Om att vara uppfinningsrik i det goda

Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, Ungern (2010), i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. Mannen var i spännbälte eftersom han ofta föll ner på golvet från sängen, fick jag veta av personalen. Om psykiatrikerna hade varit uppfinningsrika i det goda, skulle de ha placerat en madrass på golvet och lagt mannen där. Jag ångrar att jag inte kom på det och sade det till psykiatrikerna och psykvårdarna. Men kanske psykiatrikernas och rummets anständighet var viktigare än att mannen inte skulle läggas i spännbälte?
 
Detta är något som kännetecknar Systemets koloss; klumpigheten och bristen på uppfinningsrikedom i det goda. Vi är otroligt uppfinningsrika i att skapa lyx åt de rika, vi skapar ofattbart mycket och ofattbart avancerad ny teknologi, men när det kommer till de svagaste, t.ex. de hemlösa, mentalpatienterna och åldringarna, då är vi förvånansvärt tafatta. Men vi behöver inte ny teknologi, vi behöver basal trygghet och medkänsla, basal omsorg om de basala behoven. Systemet har en underlig tendens att det är alltid är de fattigaste som får betala den största notan i finanskriser och recessioner, de rika och bankerna räddas med stora räddningspaket (minns ni finanskrisen 2008?). Uppfinningsrikedom i det goda, någon? 
 
Eller vad säger ni om traditionen att fika kaffe och kakor/bullar på sjukhus och åldringshem? Detta som är så vanligt överallt? Våra sjukaste och svagaste uppmuntras till att äta kakor och bullar! Man undrar om deras vårdare någonsin har läst en bok om hälsa. När man är sjuk och gammal behöver man så nyttig mat som möjligt, så att kroppen kan återhämta sig och bli stark. Kakor och bullar är tomma kalorier som bara gör en fet, och övervikt är särskilt ett problem bland gamla och mentalpatienter. Övervikt är dåligt för hela hälsan hos en människa, och gör att man blir lättare sjuk. Har inte sjukhusens och åldringshemmens personal kunnat klura ut detta? Uppfinningsrikedom i det goda, någon? 
 
Varför har vi byggt städer överhuvudtaget?, kan man undra. Vi vet ju vad det leder till. Rika som lyxar sig medan gatubarn och hemlösa bor på gatan. Himmel och helvete. Vore det inte bättre med lite jämnare fördelning av lidande och lycka? Lite utjämning, istället för att någon ska vara i helvetet medan andra är i himlen? Vi har faktiskt realiserat de kristna fundamentalisternas andevärld. Om bara en enda människa tvingades till helvete p.g.a. min livsstil, skulle jag avstå från den. Och jag menar att vi bör avstå från staden om det bara tvingar en enda människa till att leva i helvetet. Och det är inte bara hemlösa som lider av städerna, det är också våra husdjur, hundarna inte minst. Inte bara de hemlösa, men även husdjuren skulle uppleva det som en befrielse om vi alla flyttade till landsbygden och levde där i små byar. Som jag sagt tidigare på bloggen har de vilda urfolken i världen inga hemlösa, ja hos dem är lidande och lycka långt mer demokratiskt fördelat. Och vi skryter över vår svenska demokrati! Det är demokratiskt bara på ytan, jämlikheten lyser med sin frånvaro nere på botten. 
 
Om vi var lite mer uppfinningsrika i det goda, skulle vi hitta sätt att vända skutan och återgå till landsbygden, så att vi kunde rädda hemlösa och husdjur ur en plågsam och tråkig tillvaro, ja så att det inte var möjligt att falla igenom trygghetsnäten och bli hemlös. Förvisso tappar då de rika sin himmel, men de kommer inte at hamna i helvetet, utan bara komma ner ur sina bubblor, ner på jorden i den basala verkligheten, på lika fot med de andra. Varför är inte detta politikernas stora passion? Jag tror det är för att de har samma problem som psykiatrikerna och personalen på sjukhusen och åldringshemmen i mina exempel ovan. "Framstegen" har förblindat dem för den basala verkligheten. Traditioner och anständighet har förblindat dem. Media har förblindat dem. Så att de tappat uppfinningsrikedomen i det goda. 
 
Är vi inte uppfinningsrika i det goda, blir vi det lätt i det onda. 
 
