för naturens skull

Kära läsare.

 

Jag kommer inte att skriva nu på sex dagar, eftersom jag och min flickvän Titti ska ha en andlig retreat på sex dagar i vår lilla lya på Karlaplan. Det blir en internetfasta, och vi kommer bara att göra långa vandringar på Djurgården/i skogen och vara hemma. Vi ska syssla med läsning, musik och klipp-och-klistre-böcker, ett sätt att recycla böcker som jag skrivit om tidigare, här. Jag kommer att på detta sätt arkivera två gamla bloggar, som jag inte tycker är värda att förgås med internet och datorernas fall i avlägsen framtid. Jag har dem bara på minnesstickan och Internet Archive för tillfället. Det känns som om de aldrig kommer att komma ut i bokform, därför gör jag detta, och om de kommer att komma ut, blir det nog bara ett urval. Jag har skrivit så jäkla mycket. 

 

Jag tror alla behöver retreater ibland, ett slags andlig semester, där man rycks bort från vardagslivet och blir öppen för nya ting och för andlig fördjupning. Jag har även börjat med skogsretreater varje vår och höst, och det ska bli en sådan i vår, kanske i början av maj. Eventuellt i Nackareservatet, eller i Järna. På mina skogsretreater är jag bara i skogen en hel dag, i tystnad, och sover även i skogen två nätter. Dessa kanske blir längre efter hand, över flera dagar, när jag vant mig. Jag skulle också gärna fasta på mat, men jag och Titti är rädda för att det då ska slå slint och jag ska bli psykotisk - min första råkostfasta 2008 ledde till psykos, efter fyrtio dagars fasta och kraftig avmagring. Därför är vi försiktiga. 

 

Jag har lånat lite litteraturhistoriska verk från stadsbiblioteket, och ska fördjupa mig i litteraturhistoria och poesi. Känns som om jag måste odla lite detta också, inte bara i hållbarhetsfrågor och ekofilosofi. 

 

Hälsningar, Lars

"Rousseau menade att människorna innan civilisationen fann sin betydelse och sitt välmående i sig själva. Civilisationens människor däremot lever utanför sig själva, genom föremål och egendom som de tror är oumbärliga för deras lycka, underkastade andras uppfattningar. Ömsesidig tillit är ersatt av konstlat umgänge. Priset för civilisationen, sammanfattar Rousseau, är ett samhälle med "heder utan dygd, förnuft utan visdom och njutning utan lycka". Eftersom den står i konflikt med den naturliga ordningen är civilisationen "ett hopplöst försök att finna botemedel till det onda som den själv skapar"."

 

(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." Ordfront 2012, s. 101)

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.

 

Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

Kultureliten kunde inte märka

när livet lämnade finlitteraturen.

Men uti bonden började det värka.

Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.

 

Där status är den högsta prioriteten

blir litteraturen osårbar så länge

den prisas högt, med kritiker i täten,

där lyssnas ej till några lärkors läten.

 

Men lärkan lär oss mer än någon lärd

litteraturkritiker vad är stort i böcker.

Den lär oss mest vad status, makt är värd,

när civilisationen lånar den sitt svärd.

 

När livet flydde, status blott blev kvar

man vördade länge liket efter döden.

Men Nackalärkan utan status var,

och fortsatte amma bondens själ

                      i alla hans kvarvarande dar.

Det är underligt, det som sker i ett kärleksförhållande mellan man och kvinna, hur det börjar med förälskelse och sakta övergår i något annat, ofta agape-kärlek (villkorslös kärlek), det verkar också ske på andra områden i livet, ja i livet som helhet. Vi förälskar oss i livet i vår barndom och ungdom, vi idealiserar livet som mest då, och sedan övergår det hela sakta i något annat.

 

Detta är också fallet med mitt naturförhållandes historia. Jag förälskade mig i naturen under åren 2004-2005, särskilt under min studietid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, när jag dansade mycket i Kråkkärrsskogen barfota till musik från min mp3-spelare. Det slutade med att jag gifte mig med naturen genom att ta en ung tall till äkta, och detta åter ledde till att jag avbröt mina studier och bosatte mig i skogen i Nackareservatet i Stockholm.

