för naturens skull

Intellektet har sin egen moral. Man kan vara lat i tanken, slapp, likgiltig, oansvarig, feg. Den vanligaste intellektuella synden tror jag är blind traditionstro, samt att följa massan vart den än går. För många, såsom t.ex. mina föräldrar, verkar faktiskt traditionen vara viktigare än sanningen, konformistisk "anständighet" viktigare än sanning och logisk tankereda. Detta är typiska intellektuella synder av grov sort. 

 

Jag känner ibland en skam över delar av innehållet i denna blogg, det blir lätt för extremistiskt, men när jag tänker efter minns jag att jag har beslutat mig för att följa logiken dit den leder, oavsett hur skamligt och oanständigt det är. Det är min intellektuellt moraliska plikt, faktiskt. Jag kommer ständigt tillbaka till detta när jag utövar självkritik, och försöker se mig själv med andras blickar. Jag måste bara gå min väg, oavsett hur extremistiskt och "sjukt" det blir, och jag måste påminna mig om att extrema situationer (som den klimatförändringarna har satt oss i) kräver extrema svar.

 

En viktig intellektuell moralisk maxim är att inte godta en sanning bara för att man vill att den ska vara sann (vilket jag blankt erkänner att jag ibland gör), utan för att evidensen talar för den. Det finns otroligt mycket önsketänkande, särskilt i religionerna, som förstör tankeklimatet med tankevirus. Livet är ofta tragiskt, evolutionen grym. Jag tror därför att pessimismen ligger närmare sanningen än optimismen, fast jag försöker vara realist. Men vår nuvarande situation med tanke på klimatet och oljetoppen, är bara för hemsk. Religionen blir här det som Guy McPherson kallar för "hopium", en blandning av "hope" och "opium". Hopp gör att vi inte förbereder oss på det oundvikliga, en klimatrelaterad och oljerelaterad kollaps, vilket kan få svåra följder.

 

Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev om "den intellektuella moralens maxim" som gick ut på att man inte skulle hålla något för sant om det inte fanns goda skäl därtill. Det tycker jag är en bra tumregel.