för naturens skull

Jag tror civilisationen har nått peak oil, oljetoppen. Vi har varit där redan i ett decennium när det gäller den konventionella oljan (den okonventionella oljan ökar ännu). Den billiga oljans tid är förbi. Energiutvinningen kan liknas vid att plocka frukter på ett träd. De lägst hängande frukterna representerar den billiga oljan som lätt gick att få upp ur oljefälten, den olja vars produktion man ständigt kunde öka. Frukterna högre upp representerar den mer svåråtkomliga oljan i de oljefält som redan "peakat", samt icke minst i den okonventionella oljan; djuphavsolja, skifferolja, oljesand, olja gjord av kol osv.

 

Mänskligheten har idag plockat alla de lägst hängande energifrukterna, och konsekvenserna av det blir för varje dag alltmer uppenbara, tänk bara på frackingboomen och oljesandsutvinningen i Kanada, båda otroligt dyra energisorter att utvinna. Vi kan inte heller producera oss ut ur denna kris genom tillverkning av förnyelsebar-energi-teknik. De förnyelsebara energisorterna är nämligen frukter som hänger långt uppe i energiträdet, och tekniken som producerar dem kräver mängder av fossilt bränsle för att tillverkas och distribueras. Vi tänker att vi tjänar framtida generationer genom att installera förnyelsebar energi, men vi tänker inte på att det de kostar, av pengar och fossilt bränsle, samt utsläppsrätter, det lånar, eller snarare stjäl vi, från våra efterkommande, eftersom vi redan använder långt mer fossila bränslen än vad som är hållbart och rättvist mot kommande generationer (vi har väl tänkt att mänskligheten ska finnas i alla fall hundra år framåt?). Vi har helt enkelt ingen buffert för tillverkning av förnyelsebar energi. Och så glömmer vi också att solpaneler och vindkraftverk har en begränsad livstid (30 år för sol respektive 20-25 år för vind), och måste bytas ut efterhand. Varifrån skall våra barnbarnsbarn ta den energibuffert som dom behöver för att producera och distribuera den nya förnyelsebar-energi-teknik som de behöver, då inte ens vi nu, i det rika väst, har en sådan, utan måste låna vår energi från kommande generationer? Vi använder ju nu upp det fossila bränsle som våra barnbarnsbarn behöver för att byta ut sina utslitna solpaneler och vindkraftverk till nya.

 

Det enda som kanske skulle rättfärdiga en storskalig tillverkning av solpaneler och vindkraftverk, vore om t.ex. bilindustrin nästan helt slutade tillverka bilar, och istället började tillverka förnyelsebar-energi-teknik. Och att många andra onödiga industrier, t.ex. godisindustrin, tog efter. Men detta skulle kanske eventuellt kollapsa ekonomin, om inte en mobilisering av krafterna likt den som infördes under andra världskriget, sattes in. Men faktumet att vi lånar pengar och fossil energi från framtida generationer, skulle kvarstå, vare sig vi producerar solpaneler eller bilar.

 

Den enda räddningen för våra efterkommande vore i så fall att vi, samtidigt som bilindustrin och flera andra industrier nästan bara tillverkade solpaneler och vindkraftverk, skulle lägga ner alla onödiga industrier som inte absolut skulle behövas för vår överlevnad, såsom krigs-, kärnkrafts-, palmolje-, tobaks-, alkohol-, te-, film-, bakelse-, choklad-, kaffe-, och nöjesindustrin. Så att vi skulle kunna spara fossilt bränsle och utsläppsrätter åt kommande generationer. Men detta skulle med all sannolikhet, om det implementerades globalt, kollapsa den globala ekonomin. Bara en heroisk insats av kontrollerad avveckling under lång tid, skulle hindra kollaps och kaos, och den tiden äger vi inte nu. (Dessutom skulle en så storskalig tillverkning av förnyelsebar energiteknik snabbt göra slut på de sällsynta jordartsmetallerna som behövs som råvaror, och som bara finns i en begränsad mängd)

 

Ser ni vilken rävsax vi befinner oss i? Det finns ingen utväg ur peak oil annat än kollaps. Det blir som att försöka lura entropilagen*. När oljeproduktionen börjar sjunka efter peak oil, kommer vi att ha ännu mindre resurser, pengar och energi än nu att bygga ut den förnyelsebara energins teknik med, och värre blir det. Vi tvingas använda bara mer och mer av våra efterkommandes resurser, helt tills vi själva är dessa efterkommande, som står där utan resurser, utan fossil energi att byta ut sin förnyelsebara energi-infrastruktur, som antagligen kommer att vara långt ifrån tillräcklig för att hindra en kollaps.

 

 

* entropilagen är naturlagen som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Jag skulle vilja vara ett vilt djur. Jag avundas de vilda djuren den fräschet och vildhet de har, det äventyrliga liv de har. Hur de får känna naturens krafter i sitt skinn, årstidernas växlingar, deras nakenhet gör att de inte isolerar sig från livet, utan känner det in på livet.

 

Jag gillar inte det bekväma livet. "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.", skrev poeten Karin Boye. Jag vill inte vara isolerad från livet, trygg i min fångenskap och alienation från naturens krafter, jag vill kasta mig ut i livets ström och delta i det sjudande naturlivet omkring mig.

 

 

 

Ensam halsduk hänger på trädgrenen

utlämnad åt ett osäkert öde...

Kanske ,att frysa till is, under vinterns

hårda tid...?

Eller få ett nytt liv, runt någons hals, nakna hud...?

Vem vet, vad livet har i sitt sköte...?

Vi kan bara flyta med, vad som än sker

och hoppas att allt, går väl...

Och även om döden , skulle ta oss

i sitt grepp, kan vi alltid smälta samman,

med alltets varma flamma, där allt härstammar

och sen försvinna, in i Naturens mylla, och lämna

vår plats, till någon annan...som behöver stanna

vid liv mer än vi...

 

(Titti Spaltro)

 

Ett lån är alltid ett lån från framtiden. Lite mera nu, lite mindre i framtiden. Ett lån är ett anspråk på någons framtid - någon måste offra sig i framtiden, medan vi räddas nu. Detta är entropilagen * i verkan.

 

Mänskligheten har aldrig varit så belånad som nu, aldrig tidigare i historien. Detta gäller såväl stater som privatpersoner. Våra anspråk på framtiden är rent ut sagt astronomiska. Bara USA:s statsskuld är uppe i 19,4 biljoner (1) dollar (USA:s BNP 2015 var 17,9 biljoner dollar), och världens samlade skulder uppgår till 252 biljoner dollar (världens samlade BNP var ungefär 80 biljoner dollar 2013, dvs. världen har inte tillräckligt med pengar för att betala ner sina skulder). Hur kan man ha så höga lån utan att ruinera sina efterkommande? Jag tror inte det är möjligt. Men vi har tagit dessa lån utifrån dogmen om evig tillväxt, att ekonomin i framtiden ska vara så mycket större att den inte ruineras av en sådan skuldbörda (växer ekonomin kommer det, enligt många ekonomer, att generera pengar till att betala våra lån med). Men allteftersom åren går, betalar vi inte tillbaka nästan någonting, utan vi tar bara ytterligare lån, år efter år. När ska vi börja betala? Ja, det skjuter vi till framtiden, eftersom vår ekonomi redan står vid kollapsens rand; börjar vi betala, eller sluta ta nya lån, faller den globala ekonomin ihop som ett korthus, som en bubbla, vilket den faktiskt är. Vi blåser bubblan upp lite mer, i förhoppningen om att detta ska förhindra att bubblan spricker. Vilken rutten logik!