Ett av de vackraste exempel på att vara uppfinningsrik i det goda som jag har varit med om, är när jag var tvångsvårdad på Jorvs psykiatriska avdelning i augusti 2008 (i Esbo, Finland) efter att ha fastat i fyrtio dagar på vegetarisk råkost, och fått en psykos där jag trodde att jag var en ny Messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen, Jag vägrade äta butiksmat (som jag ansåg vara korrupt), bara mat från mors trädgård och vilda växter. Jag åt inte på tre dagar på psykiatriska avdelningen, och tvångsmatades till slut med dropp (jag var mycket smal och svag då). När jag kom tillbaka till psykiatriska avdelningen från droppavdelningen, kom min mor och far på besök, och då hade mor med sig bär till mig från bärbuskarna i sin trädgård, just det som jag ätit mest av strax innan jag tvångsvårdades. Detta väckte en lust i mig att äta, jag åt bären, och sedan tyckte jag att jag lika gärna kunde äta vanlig mat igen. Hade inte mor gjort detta, vet jag inte hur det hade gått, kanske hade jag framhärdat i min fasta, hur länge vet inte jag. Men mor gjorde precis det rätta, hon visste min psykos, och visste att jag bara ville äta mat som inte kom från butiker, mat från hennes trädgård. Kanske detta inte hade gillats av psykiatrikerna, om dom visste allt detta? Det var kanske inte psykiatriskt korrekt, men det var moraliskt korrekt, det var att vara uppfinningsrik i det goda. Jag skall aldrig glömma detta, tack mor för din finkänslighet! 
 
Vi måste få mer av denna min mors mentalitet om vi ska förhindra en miljökatastrof på vår planet. Vi måste drömma och fantisera om lösningar som går mer på djupet än vindkraftverk och elbilar. Och fantisera om hur vi ska implementera dessa lösningar, hur vi ska locka folk att vända skutan. Kanske en ny romantik inom litteraturen skulle hjälpa världen på traven? En ny romantik istället för den oläsliga postmoderna poesin? Kanske naturens skönhet skulle locka folk? Att vi måste rädda skönheten? Jag vet inte. Men Andris Fågelviskare har i alla fall lärt sig 120 fågelläten, som han visslar både här och där, hans mission är att ta in naturen bland människorna. Vi måste kanske visa att naturen och naturtillståndet inte är så hemskt som man kanske tror, genom att själva experimentera med det, och få erfarenheter av det, precis som Andris gjort i många år. Den som gjort sådana erfarenheter (som jag själv gjort sedan många år tillbaka), värderar ofta naturtillståndet mycket högre än det "civiliserade" tillståndet. Folk vet helt enkelt inte vad de har gått miste om när mänskligheten vände naturen ryggen. 

Vilhelm Ekelund och drömmen om guldåldern

(avskrift av min handskrivna minibok från 2012 som finns hos Titti Spaltro)
 
I svensk romantik finns en stark längtan tillbaka till den grekiska "guldåldern", då gudarna ännu levde bland människorna. Romantiken skulle därför kunna kallas för "nyrenässansen", ty renässansens vurm för antiken lever upp igen. 
 
I denna bemärkelse var Vilhelm Ekelund * en av de sista stora romantikerna i vår litteratur. Sällan har det antika arvet levt så upp i en poet som i honom. Han har en längtan tillbaka till antiken som för tankarna till Friedrich Hölderlins roman "Hyperion". Det är en pindarisk, hymnisk längtan tillbaka till den förlorade skönheten. 
 
Detta är ett klassiskt tema i svensk litteratur, som vi finner redan hos Swedenborg i hans antievolutionistiska historiesyn; historien är en berättelse om förfall, inte om framsteg. Först kom guldåldern, sedan silveråldern, sedan bronsåldern osv. Swedenborg längtade tillbaka till antiken, och det berättas att han en gång samtalade med Vergilius ande om "romerska antikviteter". Hans intresse för de dödas andar hängde ihop med hans längtan tillbaka till forntiden. 
 
Swedenborgs hängivne läsare Vilhelm Ekelund bedrev också sådana samtal med de döda, om icke i samma andevärldsliga bemärkelse som Swedenborg. Han odlade däremot en läsning av de döda, gamla författarna, som nästan nuddar vid andevärlden, så levande samtalspartners blev de döda för honom. Det är därför hans essäer om de döda är så levande och inlevelsefulla, ty han läser dem på ett andligt, mystiskt sätt, en slags skönlitteraturens "lectio divina". Han sitter vid de gamlas fötter istället för att, som mången nutida poet, fnysa åt den gamla tidens rim och "moralism", skrytande över vår tids "frigjordhet" och "tolerans".
 
Nej, Ekelund var själv en gammalmodig "moralist" av nästan pietistiskt, puritanskt slag. Jag tror han här var starkt påverkad av den lutherske pietistmystikern Hjalmar Ekström, som han besökte nästan dagligen under perioder av sitt liv. Hjalmars inflytande på Ekelund har liksom Swedenborgs inflytande blivit ihjältiget av Ekelundforskningen av den enkla anledningen att litteraturhistorikerna alltid sett ner på de kristna uppbyggelseförfattarna som "andra rangens författare", knappt värda ett omnämnande i litteratur-historieverken.
 
Ekelund hade inte detta förakt, och kunde därför ta djupa intryck av väckelsekristendomens skatter, särskilt dess moral, om icke dess dogmatik. 
 
