för naturens skull

"I promote resistance against this omnicidal culture, not in the hope that it will save our species, but in the hope that it will save other species. Because as E.O. Wilson, biologist at Harvard, points out, it only takes 10 million years after a great extinction event, before you have a blossoming full rich planet again. That's what we're working toward. We're saving habitat for other species at this point."

(Guy McPherson, professor emeritus in natural resources, ecology and evolutionary biology at University of Arizona)

"What is a civilisation worth if it cannot protect the natural conditions
that gave birth to it?"

(Clive Hamilton, Professor of Public Ethics, Charles Sturt University)

"Never in the history of our species have we so desperately needed to engage in conscious grieving. Not only are we carrying decades of our own grief, but we almost certainly are carrying the grief of past generations and the grief of other species. In fact, I believe that other species are asking us—perhaps even begging us to grieve their losses."

(Carolyn Baker)

"With catastrophic climate change we do know two things: We know that it is progressing with unimaginable speed, and we know that if it continues to do so, there will be few habitable places on earth by mid-century."

(Carolyn Baker)

“You look at every trend that environmentalists like me have been trying to stop for 50 years, and every single thing had gotten worse.”

(Paul Kingsnorth)

"Problemet med fossila bränslen är att de leder till ett klimat som på sikt gör planeten obeboelig." 

(Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet)

"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror."

(Georg Henrik von Wright, (1916–2003) filosofiprofessor, i boken ”Vetenskapen och förnuftet, Bonniers 1987)

På sistone har jag börjat bekymra mig allvarligt för huruvida mänskligheten kommer att dö ut i en när framtid, inom hundra år eller så. Min största väckarklocka här har varit amerikanen Guy McPherson, en "conservation biologist" (konservationsbiolog) och miljöprofessor emeritus vid Arizonas universitet i USA. Jag har läst mycket på hans blogg "Nature Bats Last". Han menar att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, ja rentav inom tio år, p.g.a. skenande klimatförändringar. Och han menar, att om civilisationen skulle kollapsa nu, skulle mänskligheten bara kunna överleva i några år, p.g.a. att klimatförändringarna skulle ta ett jätteskutt framåt på några dagar, när den sot (och andra liknande partiklar) som finns i atmosfären snabbt rensas ut (partiklarna fungerar som en paraply för solen, och döljer den sanna klimatuppvärmningen, som är mycket större än man kan tro om inte partiklarna skulle reflektera bort solens strålar). Det skulle snabbt bli tre grader varmare på planeten, och det skulle inte växterna klara av, utan vi skulle förlora vår livsmiljö, vår mat, helt enkelt (planeten är redan drygt 1 grad varmare än förindustriell tid). Och dessutom skulle alla våra ungefär 450 kärnkraftverk på planeten uppleva fruktansvärda härdsmältor, ty det tar ett par decennium eller mer av planerat arbete för att stänga av ett kärnkraftverk. Och den sammantagna joniserande strålningen från kärnkraftverken skulle också ta kål på mänskligheten efter hand.

McPherson säger att vi befinner oss i en situation av ”damned if you do, damned if you don´t". Om vi fortsätter släppa ut koldioxid, värms klimatet upp, om vi slutar med våra utsläpp, faller ”paraplypartiklarna” ner från atmosfären, och klimatet värms upp av det.

Inte nog med detta. På havsbottnen i Arktis lurar metanen, frusna "metanklatrater" som hotas av klimatuppvärmningen att smälta och stiga upp från bottnen för att uppgå i atmosfären. Fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov har sagt att havsbottnen i Arktis när som helst kan ge ifrån sig ett "rap" på 50 gigaton metan, som är en mycket starkare växthusgas än koldioxiden (100 gånger starkare i ett kort pers-pektiv). Skulle detta ske, då är det snart ute med mänskligheten (det finns bara 5 gigaton metan i hela atmosfären). Redan nu finns det gigantiska områden på upp till 150 km i diameter, som ger ifrån sig metan till atmosfären i form av bubblor som stiger upp ur vattnet. Det här är ett exempel på de talrika ”positiva återkopplingsmekanismer” (”positive feedback loop”) som hotar vår planet.

Det är inte bara från havsbottnen i Arktis som det kommer mängder av metan. Den globala uppvärmningen tinar också upp permafrosten i Sibirien och Alaska, med väldiga metanutsläpp till följd.