 

Aldrig i sin historia har USA lånat så mycket pengar som under Obamas regering. Under de åtta år som han satt i Vita Huset, lånade USA nästan lika mycket som under hela landets tidigare historia, 1,1 biljoner dollar om året, ungefär 8,8 biljoner dollar sammalagt, jämfört med de 10,6 biljoner dollar som landets skuldberg varit dittills. Det är mycket tydligt att USA har lånat sig ut ur finanskrisen 2008. Och det har resten av världen gjort också. Vi tar vinsten nu, förlusten sen. Vi tänker en mandatperiod, 4 år, åt gången. Aldrig långsiktigt. Sällan en tanke på våra efterkommande, som kommer att stå där med notan efter vår nuvarande lånefest och vårt nuvarande konsumtionskalas.

 

Det största problemet är inte att vi lånar pengar av våra efterkommande. Pengar kan skapas eller förintas, pengaskulder kan avskrivas. Det stora problemet är det som ligger bakom dessa lånade pengar, nämligen lån av energi, lån av ekosystemtjänster, där vi får energin och tjänsterna, medan dessa är förbrukade när våra efterkommande kommer till världen. Det skulle jag snarare kalla stöld än lån.

 

Vi stjäl faktiskt våra efterkommandes resurser med vår alltför höga resurskonsumtion, och vi stjäl deras utsläppsrätter med våra skyhöga koldioxid- och metanutsläpp. Och vi lånar/stjäl inte bara från våra efterkommande, utan även från naturen. Om våra skulder till våra mänskliga efterkommande är skyhöga, är våra skulder till naturen; djuren, insekterna och växterna, astronomiska. Hur ska vi kunna reparera våra fatala ingrepp i naturen utan att civilisationen faller samman? Det går inte, så radikalt stora är våra skulder, eller jag skulle snarare säga böter. Vi har ingen buffert för detta, helt enkelt, och vi har nog aldrig haft det heller. Vi har alltid kämpat för at hålla huvudet över vattenytan. Civilisationen har aldrig varit hållbar, ända från första början. Den har systematiskt, från första början, varit ett projekt för att upphöja människan på den vilda naturens och djurens bekostnad, dessa har fått betala allt högre och högre priser för mänsklighetens s.k. "framsteg". Och nu står mänskligheten inte bara i skyhög skuld till den natur och de djur som nu finns, utan även till framtidens natur och djur, precis som vi står i skuld till våra efterkommande. Var skall vi ta all den energi och alla de pengar som krävs för att betala allt detta? Detta finns helt enkelt inte. Och har nog aldrig funnits. Därför kommer vi att lämna en ruinerad värld efter oss, ruinerad på naturresurser, ruinerad på rent vatten och grundvatten, ruinerad på vild, frisk natur. Detta är vad jag kallar "den planetära kronofogden" - kollapsen. Entropilagen i verkan, en lag som man inte kan lura, hur man än försöker. Civilisationen är ett himmelskriande brott mot Livet och vördnaden för Livet, och det begås inte ostraffat. Vår "eviga tillväxt" kan bara fortsätta till en viss punkt, sedan kommer "the day of reckoning", (räkenskapsdagen), då kronofogden ska indriva skulderna, och tar både hus och hage. Vår ekonomi växer eller kollapsar, det finns inget mellanläge av jämvikt, då civilisationen aldrig varit i jämvikt med något som helst, allra minst med sig själv. Dess logik är cancertumörens logik, och kommer att möta dess öde, en förstörd kropp, en förstörd miljö, en utsugen resursbas.

 

Den förnyelsebara energins förespråkare har kanske aldrig tänkt på en sak. Och det är att eftersom vi varken har penning- eller energibuffert, så måste vi låna de pengar och den energi som det krävs att bygga och distribuera förnyelsebar energi, från någon. Och vem blir det? Jo, från våra efterkommande förstås. Vi lånar av dem fossila bränslen och andra naturresurser, utsläppsrätter och ekosystemtjänster, just det som vi ville spara åt dem genom att bygga ut den förnyelsebara energin. Ser ni hur fångna vi är under entropilagen? Vi står vid det entropiska stupet, vägen tillbaka är blockerad, vägen fram är ett fritt fall till slut. Vi har redan plockat de lägst hängande energifrukterna, nu återstår bakfyllan, de kostsamma energisorterna, som kräver enorm framtida ekonomisk tillväxt för att kunna utvinnas, en tillväxt som bara var möjlig genom den billiga energin, de lägst hängande frukterna. Det är det som kallas "Peak Oil", vi är där troligen nu. Och det är bl.a. detta som manar fram den planetära kronofogden till sist; kollapsen. Låt oss hoppas att det kommer något bättre efter detta, en förnyad natur och en förnyad mänsklighet på ruinerna av den gamla. 

 

 

* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall. Den går bara vägen utför, det finns ingen väg tillbaka.

 

(1) en biljon dollar är den svenska motsvarigheten till engelskans "one trillion dollar", alltså 1000 miljarder dollar.

"Visserligen förespråkar jag en långsam nedmontering av hela vår datoriserade tillvaro, men så länge det ännu finns gemensamma datorer på bibliotek o.l., ser jag ingen anledning att inte använda mig av internet - tills den dag kommer då Kristus är tillbaka här på jorden, och skall utspy den sista resten av datorväsendet ur sin mun. Tills dess vill jag naturligtvis utspy den själv, men vi kan bara göra det gemensamt, och genom att ta ett steg åt gången. Det första steget alla bör ta som har en tillstymmelse av längtan efter Kristi återkomst, är att utspy varje privat dator. Alltså: gör först datorn till ett gemenskapens tempel, en gästfrihetens symbol, således att ni delar dator med så många som möjligt. Därigenom uppstår redan en radikal minskning av datorernas antal. Sedan, först när detta har skett, alltså först när vi har fått kärleken till varandra, kan vi i ett enda gemensamt andetag utspy de sista resterna av datoriseringens förbannelse. Om det finns några datorer kvar efter detta kommande, kosmiska spyanfall, återstår att se. Teknik kan ju i vissa sällsynta fall återanvändas."

 

(från ett inlägg på min forna blogg "Lars Larsen" 26 Januari 2008)

 

Min kommentar: Nu väntar jag inte på Kristi återkomst, utan på den vilda naturens återkomst. Byter man ut dessa två mot varann, speglar texten ganska bra vad jag tänker nu.