 

Men när jag flyttade ut i skogen, var det som om jag mötte verkligheten när det gällde naturen, och den var inte så romantisk, inte som jag hade drömt att det skulle vara. Sakta gick min förälskelse över, och övergick i något annat, något som brukar kallas agape-kärlek. Stommen i denna kärlek har varit att jag vill naturen väl, vill att den skall trivas och frodas och överleva människans terrorvälde. Ja, denna välvilja mot naturen, som sitter så djupt i mig, är själva fonden för min ekofilosofi och mitt engagemang på denna blogg. Min djuristiska filosofis födelse 2010 var också ett uttryck för min naturförälskelse, denna gång som förälskelse i djuren och det djuriskt naturliga.

 

För vissa övergår förälskelsen i bitterhet, när man får se den barska, osminkade verkligheten bakom fasaden hos sin älskling, men detta har inte hänt mig i min relation till naturen. Jag känner att jag älskar naturen mitt i all dess bräcklighet och trots dess rikedom på mygg, fästingar, lejon och tigrar och dess ibland grymma vinterkyla. Älskar den på ett oromantiskt sätt, för att den är det vackraste och finaste vi har.

"Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plösligt känner att mannen som talar icke är den litterära arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all "litteratur", klar, djup, god - men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik."

 

(Vilhelm Ekelund  i "Veri similia"1915)

 

Obs. 3.9. 2019 nästa år, om ett och ett halvt år, är det sjuttio år sedan Vilhelm Ekelund dog, vilket betyder att man fritt får återge och sprida hans dikter, essäer och aforismer. Det blir en stor dag för mig!

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.

 

Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 

 

Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Jag vandrade upp för poesiens berg

för att dess vackra utsikt skåda få

ut över skönhetsriken, deras färg,

ett berg vars topp ej någon kunde nå. 

 

Min början blev den andliga sångskatten,

en anspråkslös och korsfäst skönhetssång,

den ljöd som älvmusik i svarta natten,

en tröst för mig när vägen blev för lång. 

 

O Runeberg, du var min första klippa,

min första utsikt över andens fält.

En påminnelse om att man kan slippa

vardagens torra, gråa himmelstält. 

 

Byggmästars "Näckrosön" det var mitt första

besök i modernismens pilgrimsbås.

von Martens sade mig att all den största

lyriken skrivits högt på tidens ås.

 

Långt högre Ekelund och Edfelt låg

där utsikten mot verkligheten blev

min andes stränga tuktan, o vad jag såg!

Jag följde stigen upp, alltmera snäv.  

 

Med Björling bergsluften blev plötsligt tunn,

här lärde jag mig stamma i lyriken.

Ett lammstammande djupt från livets brunn,

Jag skådade nu ända till antiken. 

 

Med Björling kom man inte högre mer

jag gick istället ner på andra sidan,

där såg jag Jäderlund ett stycke ner,

jag grät med henne, över hennes kvidan. 

 

Sen tog min bergsstig plötsligt slut en dag, 

i formupplösningens förvirringsbrant,

en ravin så ogästvänligt djup att jag

mig vände om och kände mig som en fjant. 

 

Där bakom berget ej utsikt fanns, blott hot

blott nya berg så långt ögat kunde nå. 

Jag mindes psalmerna vid bergets fot,

och beslöt mig ödmjukt att tillbaka gå. 

 

 

 

Dags att joina fredsrörelsen? En viktig antikrigsartikel av antiglobaliseringsaktivisten och professor emeritus i ekonomi Michel Chossudovsky kan läsas här. Han påminner mig om Noam Chomsky, och har kallats "Kanadas Chomsky". Här en intervju med Chomsky 2014 om kärnvapenkrigshotet.

 

Obs. jag köper inte Chossudovskys konspirationsteorier, som den om 9/11 och vädervapen, men ändå är hans artikel läsvärd. Amerika spelar farligt med sin gigantiska krigsindustri, och ett tredje världskrig och kärnvapenkrig är därför tyvärr en reell möjlighet. Fortfarande. Vi måste göra något, det vi kan. Vi måste i alla fall avveckla kärnvapnen, kanske måste vi börja där. Jag vill se en värld där alla avancerade vapen har förstörts som odugliga, ohyggliga föremål.

