för naturens skull

"Vem som helst som försjunker i tankar om livets förgänglighet kan drabbas av dödsångest, men förutsatt att man inte lider av odödlighetshybris är det oftast möjligt att komma över detta väldigt naturliga faktum."

(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut".)

Det finns två stora hot mot mänsklighetens och civilisationens överlevnad. Det ena är sinande oljetillgångar efter att vi passerat Peak Oil, och det andra är ekosystemens kollaps som resultat av skenande klimatförändringar. Det är svårt att avgöra vilka av dessa hot som är störst för mänskligheten, men jag antar att klimatförändringarna kommer att ha den största påverkan. Dessa innebär att mänskligheten helt enkelt kan utrotas, medan sinande oljetillgångar inte behöver ha så drastiska följder.

 

Jag tror bägge dessa hot kommer att i första hand resultera i brist på mat. De sinande oljetillgångarna kommer att göra det svårt för mat att fraktas långa vägar, då farkosterna som fraktar den behöver olja. Och de skenande klimatförändringarna kommer att slå ut stora delar av skördarna, mer och mer efterhand.

 

Så här ser det ut på min horisont. Jag tror dessa båda hot kommer att skapa "den perfekta stormen", och de kommer att ta plats parallellt med varandra, ungefär samtidigt. Lägg då till även den ekonomiska krisen, finanskrisen, så kommer vi till de tre E:na som omställningsrörelsen talar om: energi, ekologi och ekonomi, som alla kollapsar efter hand, parallellt med varann, ungefär samtidigt, och som alla är förknippade med varann, beroende av varann.

 

Och jag tror att allt detta kommer att ske under detta århundrade, snarast om ungefär ett decennium, senast om ungefär ett halvt till ett helt sekel, om femtio till hundra år. Mycket kommer att hända under min livstid.

 

Jag tror att jag inte kommer att dö av sjukdom eller av ålder, utan av svält (om jag inte väljer att frivilligt dö av vattenbrist istället). Men jag är inte rädd för att dö av svält. Det är ett sätt att dö som inte är så ohyggligt smärtsamt. Det är som att fasta, man blir hög av det. Och man kan alltid välja att dö av vattenbrist istället för av svält, vilket är ett ännu mildare sätt att dö.

 

Jag tänker mycket på döden. Jag är förtrolig med den, såsom dikten i det senaste blogginlägget antyder.

 

Jag är inte heller så rädd för civilisationens kollaps eller mänsklighetens försvinnande. Jag är förtrolig även med detta. Cancertillväxten kan inte fortsätta i evighet.

 

Men jag hoppas slutet blir heligt och höviskt, som titeln på ekopsykologen Carolyn Bakers bok "Sacred demise. Walking the spiritual path of industrial civilisation´s collapse". (2009) Jag vill inte ha kaos på gator och torg. Jag hoppas våra ledare är så pass kloka att de väljer en kontrollerad avveckling istället för ond, bråd död, kollaps och kaos. Att de nu börjar förbereda sig på det oundvikliga. Jag har ett hopp om att vi kan möta civilisationens slut med jämnmod, inte med panik. Att vi förstår djupt i vårt hjärta att så måste det bli, och att vi inte ska kämpa emot, utan låta civilisationens kollaps ha sin gång, dock helst på ett kontrollerat sätt. Att vi förstår att civilisationens kollaps är något gott för resten av planeten, för ekosystemen. Och kanske dödshjälp blir lagligt då i alla länder? Kanske det inte blir fult och omoraliskt att begå eutanasi när den tiden kommer?

.

 

Jag kan känna dödens väsen

när min nakna fot berör jordens mull,

att döden är något naturligt,

inget att vara rädd för.

Döden är vanlig,

vardag i naturen.

tänk på alla myggor som dör hela tiden,

tänk myggorna, som är lika värdefulla som människan

dör i massvis hela tiden,

och ingen begråter dom,

för det är inget märkligt med det,

att myggor dör hela tiden,

deras med-myggor sörjer kanske lite,

sedan flyger de vidare

på nya äventyr.

