Den psykiatriska tvångsvården och tvångsmedicineringen borde läggas ner

Den psykiatriska tvångsvården är ett arv från barbariska tider, då man torterade dårar på dårhusen med alla möjliga tortyrmetoder, för att därigenom försöka bota dom *. Psykiatrikerna vill avsäga sig all förbindelse med detta arv, men arvet lyser igenom fernissan. Jag upplevde mina antipsykotiska mediciner i början som en sann plåga, men har vant mig vid dem (trots att jag fortfarande har många obehagliga biverkningar, såsom radikalt minskad sexlust och att jag med jämna mellanrum bajsar på mig). De plågsamma antipsykotiska medicinerna är ett arv från psykiatrins barbari för hundratals år sedan, jag ser det så tydligt. 
 
Jag har varit tio gånger tvångsvårdad på mentalsjukhus (som mest i tre månader i sträck), och jag är därför kompetent att uttala mig om den, med förstahandskunskap om den, hur den verkligen fungerar i praktiken. 
 
De första gångerna är det traumatiskt att hamna på sinnessjukhus, eftersom man alltid är där på obestämd tid, man vet inte om man någonsin kommer ut därifrån, eller om man tvingas vara där i tio år, såsom den amerikanska poeten Ezra Pound (1885-1972). 
 
Tvångsvården borde läggas ner, den botar ingen med sina auktoritära, obarmhärtiga, kärlekslösa, kränkande metoder, som inspärrning, tvångsmedicinering, isoleringscell och spännbältesläggningar. Mentalpatienter borde behandlas precis som alla övriga medborgare, med respekt och med alla sina medborgerliga rättigheter intakta, däribland rätten till sin kropp och sin själ, som berövas dem genom tvångsmedicineringen. Men hur ska vi göra med farliga psykpatienter?, frågar du. Vi skall inte särbehandla dom, menar jag, utan begår dom grova brott, borde de fängslas (eller få böter vid mildare brott), inte på rättspsykiatriska mentalsjukhus, utan i vanliga fängelser, utan tvångs-medicinering, i human kriminalvård, men med mildare straff än övriga brottslingar, eftersom de inte är riktigt tillräkneliga. Jag har flera gånger suttit i fängelse, en gång i 21 dagar i Serbien, p.g.a. att jag saknade pass, och det var mycket lättare än mina sinnessjukhusvistelser, eftersom jag fick behålla mitt levande själsliv, utan att bli nerdrogad och bedövad av psykmediciner. Det värsta är när den yttre händelselösheten ackompanjeras av inre händelselöshet, vilket sker när man är inspärrad på mentalsjukhus och tvångsmedicinerad på samma gång. Då är både själen och kroppen i fångenskap, vilket ingen människa orkar med. Är det därför vi har så många självmord bland mentalpatienter? Kanske många mentalpatienter är traumatiserade av detta hot från psykatrin som ständigt vilar över oss, traumatiserade av psykatrins grymma metoder? Min gode vän anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, tog självmord vid 22 års ålder, och det var bara några månader efter en plågsam sinnessjukhusvistelse (som hon ådrog sig bara för att hon klottat på en mur så att polisen såg det), där hon blivit lagd i spännbälte (att hela kroppen binds med bälten vid en säng, så man ligger där och nästan inte kan röra sig). Hon klagade över denna behandling på internet, och jag tror den har medverkat till att hon tog sitt liv. Hon orkade inte sådant en gång till. Jag känner även till flera andra psykpatienter som tagit sitt liv. Och det är allmänt känt inom psykiatrin att mentalpatienter oftare tar sitt liv än vanliga människor. 
 