 

Angående kärnvapen, så var en viktig milstolpe för fredsrörelsen FN:s konvention om kärnvapenförbud som antogs 7 Juli 2017. Sverige var en av de drivande i början, men är nu avvaktande och har tillsatt en utredning i frågan. Det är banden till Amerika som spökar. Sverige är ju en av Amerikas allierade sedan gammalt, och Herbert Tingsten ville ha en svensk atombomb.

 

Det finns en hel del svenska fredsorganisationer om man vill engagera sig, de viktigaste står i Wikipedia-artikeln "Svenska fredsorganisationer" 

 

Sveriges Fredsråd är ett bra ställe att börja på, samt Riksföreningen Nej till Nato. Att inte gå med i Nato är (eller borde vara) ABC för varje fredsaktivist, ingen verkligt seriös fredsaktivist gillar Nato och Amerika, som är världens mest militariserade land.

Jag skall nu förklara hur jag brukar använda ordet "naturen" på denna blogg i ekofilosofiska sammanhang, detta ord som har så många betydelser, och ofta är så flummigt:

 

Med ordet "naturen" syftar jag på allt det levande i kosmos som är orört av människan, och detta inbegriper även stenar och berg. För mig är även dessa levande, även de är natur. Människan hör också till denna natur, hennes kropp är orörd natur bakom en tunn fernissa av civilisation. Bilar och bulldozrar hör inte dit. Däremot nog de metaller och de atomer det är byggda av. I min världsbild är varje atom levande orörd natur, levande eftersom det pågår rörelse i atomkärnan, och rörelse är för mig definitionen av liv. Det finns ingen död materia.

 

Men i vårt språk skiljer vi mellan naturen och mänskligheten, som om dessa vore två åtskilda sfärer/riken. Precis som vi pratar om "människor och djur", som om människan inte vore ett djur. Att på språkets nivå upphäva denna skillnad, är ett viktigt steg till helande av mänsklighetens naturförhållande. Men det kan ta sekler, och det är svårt. Och det går inte utan att vi i verkligheten också återvinner vår enhet med naturen. Att tala om detta är svårt, eftersom vi redan är ett med nature nrent biologiskt, vi tillhör redan naturen, vi skall bli något som vi redan är. Men det är vår konstgjorda, illusionära åtskillnad från naturen som skall upphävas. Detta är primärt ett psykiskt fenomen, att återvinna enheten med naturen är att förstå vår enhet med den, den som vi redan har i vår kropp, om inte i vår livsstil. När vi förstår detta, då kommer vi också leva ett liv som bekräftar för vårt psyke att vi faktiskt är ett med naturen, istället för att bygga en värld där illusionen om vår separation från naturen bekräftas.  

Liv trivs ej i de stora sammanhangen,

se bara på hur mycket mat som kastas

i en butik, i fina restaurangen

och detta är ej mat som alls kan lastas.

 

När livet träder in i maktens riken

dör en hel del, och blir till sopstationer.

En urfolksstam gör även människoskiten

till odlingarnas ljuva övertoner.

Det känns ibland som om man måste ha makt och rikedom i vårt samhälle om man verkligen vill göra stora insatser för det goda, och att det till och med då är det mycket svårt. De som är på botten av samhället får nöja sig med saker som att städa toaletten och skriva bloggar som nästan ingen läser. Det känns som om porten till att verkligen göra en insats som känns i världen, är stängd av maktens män, och att vägen dit inte sällan går genom kändisskap och rikedom. De fattiga har inte bara blivit bestulna på ting och mark, utan även på rätten att göra gott.

 

Vad kan man göra på botten av samhället? Man kan skänka en slant åt tiggarna på gatan, men går det verkligen till tiggaren, eller till ligor? Jag vet inte.