 

Jag kan känna dödens väsen,

döden är något gott,

den sårar kanske vårt ego för en liten tid,

men för den döende är det ett uppgående i alltet,

den slutliga Föreningen som hela vårt liv har siktat på,

droppen som försvinner i havet.

Vi blir till liv för livet, för maskar och djur, mull och växter.

Har vi inte varit nyttiga tills dess, blir vi nyttiga när vi dör.  

 

 

(idag var jag på swedenborgianprästen Olle Hjerns begravning, därav denna dikt)

 

O LIV!

O du djuriska, levande Liv!

O du växtiska, växande Liv!

O levande berg och hav! O Liv!

Alltför länge har jag levt utanför dig,

levt i mitt huvud allena, utanför dig.

Jag bjuder in dig, o Liv, i min själ,

jag är trött på den levande döden

i civilisationen.

O LIV!

O du späda, hobbitaktiga liv!

Levande jord och mull!

Jag längtar till dig, och till den dag,

då jag slutligen ska förenas med dig,

uppgå i all-livet, hel-livet.

En mygghane lever bara några veckor. 

Sen finns den inte mer.

Men det är inte tragiskt.

För den har verkligen LEVT.

Sen när den dör,

ja, då är det inget mer med det. 

 

Så vill jag att min död ska vara.

Jag vill LEVA,

så att min död inte blir tragisk.

Ja, har jag LEVT,

då är min död som myggans,

jag finns inte mer, 

men så är det inget mer med det.

 

Jag tror också att man vänjer sig snabbt

vid att inte finnas mer. 

 

Man uppgår ju i Alltet, 

smälter samman med naturen,

blir till LIV för andra,

det är floden som uppgår i havet,

i en sakta, mild extas,

som liknar lite på 

när man släpper en fjärt, eller bajsar, efter att ha hållit sig länge,

man släpper sig helt enkelt när man dör,

man känner: äntligen!

.

"Vem som helst som försjunker i tankar om livets förgänglighet kan drabbas av dödsångest, men förutsatt att man inte lider av odödlighetshybris är det oftast möjligt att komma över detta väldigt naturliga faktum."

(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" Ordfront 2012.)

 

Om man granskar läkarnas förhållande till döden, hur de ibland försöker förlänga livet till vilket pris som helst, skulle man kunna komma fram till konklusionen att läkarna anser döden vara något ont. Likaså på basen av de anhörigas reaktioner vid deras sjuka närståendes död, skulle man kunna sluta sig till att de anser döden vara något ont. Men jag ska nu försöka argumentera för det motsatta, för att döden inte behöver vara något ont, som man bör frukta.

 

Är inte uppfattningen att mitt liv bör förlängas till vilket pris som helst, ganska egoistisk när allt kommer till allt? Särskilt om min överlevnad går på bekostnad av de fattiga och Moder Jord? Och är inte de anhörigas sorg över en sjuk närståendes död, också ganska egoistisk? De tänker inte på att nu har den döde fått frid, blivit befriad från alla sina lidanden, uppgått i alltet. De tänker bara: det är ett ont att hon/han är död, för jag lider av det. De tänker kanske aldrig tankar på att nu kanske överbefolkningsproblemet blir aningen lite lättare för Moder Jord att bära. Nu kan maten som gick till den döde medan den levde, gå till någon som svälter. Nu har den döde givit plats åt annat liv, så annat liv kan blomstra, eller så att det liv som ännu lever, kan få det bättre.

 

Vad är det i döden, som får de civiliserade att anse det som något ont? Vad är det som är så hemskt med den? Är den inte ganska naturlig? Är den inte en förutsättning för allt liv? Om döden vore något ont, ja då måste ju hela naturen vara ond, hela verkligheten vara ond, för döden är en så väldigt central del av verkligheten. Tänk hur mycket död naturen rymmer, hur många djur och insekter som dör hela tiden, som har väldigt korta liv.