I tiotusen år (eller rentav mycket längre) har människan haft en strategi som går ut på att offra den vilda naturen och djuren när det kniper, inte sig själva. Offrat dem genom jordbrukets förstörelse av den vilda naturen, genom domesticering och slaveri, genom fångenskap, utsugning och exploatering (tänk bara på djurfabrikerna). Naturen och djuren har ständigt fått betala det högsta priset för mänsklighetens s.k. "framsteg" (tänk bara hur hästarna och oxarna slet på åkrarna förr i tiden). Idag gör de det i ännu större grad genom storskalig miljöförstöring och klimatförändringar. Det finns en stor obalans här, genom hela civilisationens historia. Har inte tiden kommit för en utjämning av den ojämna relationen människa - ickemänskliga djur, människa - natur? Är det inte dags att vi offrar oss själva istället för att alltid offra de svagaste, de försvarslösa, djuren och naturen? Bär vi inte på en stor skuld till den vilda naturen och djuren? En skuld som vi bäst betalar genom att själva stiga åt sidan och ge plats för den vilda naturens och djurens önskemål? Lite i Simone Weils anda, genom "avskapelse", genom att stiga tillbaka för att annat liv än oss själva kan trivas? En skuld som vi bäst betalar genom att abdikera från vår tron, och bli naturens och djurens jämlikar, ja rentav efterföljare? Är det inte dags för oss att börja lära av det vilda livet och vilda ursprungsbefolkningar, istället för att alltid vi ska lära dom? Har vi inte mycket att lära av urinvånarna och djuren, inte minst nu när vi ser vad civilisation leder till, nämligen ekokatastrof? Vi har så mycket kunskap, men visdomen, och moralen, att leva rätt, skriker med sin frånvaro. Kan inte det vilda livet lära oss något här? Något om att leva i harmoni med sin omgivning, med planeten och dess gränser, istället för att utsuga den och förstöra den som om det inte fanns någon morgondag och inga efterkommande? De vilda ursprungsbefolkningarna borde besöka västerlandet och undervisa oss om hur man lever inom planetens gränser, inte tvärtom - att vi västerlänningar ska upprätta skolor och missionsstationer bland urinvånarna. Detta senare är bara kolonialism, lömsk sådan, som till slut lär urinvånarna att bete sig lika canceraktigt som vi i väst. Har inte vi västerlänningar något att lära av rådjuren i Norden, som uthärdar vinter efter vinter? Av aporna, som nästan lever som våra urfäder människoaporna? Vi har hittills uppfört oss som om vi inte alls har något att lära av det vilda, som om det bara är "primitivt" och reaktionärt, något att lämna bakom sig med "framsteg". Men det vilda sitter på en visdomsskatt som vi västerlänningar har glömt; hur det friska, ursprungliga, icke-canceraktiga livet fungerar.

 

Jag förespråkar inte att vi överger vetenskap och kritiskt tänkande, bara att vi, nu när civilisationen visar sitt sanna ansikte, hur det leder till ekokatastrof, lär oss något om hur det icke-civiliserade, friska livet fungerar, och omsider omvänder oss till det som är värt att ta tillvara i detta liv, utan att överge kritiskt tänkande eller den vetenskapliga metoden. Vad jag efterfrågar är en syntes av det bästa i mänsklighetens utveckling hittills, och det bästa i det vilda livet. Vi behöver inte överge kritiskt tänkande bara för att vi lämnar civilisationen. Civilisationen och kritiskt tänkande är inte synonymer, snarare tvärtom, de är varandras motsats, för civilisationen förstör det vilda livet som ytterst är den grund som den vilar på, som den bygger på, ja civilisationen sågar av grenen som den sitter på genom sin miljöförstöring. Vi behöver inte bli vidskepliga bara för att vi lär oss av ursprungsbefolkningar (här har New Age gjort fel), vi kan ta det bästa hos dom, och förena det med det bästa som vi har lärt oss av civilisationen hittills, och ha det med i bagaget när vi lämnar civilisationen, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, HBTQ-frihet, anarkism, feminism o.l.

 

Slutligen, vår skuld till det vilda kräver betalning. Antingen är vi visa, och betalar det frivilligt, genom att offra oss själva istället för att fortsätta offra naturen och djuren, eller så kommer "den planetära kronofogden" - kollapsen, i form av klimatförändringar, oljetopp och finanskriser, och tvingar oss att betala vår skuld genom massvält och massdöd, p.g.a. att resurserna överutnyttjas och miljön och klimatet förstörs.

Jag är inte religiös, men jag kan ändå fascineras av följande bön av Bo Setterlind, från diktsamlingen "Stryk molnet från din panna" (1979):

 

"Herre, ge mig ord, friska som dagg, så att jag kan göra Din skapelses skönhet rättvisa."

Ett av de tungt vägande argumenten mot anarkoprimitivism och anticivilisatorisk filosofi är frågan om vem som ska bevaka kärnkraftsavfallet efter att vi återgått till naturen. Jag erkänner att detta är ett tungt argument. Men jag ska försöka besvara det här:

 

Jag är inte för att vi lägger ner teknologin genast, helt och hållet. Det är orealistiskt. Jag är mot teknologi i princip, men vi behöver bygga en bro mellan vårt nuläge och den tid då vi har återgått till naturen. Kärnkraften är ett stort uppror mot en sådan bro (det är därför jag hatar den), men jag tror vi kan finna en ändå.

 

Kärnkraften är ungefär lika svår att avveckla som sjukvården. Dessa två fält; kärnkraftsteknologin och sjukvården, bör vara de sista teknologier som vi överger när vi har återgått till naturen (införstått att vi inte bygger fler kärnkraftverk, utan avvecklar de vi har). Och det jag hoppas på, är att vi vid det laget har listat ut hur vi ska göra med dessa samtidigt som mänskligheten får vara vild och fri. Sjukvården är lättare att komma över * (vi låter naturen ha sin gång, med större dödlighet, en försoning med vår dödlighet), kärnkraftsavfallet är det verkliga problemet. Men låt oss säga att den bro vi bygger tillbaka till naturen är en tidsperiod på femtio år in i framtiden. Tror du inte kärnkraftsteknologin (om vi låter den vara den sista vi lägger ner) vid det laget har hittat ett säkert förvaringsställe för kärnavfallet? Mycket kan hända på femtio år. Och forskning kring teknologin om hur vi lagrar kärnavfall borde få största prioritet i vårt samhälle under denna tid.