 

Man kan hjälpa hemlösa, men det helt centrala, att skaffa dem lägenhet, känns nästan omöjligt om man inte är miljonär och har plats för dem i sin egen lägenhet. Man kan ge dem en slant, men mat är lätt att få gratis av kyrkor och organisationer som hjälper hemlösa i Stockholm, enligt min erfarenhet som hemlös. Vem vet hur mycket av de pengar man ger som går till annat än mat, till tobak och alkohol?

 

Man kan skänka en slant åt välgörenhetsorganisationer som Unicef, men hur mycket av pengarna går till byråkratin och de anställdas löner? Hur mycket går till att bygga civilisation i tredje världen, det som ofta är roten till orättvisorna, istället för att stärka det lokala, det självförsörjande och urfolkslivsstilen, det hållbara? Jag vet inte.

 

Man kan skänka en slant åt Röda Korset och Läkare utan gränser, men hur mycket av pengarna går till att göra överbefolkningsproblemet värre? Jag vet inte. För naturen och de vilda djuren är det faktiskt en liten lisa varje gång en civiliserad människa dör. Tyvärr. En sådan plåga har vi blivit för dem. Detta är inte misantropi, det är så det är*.

 

Man kan skänka en slant åt Greenpeace, men hur mycket av pengarna går till byråkrati och de anställdas löner, och hur mycket går till att satsa på tekniska lösningar som förnyelsebar energi (som jag tror ändå inte kommer att fungera i stor skala), istället för att gå till roten av problemet, och styra vägen tillbaka till naturen? Jag vet inte.  

 

Man kan ta ett vanligt jobb, för att ha mer att ge till de fattiga och till naturens sak, men hur mycket av pengarna går till att betala skatt till ett samhälle som förstör naturen, och hur mycket går till pensionsfonder som enligt Greenpeace placerar en hel del pengar i etiskt oförsvarbara saker? Jag vet inte. Bättre då att jobba svart.

 

Om man är känd och rik, då? Ja, man kan göra en del gott med sina ord och pengar, men man blir korrumperad av det faktum att man måste tiga med mycket av sanningen och armbåga sig fram för att kunna stanna kvar i sin rikedom och makt. Det bästa man kan göra är helt enkelt att avstå från sin rikedom och makt, bli anarkoprimitivist, och således vara en god förebild för alla andra rika och mäktiga. Och då är man tillbaka till den sfär där man måste nöja sig med vardagens små goda gärningar.  

 

Kvar efter allt finns då små vardagliga saker som att vårda om sina nära och kära, besöka sjuka och fångar, sjunga för åldringar på åldringshem, rasta hundar, köpa ekologiskt och rättvisemärkt, inte åka bil utan åka kollektivt, vandra och cykla så mycket man kan istället för att ta transporter, äta sånt som butiker och restauranger slänger, sprida goda skrifter, läsa ekopoesi på öppna poesiscener i stan, bilda sig, hålla folkbildande föredrag för sina vänner, påverka sina närmaste till det goda, vara vegan eller vegetarian, odla sin egen mat, låta bli att shoppa onödigheter, vara med i aktioner och demonstrationer för naturen, klimatet och djurs rättigheter, reparera en cykel, ta hand om sin kropps hälsa, hugga ved, hjälpa till med disken, sopsortera, spara på elen i lägenheten, borsta tänderna flitigt.

 

Detta ger ingen en känsla av att vara moraliska hjältar, det är inga godhetens stordåd, men det är det som vilda urfolk långt sysslar med, det är vår naturliga, inneboende godhet, och det är det som verkligen kommer att rädda världen om alla gör det. Tyvärr är det inte så vanligt, vilket ger dem som gör det en känsla av maktlöshet, en känsla av att de gör allt för lite. Men kanske det ändå är det vi bör göra? Vi vilseleds ofta av tron att vi måste ha makt och rikedom för att kunna göra moraliska stordåd. Men det ligger något fundamentalt omoraliskt i själva det att vara rik och mäktig, som kanske äter upp allt det goda vi gör. Jag har inte stor respekt för Bill Gates, en av världens rikaste män, som kallas filantrop. Varför? Jo, med sin livsstil håller han liv i den amerikanska drömmen. Jag föredrar naturens drömmar, och en livsstil som, om alla följde den, skulle rädda vår värld. Bill Gates kan göra så mycket gott han vill, men om alla på planeten skall följa hans livsstil, då är det snart kört.