Jag har inte bara själv plågats av psykmediciner, jag har hört andra mentalpatienter klaga över dem med en maktlös förtvivlan. Och jag har sett folk så nerdrogade av psykmediciner att de knappt kunde prata. Jag har sett och hört en mentalpatient i Granada, Spanien (året 2011) andas tungt, så nerdrogad av psykmediciner var hon. Det var en smärta att höra henne andas. Jag har hört och sett en ung tjej på mentalsjukhus i Stockholm (året 2010), uppsvullen i ansiktet av psykmediciner, klaga och ropa att hon vill ut härifrån (från sjukhuset), "släpp ut mig härifrån!", medan psykvårdare satt vid hennes säng och försökte lugna henne. Jag råkade höra det och steg in i hennes rum där hon satt på sängen och ropade på detta sätt. Jag kan aldrig glömma detta, det var som om psykatrins fina fasad plötsligt rycktes bort, och jag fick se den djupa nöd som psykpatienter kan ha där bakom fasaden, jag fick se psykiatrins offer. En annan gång satt jag vid matbordet på ett sinnessjukhus i Åbo (året 2010), och då fick jag åhöra ett samtal bredvid mig mellan två medelålders mentalpatienter som handlade om att om Nelson Mandela orkade vara 27 år i fängelse i Sydafrika, skulle de nog också orka vara inlåsta här. Det hela sades med sådan förtvivlan i rösten, att det satt outplånliga spår i mig och min syn på mentalvården. Här tröstar man sig med Nelson Mandelas fängelsevistelse! Så gör man bara i djup nöd, när man släpar sig genom dagarna. En annan mentalpatient i Esbo, Finland, klagade till mig (året 2008) över att fick psykiatrin en gång tag i en, var man fången i deras nät. Det kan jag heller aldrig glömma.
 
Tvångsmedicinering är ett brott mot mänskliga rättigheter, ett övergrepp (1), det är att kränka patientens själsliga integritet, det är en slags psykisk våldtäkt, att tvinga sig in på en människas heligaste område, själen, sinnet, medvetandet, och manipulera det för sina egna syften. Det är även en effektiv metod att tysta offrens klagan, att bryta ner deras psykiska motstånd så att de inte kan försvara sig, ja det är faktiskt ett hjälpmedel i hjärntvätt av patienter p.g.a. detta. Man blir livrädd för sina läkare (vilket jag varit flera gånger) som har en sådan makt över en och ens medvetande, och kan göra en så illa, så livrädd att man inställer hela sitt tankeliv på att tillfredsställa sina bödlars vilja. Detta har hänt mig flera gånger. Och så, när ens eget psyke nerbrutits, förklaras man tillräckligt "frisk" för att få åka hem. Men det är inte så sant botande går till, detta är ett djupt illusoriskt tillfrisknande, som liknar de bekännelser och "omvändelser" man lyckas få fram i tortyroffer genom tortyr. Psykmediciner har inte botat någon, har bara konserverat sjukdomen, satt locket på människors "livsproblem" (som psykiatriprofessor Thomas Szasz väljer att kalla det istället för psykisk sjukdom). Bakom allt finns problemen kvar. Det är därför som så många får återfall när medicineringen avbryts. Men nästan allt i livet ska numera medikaliseras och nästan allt ska det medicineras mot, inte ens sorgen får vara i fred, den kallas "depression". Viltväxande tankar som går utanför den psykiska normen i samhället kallas "psykos". Har vi inte tankefrihet i dagens Sverige? Om vi har yttrandefrihet skulle man tro att vi även har tankefrihet, men så är det inte. Vi får inte tänka psykotiska tankar, då riskerar vi tankepoliserna, psykiatrikerna och psykvårdarna. Så mycket för tankefriheten i vårt land.
 
Lagar och regler tycks vara viktigare för läkarna än att lindra lidande och undvika att patienterna hamnar i ett helvete på jord. 
 