* (1880-1949)

Andevärldens sång. Dikter av Lars Larsen. Naturens förlag 2010

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)
 

 

På natthimlens säng

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnornas filt
där ligger Du och jag
och föder varandra i evighet

 

vid natthimlens bröst, som av mjukhet grät
även stjärnor till mjölk
där ligger Du och jag
och ammar varandra i evighet

på natthimlens äng, som av blindhet ler
även solar till barn
där ligger Du och jag
och leker tillsammans i evighet

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnåldrars filt
där ligger Du och jag
och lever varandra i evighet

 

* * *

 

Jakob Böhme

Ur Gudoms-Urgrundens bittra Quale
Den Eviga Naturens mörka Centrum
Naturspråkets stammande Glossolale
Genom Philosophi och sophisters väntrum

Essentias klara beskådan
i ljus ur ett hav av eld och kärvhet.
Blott Sonen förvandla kan en sådan
Vredes Quale till klarhetsblickens djärvhet

(Om Jakob Böhme på Wikipedia)

 

* * *

 

Swedenborg

Allt som skrivits på svenska språket
har skapat en Swedenborgsk andevärld
som lever sitt eget liv, utanför bråket
av dagspolitik och världslig flärd.

Här gäller blott underhavsliga lagar
av simmande, bubbellik natur
där spöklika fiskar på havsbottnet jagar
och människan lever som djur.

Här gäller ej simpla klassifikationer
i lögn och sanning, i ont och gott.
Förlåtelsens väldiga evighetstoner
väller och smälter i azurblått.

När dagspolitiken med stenansikt talar
och psykiatrins moralism blir för tung
går du ner i undervattnets salar
till leken i havsströmmars gung.

När läkare kommer och granskar psyket
och iskallt bläddrar i psykvårdslag
då finns blott en utväg: det blixtsnabba dyket
till spökfiskars lyktor som tröstar en svag.

En gång var vårt jordklot betäckt av vatten
och isfloder sjunger dess ödes dån.
Din själ rinner ständigt ut i natten
till moderhavet den kom ifrån.

 

* * *

 

Min själsmages rättsfantasi

Civilisationen är ond
men den smältes
om som en naturlig naturkatastrof
i min andes mage, i tron
om den smältes
och jag fattar intet av hur detta går. 

Detta lilla under är min
paradisiskt
trygga grundförsäkran mot rättshaveri,
bitterhetens hatfulla spinn,
paradisiskt
släckes av min själsmages rättsfantasi.

 

 * * *

 

Det är en vacker afton, lugn och fri

Det är en vacker afton, lugn och fri,
helig och nunnelik går tiden ner på knä
tillber i andlöshet, och solen faller i
dunkelröd tystnad, drömlik att se.
Himmelens mildhet smeker oceanen
Lyssna! Den mäktiga Varelsen är vaken,
sakta rör sig Evighetssvanen,
mullrande, dovt och åsklikt över taken.
O, kära barn! som vandrar med mig här;
om tankens högtid ej ditt hjärta når,
dock, din natur lika gudomsmättad är,
ligger i Abrahams sköte år för år,
tillber i templets inre helighet.
Gud är hos dig, fast du det inte vet.

William Wordsworth

(Min tolkning av dikten "It is a beautious evening, calm and free")

 

* * *

 

Höstpsalm

Och himlen är så skimrande klarblå över mig
som om höstkylan har rensat atmosfären
Och jag såg idag en fågel som fick djuret i mig
att tjuta som en varghonas unge

Och himlen är så djupklar som andevärlden är
Som om kylan gör den djupare än vanligt
Och schäfern som jag mötte i morse på min väg
Den visade mig djuriskt djupt intresse.

Och himlens blåa färg den har aldrig varit så
gränslöst vacker som den var denna morgon
Den gamla jätteeken i Sibeliusmuséets park
har väl återigen haft sin del i saken.

 

* * *

 

Till psykiatrikern

Aig haf a lidl drabl mit mai
skallari
Da ar dai lidl larvar in mai
magari.
Dai noisefraisar mit sou monni
voisabi
Dai ärte mai ou dai mit manni
plagari.

(ärte = norska ordet för reta)

 

* * *

 

Det sträng

Det spelar en sträng
Det spretar en sträng
Det heter  ut en sträng
Det reder sig en sträng

Det går upp en sträng
Det leker i sträng
Det smeks i en sträng
Det tar sig en sträng

Det lever en sträng
Det ser ut en sträng
Det häver i sträng
Det hävs ut en sträng
Det kläcks ut en sträng
Det fläckas en sträng
Det läcker en sträng

Det tar det med sträng
Det pustar en sträng
Det läks ut en sträng
Det havar en sträng

Det gnids över sträng
Det glider av sträng
Det breder ut sträng
Och armar av sträng

Det börjar av sträng
Det allt av sträng
Det allt finns av sträng
Det finns mat av sträng
Det fåglas av sträng
Det går där en sträng
Det säng sträng 