 

Jag tror att demoniseringen av döden helt enkelt kommer av att de civiliserade har alienerat sig från naturen och det naturliga. Detta kan studeras i hur de civiliserade gömmer bort döden på sjukhus, och hur de gömmer bort liken i gravar istället för att ge dem till mat för djuren i skogen och fåglarna, såsom det var i mänsklighetens begynnelse. Döden är lika med avfall för de civiliserade. De ser inte att liken är gödsel och mat för naturen, att döden behövs för att annat liv kan växa över det döda. De civiliserade betraktar döden lika föraktfullt som bajset och kisset, som måste gömmas bort och behandlas som avfall, istället för att låta den gå in i naturens kretslopp.

 

Jag tror det är just bristen på kretsloppstänkande som får de civiliserade att demonisera döden. De vill egentligen leva i evighet, i en statisk evig salighet, istället för att vara med i den väldiga metamorfosiska process som naturen är, där allt dör och blir till gödsel för annat liv. Vad är denna önskan annat än alienering från naturen och det naturliga?

 

Från den civiliserade utsiktspunkten är döden förvisso något ont. Men när man ser det utifrån ett helhetligt, ekologiskt tänkande, då är döden rentav något gott, och inget att frukta. Att dö är en god gärning utifrån naturens synpunkt. Vi stiger åt sidan så att också annat liv kan blomstra, inte bara vårt liv. Vi måste således dö från egot om vi skall sluta frukta döden. Vi måste dö före döden, såsom mystikerna uttrycker det. Döden är att mista sitt ego och uppgå i helheten. Att bli som en droppe som uppgår i havet. Därom har oändlighetsmystiken mycket att säga (till skillnad från personlighetsmystiken). Ett exempel på sådan mystik kommer här, från boken "Evighetslivets väsen" (1933) av Hans Wegmann:

 

"Romantik är i den form den här intresserar oss, oändlighetsmystik. Därför kunde också Novalis, som en av dess mest utpräglade företrädare, förhärliga döden som livets seger. Ty för honom betyder den frälsning från avskildheten, återgång till helheten."

 

Varför fruktar vi då döden? Jag tror att det bland annat har evolutionära orsaker. Vi är genetiskt betingade att frukta döden för att säkerställa våra geners fortlevande i  barn och barnbarn. Vi vill vara med och hjälpa dessa att bära våra gener vidare. Det är väl därför vi fruktar döden mest under den arbetsföra delen av vårt liv, och minst när vi blir gamla. Då är vi mätta av dagar, och har sett våra barn och barnbarn bli vuxna och klara sig. Jag tror också den som har barn fruktar döden mer än den som är utan barn.

 

Jag tror också att vi fruktar döden för att den är något okänt. Men vi har tre mini-dödar som på något sätt speglar döden, och ger en hint om att det inte behöver vara så okänt: insomnandet, orgasmen och bajsandet/kissandet. De slutar alla behagligt, så varför skulle inte döden sluta behagligt? De handlar alla om att "släppa sig". Skulle inte då döden också handla om det? Och är det inte rätt uppenbart att vi i döden återgår till Moder Jord, upplöses i Moder Jord, uppgår i alltet? Det är bara om vi tror på en fortsatt personligt tillvaro efter döden som vi behöver vara rädda. Återgången till Moder Jord ger oss trygghet. Moder Jord är en god gud att uppslukas av. Och om det kan kännas underligt i början, så vänjer vi oss snart vid att inte existera mer. Som Mark Twain sade: Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i miljarder och åter miljarder år innan jag föddes, och har inte besvärats det minsta av det."  

 

 

Vad skulle du göra om du visste att du hade bara sju år kvar att leva? 

 

Ifall jag hade ett jobb som inte jag gillade, skulle jag sluta jobba och göra det jag älskade mest: vara mycket med vänner, skriva på bloggen, läsa sånt som skulle förbereda mig för döden och mänsklighetens slut, vandra runt i Sverige med vänner, besöka ekobyar (göra pilgrimsfärder dit) och studera permakultur, gerillaodla lite själv, bo i min hydda i Nackareservatet i Stockholm. 

 

Vad skulle du göra? Har du frågat dig själv något sånt nån gång?

 

Det finns faktiskt vetenskapsmän som tror att mänskligheten bara har sju till femton år kvar att leva, pgr.a. abrupta klimatförändringar. Bland dom är Malcolm Light och Guy McPherson. 