Nu kan det säkert hända att McPherson är för radikal i sin tidsram, men den är inte det viktigaste. Det väsentliga är att en vetenskapsman, en miljö-professor, överhuvudtaget kan komma med sådana här förutsägelser. Det säger något om den tid vi lever i, och om hur allvarliga och abrupta klimat-förändringarna är. Jag tror mänskligheten kommer att dö ut, men kanske mycket senare än McPherson tänker. Miljöprofessorn och konservationsbiologen Paul Ehrlich, som skrivit så mycket om överbefolkningsproblemet, tror t.ex. att mänskligheten kan komma att dö ut om ett halvt sekel, kring 2065. Och mikrobiologen Frank Fenner och fysikern Stephen Hakwing tror att vi har hundra år på oss som art, sedan försvinner vi. Hawking menar att vår enda räddning är lämna jorden och kolonisera rymden.

Det verkar vara för sent att göra något åt klimatförändringarna. Vad vi än gör, vare sig vi slutar släppa ut koldioxid i atmosfären, eller kör business-as-usual, ser det mörkt ut. Tåget har gått. Nu återstår att åka över ravinen. För mig låter McPhersons blogg som en dödsdom över mänskligheten, som döms för brottet att ha byggt civilisation, för att ha lämnat den nomadiska jägar-samlar-livsstilen och börjat med jordbruk och med att bygga städer. Att bygga städer var urbrottet som alla andra brott har bottnat i sedan dess. Vi skulle ha nöjt oss med det småskaliga livet, det ödmjuka livet inom ekosystemets gränser, i harmoni med hela vår historia som djurart. Med urbaniseringen började mänskligheten bete sig cancerlikt. Vi gjorde uppror mot vår historia, vår djurhistoria, och satte oss över resten av djuren i och med att vi tämjde boskapsdjuren. Allt var sedan dess till för oss, för att exploateras av oss. Vi var centrum, inte bara på planeten, men i hela det oändliga kosmos. En större hybris än denna (som särskilt religionerna odlar) kan knappast tänkas. Men på denna hybris följer nemesis, som filosofen Georg Henrik von Wright skriver så väl om i boken "Myten om framsteget" (Bonniers 1993).

Hur skall man tackla en sådan dödsdom? Skall man bara ge upp alla försök till förbättring och hopp om benådning? Jag tror inte det. Jag tror att vi måste fortsätta kämpa fastän allt hopp är ute för mänsklighetens del. Det handlar om respekt för det döende livet, för ekosystemets och mänsklighetens svanesång. Vi måste in i det sista vägra smutsa ner naturen och hugga ner våra skogar, fast klimatuppvärmningen kommer att göra sitt för att förstöra ekosystemen. Och det finns också ett hopp om att vi kan rädda många ickemänskliga arter från utrotning, ja själva planeten från att dö. Det är värt att kämpa för.

Det handlar också om vår självrespekt. Och dessutom, man torterar inte någon som håller på att dö. Man ger honom istället smärtstillande mediciner, och sjunger för honom några vackra folksånger, som han minns från sin barndom. Och pratar med honom, inte minst. Vi måste prata med den döende naturen, och med varandra, om vad som håller på att ske. Vi måste lära oss igen djurspråket, som vi en gång kunde när vi ännu var ett med vår djurnatur. Språket bortom orden. Den rena kommunikationen, mötet ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja göra mitt liv till en del av naturens svanesång efter mötet med sin bödel, människan. Jag tror inte min djurism var så dum som jag har trott. Det att vi måste återknyta till vårt djuriska ursprung. Det är det min svanesång ska handla om.

"Det fromma liv som middagsljuset glömde

kan sakta vakna med vår avskedssmärta

– och vad den unga mänskligheten drömde

brinna emot oss som ett heligt hjärta."

(Bertil Malmberg, från dikten "Aftonrodnad" i diktsamlingen "Dikter vid gränsen", 1935)

Det finns en grupp på Facebook som ägnar sig åt att stöda sådana som har kommit till insikt om att mänskligheten snart skall dö ut, en s.k. "Near Term Human Extinction support group". Den har över 4000 medlemmar. Jag är inte ensam om detta.

Vad är det som säger att skuld bara kan finnas mellan människor? Skulle man inte också kunna tänka sig att man kan dra på sig skuld till djuren och miljön, ja t.o.m. till kommande generationer? Jag tror det. Jag tror t.o.m. att vår civilisations skuld till djuren och naturen och kommande generationer vida överträffar alla nationernas sammanlagda skulder till varandra. Men detta går inte att betala i pengar. Vi måste betala med att stiga tillbaka från vår ockupation av planeten, stiga ner från vår kungatron, och låta andra arter än vår egen få tillbaka sin livsmiljö. Vi har faktiskt stulit marken från djuren och naturen. Och böterna är skyhöga för sådana brott. Det kan t.o.m. kosta så mycket som vår arts utrotning, ifall vi inte stiger tillbaka och ger plats åt dem vi schasat ut. Och varje dag stjäl vi dyrbar olja som framtida generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Denna stöld är så grov att den kostar oss klimatförändringar och energikriser.

