för naturens skull

Hos vilda urfolk är det så, eller var i alla fall i gamla dagar så, att när en människa blir så gammal att hen inte orkar ta del i stammens göromål, isoleras hen inte från stammen, på ett åldringshem, utan får vara kvar i byn, sitta på marken/golvet eller ligga på en brits medan livet fortsätter runt omkring som vanligt. Hen är omgiven av liv, av alla sina käras kärlek, och får se dom små barnen växa till runt omkring sig. Och om hen blir sjuk, och får svåra plågor, får hen visserligen inte avancerad läkarhjälp (bara schamanens/ medicinmannens behandling), men har kvar sin säkerhetsventil; att begå eutanasi om plågorna blir för outhärdliga. Ingen kan, ytterst sett, hindra henom, teknologin räcker inte till. Hen har alltså kvar sin fundamentala grundtrygghet, behöver inte frukta ett outhärdligt, utdraget helvete. Hen kan alltid vägra äta och dricka, om inte andra eutanasisätt tillåts av stammen. 

 

Jämför detta med tiden då avancerade sjukhus och åldringshem blev vanliga. När de gamla blir för svaga, nästan "rövas" de bort från sitt sammanhang, sin by och sin familj, och placeras i ett konstlat sammanhang, ett ghetto för åldringar, där barn och ungdom, lek och skratt lyser med sin frånvaro. Åldringarna blir avskurna från livet, tvingade därtill, och de får aldrig mera följa med livets fortsättning i familjen, stammen och byn, på nära håll, utan bara genom ytliga, korta besök av sina kära, alltför sällan, tycker de. 

 

Sedan, om de får för svåra plågor, och vill dö, får de inte det, eutanasi är förbjudet i största delen av världen. De blir inte bara avskurna från livet ofta mot sin vilja, de blir även avskurna från döden mot sin vilja. Säkerhentsventilen, grundtryggheten, berövas dem. Läkarna blir deras fiender, vilket schamanerna aldrig var, så långt jag vet. De blir rädda för sina läkare, som har en sådan djävulsk makt över dem, makt att döma dem till ett helvete, där de inte får dö om de vill. Inte sällan är de smärtstillande medicinerna långt ifrån tillräckliga, särskilt mot slutet.

 

Avskurna från livet, och avskurna från döden. Dubben vidrighet. Dubbelt barbari. 

 

Och detta kallar vi "framsteg", ja "civilisering". 

 

Jag skulle snarare kalla det att vi delvis har tappat vår humanitet i massamhället, offrat den till tekniken. 

 

Vi märker bara inte detta så länge vi lever normala liv, utan detta uppenbaras i livets gränsområden; psykoser, självmordsförsök, ålderdom, sjukdom och död.