 

"The evidence for human extinction by 2030 is overwhelming." (Guy McPherson i en intervju av Adam Engel)

 

Jag är inte säker på att de har rätt, men jag försöker ändå föreställa mig världen utifrån deras perspektiv. Det är underligt att märka hur allting förändras med det perspektivet. Man gör andra val än man skulle göra annars om man bara har sju år kvar att leva. Det blir att leva med döden ständigt i sikte. Man uppmärksammar ting som man inte skulle uppmärksamma annars. Små obetydliga ting kan bli viktiga. Man har lättare att ha "silverblicken", "kristusblicken", som ser alltings sanna väsen. Och som Guy McPherson säger, ingen säger på sin dödsbädd "I should have bought more crap". 

 

Jag ser det också som en befrielse om civilisationen skulle kollapsa och mänskligheten skulle dö ut. Det är en befrielse för Moder Jord, som kanske kan ges tillfälle att återhämta sig om mänskligheten dör ut. Ju tidigare desto bättre. För jag är faktiskt rädd för att mänskligheten skall vara en cancer på Moder Jord som får henne att dö helt och hållet, att klimatet skulle bli som på Venus. Därför hoppas jag faktiskt att Malcolm Light och Guy McPherson har rätt, även om jag inte är så säker på det. Planeten och tredje världen har lidit så grymt av civilisationen. Jag ser fram emot mänsklighetens slut, men kommer att sörja bittert över alla andra arter som kommer att gå under med oss. Jag skulle också sörja över att ursprungsbefolkningarna måste gå under. Men jag sätter allt mitt hopp till att planeten, även om allt komplext liv skulle utplånas, kommer att börja alstra liv igen om några millioner år. Det är detta vi måste kämpa för. 

Antingen är vi stränga mot oss själva - genom att avstå från civilisationens bekvämligheter och lyx - eller så kommer Moder Jord att vara sträng mot oss - när hon är döende, och inte ger oss mat längre. Det finns ingen undanflykt från strängheten. Livet är hårt ibland. Naturen är karg. Tänk på hur rådjuren uthärdar vinter efter vinter. Jag tycker det är otroligt. Skulle inte vi då kunna uthärda vintrarna i hyddor, tipin och tält, lite grann i rådjurens efterföljd? Det finns ingenting billigt i naturen. Allt har sitt pris.

 

Men jag tror vi bara har rätt att vara stränga mot oss själva, och således gå före med exempel. Jag tror inte vi har rätt att vara stränga mot andra (förutom när det gäller brottslighet *). Allt måste vara frivilligt. Men det kan vara nyttigt att upplysa dem som vill slippa undan billigt om att dom bara samlar strängheten till slutet, om dom inte nu praktiserar själv-stränghet. Det blir som att dom som försöker slippa undan att borsta tänderna, till slut måste betala för dyra och smärtsamma tandläkarbesök. 

 

Så blir det också med döden. Dör vi innan döden, då dör vi inte när vi dör, sade de gamla mystikerna. Sättet på vilket samhället sopar döden under mattan gör att vi får dödsskuld, vi blir skyldiga naturen dödar. Till slut blir skulden så stor att mängder av människor dör som flugor, när själva Moder Jord börjar dö.  

 

 

* Problemet är bara att den naturförstörande, västerländska livsstilen är brottslig i sig, även om den inte är det i landets lags ögon. Så vi måste nog vara stränga mot dom som t.ex. reser med flyg och överkonsumerar. 