Vad är vi skyldiga djuren, naturen och kommande generationer? Och hur sonar vi det ohyggliga brott, som kallas civilisation? Jag tror allt kan kokas ner till marken vi lever på. Vi är skyldiga djuren och naturen marken vi lever på. Så radikalt är vårt brott. Åkrarna vill inte vara sterila härbärgen för monokulturer, såsom de är idag. De vill vara vilda, de vill hysa otaliga arter, djur och växter i stor mångfald, och inte minst, de vill vara skogar. Vi är skyldiga naturen alla våra åkrar för att hon ska kunna växa sig vild igen, bli skog igen. Och vad innebär det för oss människor? Vilken uppoffring kräver det? Jag tror att vi måste kollektivt avstå från att föröka oss. Med undantag av enstaka människor, som säkrar mänsklighetens överlevnad. Vi måste minst gå ner till 740 miljoner människor, en tiondedel av vad vi nu är, tror jag. Och det på kort tid. Såklart kommer det inte att fungera om inte vi dör i massvis. Men även det är vi skyldiga naturen. Vi har en dödsskuld till naturen. Vi är miljöbrottslingar som väntar på våra straff, klimatkatastrofer, ja t.o.m. svältdöden till sist p.g.a. klimatförändringarna och oljetoppen.

Ett av de klaraste bevisen för at Gud inte existerar, är att han tiger om vår tids största problem, miljö- och energifrågorna, särskilt klimatförändringen och oljetoppen. Kunde inte Gud ha varnat oss lite i förväg, så att vi kunde undvika dessa gigantiska problem? Kunde han inte ha sagt något om det redan på sjuttonhundratalet, då de processer inleddes som ledde till klimatförändringen och oljetoppen? Kunde han inte ha sagt något om det genom Swedenborg, den store andeskådaren? Men inte ens nu, när vi står mitt uppe i problemen, säger han tydligt ifrån genom sina anhängare. Det är förunderligt tyst kring miljöproblemen bland de religiösa, inte minst fundamentalisterna. Och de menar sig vara själva planetens moraliska elit, Guds utvalda folk!! Hör inte miljöetiken till Guds utvalda folks etik? Varför så mycket motstånd mot abort på vår överbefolkade planet, medan man tiger om det väsentliga, miljöproblemen?

   Varför varnar inte Gud för miljöproblemen genom sina berömda nutida profeter, t.ex. Benny Hinn? Varför är det vetenskapssamfundet som har kommit med de flesta varningarna, medan de religiösa sover som stockar? Miljöproblemen är ju vår tids själva ödesfrågor, det som kommer att avgöra mänsklighetens framtid på ett brutalt sätt. Varför handlar de religiösa väckelserna aldrig om miljöväckelse? Allt tyder på att det inte finns någon Gud som bekymrar sig för mänsklighetens framtid. Vi måste själv ta tag i dessa frågor. Även om det verkar vara för sent. Men jag tänker i alla fall kämpa även om allt hopp är ute, till mitt sista andedrag.

Den klassiska helvetesläran har många absurda drag, men det absurdaste tycker jag är det här: Hur kan någon vara salig i sitt hus om hon vet att det just nu finns en tortyrkammare i hennes källare, där banditer torterar en av hennes vänner. Och hon vet också att detta kommer att fortsätta i all evighet. 

   I händerna på en sadist skulle den saligheten vara förståelig, sadisten njuter ju av att se andra plågas. Men genast när empatin infinner sig, så är också glädjen borta för gott i en sådan situation. 

   Kan man vara sant lycklig så länge någon av ens nära och kära plågas? Det tror jag inte. Vi lider med dem som plågas. Ens lycka i en sån situation skulle vara helt egoistisk. Religion och droger kan kanske ge ett tillfälligt lyckorus då, men lyckan skulle inte vara sann, och ännu mindre varaktig. 

   Kan man vara sant lycklig så länge vår älskade moder jord plågas intill feber, och miljarder djur har ett tungt och enformigt liv i djurfabriker? Det tror jag inte. Jag tror ekopsykologin har mycket att säga till om här. Den ser ett samband mellan de utbredda psykiska problemen, och vår förstörda miljö. Vi måste gå den tunga vägen till helande för miljön om vi ska ha en chans att börja må bra igen. Men det hör man aldrig från psykiatriker. Dom ser sällan de stora sambanden.