 

 

 

* Vi kommer att dö mer i det vilda tillståndet, pester kommer att härja, vi finner inte botemedel mot folk som drabbas av (både dödliga och ickedödliga) sjukdomar. Jag förespråkar att vi för vidare så mycket av den medicinska kunskap som vi har lärt oss, men att vi, när den inte räcker, och vi lider mer än vi kan bära, hellre än att civilisera oss igen, offrar vårt liv, begår eutanasi helt enkelt. Vi offrar oss för att säkerställa mänsklighetens och de andra djurens fortsatta vildhet och frihet, vilket kräver sitt offer. Vi har kanske lärt oss vad civilisationen leder till - ekokatastrof - och vill offra allt för att inte detta ska upprepas. En ökad dödlighet tjänar också mänskligheten och djurriket genom att öka tillgången till mat - vi behöver minska befolkningsmängden även efter att vi gått tillbaka till naturen och efter att vi under femtioårsperioden (bron) minskat befolkningsmängden ner till en tiondedel av vad vi var, vilket jag har förespråkat på den här bloggen. Innan vi lämnade stenålderslivet för jordbruk, var mänskligheten till antalet 250 000 enligt vissa, 6-10 miljoner enligt andra. Kanske vi behöver gå ner till samma nivåer för att trygga att vi inte utrotar djurarter och fiskar (jag är däremot för permakultur, främst skogsträdgårdar, och småskaligt fiske i det vilda tillståndet, men inte för jakt p.g.a. att vi som en tiondel av 7.4 miljarder, alltså 740 miljoner människor, är för många för att kunna jaga, vi skulle utrota många djurarter om vi jagade).

På sistone har den globala ismängden smält så snabbt att det är rent chockerande. På fyra dagar (16 Nov.- 19 Nov.) har isutsträckningen i Arktis smält med 49 000 kvadratkilometer. Och det under en tid då Arktis vanligtvis redan är långt in i kalla vintern! Jag tror det aldrig har hänt förut. Isen brukar växa starkt under denna period.

 

Den globala isutsträckningen på planeten är nu omkring fyra miljoner kvadratkilometer mindre än under förra året, (och isutsträckningens var på 20 miljoner kvadratkilometer förra året).  Det är så man baxnar. Något radikalt är på gång i klimatet. Vi lever mitt i abrupta klimatförändringar. Isen är en av våra viktigaste indikatorer på den globala uppvärmningens faktum och dess hastighet.

 

Den snabba issmältningen beror på att det i långa tider har varit (på många håll i Arktis) 20 grader högre temperatur än normalt, över medeltemperaturen under åren 1979-2000. Detta är inte hållbart i längden.

 

Härefter skall jag extra noga följa med klimatnyheter från Arktis. När det är krig lyssnar man extra noggrant på radion, och för mig är en så abrupt klimatförändring samma som en krigssituation. Vi behöver mobilisera oss för klimatet lika starkt som om det var under andra världskriget.

 

Det är Sam Carana som på sin blogg och på Facebook har tillhandahållit ovanstående uppgifter.

 

 

 

Kanske är Jesu återkomst

inget annat än den vilda naturens återkomst,

exodus ur Egypten - civilisationen.

Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om

den återupprättade vildmarken.

Kom naturens återkomst!

Kom vilda djur och vilda växter!

Väx över vår vidriga civilisation,

göm den barmhärtigt, detta sår,

detta brott, förlåt det genom att

växa över det.

Trött på detta brott

spejar jag mot horisonten

efter tecken på civilisationens kollaps

och den vilda naturens återkomst.

För dem som har följt denna blogg lär det vara klart att jag vill att alla de fångna djuren ska släppas fria, sakta men säkert. Att de ska få "rewilda" sig (förvilda sig). Men är detta alls möjligt?, frågar du kanske. Är det bara en utopi?

 

Jag tror att det i princip skulle vara möjligt. Men det kräver mycket av oss människor. Att vi verkligen uppoffrar oss. Nu ska jag räkna upp de steg vi bör ta: 

 

Det första vi bör göra, är att hindra de flesta av våra fångna djur att föröka sig, så att vi bara försäkrade varje arts överlevnad, men siktade på att de skulle bli radikalt färre. Vi har helt enkelt för många fångna djur för att vi skulle kunna släppa dem fria idag. Det går inte. Det finns inte tillräckligt skog och mark för dem i friheten, inte minst i det klimat där de hör hemma. Jag tror deras mängd bör minskas åtminstone lika mycket som mänsklighetens befolkning bör minskas, alltså till en tiondedel av det nuvarande.

 

Det andra vi bör göra (helt från starten) är att forska kring djurens rewilding, hur den skulle kunna genomföras. Det skulle kunna bli en uppgift för konservationsbiologin, som ju är mycket mån om att restaurera vildmark. Att forska kring restaureringen av vildmark bör gå hand i hand med forskning i de fånga djurens rewilding till dessa samma restaurerade vildmarker. Man borde t.ex. forska i vilka klimat de respektive djurarterna kan överleva i. Var ska vi placera hundarna t.ex.? I djungeln? Klarar korna vintern här uppe i nord ute i det vilda, eller bör de förflyttas söderut? Här finns mycket att forska i. Vi får treva oss fram försiktigt.

 

Det tredje vi bör göra (helt från starten) är förstås att låta människan rewilda sig, för utan människans rewilding, finns det lite hopp om djurens rewilding. Vi bör bli radikalt färre (en tiondedel av hur många vi nu är), och vi bör avfolka städerna och bygga upp landsbygden, för att leva i små stammar som de vilda ursprungsbefolkningarna, och ytterst bör vi emigrera söderut till varmare trakter, där vi har lättare att klara vintern utan att behöva jaga och hugga ner skog så mycket. Människans rewilding är kopplad till djurens rewilding, för vår civilisation kräver att djur är i fångenskap (det är fångenskapsmaskineriet civilisationens väsen), medan den rewildade mänskligheten inte kräver djur i fångenskap. Bara en rewildad mänsklighet kan tillåta att åkermarkerna växer till skogar igen, så att ekosystemen i vilka våra fånga djur ska leva i vilt tillstånd, restaureras. Civilsationen kräver nämligen jordbruk (det hör till dess väsen), medan en förvildad mänsklighet kan klara sig på skogsträdgårdar och småskaligt fiske (vi behöver inte jaga för att klara oss, dessutom skulle jakten lätt kunna utrota många arter, så många är det som ska jaga), vi behöver inte åkrarna, de kan få växa sig till skogar.

 

Till sist den avgörande, djurrättsliga frågan; vill djuren rewilda sig? Jag tror det är bortom varje tvivel att de vill det, även om det innebär större risker. Vi kan bara fråga oss själva; vad väljer vi av följande alternativ - fångenskap med trygghet eller frihet med risk? Jag skulle självklart svara "frihet med risk". Så farligt är det inte att dö eller skada sig/bli sjuk att jag skulle vilja vara i fångenskap för att förvaras i trygghet från riskerna att svälta och att skada sig/bli sjuk. Är man inte tvungen att leva är det inte så farligt att skada sig/bli sjuk, blir livet för outhärdligt kan vi avsluta det helt enkelt.

Här finns en viktig artikel av T.C. Boyle om apokalypsen. Den beskriver väl hur jag känner det inför framtiden, och påminner en del om Guy McPherson.