När jag åker buss, är det de små ojämnheterna i vägen som får bussen att vagga mig som i en livmoder, och som får mig att njuta av bussresan. På samma sätt är det i livet i stort, det är de små ofullkomligheterna, de små sprickorna i asfalten, där maskrosor gror, som gör livet värt att leva, som påminner oss att livet finns, att allt är inte bara förstelnat liv, dvs. civilisation. Länge leve det sköra och det svaga livet! Låt oss omfamna svagheten, ty om det är något som kommer att rädda vår planet från att dö, så är det solidariteten med allt som är svagt, parat med ett förakt för allt som är stort, pråligt och bombastiskt, ja osårbart. Naturen är sårbar, till skillnad från civilisationen (tills vidare), naturen får lätt feber. Men civilisationen bara fortsätter och fortsätter, iklätt sitt pansar; teknologin, tills den har sågat av grenen den sitter på, dvs. tills Moder Jord kollapsar. Vi kan bara rädda Moder Jord genom att själva bli svaga och sårbara, med risken för att vi kollapsar. Men om vi skulle kollapsa, är det värt att minnas att det är i Moder Jords famn vi kollapsar, hon står på vår sida i kollapsen. Allt i livet står på vår sida, allt utom civilisationen, som har ställt sig utanför livet, blivit fiende med själva livet. Men den fysiska verkligheten är på vår sida, vår kropp är på vår sida (tänk på de läkande krafterna i din kropp), allt som är sant och verkligt är det. Civilisationen är inte verklig, den är ett tankevirus, en sjukdom, en cancer, ett overkligt tanke-matrix. Civilisationen är en flykt från verkligheten, lika irrationell som religionen. Den är drömmen om det stora, bombastiska, osårbara, perfekta livet. Den vill inte veta av någon svaghet och skörhet, vill inte veta av slutet, döden. Men för Moder Jord är inte döden farlig, den är en del av livet, en av livets förutsättningar. Skulle döden vara farlig, ja då skulle själva livet vara något ont, ty livet bygger på döden. Men vi vet av god erfarenhet att existensen är något gott, att den har ofantligt starka läkande krafter. Det är bara civilisationen som är som ett sår som inte läker, en cancer som inte går över. Om civilisationen vore det enda som finns, ja då vore existensen sannerligen ond. Likaså om det finns eviga helveten. Men döden gör att allt lidande tar slut en gång. Livet står på vår sida, livet är något gott. Därav livslusten, därav kampen för att inte dö. Men när vi är mätta på livet, och har gjort det vi ska, då välkomnar vi döden, ty vi vet att den innerst inne står på livets sida, är något gott. 

"Om att få somna

som en gammal grizzlybjörn i idet."

 

(Nina Södergren, en fin poet som nyss dog, 90 år gammal)

De flesta civiliserade vuxna människor har dött andligen. När man har dött andligen, uppstår ett stort tomrum. De flesta försöker fylla det med något. Det man för det mesta lever av därefter, är status och det att ha makt över andra. Dessa två ting är ofta det som återstår i livet efter den andliga döden. Därför, akta dig för att hamna i etablissemanget, där man just lever av dessa två ting! Etablissemanget är och har alltid varit full av andligen döda själar. Kändisskap är den kortaste vägen till den andliga döden. Vägen till att bli "divig", snobbig och arrogant. Vägen bort från den ödmjukhet som vi delar med djuren och allt det vilda, och som är förutsättningen för allt liv.  

 

När man blir etablerad, slutar man som oftast att vara grus i det fruktansvärda samhällsmaskineriet. Vad kan man annat, man får ju sparken om man motarbetar sina chefer, ledare eller sitt förlag.

    Att vara etablerad, det är att bli löneslav. Få ting är mer själsdödande än löneslaveri åtta timmar (eller även mindre) per dag. Livet blir fullt av döda ritualer, ja döda ceremonier. Man gör inte längre det man gör av inre drift, utan för att man blir tillsagd. Och man skjuter ansvaret ifrån sig, och tänker sällan på de konsekvenser ens arbete har för miljön och de fattiga i tredje världen. Den andliga döden innebär att man blir en "snäll" kugge i samhällsmaskineriet.

 

Akta dig för den andliga döden, det är bättre att vara fysiskt död än andligt död! Undvik att komma i tidningarna, det kan rädda dig från kändisskap. Och skulle du bli känd, så bryt upp, bryt upp! Rym! Fly! Flytta utomlands! Byt miljö! Så du kan starta om från noll!

