Jag kan känna dödens väsen
Jag kan känna dödens väsen
när min nakna fot berör jordens mull,
att döden är något naturligt,
inget att vara rädd för.
Döden är vanlig,
vardag i naturen.
tänk på alla myggor som dör hela tiden,
tänk myggorna, som är lika värdefulla som människan
dör i massvis hela tiden,
och ingen begråter dom,
för det är inget märkligt med det,
att myggor dör hela tiden,
deras med-myggor sörjer kanske lite,
sedan flyger de vidare
på nya äventyr.
Jag kan känna dödens väsen,
döden är något gott,
den sårar kanske vårt ego för en liten tid,
men för den döende är det ett uppgående i alltet,
den slutliga Föreningen som hela vårt liv har siktat på,
droppen som försvinner i havet.
Vi blir till liv för livet, för maskar och djur, mull och växter.
Har vi inte varit nyttiga tills dess, blir vi nyttiga när vi dör.
(idag var jag på swedenborgianprästen Olle Hjerns begravning, därav denna dikt)
Kommentarer
Postat av: Titti
Hej! tack ...jag har också skrivit en dikt om döden idag*pga Olles begraving ...
Postat av: Titti
Begravning ska det stå...
Trackback