Jag övar mig i att se tillvaron med den s.k. "silverblicken" (ett uttryck som den kristna mystikern Hjalmar Ekström använde), blicken som ser alltings sanna väsen, som avslöjar allt och ser bakom de ytliga fasaderna, blicken som tar tillvara det de andra försmår och föraktar, som ser det lilla, de små tingen som andra inte bryr sig om, som t.o.m. ser värdet i avfall, skräp, sopor och bajs. Det är den oskuldsfulla blicken, som ser allt som om det vore för första gången, som ser allt med blicken hos en utomjording som ser vår värld för första gången.

 

Låt mig försöka se med denna blick en stund, och låt mig särskilt se staden med denna blick. Jag skall berätta för dig vad jag ser då: jag ser en ekokatastrof. Naturen, den vilda naturen i all sin prakt och glädje, har dött i staden. Det är en död fläck på kartan. Skogarna och de vilda djuren är förintade och fördrivna från staden, kvar är bara några små parker, alléträd och andra enstaka träd här och där, och några duvor och kråkor.  Alla de andra vilda djuren, träden och växterna har förintats och fördrivits i den natur som en gång låg på stadens område. Vi glömmer lätt att den vilda naturen en gång blomstrade där staden ligger, att stora vilda skogar växte där. Vi tror staden är ett naturligt tillstånd. Som om den alltid varit där, och inte stulits från den vilda naturen. Men med lite historiskt perspektiv går det att skönja ekokatastrofen. Hur det vilda har förintats i staden, systematiskt, det vilda tillstånd som är naturens och människornas rätta element, det vi har evolverat genom årmiljoner att leva i. Kvar är en steril, död miljö, full av maskiner och betong, där man hela tiden systematiskt utrotar allt som kan läka detta jättelika sår i naturen som staden faktiskt är, man rensar bort alla löv från gator och gräsmattor, täpper till alla sprickor i asfalten (och förnyar den med jämna mellanrum), allt sånt som skulle kunna bli näring för det vilda livets återkomst. Man slavar för att förtrycka vildheten, både den i stadsmiljön och den i sin egen natur. Dessa två ting hänger ihop, den som utrotar vildheten i sin närmiljö, utrotar den också hos sig själv (och vice versa), med robotaktigt slaveri som följd. Det finns inte slaveri i den vilda naturen, det är civilisationens påfund.

 

Förintelsen av den vilda naturen i staden och på landsbygden, det är den värsta Förintelsen, inte nazisternas Holocaust, som inte ens har ägt rum *. Den vilda naturens förintelse är urförintelsen, som alla andra förintelser sedan har växt ut ur. Denna förintelse har den olägenheten, att vi alla är skyldiga till den, vilket kan vara orsaken till att den förnekas så mycket. 

 

Staden är också den ort varifrån förstörelsen av övrig natur orkestreras, där den elit bor som är skyldiga till den ekocid (ecocide) som vi ser idag. Bönderna på landsbygden är, och har alltid varit, långt miljövänligare, trots att de också är delvis medskyldiga till den vilda naturens förintelse genom jordbruket och boskapsskötseln. Men de emottar sina order från staden, staden är den som orkestrerar den vilda naturens förintelse på landsbygden, och jag tror att så alltid varit fallet. Men bönderna har trots allt fötterna på jorden, och lever inte i finansbubblor, såsom eliten gör, alienerade från naturen och marken. Staden har alltid varit en bubbla, frånkopplad verkligheten, djupt ohållbar, krävande slaveri, den har alltid varit en cancertumör, psykotisk med all sin konstlade kultur och sina verklighetsfrämmande operor, romaner, dramer och poesi, en navelskådande kultur som bara lever för sig själv, inkrökt i självet, som tar mer än den ger, som utsuger omgivningen, natur, djur och fattiga.

 

Jag har många gånger varit med om tillfällen på gatan då jag mött hundar som har skällt, och deras ägare har blivit arga på sina hundar, och förbjudit sina hundar att skälla. Tänk efter vad detta innebär; att förbjuda en hund att skälla. Motsvarigheten till det vore om jag förbjöd en människa att prata, och tejpade igen hens mun. Båda dessa förfaranden är grovt kränkande, enligt min åsikt. Men få reagerar mot att man förbjuder hundar att skälla. Det ska liksom vara helt naturligt, fast det är vidrigt och motbjudande. Det innebär en demonisering av hundens naturliga drifter, som om det alltid vore tecken på aggressivitet att en hund skäller. Men jag tror definitivt inte det. Skällandet är hundens enda språk (förutom kroppsspråket), och kan betyda en mängd olika saker, och uttrycka en mängd olika affekter. Jag tror t.ex. att hundar kan skälla av uppsluppenhet, glädje, nyfikenhet, kärlek, förvåning, förundran, iver, svartsjuka, grälsjuka, förnärmelse, sorg och en mängd andra affekter. Hundägare som tror att hundar alltid är aggressiva när de skäller har en oerhört primitiv uppfattning om skällandet och hundens väsen, som jag har svårt att tro att en hundägare har. Men att förbjuda hunden att skälla tyder ändå på en sådan uppfattning.*

 

 Jag ser civilisationens väsen avslöjas i detta förbud mot hundarnas skällande. Det är så mänskligheten uppför sig i stort. Det naturliga undertrycks och ersätts av det konstlade. Vi får inte öppet leva ut våra naturliga, fredliga, vardagliga drifter. Vi skäms över dem och gömmer dem. Eller varför tror du vi gömmer oss på toaletten bakom låsta dörrar när vi ska bajsa och kissa, detta heliga återförande till naturen av det vi har tagit från henne? Varför måste vi dölja detta och skämmas för detta? Eller varför blir vi haffade av polisen om vi går spritt naken i stan en varm sommardag? Har vi fallit så djupt att vi inte tål att se varandras kroppar, att vi skäms över våra egna kroppars utseende? Att vi skäms över vår djuriskhet? För alla djur är ju nakna, och nakenheten förbinder oss med djuren.