 

Det gäller att bli som djuren här, de vilda djuren. De är aldrig kända i civilisationen, utan lever i djup anspråkslöshet och fattigdom. De smyger omkring, och har minimalt ekologiskt fotavtryck. Djuren har inga behov att bli kända. Lev så att du inte har behov av att bli känd! Dvs. gör det du älskar, så att du inte kräver lön för det du gör! Kändisskap är också en form av lön, en form av pengar. Arbeta ideellt istället för för lön! Kravet på lön och kändisskap kommer av att man måste kompensera för det faktum att man inte njuter av det man gör. Älskar man verkligen sitt liv, då utför man det gratis, för då är livet sin egen lön, såsom det är det för rådjuren.

 

Du frågar dig kanske hur du då ska betala hyran, eller om det inte är fel att snylta på staten, om man blir försörjd av staten. Mitt svar är; lev så att du inte behöver pengar! Allt är bättre än löneslaveri och den andliga döden! Bo i ett tält i skogen, och odla din egen mat, för att bevara dig själv från den andliga döden!  Vi måste följa de vilda djurens exempel om vi ska bevara vårt andliga liv, och planetens hälsa.

 

Lönemoralen korrumperar oss, för det får oss att göra det vi gör för att få lön, istället för att göra det goda för det godas egen skull. Lönemoralen gör att vi inte tar ansvar för våra handlingar, ty där är lönen det viktiga, inte ifall det vi gör är rätt eller fel. Lönen rättfärdigar allt vi gör, vare sig det är rätt eller fel. Och nästan allt i civilisationen är fel. Det går nästan inte att jobba med något i civilisationen, som inte skulle vara till skada för människor och miljö på något sätt. Så hoppa av ditt jobb, och börja göra det du tycker om istället! För allt man tycker om blir tråkigt när det förvandlas till jobb, det blir till löneslaveri. Förstås kommer bristen på pengar att begränsa vad du kan göra när du är fri, men det gör också att dina intressen blir mer ekologiska, så att du gör ekologiska saker! Som t.ex. att jobba med odling och kompostering.

Döden nalkas

som det oändliga tomrummet 

i kosmos.

Döden nalkas

som en mossig värme från urminnes tider.

Döden nalkas

som en Kristus som knackar på dörren

för att hålla nattvard med mig

på naturens underliga sätt.

Döden nalkas,

hon frågar inte om lov.

Döden nalkas,

kanske bär hon på den slutliga befrielsen,

lidandets eviga slut.

Döden nalkas

smygande som tre rådjur i skogen

hon nafsar försiktigt med sin blöta nos

på mitt huvudhår som på gräset på en sommaräng.

Döden nalkas. 

Överbefolkningen är ett av vår tids största problem - näst efter klimatförändringarna och förlusten av biodiversiteten i naturen. Överbefolkningsproblemet hänger direkt ihop med dessa två, och förstärker dem. 

 

Det sägs att planetens bärkraft är för en miljard människor högst. Och vi är 7,3 miljarder. 

 

Hur i all världen ska vi åtgärda detta? Hur ska vi få ner befolkningsmängden på ett politiskt gångbart sätt? 

 

Jag tror inte det finns något politiskt gångbart sätt att åtgärda detta - lika litet som det finns det för Peak oil eller klimatförändringarna. 

 

Men det finns vissa desperata lösningar, som tål att tänkas på. 

 

En av dem är att förbjuda barnafödslar helt, eller begränsa barnafödslar till en per familj. Det skulle ingen gå med på (en mer gångbar lösning är att göra preventivmedlen gratis, och underlätta för aborter, och göra dem gratis)

 

En annan sådan desperat ogångbar lösning är att göra eutanasi, lagligt, för Moder Jords skull, för klimatets skull, för överbefolkningsproblemets skull. Man skulle kunna bedriva en gigantisk internationell "eutanasikampanj", där man uppmuntrar alla som är aldrig så lite trötta på att leva, att ta sitt liv, finare sagt "att göra eutanasi". Man skulle kunna belöna sådana eutanasikandidater med t.ex. 20 000 euro, som dom fick spendera hur de ville under de sista månaderna av sitt liv. Till södernresor, spa, massage, godis och bakelser, biobesök, teaterbesök, konserter, fester osv. Allt man bara kunde hitta på för att ta avsked av livet. Sedan skulle de få välja en smärtfri död hemma i sängen, med t.ex. en dödlig spruta av en läkare, eller genom att helt enkelt avstå från att dricka (lär vara en ganska smärtfri död enligt många artiklar på internet). Och de närstående skulle också bli belönade med några tusen euro per person för att lindra sorgen efter den avlidne. Och de skulle alla få gå i sorgeterapi. 

