Lite tanatologi (lära eller filosofi om döden)
Jag tänker en del på döden, och har på sistone inspirerats av filosofen Tom Clarks (hans hemsida är här) tankar om döden, särskit denna artikel: Death, nothingness and subjectivity. I den kritiserar Clark uppfattningen om att döden skulle vara ett upplevande av ett "ingenting", en "tomhet", en "förintelse". Clark citerar Epikuros (f. 341 f.Kr., d. 270 f.Kr.) ord "Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden", och menar att vi inte kommer att kastas in i en tomhet vid dödens inträdande, vi kommer inte att uppleva ingenting, som om ingenting gick att uppleva. Vi kommer helt enkelt inte att uppleva. Vi är inte där.
Clark talar om att döden påminner om medvetslösheten, och när vi är medvetslösa, går inte tiden överhuvudtaget, tiden stannar upp, och flera dagar kan kännas som en sekund. Vi är inte där helt enkelt. Så kommer också att ske vid dödens inträdande.
Detta har radikala konsekvenser för tanatologin. Är inte vår dödsfruktan just en fruktan för att uppleva ingenting? För att kastas ut i en evig tomhet, ett evigt mörker? Kanske är helvetesfruktan en ingrodd del av vår dödsfruktan? Vi kanske har djupa kollektiva sår efter religionernas ständiga tal om helvetet genom historien, och kanske den eviga tomheten liknar ett helvete för oss?
Är vi inte där efter döden, behöver vi inte frukta den, eftersom den då inte kommer att beröra oss. Den kommer att beröra oss lika lite som den evighet innan vi föddes har berört oss. Nu känns det som om vi alltid har varit närvarande på jorden. Och så kommer det alltid att förbli, även efter döden. Döden kommer inte att ugöra ett avbrott, utan, enligt Clark, kommer vi att uppleva att vi alltid har varit närvarande, även när vi inte finns mer, eftersom det inte kommer att finnas något "efter", efter döden. Tiden stannar upp. Vad har vi när tiden stannar upp? Jo, vi har kvar känslan av att alltid ha varit närvarande, den känsla vi alltid hade medan vi levde. Det är det som kvarstår när vi försvinner.
Försök föreställa dig vad det innebär att tiden stannar upp. Överför vad det är att vara medvetslös till "livet efter döden". Om vi inte upplever tidens gång vid medvetslöshet, utan flera dagar kan vara som en sekund, föreställ dig då att vi aldrig vaknar ur vår medvetslöshet. Då kan triljoner år gå, och det är som en sekund.
Jag tycker detta är ett spännande tankeexperiment. Att tänka sig att vi går triljoner år framåt i tiden när vi träder in i icke-existensen, på ett ögonblick, ja oändligt långt framåt i tiden. Är det detta man känner något av när man säger att den döde "gick in i evigheten"? "Att gå ur tiden" tycker jag också är ett träffande uttryck för vad som sker.
När vi har detta perspektiv som jag förespråkat i detta inlägg, behöver vi nog inte vara så rädda för döden. Då är den ingen egentlig fiende, utan ett äventyr att stiga in i. Vi är nog rädda för döden mer av evolutionära skäl (vi är programmerade att försöka överleva, för att vidareföra våra gener) än det att döden i sig själv skulle vara något förfärligt. Det är nog då mer synd om våra närstående, än om oss som dör. Det är vägen till döden som ofta är hemsk, inte så mycket döden i sig själv. Den är ganska mild, faktisk. Liknar mer på naturen (som på en skog), än på helvetet. Vem fruktar naturen? Den känns ganska naturlig. Den har sina rovdjur, mygg och fästingar, men är på det stora hela ganska dräglig. Något vi helt bra kan leva med, med lite uppfinningsrikedom. Vi måste komma ihåg att döden är en del av naturen, och inte någon del av gud, djävul, himmel eller helvete.
Kommentarer
Trackback