Det går på en sträng
Det klöver sträng
Det djur på allt som sträng
Det sover ut sträng
Det ler ut sträng
Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng

Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng
Nu dör det ut sträng
Det heter nästan sträng
Och jag som sträng
Jag trängde ut sträng
Jag värpte bort sträng
Jag solade ner sträng
Det badade ner en sträng

 

* * * 

 

Det som lever i skymning

det finns en daggdroppe kvar på lövet
den faller
tungt ner på skymningens trolska fiol
glider mjukt ut över strängen
och den spelar färger och sagor ut över himlen

det dagas
det barnas på rosa kvällshimmel

ett barn lever bara om natten
när verkligheten är tyst som en sovande svan
och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd

en daggdroppe lever av natten

det spröda i människan lever
av några få ögonblick
då tårar skymmer blicken

 

 

 

 


Ett arkiv av mina skrifter på nätet

Tack vare den ungerska poeten och romanförfattaren István Molnár, en kär vän, har jag kunnat bygga ett arkiv av mina skrifter från 2002-2017 på min hemsida. Arkivet finns här. De flesta av dessa skrifter länkar jag till som gratis e-böcker på Internet Archive, ett fantastiskt, gratis ställe att arkivera sin historia på. Varsågod att forska i min historia, att rota i mina större eller mindre intellektuella försyndelser! När jag samlar allt, har jag verkligen skrivit kopiöst mycket, vilket har sina för- och nackdelar; en riklig dokumentation över min utveckling, men också allt för mycket text att söka genom för att hitta pärlorna, om det är dom man är ute efter.

Fem Versberättelser, av Lars Larsen, Naturens förlag, Dec. 2010

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)

 

 

Två män

 

Två män fick häftig kissnöd mitt på gatan.
Den ena urinerade strax i en vrå.
Den andra tänkte, otåligt, "Fy Satan!"
Och tvingade sig vidare gå.
Den ena var fri ifrån skam och bedrag.
Den andre hade slavaktigt sinnelag.

 

Två hemlösa de möttes mitt i staden.
Den ena hade tiggarskål i handen.
Han var ett alltför vanligt fall i raden
av folk som synes stå vid avgrundsranden.
Den andra var tillfreds med däggdjursrangen;
han hade festat loss på goda rester
han funnit i den närmsta restaurangen,
det var hans alldagliga, gratis fester.
Den förste hade slavaktigt sinnelag.
Den andre var fri ifrån skam och bedrag.

 

* * *

 

Det nakna folket

 

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll.

 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

 

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur.

 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

 

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

 

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

 

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

 

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som det bländande ljuset föll, som nästan
gjorde drängen Robert blind.

 

Det var deras sätt att äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

 

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

* * *

 

Offerberget Moria

 

Jag vandrar uppför offerberget Moria
med Isak med och ryggen tyngd av ved.
Det är min civilisationshistoria
som så har böjt den gamla ryggen ned.

 

Mitt namn är Adam, med mig har jag Sonen
som bakom mig går mot sin undergång.
Den gammaltestamentliga Demonen
har plågat oss med sin befallnings tvång.

 

Mitt enda barn går bak mig, Kristuslammet,
min löftesson, min gråt om att få bli
stamfader till det släkte som ur dammet
skall resa sig till Edens harmoni.

 

Nu går han där bakom mig i sin fångdräkt
som kyrkornas Demon åt honom gav
som inte tålde se den vilda Eden-fläkt
som lammets djurnatur är skapad av.

 

Jag hade aldrig startat uppför Moria
om inte kyrkans präster hade skrämt
mig med den tunga, bibelsprängda gloria
som dit den kommer dräper lek och skämt.

 

Men nu är det för sent att återvända.
Där bakom träden skymtar bergets krön.
Där är det hus som byggdes för att skända
vår aplikhet och djurursprungets frön.

 

Jag är en gammal man och jag har strövat
upp längs en liten bergsstig livet ut.
All annan önskan har det mig berövat
än det att släktets lidande tar slut.

 

I mina bästa stunder har jag drömt
att när jag når till tempelbergets mur
skall Herren själv från himlen ropa ömt
att han försvarar Sonens apnatur.

 

Det står ett altarkors vid stigens slut
som rests av stat och kyrkans prästerskap.
På det skall släktet, sen det lidit ut
uppstå till djurlikhet ur kyrkans gap.

 

* * *

 

Heidenstams klagosång

 

Jag har kring min panna en gloria
som jag mottog den dagen jag blev
garanterad en plats i vår historia,
alla kommande släkters minnesväv.

 

Den dagen var det som om jag lyfte
ur mitt vardagslivs trista litenhet
och mitt liv fick ett mycket högre syfte:
att få forma en folksjäl varm och tät.

 

Nu blev allt som jag skrev så gränslöst viktigt,
ty det skulle läsas ock om tusen år.
Och jag skred till mitt verk så försiktigt
som om jag tassade kring skolmagisterns tår.