 

En lite mer gångbar lösning är att ta bort de livsuppehållande åtgärderna som håller liv i många dödligt sjuka och åldringar, som skulle dö om man inte hade massa slangar och maskiner som höll liv i dem. Passiv dödshjälp, m.a.o. Det skulle lätta överbefolkningsproblemet om än aldrig så lite. 

 

Har ni, kära bloggläsare, några bättre idéer? 

 

"Problemet med fossila bränslen är att de leder till ett klimat som på sikt gör planeten obeboelig." 

 

(Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet)

 

"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror."

(Georg Henrik von Wright, (1916–2003) filosofiprofessor, i boken ”Vetenskapen och förnuftet, Bonniers 1987)

 

På sistone har jag börjat bekymra mig allvarligt för huruvida mänskligheten kommer att dö ut i en när framtid, inom hundra år eller så. Min största väckarklocka här har varit amerikanen Guy McPherson, en "conservation biologist" (konservationsbiolog) och miljöprofessor emeritus vid Arizonas universitet i USA. Jag har läst mycket på hans blogg "Nature Bats Last". Han menar att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, ja rentav inom tio år, p.g.a. skenande klimatförändringar. Och han menar, att om civilisationen skulle kollapsa nu, skulle mänskligheten bara kunna överleva i några år, p.g.a. att klimatförändringarna skulle ta ett jätteskutt framåt på några dagar, när den sot (och andra liknande partiklar) som finns i atmosfären snabbt rensas ut (partiklarna fungerar som en paraply för solen, och döljer den sanna klimatuppvärmningen, som är mycket större än man kan tro om inte partiklarna skulle reflektera bort solens strålar). Det skulle snabbt bli tre grader varmare på planeten, och det skulle inte växterna klara av, utan vi skulle förlora vår livsmiljö, vår mat, helt enkelt (planeten är redan drygt 1 grad varmare än förindustriell tid). Och dessutom skulle alla våra ungefär 450 kärnkraftverk på planeten uppleva fruktansvärda härdsmältor, ty det tar ett par decennium eller mer av planerat arbete för att stänga av ett kärnkraftverk. Och den sammantagna joniserande strålningen från kärnkraftverken skulle också ta kål på mänskligheten efter hand.

 

McPherson säger att vi befinner oss i en situation av ”damned if you do, damned if you don´t". Om vi fortsätter släppa ut koldioxid, värms klimatet upp, om vi slutar med våra utsläpp, faller ”paraplypartiklarna” ner från atmosfären, och klimatet värms upp av det.

 

Inte nog med detta. På havsbottnen i Arktis lurar metanen, frusna "metanklatrater" som hotas av klimatuppvärmningen att smälta och stiga upp från bottnen för att uppgå i atmosfären. Fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov har sagt att havsbottnen i Arktis när som helst kan ge ifrån sig ett "rap" på 50 gigaton metan, som är en mycket starkare växthusgas än koldioxiden (100 gånger starkare i ett kort pers-pektiv). Skulle detta ske, då är det snart ute med mänskligheten (det finns bara 5 gigaton metan i hela atmosfären). Redan nu finns det gigantiska områden på upp till 150 km i diameter, som ger ifrån sig metan till atmosfären i form av bubblor som stiger upp ur vattnet. Det här är ett exempel på de talrika ”positiva återkopplingsmekanismer” (”positive feedback loop”) som hotar vår planet.

 

Det är inte bara från havsbottnen i Arktis som det kommer mängder av metan. Den globala uppvärmningen tinar också upp permafrosten i Sibirien och Alaska, med väldiga metanutsläpp till följd.