 

Eller varför måste vi alltid ha sex i hemlighet, bakom stängda dörrar, inomhus? Varför inte ha det ute i det fria, såsom djuren gör, utan skam? Har vi fallit så djupt att vi betraktar sex som något skamligt att dölja (1)? Och som därför genererar en hel porrindustri som en ringa kompensation, en sexistisk och pervers industri (i alla fall största delen av den)? Detta förakt för allt kroppsligt speglar ett förakt för naturen och det vilda som mänskligheten haft sedan civilisationen uppstod, och som mynnat ut i kapitalismens betraktande av naturen som enbart en källa till naturresurser att exploatera. Vad är detta annat än ett djupt förakt för naturens helighet, ett skändande av själva livet? Det är dogmen om att naturen endast är till för oss människor, och inte för sin egen glädjes skull, inte för sin egen skull. Kan föraktet för något bli större? Det är en herres förakt för sin slav, som hen ser som enbart till för att tjäna sin herre. Kapitalismen ser inte att den fortsätter den kolonialistiska slavdriftens tradition i hur den behandlar naturen och djuren. Precis så som slavhandlarna såg på de afrikanska slavarna på 1700-talet, ser de kapitalistiska cheferna på naturen och djuren. Och detta sipprar ofrivilligt över i deras syn på människan, människan är till för att "arbeta i sitt anletes svett", är bara till för att tjäna slaverimaskineriet civilisationen. Människan ses som en resurs att exploatera, tredje världens fattiga ses som billig arbetskraft att exploatera. Alla skall jobba för arbetets (och tillväxtens) egen skull, inte för arbetets nyttas skull, för den nyttas skull som arbetet skapare för livets helhet. Detta är vad man kallar "arbetslinjen", där man försöker skapa jobb för jobbens egen skull, för den eviga tillväxtens skull, och där människan reduceras till slav och arbetsrobot, som om detta var hennes sanna väsen. Men det är det inte, vi är inte evolverare att löneslava, vi arbetade överhuvudtaget inte innan vi lämnade djungeln, ja innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Att leka (2) och ta det lugnt, ett liv utan ständig stress och ständigt arbete, det är människans sanna väsen, som vi levt i under millioner år, hens djuriska väsen som vi undertrycker, på samma sätt som vi undertrycker djuren, naturen och allt som är naturligt och vilt. Allt hänger nämligen ihop.

 

* och även om hunden verkligen var aggressiv, tycker jag det är vidrigt att förbjuda det, det är som att förbjuda en människa att bli arg och vred, vilket är förnedrande. Vrede är en naturlig drift som bör bejakas, såframt det inte övergår i våld mot människor, djur och natur. Men att en hund skäller aggressivt betyder inte att den vill gå till attack och bita. Jag tycker att hundar alltid ska ha rätt att skälla, även när de är arga, lika mycket som vi människor har rätt att säga ifrån när vi blir arga.

  Jag har annars lärt mig att urskilja när hunden skäller så att den vill bita och anfalla, jag kan urskilja det i tonen hos skällandet. Men hundar på gatan har aldrig skällt så.

 

(1) I boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld (Åhlen och Åkerlunds förlag 1926) beskriver författaren hur flera urinvånarstammar i Amazonas lever. Bl.a. berättar han om hur deras ungdomar inte brydde sig om att gömma sig när de skulle ha sex med varann. Jag tror detta är rätt allmänt bland vilda urinvånare. De har heller inte några privata utrymmen att gömma sig i, man lever tätt inpå varann, och delar sovutrymme med varann i sina hyddor och tipin. Jag tror att det är med uppkomsten av de privata utrymmena som sex börjar ses som något privat att dölja. Det finns en länk mellan detta och nakenheten. Det är något som är fel och sjukligt med detta, tycker jag. Det är också först i civilisationen som man börjar leva nära främlingar som man inte ens känner, det är först i civilisationen som man har förlorat communitykänslan med sin omgivning, vilket bidrar till att man vill dölja sitt sex och sin kropp för de andra, och ha ett "privatliv". Privatliv är något främmande för urmänniskan och för djuren, och är ett tecken på djupt förfall, sjuklig individualism, på att vi förlorat communitykänslan med vår omgivnings människor.

 

 

(2) det vi uträttade under vår tid innan människan lämnade djungeln, samt på stenåldern när vi var jägare-samlare, var som en lek för oss, det var inte arbete i egentlig mening, precis som det är för resten av djuren. Något blir arbete när man har någon över sig som befaller en att arbeta (eller en kund som kräver att man ska arbeta, annars får man ingen lön), när det kopplas loss från det övriga livet, när arbete och fritid inte längre är ett, när det blir mekaniskt, så att man blir som en arbetsrobot, samt när man arbetar för mycket så att det blir tungt och stressigt, såsom vi gör i vår civilisation med våra åtta timmars arbetsdagar. På stenåldern "arbetade" vi bara två till fyra timmar om dagen, säger paleoantropologerna, därför kändes det inte som riktigt arbete, utan det gick som en lek.

"Jag vill inte in på något ålderdomshem. Jag vill dö i ett vägdike."

 

(Luffaren Öland i boken "Trådarbetande luffare" av Birger Magnusson, Atremi 2006)

Jag läste på nåt ställe att stenåldersmänniskan kämpade ständigt för att kontrollera sin befolkningsmängd så att de inte skulle bli för många, för att de skulle kunna föda alla med mat. Jag tror de också hade en känsla för balansen mellan dem och andra arter. Och jag tror att de därför såg deras höga barnadödlighet, samt sjukdom och förtidig död, som naturens sätt att hålla befolkningsmängden nere, dvs. att det ytterst sett tjänade livets helhet.

 

Denna visdom verkar ha försvunnit sakta med civilisationens ankomst, när befolkningsmängden började öka, och inte minst i vår tid, då överbefolkningsproblemet är stort.

 

Läkarna i vår tid svär ed på att de skall rädda liv till vilket pris som helst. Och detta förfarande är en stor bov i dramat när det gäller överbefolkningsproblemet. Döden ses inte längre som något som tjänar livet, balansen mellan arter, som något ytterst sett gott. Dödens helighet har försvunnit. Vi sätter all vår kraft på att utrota döden. Detta leder till ekokatastrof. Har aldrig läkarna tänkt på detta? Att deras verksamhet att bekämpa döden ytterst leder till överbefolkning och ekokatastrof? De ser inte att vi är underställda entropilagen*, så att om man minskar entropin på ett ställe, ökar man det på ett annat ställe, för att jämvikten ska upprätthållas. Det innebär att bekämpar man frenetiskt döden nu, och övervinner den i stor skala nu, blir det bara svårare senare. Överbefolkningen kommer nämligen att utkräva sitt pris, och det är ekologisk kollaps, vilket kommer att utkräva en otrolig mängd dödar av mänskligheten under detta sekel. Man kommer inte förbi entropilagen, hur man än försöker lura den. Den enes vinst är den andres förlust. Vår nutida vinst i minskad dödlighet, kräver ökad dödlighet hos våra efterkommande, som får betala notan av vår nutida överbefolkning, genom miljöförstörelsen.