 

Nu fick jag ju chansen att skriva
sånt som folket skulle trycka till sitt bröst.
och skapa ett namn, som skulle bliva
en i öknen ropande röst.

 

Men vår svenska historia har en början
och därför den får ett säkert slut.
Det är detta som grundlägger min spörjan
om jag kommit på villovägar ut. 

 

En annan historia i mig värker.
Där finns ej begynnelse och änd.
Att läsa dess texter bara stärker
min känsla av återvändsgränd.

 

Det var denna historia jag miste
min sömngångarkänsla av
den dagen jag första gången visste
att mitt diktarnamn ej skulle gå i grav.

 

* * *

 

En poetkarriär

 

Det var en man
som ville bli sedd en dag
och ge ut en bok
på Bonniers förlag.


Det blev tjugoen
små refuseringsbrev
innan en dikt-
samling godkänd blev.

När den kom ut
var alla ting som förr.
Slentriankritik.
En kall och sluten dörr.

Han ej gav upp.
Nu började samlandet
på sånt som gav
status åt namnet.

Litteraturkritik,
mer publicerad dikt,
en och annan fin
vänskap utav vikt.

Men vad är det
för en lillvärld, denna
svenska ankdamm, trång
för en stor penna?


Man måste få
internationell kontakt.
För en bildning bred
stå i stram givakt.


Översättningar.
Och imponera på
Svenska Akademin.
Stipendier få.

Lite lagom tung
blev denna insats.
Egna diktandet
kom på andra plats.

Och så hade han skapt
till sist ett namn, 
kanske ock en plats
i historiens famn.

Men trots det så gick
folket där ignorant
som om han blott var
en simpel klant och fant.

Kanske blott en sak
var tillräckligt fin:
plats bland arton i
Svenska Akademin.

Med en hand uträckt
mot de artons behag
stelnade han
på sin grav en dag. 


Ännu ett träd har huggits ner, dikt av Titti Spaltro

Ännu ett träd har huggits ner
för att pryda julen med...
Den ligger nedpackad i ett vitt...
plastnät, tillsammans med andra
på gatan och väntar på att någon
ska köpa den och få följa med hem
för att bli julgran och fest...
På så sätt får den leva lite till med
hjälp av en kruka och vatten därtill. I
nnan den vissnar och dör helt och
kastas sen ut när det nya året
bryter ut.
Men trädet fick ett kort liv p.g.a
konsumtionens ekorrhjul för
människor bry sig inte om dess liv...?
Kanske hade det varit mer rättvis om
granen hade fått leva i sitt hus in i skogens
vilda mylla, där jorden ger den ett långt liv
och ger oss tillbaka koldioxid och klorofyll...?
Det finns ju plastgranar att köpa, inte behöver
man döda det levande för att kunna fira jul...?

(Titti Spaltro)


Balalaiku. Dikter av Lars Larsen. Naturens förlag 2010

(avskrift av en de handskrivna miniböcker jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)
 
* * * *
 
(i balalaikudiktningen försöker man koncentrera en andlig upplevelse eller insikt i tre ord på tre rader. Småord kan tilläggas vid behov, men huvudorden ska vara tre: ba-la-la / iku. Medan haiku sysslar med naturbilder, är balalaikuns specialitet andliga bilder, i en andlig symmetru; 3 ord på 3 rader, 3 x 3)
 
 
Till Hans Boij
 
 
* * * * 
 
Evighetens 
ofattbara 
Verklighet
 
* * *
 
Treenighetens 
glasklara
haikudikt
 
* * *
 
Andevärldens 
befriande
lögner
 
* * * 
 
Skrämmande:
lidandets 
slut
 
* * *
 
Kemisk
förening
med Gud
 
* * * 
 
Visionen av
materiens 
verklighet
 
* * *
 
Balalaiku
en andlig
lortfläck
 
* * *
 
Hoppet.
Stumpen.
Gudastubben.
 
* * *
 
Loppans 
mystiska 
självuppfattning
 

Jag hittade en bunt med mina gamla miniböcker!

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":
 
 
Det var en man
som började leva sig så in i
den förvandling han skulle genomgå
i döden
att han genomgick denna förvandling
redan innan han dog. 
 
 
* * * *
 
 
Det är sant att materien 
i sig själv är paradisisk
men det finns materie
som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt
som gör att vi
leds bort från paradiset
tills den dagen då vi
går i väggen och återupptäcker
den paradisiska materien
bakom alla helvetiska konstruktioner
av densamma.
 
 
* * * * 
 
 
Hur skriften dog ut
 
Efter Befrielsen
fortsatte vi att tillverka böcker
i många decennier
men inte genom tryckerier och bläck,
utan genom hemmalagad svärta och fjädrar
genom att göra små handskrivna böcker
av de tomma första och sista sidorna
i gamla böcker, vi återanvände dem
tills alla böcker var genomgångna. 
 