 

Nu kan det säkert hända att McPherson är för radikal i sin tidsram, men den är inte det viktigaste. Det väsentliga är att en vetenskapsman, en miljö-professor, överhuvudtaget kan komma med sådana här förutsägelser. Det säger något om den tid vi lever i, och om hur allvarliga och abrupta klimat-förändringarna är. Jag tror mänskligheten kommer att dö ut, men kanske mycket senare än McPherson tänker. Miljöprofessorn och konservationsbiologen Paul Ehrlich, som skrivit så mycket om överbefolkningsproblemet, tror t.ex. att mänskligheten kan komma att dö ut om ett halvt sekel, kring 2065. Och mikrobiologen Frank Fenner och fysikern Stephen Hakwing tror att vi har hundra år på oss som art, sedan försvinner vi. Hawking menar att vår enda räddning är lämna jorden och kolonisera rymden.

 

Det verkar vara för sent att göra något åt klimatförändringarna. Vad vi än gör, vare sig vi slutar släppa ut koldioxid i atmosfären, eller kör business-as-usual, ser det mörkt ut. Tåget har gått. Nu återstår att åka över ravinen. För mig låter McPhersons blogg som en dödsdom över mänskligheten, som döms för brottet att ha byggt civilisation, för att ha lämnat den nomadiska jägar-samlar-livsstilen och börjat med jordbruk och med att bygga städer. Att bygga städer var urbrottet som alla andra brott har bottnat i sedan dess. Vi skulle ha nöjt oss med det småskaliga livet, det ödmjuka livet inom ekosystemets gränser, i harmoni med hela vår historia som djurart. Med urbaniseringen började mänskligheten bete sig cancerlikt. Vi gjorde uppror mot vår historia, vår djurhistoria, och satte oss över resten av djuren i och med att vi tämjde boskapsdjuren. Allt var sedan dess till för oss, för att exploateras av oss. Vi var centrum, inte bara på planeten, men i hela det oändliga kosmos. En större hybris än denna (som särskilt religionerna odlar) kan knappast tänkas. Men på denna hybris följer nemesis, som filosofen Georg Henrik von Wright skriver så väl om i boken "Myten om framsteget" (Bonniers 1993).

 

Hur skall man tackla en sådan dödsdom? Skall man bara ge upp alla försök till förbättring och hopp om benådning? Jag tror inte det. Jag tror att vi måste fortsätta kämpa fastän allt hopp är ute för mänsklighetens del. Det handlar om respekt för det döende livet, för ekosystemets och mänsklighetens svanesång. Vi måste in i det sista vägra smutsa ner naturen och hugga ner våra skogar, fast klimatuppvärmningen kommer att göra sitt för att förstöra ekosystemen. Och det finns också ett hopp om att vi kan rädda många ickemänskliga arter från utrotning, ja själva planeten från att dö. Det är värt att kämpa för.

 

Det handlar också om vår självrespekt. Och dessutom, man torterar inte någon som håller på att dö. Man ger honom istället smärtstillande mediciner, och sjunger för honom några vackra folksånger, som han minns från sin barndom. Och pratar med honom, inte minst. Vi måste prata med den döende naturen, och med varandra, om vad som håller på att ske. Vi måste lära oss igen djurspråket, som vi en gång kunde när vi ännu var ett med vår djurnatur. Språket bortom orden. Den rena kommunikationen, mötet ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja göra mitt liv till en del av naturens svanesång efter mötet med sin bödel, människan. Jag tror inte min djurism var så dum som jag har trott. Det att vi måste återknyta till vårt djuriska ursprung. Det är det min svanesång ska handla om.

 

"Det fromma liv som middagsljuset glömde

kan sakta vakna med vår avskedssmärta

– och vad den unga mänskligheten drömde

brinna emot oss som ett heligt hjärta."

 

(Bertil Malmberg, från dikten "Aftonrodnad" i diktsamlingen "Dikter vid gränsen", 1935)

 

Det finns en grupp på Facebook som ägnar sig åt att stöda sådana som har kommit till insikt om att mänskligheten snart skall dö ut, en s.k. "Near Term Human Extinction support group". Den har över 4000 medlemmar. Jag är inte ensam om detta.