Poesiens berg
Jag vandrade upp för poesiens berg
för att dess vackra utsikt skåda få
ut över skönhetsriken, deras färg,
ett berg vars topp ej någon kunde nå.
Min början blev den andliga sångskatten,
en anspråkslös och korsfäst skönhetssång,
den ljöd som älvmusik i svarta natten,
en tröst för mig när vägen blev för lång.
O Runeberg, du var min första klippa,
min första utsikt över andens fält.
En påminnelse om att man kan slippa
vardagens torra, gråa himmelstält.
Byggmästars "Näckrosön" det var mitt första
besök i modernismens pilgrimsbås.
von Martens sade mig att all den största
lyriken skrivits högt på tidens ås.
Långt högre Ekelund och Edfelt låg
där utsikten mot verkligheten blev
min andes stränga tuktan, o vad jag såg!
Jag följde stigen upp, alltmera snäv.
Med Björling bergsluften blev plötsligt tunn,
här lärde jag mig stamma i lyriken.
Ett lammstammande djupt från livets brunn,
Jag skådade nu ända till antiken.
Med Björling kom man inte högre mer
jag gick istället ner på andra sidan,
där såg jag Jäderlund ett stycke ner,
jag grät med henne, över hennes kvidan.
Sen tog min bergsstig plötsligt slut en dag,
i formupplösningens förvirringsbrant,
en ravin så ogästvänligt djup att jag
mig vände om och kände mig som en fjant.
Där bakom berget ej utsikt fanns, blott hot
blott nya berg så långt ögat kunde nå.
Jag mindes psalmerna vid bergets fot,
och beslöt mig ödmjukt att tillbaka gå.
Kommentarer
Trackback