 

Men kan man klandra läkarna? Jag tror inte det. Vår benägenhet att lindra lidande där vi finner den, störtar oss ofrivilligt in i överbefolkningsproblemet. Vi kan inte begära att läkarna ska sluta lindra lidande, och det är ju detta som ytterst resulterar i att vi bekämpar döden. Vi måste bara erkänna att vi fastnat i en blindgata. Det finns ingen utväg.  Tåget har gått, det är för sent att ändra situationen. Det enda som hade hindrat oss från vår galenskap, vore om vi inte hade lämnat djungeln eller stenålderns livsstil. Nu har vi blivit en cancersvulst på Moder Jord, och vår undergång är säker, om man ska tro entropilagen. Vår livsstil och dödens bekämpande kommer att ha sitt pris. Det betalas redan nu av tredje världen och andra arter i naturen. Men tiden kommer då även den västerländska mänskligheten kommer att få betala priset för att vi skuffat döden och kollapsen på framtiden, istället för att dö och kollapsa lite grann hela tiden, såsom vi gjorde i djungeln och på stenåldern. Kollapsar man lite grann hela tiden, genom att leva i askes och fattigdom, genom att inte bygga civilisation, utan leva sårbart och enkelt i djungeln, dvs. hållbart, såsom många urbefolkningar gör än i dag, då behöver man inte uppleva denna gigantiska kollaps som väntar vår civilisation. Det är som med tandskötseln, sköter man sina tänder, behöver man inte plågsamma tandläkarbesök (som när tandläkaren ska ta bort tandsten). Man offrar sig lite varje morgon och kväll när man borstar sina tänder och använder tandtråd eller tandpetare. Man betar av lidandet lite varje dag, så att inte allt samlar sig till framtiden. Det var så vi levde i djungeln och på stenåldern. Det var ett tufft liv, vi hade ingen sjukvård, och vi kämpade med rovdjuren. Men vi betade av lidandet litet i taget. Hade vi fortsatt så hade vi aldrig fått någon ekologisk kollaps. Nu lever vi i lyx och rikedom, och tror att vi skall kunna fortsätta så inom oöverskådlig framtid. Priset för allt detta, ja det frågar vi aldrig efter. Det skjuter vi på framtiden, genom t.ex. skyhöga statslån. Våra efterkommande får betala priset i form av obetalda lån, oljetoppskollaps och ekologisk kollaps. Vi har inte borstat våra ekonomiska tänder, och nu väntar det "planetära tandläkarbesöket".

 

 

 

 

* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

På våra skolor är det kunskapen som är det överlägset viktigaste, inte moral och hur man lever (bara ett vitsord ges åt "uppförande", medan alla andra vitsord ges åt hur mycket kunskap man har i olika ämnen). Man lär sig inte heller att värdera de fakta som presenteras, utan man ska bara itutas fakta på ett "objektivt" sätt, läraren ska vara så jäkla "objektiv", och inte lära eleverna att värdera moraliskt det han lär ut, att ta ställning mot det onda. Hur ska hen kunna lära eleverna detta, när hen inte ens själv vågar värdera och kritisera i sin undervisning?

 

När vi undervisades om Napoleon Bonaparte t.ex., sa historieläraren aldrig att han var en riktig diktator och maktmissbrukande erövrare, lik Hitler, utan han presenterades bara på ett "objektivt" sätt. Vilket fick oss elever att anse honom som en reko kille, ingen att avfärda som kriminell.

 

Kolonialismen fördömdes likaså aldrig av våra historielärare, utan den presenterades likaså på ett "objektivt" sätt, som om den var det naturligaste i världen. Christoffer Columbus kritiserades inte, fast han var ohyggligt grym mot infödingarna. På samma sätt med industrialismen, den presenterades som det naturligaste i världen. Mina lärare hade inte tillstymmelse till ekologiskt medvetande. Vetenskapen och dess landvinningar kritiserades aldrig, det civiliserade projektet kritiserades aldrig.

 

Det enda jag minns som fördömdes riktigt tydligt, var "Förintelsen" under andra världskriget. Är det inte betecknande att just det fördömdes som aldrig ens har hänt, medan brott som verkligen begåtts gås förbi utan kritik? (Och Hitler fördömdes naturligtvis också, på basen av Förintelsen.)

 

Är inte den "objektivitet" som lärarna menar sig ha, en falsk objektivitet? Är det inte detta en kollaps för moralen?  Är det inte ett svek mot eleverna? Är inte att ta ställning mot ondskan den enda rätta objektiviteten?

 

Det är inte bara grundskolan och gymnasierna som har denna allvarliga defekt. Även universiteten har det delvis. I de kyrkohistoriska läroböckerna får man aldrig lära sig hur vidriga korstågen var. De presenteras "objektivt", som något helt naturligt.

 

Detta är inte bara lärarnas fel, utan själva skolsystemets fel. Lärarna är ju bara nickedockor, marionetter som styrs ovanifrån av staten. Detta underminerar lärarnas moraliska medvetande, de får inte lära ut något som inte står i böckerna. Lärarna tillåts inte ha moraliskt samvete, de tillåts inte att vara självständiga, kritiska varelser. Hur kan någon vilja bli lärare under sådana omständigheter? Det är oerhört vidrigt alltså. Vi borde bojkotta skolan.

I boken "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" från 1905 argumenterar Max Weber för att rötterna till kapitalismen står att finna i den kristna, protestantiska, och särskilt i den kalvinistiska arbetsetiken, där det t.ex var ett tecken på att man var utvald till frälsning om man lyckades bra i affärslivet.

 

I samma anda skulle jag påstå att rötterna till industrialismen står att finna i den kristna arbetsetiken, särskilt i läran om att vi ska "tjäna varann". Vi ska tjäna människan, så att människan får det bara bättre och bättre, därav alla uppfinningar som ledde till industrialismen. I himlen är alla änglar upptagna med att tjäna varann (så enligt t.ex. Swedenborg), och därför ska vi på jorden också tjäna varann.

 

Det som slår mig i denna arbetsetik är att den är oerhört antropocentrisk (människocentrerad). Det hymlas inte med att det är människan som ska tjänas. Vi ska tjäna varann, alltså våra medmänniskor. Kristendomen betonar aldrig att det främst är livet som ska tjänas, helheten, alla varelser. Den påstår visserligen att man ska tjäna Gud, men var står det i bibeln och de kristna skrifterna att naturen ska tjänas, att djuren och växterna även ska tjänas? Det är oerhört sällsynt, jag har aldrig påträffat det.

 

Att det var människan som skulle tjänas, inte naturen och djuren, var en självklarhet ända sedan antiken, men först i industrialismens början tog detta synsätt ett stort skutt framåt. Då blev det för första gången tydligt att det var människan som skulle tjänas på bekostnad av naturen och djuren. Detta drag hos kristendomen blev bara starkare och starkare, och nu ser vi följderna av det i form av miljöförstörelse, klimatförändringar och vidriga djurfabriker. Först nu blir det antropocentriska draget i den kristna arbetsetiken tydligt, när vi ser följderna av det.

 

Kristendomen har fått oss att alltid fråga "Vad vill människan"?, och skyndat att uppfylla denna vilja. Den har aldrig frågat "Vad vill naturen?", "Vad vill djuren och växterna?", och försökt uppfylla deras vilja. Detta finns liksom inte inbakat i kristendomen och bibeln. Hade vi frågat oss detta, hade aldrig industrialismen och djurfabrikerna uppstått. Jag minns t.ex. en bild från sjuttonhundratalet i en encyklopedi från samma tid, som visade en maskin som drevs av hästar, som gick runt i ring kring maskinen, med skygglappar för ögonen. De gick monotont runt och runt i ring kring maskinen, och drev den. När jag såg bilden blev jag mycket förbannad, civilisationens väsen liksom avslöjades för mitt inre, och jag önskade att den skulle kollapsa, att domedagen skulle komma över den.

