för naturens skull

Om man studerar hur psykiatrikerna förhåller sig till psykosen, hur de stänger psykotiska människor inne på slutna psykiatriska avdelningar, måste man komma till slutsatsen att psykosen är ett ont, som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Men är detta rätt? Jag vill nu argumentera för att det inte är rätt i de flesta fallen, att psykosen är något som oundvikligt tillhör livet i stort och delvis karaktäriserar det.

 

Det första vi måste fråga oss är: vad är psykosen för något? Hur ska vi beskriva psykosen med några få meningar? Jag skulle försöka ge mig in på följande definition: "psykos är att en varelse lever i sin fantasivärld mer än i den yttre verkligheten, och har svårt att skilja mellan verklighet och fantasi. Varelsen projicerar sin inre värld på den yttre verkligheten. Och hon lider av vanföreställningar". Och då kommer följande följdfråga upp: Vem gör inte detta ibland? Lever inte alla mer eller mindre i sin fantasivärld ibland, projicerande sin inre värld på den yttre? Är inte detta särskilt karakteristiskt för barnen? Och ändå stämplar vi dem inte som sinnessjuka! Vi låter barnen vara med sina fantasier. Vad får oss då att stämpla vissa som sinnessjuka och låsa in dem? Jag tror detta ofta mer beror på att de har brutit med samhällets normsystem än att de skulle vara mer psykotiska än andra. Dom är helt enkelt psykotiska "på fel sätt". De rubbar vid vissa tabun. Ett sådant tabubrytande är att t.ex. säga att man är Jesus, vilket jag har personlig erfarenhet av att ha gjort. Men är detta mer destruktivt och psykotiskt än t.ex. Hitlers eller Rudolf Höss´ fantasier om judarnas ondska? Nej, absolut inte, väldigt långt mindre. Men ändå stämplar vi "messiaskandidaten" som sinnessjuk, medan Hitler och Höss anses ofta endast kriminella, inte sinnessjuka (Höss hängdes istället för att tvångsvårdas på rättspsykiatriskt sinnessjukhus). Liknande exempel finns det många av. Det är brytande av tabun som bestämmer vem som anses sinnessjuk. Jag skulle också betrakta den kollektiva galenskap som går under namnet "civilisation" som mer psykotisk än en individuell, övergående Jesuspsykos. Och som väldigt mycket mer destruktiv. För den som har en Jesuspsykos, försöker i alla fall ofta vara god, rädda miljön osv.

 

Den kollektiva psykosens destruktivitet ligger delvis i att den är systematiserad, att den finns i strukturerna, och i att den sällan går över när den gripit en människa, i motsättning till en individuell psykos, som nästan alltid går över. Det kollektiva slaget av psykos är det våra politiker och våra religiösa sekter lider av. Och det är verkligt destruktiv psykos; är det någon som bör låsas in på mentalsjukhus är det våra politiker och kyrko- och sektledarna (jag säger det lite skämtsamt, jag menar det egentligen inte). För deras babyloniska skräckvälde (från miljöns och djurens synpunkt sett) förstör själva livsbetingelserna på jorden, själva miljön. Och psykiatrikerna borde också låsas in, för deras psykotiska skräckvälde kedjar människorna fast vid den destruktiva civilisationen, ingen vågar lämna civilisationen och återgå till naturen av rädsla för att bli stämplade som sinnessjuka och tvångsvårdas på vår tids koncentrationsläger; sinnessjukhusen. Nej, alla försöker vara psykotiska "på rätt sätt" för att slippa denna själsslakt och de zombifierande medicinerna, där psykiatrikernas mål är att få vildmänniskorna (som sjuder av liv) att bli lika levande döda som de civiliserade. Ja, t.o.m. alltför vilda barn får smaka på psykiatrikernas skräckvälde, även de medicineras nuförtiden (särskilt ADHD-barn, som medicineras med amfetamin).

