för naturens skull

Allt har lagts till rätta för att mänskligheten ska störta sig ut över stupet. Shoppingcentren är fulla av rulltrappor. Vägarna är asfalterade. Den som lyder systemet blir belönad. De som inte gör det, straffas. Det är olagligt att bo i små hyddor i skogen. De som har minst ekologiskt fotavtryck, de hemlösa, har en svår tillvaro. Och de som har störst ekologiskt fotavtryck, cheferna för oljebolagen (och de saudiarabiska prinsarna), lever lyxliv, belönas ofantligt av systemet.

 

Vi lever i en galen värld. Mycket är upp-och-ner.

 

Men kanske mänskligheten besinnar sig när klimatförändringarna blir för tydliga?Men då är det antagligen för sent att göra något för att rädda mänskligheten. Jag tror att det redan nu är för sent att rädda mänskligheten från att utrotas inom snar framtid (inom hundra år eller så). Vi måste förbereda oss på det oundvikliga, och göra vad vi kan för att rädda andra arter än människan från undergång. Metangasen från arktiska haven har antagligen gått förbi koldioxiden i vad som främst driver på klimatförändringarna.   

 

 

 

.

Det finns en scen i filmen "Ben Hur" där Ben Hurs galärskepp har blivit överfallen av pirater, och börjar sjunka. De slavar som ror båten är fastkedjade i båtens golv, och börjar riva och slita i sina kedjor för att slippa drunkna. De går sedan under med båten. På samma sätt kommer det att finnas många människor som river och sliter i sina kedjor när civilisationen sjunker, och går under. Hela deras liv har kretsat kring civilisationen, så mycket att när civilisationen går under, så går de under. Jag tror detta kommer att ske särskilt för den rika delen av västvärlden. För de rika är civilisationens undergång deras undergång. De fattiga, särskilt i tredje världen, är redan på bottnet, för dem är kollapsen snarare en befrielse, särskilt för ursprungs-befolkningar och fattiga bönder, ty de har investerat i naturen, t.ex. i odling och hantverk. För dem är civilisationens undergång lika med tillgång till mark att odla på, det de har varit intresserade av från början - självförsörjning. De rika har sällan sådana intressen. De förlorar allt de har investerat i; oljebolagen, kol och naturgas, kärnkraft, alla möjliga slags industrier, lyx osv. De fattigas intressen ligger nära jorden, naturen, och störs därför inte i lika stor grad av en civilisationskollaps. Vissa ursprungsbefolkningar i skogarna kommer knappt att lägga märke till civilisationens kollaps, om den kollapsade idag. Värre är det i en avlägsen framtid, då klimatförändringarna sätter in på allvar. Då kommer alla antagligen att drabbas lika mycket efter hand. Men det finns en stor chans att civilisationen kollapsar långt innan klimatförändringarna tar kål på den, p.gr.a. sinande tillgång till olja, naturgas och kol. Det är också det jag går och hoppas på, ty det skulle inte bara vara gott för de fattiga, utan även för klimatet. Det skulle ge oss mer tid innan klimatet tar kål på oss. 

   Därför uppmanar jag dig att bli fattig och investera i naturnära ting innan kollapsen kommer! För kollapsen kommer, det är inte fråga om att, utan när, och desto tidigare, desto bättre. Antingen tar resursbristen (olje- och gas- och koltoppen) oss, eller så tar klimatförändringarna oss. "We can´t sustain the unsustainable forever" (Guy McPherson). 

   Men även i en kollaps förorsakad av klimatförändringarna har de fattiga och lidande en fördel framför världens rika. För de förra är redan vana vid kollapsen, och skulle kanske betrakta döden som en befrielse. Att vara fattig och naturnära betyder också att vara nära döden, vän med döden. 

I den vilda naturen är det mesta i balans. Det är en balans mellan liv och död, mellan sommar och vinter, mellan ungdom och ålderdom, mellan det som är lätt och det som är svårt. Det ena fungerar inte utan det andra. Men civilisationen vill bara veta av det ena. Den vill bara ha liv, bara sommar, bara ungdom, bara lätta saker. Mest tillspetsat kommer det fram i de kristnas föreställning om ett evigt liv och en evig salighet.

   Detta fungerar inte. Det blir obalans. Man lånar från livet, och från framtiden, och får därför en skuld till livet, en skuld vilkens betalning man ofta skjuter upp på framtiden. Vill man bara veta av livet och inte döden, får man en dödsskuld. Man är skyldig naturen dödar *. Vill man bara ha det lätta, får man en svårhetsskuld. Man är skyldig naturen det tunga och svåra. Men man skjuter upp betalningen så långt det går. Det slutar ofta med en abrupt katastrof, ett snabbt självmord, en snabb kollaps.