 

Det är till sånt som kristendomens arbetsetik egentligen uppmanar. Allt ska tjäna människan, oavsett följderna för naturen och djuren. Det är så man vill spy.

 

Nu får vi skörda vad vi sått. Vi får ta konsekvenserna av kristendomens människoförhärligande (kanske en följd av att dess gud, Jesus, är en människa?).

 

För att få en balans i denna gigantiska obalans mellan tjänande av människan och tjänande av naturen/ djuren/växterna, måste vi kanske mer tjäna naturen/djuren/växterna än vi tjänar människan. Kanske det blir såsom T.C.Boyle säger, att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Man kan inte göda civilisationen utan att komma i konflikt med naturen, och man kan inte göda naturen utan att komma i konflikt med civilisationen. Dessa två sfärer står i diametral motsats till varann.

 

Frågar vi oss "Vad vill djuren och växterna", då kommer vi kanske (till sist) på att de inte vill vara i fångenskap, i sterila utrymmen, utan vill vara fria i den vilda naturen, såsom de var skapade, evolverade, att vara. Frågar vi mullen vad den vill, får vi kanske till svar att den vill ha skog växande på sig (den vill inte utarmas av det konventionella jordbruket), såsom all mull får som lämnas i fred att förvildas. Skulle vi uppfylla denna mullens vilja, ja då får vi lov att avveckla civilisationen.

 

Skall vi sluta tjäna civilisationen, och börja tjäna livet som helhet, naturen, ja då är kanske det första vi bör göra, att sluta jobba. Sluta tjäna dessa giftiga pengar som har förgiftat hela vår tillvaro. Det är det jag själv har gjort. Sluta tjäna detta döds- och fångenskapsmaskineri, och lämna livet i fred att göra det det själv vill.  Kanske det krävs lite lathet, helt enkelt. Och askes, askes framför allt. Ett hemlöst liv, att sova i hyddor och tält i skogen, så man slipper betala hyra till civilisationen, passar bra in på detta.

 

Med lathet menar jag inte att man inte ska göra någonting alls. Jag uppmuntrar kraftigt ideellt, volontärt arbete. Där får man gärna ge sitt allt. Men man får gärna vara lat när det gäller löneslaveri. Jag uppmuntrar volontärt arbete som på något sätt motarbetar civilisationen, saboterar civilisationen. Överhuvudtaget att arbeta gratis saboterar vår ekonomi som bygger på löneslaveri. Och då betalar man inte heller skatt till vårt förtryckande statsapparat, som använder pengarna till förtryckande ting som skolor och militär. Jag förordar pengarnas avskaffande och införande av gåvoekonomi, såsom vi hade det i det urgamla bondesamhället, då alla var självförsörjande. Det fungerar bara i småskaliga bystrukturer, alltså måste vi avveckla civilisationen som sådan.

"...möjlighetsutrymmet för att förverkliga ett hållbart samhälle krymper ju längre samhällsutvecklingen framskrider i ohållbar riktning." (Björn Forsberg i "Tillväxtens sista dagar", Ruin 2007)

Jag har tidigare på den här bloggen uttryckt extrema tankar kring självmord, som att det i vår tid skulle vara en god gärning att ta sitt liv. Jag hade en tid för ett år sedan då jag verkligen tänkte så på allvar, och även tyckte att jag inte var värd att leva, att världen skulle vara en bättre plats utan mig, särskilt med tanke på att vi inte har någon kolioxidbudget att spendera (enligt t.ex. klimatforskaren David Wasdell), att vår koldioxidbudget redan är "massively overspent". Sedan dess har dessa tankar mattats av, och jag har märkt att jag trots allt kan vara till nytta i den här världen, så att det finns ett skäl för mig att leva. Att jag faktiskt kan bidra till att världen släpper ut mindre koldioxid än om jag var död.

 

Ja, det är så jag tänker idag. Det finns inte något skäl att ta självmord, eftersom alla kan vi bidra till att väcka mänskligheten till att slippa ut mindre koldioxid, så klimatet kan räddas. Alla har potentialen att bli en väckarklocka för mänskligheten. 

"För det finns två möjliga vägar till att leva i överflöd, påpekar Sahlins; att producera mycket eller att inte behöva så mycket." (David Jonstad i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

"Gå till myran du late, se hur hon gör och bli vis." (Ordspråksboken 6,6) Detta bibelord har använts sedan urminnes tider för att uppmana till flit och hårt arbete. Man har använt det för att försvara slaveri och löneslaveri. Civilisationen har varit desperat efter att hitta stöd i naturen för "arbetslinjen", och har, enligt många, funnit detta hos myrorna. Men tänk om myrorna är lata? Då faller hela det traditionella bibliska stödet för arbetslinjen! Myrorna har antagligen varit de enda i naturen som på något sätt förefaller spegla arbetslinjen. Kan man inte försvara sig med dom, ja var ska man då hitta stöd? Djuren slappar ju vanligen rätt mycket. Även myran, om man ska tro David Jonstad, som skriver: 

 

   Samma sak har varit fallet med våra äldsta förfäder: jägarna och samlarna. Länge togs det för givet att livet på stenåldern var eländigt, brutalt och präglat av ständig brist på mat. Människorna fick slita hårt för att överleva. Särskilt som de inte hade tillgång till våra maskiner som - underförstått - gör livet enkelt och bekvämt. Men på senare år har denna bild ändrats radikalt, tack vare nya forskningsrön och framför allt journalister och författare som lyckats föra ut denna nya bild till allmänheten." (David Jonstad: Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016, s.38)

 

Det är något sjukt med civilisationens besatthet av slit och hårt arbete. Jag har skrivit förr här på bloggen att civilisationen liknar en alkoholist, där slaveriet är bakfyllan som man måste betala den höga levnadsstandarden, "ruset", med. Skulle det inte vara bättre att leva enkelt, så man slipper slava? Det är ju så djuren gör. Denna tanke verkar aldrig ha stigit upp i deras huvud som driver arbetslinjen.

 

Det värsta med arbetslinjen är det nästan sadistiska kravet på att alla ska böja sig för den, och vara med i slaveriet. Det liknar fyllon som vill ha dryckesbröder, för att stilla sitt onda samvete. De som njuter av livet, och slappar mycket, dom är generösa, och vill gärna dela med sig av detta till alla. Men de som "frivilligt" löneslavar, och försvarar detta, dom vill ha oss alla med i sitt slaveri, för att känna sig bättre, känna att man gör rätt. Dom kanske känner att dom lider mindre om andra delar deras lidande, och också lider. Det luktar avundsjuka. Är det avundsjuka som får dom som "frivilligt" slavar att vilja att alla andra också ska slava? Dom unnar inte andra att slappa, alla ska böja sig för arbetslinjen.