för naturens skull

Ett av de tungt vägande argumenten mot anarkoprimitivism och anticivilisatorisk filosofi är frågan om vem som ska bevaka kärnkraftsavfallet efter att vi återgått till naturen. Jag erkänner att detta är ett tungt argument. Men jag ska försöka besvara det här:

 

Jag är inte för att vi lägger ner teknologin genast, helt och hållet. Det är orealistiskt. Jag är mot teknologi i princip, men vi behöver bygga en bro mellan vårt nuläge och den tid då vi har återgått till naturen. Kärnkraften är ett stort uppror mot en sådan bro (det är därför jag hatar den), men jag tror vi kan finna en ändå.

 

Kärnkraften är ungefär lika svår att avveckla som sjukvården. Dessa två fält; kärnkraftsteknologin och sjukvården, bör vara de sista teknologier som vi överger när vi har återgått till naturen (införstått att vi inte bygger fler kärnkraftverk, utan avvecklar de vi har). Och det jag hoppas på, är att vi vid det laget har listat ut hur vi ska göra med dessa samtidigt som mänskligheten får vara vild och fri. Sjukvården är lättare att komma över * (vi låter naturen ha sin gång, med större dödlighet, en försoning med vår dödlighet), kärnkraftsavfallet är det verkliga problemet. Men låt oss säga att den bro vi bygger tillbaka till naturen är en tidsperiod på femtio år in i framtiden. Tror du inte kärnkraftsteknologin (om vi låter den vara den sista vi lägger ner) vid det laget har hittat ett säkert förvaringsställe för kärnavfallet? Mycket kan hända på femtio år. Och forskning kring teknologin om hur vi lagrar kärnavfall borde få största prioritet i vårt samhälle under denna tid.

 

 

 

* Vi kommer att dö mer i det vilda tillståndet, pester kommer att härja, vi finner inte botemedel mot folk som drabbas av (både dödliga och ickedödliga) sjukdomar. Jag förespråkar att vi för vidare så mycket av den medicinska kunskap som vi har lärt oss, men att vi, när den inte räcker, och vi lider mer än vi kan bära, hellre än att civilisera oss igen, offrar vårt liv, begår eutanasi helt enkelt. Vi offrar oss för att säkerställa mänsklighetens och de andra djurens fortsatta vildhet och frihet, vilket kräver sitt offer. Vi har kanske lärt oss vad civilisationen leder till - ekokatastrof - och vill offra allt för att inte detta ska upprepas. En ökad dödlighet tjänar också mänskligheten och djurriket genom att öka tillgången till mat - vi behöver minska befolkningsmängden även efter att vi gått tillbaka till naturen och efter att vi under femtioårsperioden (bron) minskat befolkningsmängden ner till en tiondedel av vad vi var, vilket jag har förespråkat på den här bloggen. Innan vi lämnade stenålderslivet för jordbruk, var mänskligheten till antalet 250 000 enligt vissa, 6-10 miljoner enligt andra. Kanske vi behöver gå ner till samma nivåer för att trygga att vi inte utrotar djurarter och fiskar (jag är däremot för permakultur, främst skogsträdgårdar, och småskaligt fiske i det vilda tillståndet, men inte för jakt p.g.a. att vi som en tiondel av 7.4 miljarder, alltså 740 miljoner människor, är för många för att kunna jaga, vi skulle utrota många djurarter om vi jagade).