 

Att nöja sig med vardagens ringa godhet kanske inte ger så mycket hopp om att verkligen rädda världen, men det är det enda hopp vi har.

 

 

* Därmed förespråkar jag inte att man inte ska lindra lidande. Men detta är oerhört svåra etiska frågor. Dock, hellre än att lämna människor att dö av cancer, skulle jag sluta alstra barn över hela världen, med vissa undantag, för att rädda naturens framtid. Men så länge vi inte gör detta, är det som sagt en välsignelse för naturen, de vilda djuren och planetens framtid att de civiliserade dör. Det är en grym sanning att se i ögonen.

År 2010 skrev jag två handskrivna miniböcker, del 1 och del 2 av en bok som hette "Faser i min andliga utveckling. En sorts ande-psykologisk självbiografi". Det var ett försök att skissa ramarna för mitt inre livs utveckling, lite i de andliga självbiografiernas tradition, såsom Madame Guyons  (1648-1717) självbiografi, som jag läste i i tidiga tonår. Ett försök att tolka mitt inre livs historia, utifrån min dåvarande åskådning. Jag skrev om tiden från 1984, min födelse, till sommaren 2007. Fokuset var på min intellektuella utveckling, och på litterära intryck. 

 

Jag tycker idag att dessa två små miniböcker är så värdefulla, att jag har kompletterat dem med att fylla i de följande tio åren, 2007-2017. Jag skriver i samma anda, ett försök att tolka mitt inre livs historia, som är så brokig, hackig, rörig och fylld av psykoser (jag tänker på tiden 2008-2013). Det har hänt så mycket i mitt inre liv, att jag tycker det är mer än rätt att skriva ner det, bl.a. för att öka förståelsen bland vanligt folk av schizofreni, min psykiatriska diagnos. Kanske är det för tidigt att skriva sin självbiografi, jag är bara 33, men jag gör det ändå som stöd för minnet, medan minnena ännu är färska. 

 

Jag har tänkt att jag härefter varje år på min födelsedag, skall försöka skriva ner de viktigaste händelserna i mitt inre liv under ett år tillbaka, som en slags inre årsbok, en årlig motsvarighet till dagboken. Det hela skall bli lika kort som skisserna hittills, ungefär högst tre sidor på Word för varje år. Om jag då lever till jag blir nittio, blir det en passligt tjock bok på ca. 220 sidor. Nu är boken på 56 sidor. Den kan läsas på Internet Archive här. 

 

Jag har haft svårt att få ut mina böcker på riktiga förlag, bara en gång har det lyckats, 2010 med filosofen Mats Barrdunges lilla "Titel Förlag". Istället har jag gjort en massa handskrivna miniböcker (som jag gjort av flera vita papper, ofta äldre böckers tomma första och sista sidor som jag rivit ut, och som jag vikt ihop och sprättat upp till en litet minihäfte, som jag sedan skrivit på) och en hel del böcker genom bokåtervinning. Det är den senare idén, som jag hittade på 2010, som jag nu skall delge er:

 

Många har en massa manuskript liggande hemma i byrålådor, författare kan ha högar som bara växer för varje år som går. Vem ska orka gå igenom manuskripten till slut för att hitta det verkligt värdefulla? Mycket har gått förlorat genom detta. Man orkar ibland knappt själv gå igenom allt. Jag har hittat på en idé hur man skulle kunna enkelt samla sina manus i läsbar form, utan att behöva trycka upp böcker på ett boktryckeri (många har inte råd eller ork med detta, knappt lagerutrymme för bokupplagorna).

