regnvattnet samlas upp i stora tunnor. Dom har också hönor. Odlingarna är ganska stora. Jag har besökt en ekoby tidigare, Gebers ekoby i Stockholm, men dom hade inga odlingar. Änggärdet satsar verkligen på det ekologiska!

 

 

 (bildtext: Kristina från Ånggärdets ekoenhet odlar. Foto Titti Spaltro)