 
(Bildtext: Jag gläder mig över mitt fynd på Antikvariat Tälje. Fotografi: Titti Spaltro)
 
 
(Bildtext: Alla de miniböcker jag hittade på Antikvariat Tälje. Fotografi: Titti Spaltro)

Något om de civiliserades underliga lathet

Det är underligt, samtidigt som de civiliserade jobbar stenhårt, åtta timmars dagar, har de också blivit övermåttan lata. Eller vad ska man säga om att vi inte orkar gå i trappor, utan har hissar och rulltrappor istället (förvisso behöver invalida hiss, men inte vanliga människor). Vad ska man säga om att vi inte orkar öppna dörrar, utan har automatiska dörröppnare (så i mitt och Tittis höghus, men även i många andra, och särskilt i butiker)? Eller om att man tar bilen eller kollektivtrafik den fem kilometer långa vägen till jobbet eller butiken, istället för att gå eller cykla?
 
Teknologin behandlar oss som om vi vore ettåringar, som inte orkar något som helst. Vi får dålig kondition på kuppen. Och vem ska betala för all denna bekvämlighetsteknologi? Vem ska jobba för att producera alla dessa maskiner? Det ska förstås arbetarklassen, som inte sällan är vi själva. Tänk på logiken i att slita åtta timmars dagar för att producera en rulltrappa som gör att vi sparar lite fysisk träning och får dålig kondition på kuppen. Långt bättre vore att jobba fyra timmar istället, och gå uppför trappan. Då sliter man mindre på kroppen (arbetsskadorna är legio), och får fysisk träning och god kondition på kuppen.
 
Men varför gör man allt detta? Jag tror det är den sjuka tron på evig tillväxt som ligger bakom detta. Däri ingår att "skapa jobb". Inte för att jobben är nyttiga. Nej, man ska skapa jobb bara för att få ökad tillväxt. Utan tillväxt kollapsar ekonomin. Så uselt är vårt system alltså. Får den inte nästa fix, kollapsar den. Detta måste reformeras grundligt, så att vi inte kollapsar om tillväxten uteblir. Många ekologiska ekonomer arbetar med att lösa detta, t.ex. den tidigare världsbanksekonomen Herman Daly.

Luffaren Ölands lustiga ord

"Dä' ä' som jag alltid har sagt, att sen den fattige blir rik så blir han satan lik." (Luffaren Öland i Birger Magnussons bok "Trådarbetande luffare", Atremi 2006. som är en dokumentation över en skara luffare under första hälften av nittonhundratalet)


Drömmen om den förlorade guldåldern

"In my first book, Memories and Visions of Paradise (Tarcher, 1989; Quest, 1995), I even hypothesized that the universal myth of a lost Golden Age might represent humanity’s collective memory of the time before plows, kings, and armies."

 

(Richard Heinberg  i artikeln “Green Anarchism and Oil depletion: how close is the collapse?” I tidskriften “Fifth Estate”, Summer 2004)


Tre svenska partiers inställning till pälsdjursnäringen

(fördjupningsuppgift i kursen "Samhällskunskap 1b" på vuxengymnasiet Komvux, ABF-huset)

 

Inledning

 

Alltsedan jag fick mitt miljöetiska uppvaknande 2005 har jag varit intresserad av djurrättsfrågor. Jag tycker det är en mycket viktig fråga, med tanke på hur många miljarder djur som har ett tungt och tråkigt liv. Våra attityder till djuren har också en tendens att förmörka våra attityder till människor, p.g.a. att vi själva är en djurart (tänk på hur kolonialherrarna på 1700-talet såg på och behandlade de svarta).

 

Tanken med denna uppsats är att undersöka hur tre riksdagspartier, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på frågan om pälsdjursnäringen, som ofta varit det främsta målet för kritik från många djurrättsorganisationer. I Sverige har vi en omfattande pälsdjursnäring som ännu inte avvecklats, trots stora protester.

 

Redan 2001 fattade den socialdemokratiska kongressen ett beslut om att pälsdjursnäringen skulle avvecklas, och den 4 November 2003 kunde man läsa i Svenska Dagbladet att ”Pälsdjursnäringen ska bort. Det slår jordbruksminister Ann-Christin Nyqvist fast.”  

 

Jag har valt Centerpartiet eftersom de ofta företräder bönderna och landsbygden, och det är ju där pälsdjursnäringen har sitt starkaste fäste. Centerpartiet har också fått representera ja-sägarna till pälsdjursnäringen.

 

Jag har valt Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att de båda är emot pälsdjursnäringen (det är de som är mest emot den), vilket är typiskt för deras betoning av solidaritet med djur och natur, ja allt som förtrycks. Jag tycker de också ofta är mer progressiva än sina kolleger bland riksdagspartierna. Dessa två partier får representera nej-sägarna till pälsdjursnäringen.