 

Det hela kan illustreras med hur man sköter sina tänder. Det är utan tvekan lite tråkigt att noggrant borsta tänderna varje dag. Men om man inte gör det, får man en skuld till tänderna, som till slut måste betalas med tandvärk och svåra tandläkarbesök. Men om man varje dag betalar en liten summa till tänderna, som består i att man uthärdar en liten stund av tandborstning, då behöver man inte betala den stora summa som skulden till tänderna medför.

 

Den som bara vill ha glädje i livet, och inte vill veta av sorg, får samma problematik som en knarkare har. Det går att hejdlöst njuta av knarket till en viss gräns. Sedan tar knarket slut, eller man blir inte "hög" längre. Och slutar man knarka, måste man betala hela den skuld till kroppen, som det ohämmade festandet på knarket har skapat.

 

Civilisationen är en oljealkoholist, en knarkare på olja (och kol och naturgas för den delen). Det går bra så länge oljan räcker, och så länge civilisationen är ung och frisk. Men det kommer ett skede där vi måste betala vår gigantiska skuld till naturen, som kommer av att vi har festat hejdlös på billig olja, och bara velat ha det lätta, billiga och glädjerika (1). När civilisationen blir äldre, får den inte längre samma kickar av oljan som när den var ung, och oljan börjar dessutom sina. Men desto längre man uppskjuter betalandet av sin skuld till naturen, desto värre blir kollapsen.

 

Det är inte hållbart att bara vilja ha det lätta och glädjerika. Vi måste vänja oss vid att hela tiden ha det lite svårt ibland. Då behöver vi inte betala den gigantiska skulden till naturen när det glädjerika sinar. Om vi uthärdar vintrarna i tipin istället för i uppvärmda hus, då behöver vi inte betala tillbaka skuld som anhopas av kraftverk och elektricitet, genom att de anhopar problem i form av kärnavfall och koldioxidutsläpp. Rådjuren uthärdar också kylan i vinter efter vinter, i balans med ekosystemet. Denna rådjurens livsstil har civilisationen förlorat. Den vill inte veta av någon vinter, eller något vinterlidande, med sina uppvärmda hus. Och därmed blir det väldiga utsläpp av koldioxid från kraftverken (i de flesta delarna av världen), och miljön tar skada, så att det skapas en livsmiljö som blir för tung att leva i i längden, en planet med feber.

 

De riktigt fattiga däremot, de som hela tiden kollapsar lite grann, de kommer inte att lida så mycket när civilisationen kollapsar. De är vana vid kollaps. De har ingen skuld till naturen att betala. För dem kan kollapsen och döden snarare innebära en befrielse. Men tänk på hur de rika kommer att lida, när civilisationen kollapsar. Det är de som har störst skuld till naturen, och därför kommer att lida mest. De kommer att likna fångar som river och sliter i sina kedjor när båten sjunker, som i Ben Hur-filmen. De fattiga har inga sådana kedjor, de kan fritt rädda sig på livbåtar. Livbåten - det är anpassningsförmågan till Moder Jord. De rika är inte anpassade Moder Jord. I den vilda naturen finns inga rika. Där är alla fattiga som Franciskus av Assisi. Att förbinda sig till fattigdom, det är att låta bli att låna av naturen, låta bli att bli en låneslav, en lånefånge, livegen. Fattigdom är frihetens pris. Allt har ett pris. Men civilisationen vill inte veta av något pris. Den har ju fått olja upp ur jorden nästan gratis i 150 år nu. Den har festat hejdlöst på billig olja. Men det var en olja som kommande generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Civilisationen har lånat, inte bara av naturen, utan även av kommande mänskliga generationer. Det blir svårt för de rika att se sina barnbarn i ögonen.  

 

 

*   Det innebär inte att vi har rätt att utrota folk eller att vi bör ta självmord. Vi kan däremot effektivt behandla vår dödsskuld till naturen genom att de flesta undviker att föda barn. Bara det är att dö lite grann. Men det är inte destruktivt.

 

(1)  Paradoxalt nog är det tyngre att leva som civiliserad än att leva som vilde, med tanke på hur mycket de flesta civiliserade måste jobba. Men jag tänker främst på överklassen. 

 

(Paul Chefurka, från detta inlägg)