Jag föreslår att vi avslöjar psykiatrin genom att lyssna till dess offers berättelser, genom att släppa dom in i litteraturen och samhällsdebatten, där de får försvara sig själva, om de någonsin lyckas resa sig från psykiatrins hjärntvätt och terminologi, som är genomsyrad av en sorts psykisk kolonialism ut i fingerspetsarna, genomsyrad av seklers psykiatriska maktmissbruk. Om detta får ske, om vi vågar se sanningen om psykiatrin i vitögat (som filmen "Psychiatry. An industri of death" gör, och som webbsidan "Mad in America" gör), kanske vi också vågar lägga ner tvångsvården och tvångs-medicineringen i psykiatrin, och förbjuda alla tortyrmetoder, såsom tvångsmedicinering, av vissa kallad kemisk lobotomi och kemiskt spännbälte, vanlig spännbältesläggning och isoleringscell. 
 
 
 
* exempelvis kedjade man fast patienter för långa tider. En annan sak som man gjorde var att stänga in patienten i en låda med hål i, som man sänkte ner i vatten, så att patienten nästan drunknade, och sedan lyfte man upp lådan och återupplivade patienten. Uppgifterna är tagna från filmen "Psychiatry. An industry of death".
 
(1) Hur skulle det vara om mentalpatienter blev tvångsmedicinerade med opium eller cannabis? Då skulle det definitivt ses som ett övergrepp. Men tvångsmedicineringen med antipsykotika anses inte som ett övergrepp, bara för att de medvetandeförändrande drogerna som det här är frågan om (och de förändrar verkligen medvetandet, som alla droger, bara inte lika mycket som opium och cannabis), är lagliga. Hur djupt antipsykotiska mediciner (droger) som t.ex. Zyprexa går in i själen och skadar den, finns bl.a. dokumenterat här

Kommentarer
Postat av: beata

Hur ställer du dig till de mångas (som är emot långvarigt bruk av psykmediciner, att de kan behövas en kort tid för att ge lindring i ett stort lidande och för att man skall få ett andrum så att man kan börja må bättre? Men att långvarigt bruk alltså inte alls är bra? Du har läst Robert Whitaker, John Read etc, och förstås Jaakko Seikkula, utgår jag ifrån.

2017-07-18 @ 17:30:13
Postat av: Lars Larsen

Hej Beata, du har en poäng. Jag har inte läst författarna du nämnde (förutom att jag hört Seikkula föreläsa och är påverkad av Open Dialogue). Jag är inte emot kortvarig medicinering med psykmediciner för att komma över det värsta, bara det inte är tvångsmedicinering. Och då tänker jag särskilt på ångestdämpande och liknande. Jag skulle inte rekommendera antipsykotika åt någon, p.g.a. mina negativa upplevelser av dem, och p.g.a. svårigheterna att sluta med dom. Och även med ångestdämpande skulle jag vara försiktig, lika försiktig som jag skulle vara med att rekommendera cannabis åt någon som psykiskt smärtstillande medel. Tunga droger som psykiskt smärtstillande är ett otroligt svårt problem, som jag inte har något färdigt svar på. Jag ser svårigheten i det att droger bara skjuter problemet framför sig, så att när man slutar med dom, kollapsar man desto djupare än om man inte hade tagit dom alls. Bättre då att skapa en bättre värld, särskilt att skapa communitys av stödjande människor som kan läka själen och ge den trygghet. Att gå till roten istället för att bara plocka bort symptomen, vilket är en typisk svaghet med psykiatrin.

Men jag är inte emot smärtstillande mediciner i sig, särskilt när det gäller för fysiska åkommor. För psykiska åkommor skulle jag bara vara försiktigare, p.g.a. all den negativa erfarenhet med tung narkotika som vi samlat genom seklerna, hur den leder till kriminalitet och död mm.

2017-07-18 @ 17:46:09
Postat av: Lars Larsen

Beata, ville bara säga tack för dina värmande ord i din föregående kommentar till ett annat inlägg (det om fanatism). Jag uppskattar att ha dig som läsare, det ska du veta!

2017-07-18 @ 17:49:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0