 

Idén går ut på att återanvända dåliga böcker, eller böcker som ingen kommer att läsa. Exempel på sådana är deckare (som jag tycker är skräplitteratur), tråkiga ungdomsböcker från 80-talet som ingen ungdom idag skulle läsa, eller torra, obegripliga, specialiserade akademiska avhandlingar från 60-talet som ingen någonsin skulle orka läsa idag. Det är ingen synd mot litteraturen att återanvända dessa böcker för långt viktigare saker, att preservera litteratur som annars skulle löpa risken att gå förlorad för gott. De boktitlar man återanvänder går inte förlorade för gott genom detta, de existerar ofta i ansenliga upplagor, flera tusen böcker utspridda överallt i Sverige. Att återanvända en massproducerad dålig bok som knappt någon kommer att läsa, för att rädda ett manuskript från förgängelsen, det är att vara litteraturens vän.  

 

Jag återanvänder böcker på följande sätt: Jag går till Stockholms stadsbibliotek och letar efter en bok som ligger i bokrecyclingstunnorna eller som annars gallrats bort från biblioteket, och väljer ut en så tråkig och dålig bok jag kan. Jag försäkrar mig att den är tjock nog för att passa mitt manus, som jag ska klippa och klistra in i boken. Om jag inte hittar tillräckligt tjocka böcker, kan man göra den tilltänkta boken i två delar.

 

Man tar sin bok och räknar ut om den passar manuset på följande sätt; för varje manussida som jag klistrar in i boken, måste jag ta minst två sidor av boken ut, för att boken inte ska bli för tjock när jag klistrar in manuset (varje sida du klistrar in har två sidor, är lika tjock som två sidor i boken). Alltså, har jag ett manus på femtio sidor, måste jag riva ut hundra sidor ur boken (femtio blad). Då måste boken ha 150 sidor från början om den ska passa manuset, hundra sidor som jag river ut, och femtio som ska tjäna som underlag för de sidor jag klipper och klistrar in i boken. Om boken är för tjock i förhållandet till manuset, kan du riva ut mer sidor. Och sedan gör jag så att jag för varje blad i boken som jag klipper och klistrar in manussidor på, på båda sidorna, måste jag riva ut minst två blad. Om boken är för tjock från början, kan jag riva ut tre, fyra eller fem blad för varje blad som blir underlag för mitt manus. Men det blir inte lika snyggt. Snyggast blir det om man bara river ut två blad för varje blad som blir underlag för manuset*.

 

Man börjar klipp-och-klistra-processen genom att klippa ut sidor ur sitt manus (som kan vara antingen handskrivet eller printat/kopierat) som passar bokens sidor, och sedan klistrar man in sidorna med antingen lim eller genomskinlig tejp (tejp är bäst enligt min erfarenhet). Man behöver bara tejpa sidorna uppe och nere, för att sidorna ska hålla i boken, är man pedant och har ork, så tejpar man också vänster och höger sida.

 

Omslaget gör man på samma sätt, så att man klistrar på pärmen, bak och fram, det man vill att ska vara det nya omslaget.

 

Om bokförlagan var för tjock, och man får många sidor kvar som man inte räknat med, gör det inte så mycket. Man kan riva ut de återstående sidorna utan att det blir större problem. Bara det inte är halva boken.

 

Sedan klipper man också en liten pappersremsa som man skriver bokens och författarens namn på, som man tejpar på bokryggen, så att man ser vad boken heter i bokhyllan.

 

OBS! Man bör vara försiktig med att återanvända böcker som är inbundna bara med lim, de håller så dåligt, och kan skadas för gott av återanvändningen. 

 

Om det blir problem med att riva loss sidor ur boken du ska återanvända, så att sidorna går sönder, använd dig av en linjal som du sätter över boken och river mot, så att du sätter linjalen mitt i boken, och river sidorna över den. 

 

 

* * *

 

Sprid gärna idén, så att vi räddar mer god och unik litteratur från att försvinna i glömska och oläsbarhet! Allt för mycket bra litteratur existerar bara på internet, i folks minnesstickor eller i manushögar i byrålådorna, och kanske aldrig blir läst av eftervärlden! Manus som bara skapar problem för de efterlevande efter ens död! Men en riktig bok kastar man sällan bort, ej heller lägger man den så lätt bort på vinden eller i källaren, utan den har större chans att hamna i någons bokhylla och sparas till eftervärlden.

