för naturens skull

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)

 

 

Två män

 

Två män fick häftig kissnöd mitt på gatan.
Den ena urinerade strax i en vrå.
Den andra tänkte, otåligt, "Fy Satan!"
Och tvingade sig vidare gå.
Den ena var fri ifrån skam och bedrag.
Den andre hade slavaktigt sinnelag.

 

Två hemlösa de möttes mitt i staden.
Den ena hade tiggarskål i handen.
Han var ett alltför vanligt fall i raden
av folk som synes stå vid avgrundsranden.
Den andra var tillfreds med däggdjursrangen;
han hade festat loss på goda rester
han funnit i den närmsta restaurangen,
det var hans alldagliga, gratis fester.
Den förste hade slavaktigt sinnelag.
Den andre var fri ifrån skam och bedrag.

 

* * *

 

Det nakna folket

 

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll.

 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

 

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur.

 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

 

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

 

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

 

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

 

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som det bländande ljuset föll, som nästan
gjorde drängen Robert blind.

 

Det var deras sätt att äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

 

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

* * *

 

Offerberget Moria

 

Jag vandrar uppför offerberget Moria
med Isak med och ryggen tyngd av ved.
Det är min civilisationshistoria
som så har böjt den gamla ryggen ned.

 

Mitt namn är Adam, med mig har jag Sonen
som bakom mig går mot sin undergång.
Den gammaltestamentliga Demonen
har plågat oss med sin befallnings tvång.

 

Mitt enda barn går bak mig, Kristuslammet,
min löftesson, min gråt om att få bli
stamfader till det släkte som ur dammet
skall resa sig till Edens harmoni.

 

Nu går han där bakom mig i sin fångdräkt
som kyrkornas Demon åt honom gav
som inte tålde se den vilda Eden-fläkt
som lammets djurnatur är skapad av.

 

Jag hade aldrig startat uppför Moria
om inte kyrkans präster hade skrämt
mig med den tunga, bibelsprängda gloria
som dit den kommer dräper lek och skämt.

 

Men nu är det för sent att återvända.
Där bakom träden skymtar bergets krön.
Där är det hus som byggdes för att skända
vår aplikhet och djurursprungets frön.

 

Jag är en gammal man och jag har strövat
upp längs en liten bergsstig livet ut.
All annan önskan har det mig berövat
än det att släktets lidande tar slut.

 

I mina bästa stunder har jag drömt
att när jag når till tempelbergets mur
skall Herren själv från himlen ropa ömt
att han försvarar Sonens apnatur.

 

Det står ett altarkors vid stigens slut
som rests av stat och kyrkans prästerskap.
På det skall släktet, sen det lidit ut
uppstå till djurlikhet ur kyrkans gap.

 

* * *

 

Heidenstams klagosång

 

Jag har kring min panna en gloria
som jag mottog den dagen jag blev
garanterad en plats i vår historia,
alla kommande släkters minnesväv.

 

Den dagen var det som om jag lyfte
ur mitt vardagslivs trista litenhet
och mitt liv fick ett mycket högre syfte:
att få forma en folksjäl varm och tät.

 

Nu blev allt som jag skrev så gränslöst viktigt,
ty det skulle läsas ock om tusen år.
Och jag skred till mitt verk så försiktigt
som om jag tassade kring skolmagisterns tår.

 

Nu fick jag ju chansen att skriva
sånt som folket skulle trycka till sitt bröst.
och skapa ett namn, som skulle bliva
en i öknen ropande röst.

 

Men vår svenska historia har en början
och därför den får ett säkert slut.
Det är detta som grundlägger min spörjan
om jag kommit på villovägar ut. 

 

En annan historia i mig värker.
Där finns ej begynnelse och änd.
Att läsa dess texter bara stärker
min känsla av återvändsgränd.

 

Det var denna historia jag miste
min sömngångarkänsla av
den dagen jag första gången visste
att mitt diktarnamn ej skulle gå i grav.

 

* * *

 

En poetkarriär

 

Det var en man
som ville bli sedd en dag
och ge ut en bok
på Bonniers förlag.

Det blev tjugoen
små refuseringsbrev
innan en dikt-
samling godkänd blev.

När den kom ut
var alla ting som förr.
Slentriankritik.
En kall och sluten dörr.

Han ej gav upp.
Nu började samlandet
på sånt som gav
status åt namnet.

Litteraturkritik,
mer publicerad dikt,
en och annan fin
vänskap utav vikt.

Men vad är det
för en lillvärld, denna
svenska ankdamm, trång
för en stor penna?

Man måste få
internationell kontakt.
För en bildning bred
stå i stram givakt.

Översättningar.
Och imponera på
Svenska Akademin.
Stipendier få.

Lite lagom tung
blev denna insats.
Egna diktandet
kom på andra plats.

Och så hade han skapt
till sist ett namn, 
kanske ock en plats
i historiens famn.

Men trots det så gick
folket där ignorant
som om han blott var
en simpel klant och fant.

Kanske blott en sak
var tillräckligt fin:
plats bland arton i
Svenska Akademin.

Med en hand uträckt
mot de artons behag
stelnade han
på sin grav en dag.