 

 

Metod

 

Jag har mejlat båda partierna, och fått svar. Från Centerpartiet har jag ännu inte fått svar (jag mejlade två stycken), efter nästan en vecka. Jag inväntar svaret.

 

 

Jag mejlade: -Helena Lindahl från Centerpartiet, riksdagsledamot, näringspolitisk talesperson

 

                     -Eskil Erlandsson, Centerpartiet, riksdagledamot, landsbygdspolitisk talesperson

 

                     -Emma Nohrén, Miljöpartiet, riksdagsledamot, landsbygdspolitisk talesperson

 

                     -Jens Holm, Vänsterpartiet, ledamot i miljö- och jordsbruksutskottet

 

 

Jag har dammsugit internet på artiklar om dessa tre partiers inställning till pälsdjursnäringen, och hittat en del material. Som t.ex. artikeln ”Partiernas attityd till djurskydd skiljer sig åt” i tidningen Djurskyddet 29.8. 2014., där man får en mer allmän översikt över hur riksdagspartierna ser på djurskydd. Djurrättsaktivister brukar vara trovärdiga i sin rapportering av djurskydd, dom ser baksidorna som företagen inte vill se, så tidningen Djurskyddet är en trovärdig källa. Även mina övriga källor, Svenska Dagbladet, Kristianstadsbladet och My News Desk, bedömer jag som trovärdiga. Jag är säkrare på dagstidningarna än på My News Desk, men artikeln på den senare sajten var ett pressmeddelande från Moderaterna, så det gör artikeln trovärdig.

 

 

Avhandling

 

Miljöpartiet svarade på mitt mejl att pälsdjursnäringen upprör dom otroligt mycket, och att dom vill avveckla hela den industrin. De är också för stärkt djurskydd. I deras partiprogram står det ” "Alla djur har ett egenvärde oavsett deras nyttighet för människan. Djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande kräver stora förändringar i djurhållningen.”

 

Gustav Fridolin skrev en skriftlig fråga till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist 2002/2003. “Förbud mot farmning av pälsdjur” där han föreslog en avveckling av pälsdjursnäringen (frågan finns på nätet, här).

 

Vänsterpartiet svarade på mitt mejl att de också ville lägga ner pälsdjursnäringen, eftersom den är i strid med djurens intresse av ett naturligt beteende. De har lyft frågan i riksdagen, men deras förslag har röstats ner.

 

Sven Erik Sjöstrand m.fl. i Vänsterpariet skrev 2004/2005 en motion till riksdagen, där de ville avveckla pälsdjursnäringen och ge minkarna tillgång till badvatten. Såhär skrev de bl.a.:

 

Vänsterpartiet anser att det finns starka etiska skäl till att förbjuda minknäringen, men att den djurskyddslag som finns främst bör tillämpas. Detta ska ges regeringen till känna.

 

Det finns en mängd andra varianter av djurhållning som bör ifrågasättas, om det är den etiska aspekten vi beaktar. Samhällets värderingar ska avspeglas i lagen och vi har idag en djurskyddslag som innebär att vi inte ska kunna hålla djur om vi inte anser det vara försvarbart. I minkens fall är det uppenbart för oss att djurskyddslagen inte följs och att åtgärder måste vidtas för att så ska ske.

 

Centerpartiet försvarar pälsdjursnäringen (liksom den borgerliga allians som de tillhör), bl.a. genom att hänvisa till att om man förbjuder pälsdjursnäringen i Sverige, flyttar den bara utomlands, till länder med sämre djurskydd än i Sverige.  Se artikeln ”Alliansen: fortsätt med svensk pälsnäring” på nyhetssajten My News Desk, den 16.3.2006. Jag hittar inte nyare artiklar. Men Centerpartiet har, så långt jag vet, inte ändrat åsikt sedan dess. Den 8 December 2005 skriver Kristianstadsbladet en artikel (trovärdig, men verkar gynna ja-sägarna) som heter ”Intresset drivs av militanta aktivister” om Centerpartiets syn på pälsdjursnäringen, där medlemmar i Centerpartiet i Sölvesborg kritiserar kraftigt djurrättsaktivister och kallar deras aktivism för ”terrorhandlingar”: "Sålunda har pälsfarmer attackerats, djur har släppts ut, affärer som säljer päls har hotats, bilar för djurtransport stuckits i brand.”, skriver dom. Jag hittar inte liknande nyare artiklar.

 

Samma artikel skriver om nämnda centerpartisters syn att: ” Medlemmarna menar också att minkar i fångenskap har det bättre än fritt levande minkar.”

 

Medlemmarna försvarar också pälsdjursnäringen med följande utsagor:

 

"Pälsen på den frilevande minken bedöms som risig. Huden bär ofta spår av skador. Kullarnas storlek är mindre och överlevnaden bland valparna är avsevärt lägre än i den farmade minkens ombonade lya.".