 

* Om boken har tunna sidor, måste man riva ut fler sidor, ibland tre, ibland fyra. 

 

För någon vecka sedan gick jag och Titti på gatan vid Karlaplan och såg några arbetare som höll på att såga ner ett stort, vackert träd, vet inte vad det var för träd, utanför ett höghus nära oss. Vi frågade varför de gjorde det, och de sade att trädet var skadat på ett ställe. Jag försökte se efter, men såg knappt något, kanske en gren var lite skadad. Vi blev så arga på detta. De behövde verkligen inte göra detta, det fanns ingen risk för att någon skulle råka illa ut av det skadade trädet, eller att grenen skulle falla ner på någon. Det hela liknande lite på striden om "TV-eken" för många år sedan.

 

Det känns mer som om staten vill skapa jobb, för att hålla tillväxten vid liv. Till vilket pris som helst. Ekonomisk tillväxt, större BNP, är nämligen i vårt samhälle viktigare än naturen, allas vår moder och livgivare. Jag har sett så mycket liknande grejer i Stockholm, ständigt är det grenar som ska sågas ner utan egentlig orsak, att jag börjar tro att detta sker för att skapa jobb.  

 

Det hela kan också liknas vid en läkare som mördar en patient bara för att hen har munsår. Och detta för att ha något att göra. För att kunna tjäna pengar.

Hos vilda urfolk är det så, eller var i alla fall i gamla dagar så, att när en människa blir så gammal att hen inte orkar ta del i stammens göromål, isoleras hen inte från stammen, på ett åldringshem, utan får vara kvar i byn, sitta på marken/golvet eller ligga på en brits medan livet fortsätter runt omkring som vanligt. Hen är omgiven av liv, av alla sina käras kärlek, och får se dom små barnen växa till runt omkring sig. Och om hen blir sjuk, och får svåra plågor, får hen visserligen inte avancerad läkarhjälp (bara schamanens/ medicinmannens behandling), men har kvar sin säkerhetsventil; att begå eutanasi om plågorna blir för outhärdliga. Ingen kan, ytterst sett, hindra henom, teknologin räcker inte till. Hen har alltså kvar sin fundamentala grundtrygghet, behöver inte frukta ett outhärdligt, utdraget helvete. Hen kan alltid vägra äta och dricka, om inte andra eutanasisätt tillåts av stammen. 

 

Jämför detta med tiden då avancerade sjukhus och åldringshem blev vanliga. När de gamla blir för svaga, nästan "rövas" de bort från sitt sammanhang, sin by och sin familj, och placeras i ett konstlat sammanhang, ett ghetto för åldringar, där barn och ungdom, lek och skratt lyser med sin frånvaro. Åldringarna blir avskurna från livet, tvingade därtill, och de får aldrig mera följa med livets fortsättning i familjen, stammen och byn, på nära håll, utan bara genom ytliga, korta besök av sina kära, alltför sällan, tycker de. 

 

Sedan, om de får för svåra plågor, och vill dö, får de inte det, eutanasi är förbjudet i största delen av världen. De blir inte bara avskurna från livet ofta mot sin vilja, de blir även avskurna från döden mot sin vilja. Säkerhentsventilen, grundtryggheten, berövas dem. Läkarna blir deras fiender, vilket schamanerna aldrig var, så långt jag vet. De blir rädda för sina läkare, som har en sådan djävulsk makt över dem, makt att döma dem till ett helvete, där de inte får dö om de vill. Inte sällan är de smärtstillande medicinerna långt ifrån tillräckliga, särskilt mot slutet.

 

Avskurna från livet, och avskurna från döden. Dubben vidrighet. Dubbelt barbari. 

 

Och detta kallar vi "framsteg", ja "civilisering". 

 

Jag skulle snarare kalla det att vi delvis har tappat vår humanitet i massamhället, offrat den till tekniken. 

 

Vi märker bara inte detta så länge vi lever normala liv, utan detta uppenbaras i livets gränsområden; psykoser, självmordsförsök, ålderdom, sjukdom och död.