 

 

Slutsats

 

Att som Centerpartiet försvara pälsdjursnäringen med att säga att den annars flyttar till länder med sämre djurskydd, är ungefär som att säga att USA inte bör förbjuda tillverkning av massförstörelsevapen, eftersom produktionen annars flyttar utomlands. Vi bör samarbeta globalt i denna fråga, och försöka få till en avveckling av pälsdjursnäringen i alla länder, och detta gynnas inte av att ingen vill gå i spetsen och visa väg, genom att hänvisa till att om inte vi gör det, så gör ändå de andra det. Det liknar även lite inställningen hos vissa politiker till hållbarhet överlag, där de påpekar att Sverige inte gör någon skillnad om de ställer om, om inte USA och Kina gör det. Nej, vi måste alla dra vårt lilla strå till stacken, och även verka för ett världsparlament så att det till slut kan bli ett globalt förbud mot pälsdjursnäringen.

 

Att vi ännu, i vårt upplysta Sverige, som liksom ska vara förebild för andra i djurskydd, ännu har så barbariska och ohyggliga grejer för oss som pälsdjursfabriker, med minkar i små burar stora som tidningsuppslag, säger något om nivån på riksdagens arbete, och kan ge en liten inblick i varför politikerföraktet är så utbrett i Sverige.

 

Det hela bottnar i en ekofilosofisk fråga; har djuren ett egenvärde, eller är de bara till som objekt för människans exploatering? Ska de få vara till för sin egen glädjes skull, eller bara för människan? Ska de få följa sitt naturliga beteende, det beteende som evolutionen har skapat dem för? Svaret är så uppenbart att en tvååring skulle kunna förstå det. Ändå verkar inte många politiker förstå det.

 

Vad skulle svenska politiker säga om en pappa hade sitt barn instängd i en liten bur stor som ett tidningsuppslag under hela dess barndom? De skulle anse honom som en sadist. Minkarna har precis lika stort frihetsbehov som barnet i vårt exempel. Och det är lika sadistiskt att stänga inne en mink som det är att stänga in ett barn.

 

Centerpartiets försvar för pälsnäringen genom att säga att minkarna har det bättre i fångenskap än i frihet låter mycket märklig. Jag tror de överdriver starkt hur bra minkarna har det i fångenskap, och hur dåligt de har det i det fria. Kanske de har sett en och annan skadad mink i naturen? Jag har svårt att tro att ens de flesta minkar har skadade pälsar ute i det fria. Andra djur har det ju också sällan. Det är nog mer ett försök att skyla över det ”brott mot djurriket” som pälsdjursnäringen är. Och även om de hade rätt, att pälsen ofta är skadad ute i det fria, så vem vill inte välja frihet och eksem istället för livstids fångenskap och frisk hud? Och gör det verkligen så mycket om kullarna är mindre i frihet än i fångenskap? Ja-sägarna verkar glömma att frihet för många människor och djur är absolut högsta prioritet, det som gör livet värt att leva mer än något annat. Detta säger jag som en som själv upplevt fångenskap både i fängelse (21 dagar i Serbien) och inom psykvården.

 

Konsekvenserna av centerpartiets politik i denna fråga för framtiden är att det, stick i stäv med många utilitaristiska filosofers (som Peter Singers) strävan efter maximal lycka för ett maximalt antal varelser, dömer otaliga djur till helvetet för att vi ska få våra lyxiga pälskragar, och även förmörkar många människors etiska omdömesförmåga, vilket skadar även andra etiska områden, för man kan inte godkänna sådan djävulskap utan att det påverkar ens övriga moral, så att man tillåter ”Guantanamos” både här och där (t.ex. tycker jag tvångs-psykvården ofta liknar lite på Guantanamo, och den förtryckande synen på ”mentalsjuka” kan jämföras med Centerpartiets syn på sina pälsdjur i pälsdjursfarmerna).

 


Citat från essän "The abolition of work" (1985) av Bob Black

"Twenty years ago, Paul and Percival Goodman estimated that just five percent of the work then being done -- presumably the figure, if accurate, is lower now (1) -- would satisfy our minimal needs for food, clothing, and shelter. Theirs was only an educated guess but the main point is quite clear: directly or indirectly, most work serves the unproductive purposes of commerce or social control."

 

(av Bob Black, f. 1951, amerikansk anarkist)
 
(1) detta skrev han 1985, det lär vara ännu mindre nu. Min egen not.
 
 
Hela denna fantastiska och befriande essä kan läsas här.

Hur man gör en enkel fiskefälla av grenar och tråd

Se här hur man gör en enkel fiskefälla att tillverka och använda i svälttider! Bara av grenar och tråd! Ett exempel på lågteknologi! Men det är med sorg i hjärtat jag skulle använda mig av en sådan fiskefälla, medveten om fiskens panik när den inte hittar vägen ut.

RSS 2.0