 

Psykos skall inte medicineras bort, den tillhör oundvikligen livet. Allt liv pendlar nämligen mellan rus och nykterhet, psykos och verklighetssinne. Jag tror t.ex. att apor och hundar, ja alla djur, har sina mer psykotiska faser. Det är bara de civiliserade som gripits av politikernas och psykiatrikernas kollektiva, förstenade psykos, som inte har så mycket av dessa svängningar, deras psykos har stelnat till system och strukturer som gör dem levande döda, och får dem att kasta sig över och tvångsvårda alla som lösgör sig från deras psykos och istället grips av de naturliga individuella psykoser som alla barn upplever, alla djur, ja allt liv utom de civiliserade, ”normala”, vanliga människorna. Psykosen tillhör livets romantik, livet skulle vara bra dött utan denna.

 

Psykosen tillhör livet som sagt, det är livets stegring i rus som framkallar psykoserna (det är därför man lätt blir psykotisk om man t.ex. röker cannabis) Alla förälskelser, t.ex., är psykotiska. Men de är exempel på sunda, naturliga, individuella psykoser. Ofta är dessa de enda individuella psykoser som en "normal" människa har. En vildmänniska kan ha alla möjliga sorters psykoser, mer eller mindre tabu-brytande, men oftast inte farliga alls. Vi måste sluta demonisera och frukta den individuella psykosen, för det gör att vi kommer att frukta själva livet, den vilda verkligheten, Moder Jord. Det är det psykiatrin sysslar med, med sin fascistiska, sterila, "själsliga hygien". (Livet är inte perfekt, sterilt, "vetenskapligt korrekt", såsom psykiatrikerna vill ha det) Psykiatrikerna verkar  se sig själva som någon sorts "övermänniskor", som har direkt kontakt med den yttersta "vetenskapliga", sanna verkligheten, höjda över alla psykoser, i stånd att avgöra vad som är psykotiskt och vad som inte är det. Allt vilt är psykotiskt för dem, tycks det. Skulle de få regera i Indien, t.ex., skulle de nog stänga alla sadhun inne på mentalsjukhus. Det är därför vi inte har några sadhun i västerlandet, ingen motsvarighet till sadhu-institutionen. Istället har vi de hemlösa och de "sinnessjuka", själsligt nedbrutna av samhällets och psykiatrins hårda behandling. Det är min fasta övertygelse att de flesta av de psykotiska människor som hamnar på låst avdelning inte borde ha hamnat där, utan borde ha bemötts med tålamod och överseende med något som är övergående, vilket hade skett t.ex. i en urinvånarstam i djungeln. Istället gör psykiatrin ofta deras psykos ännu värre, så att den ofta övergår i förtvivlan, depression och självmordstankar (så har varit fallet med mig). Och det är lätt att hamna i förföljelsemani när man blir så grymt behandlad (särskilt medicinerna är ofta hemska i början); ännu en form av helt sund och naturlig psykos, en sund reaktion på en galen värld, vilket de flesta psykoser är. "Det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk", sjunger reggae-stjärnan Kapten Röd.

 

 

 

"Vem som helst som försjunker i tankar om livets förgänglighet kan drabbas av dödsångest, men förutsatt att man inte lider av odödlighetshybris är det oftast möjligt att komma över detta väldigt naturliga faktum."

(David Jonstad i boken "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" Ordfront 2012.)

 

Om man granskar läkarnas förhållande till döden, hur de ibland försöker förlänga livet till vilket pris som helst, skulle man kunna komma fram till konklusionen att läkarna anser döden vara något ont. Likaså på basen av de anhörigas reaktioner vid deras sjuka närståendes död, skulle man kunna sluta sig till att de anser döden vara något ont. Men jag ska nu försöka argumentera för det motsatta, för att döden inte behöver vara något ont, som man bör frukta.

 

Är inte uppfattningen att mitt liv bör förlängas till vilket pris som helst, ganska egoistisk när allt kommer till allt? Särskilt om min överlevnad går på bekostnad av de fattiga och Moder Jord? Och är inte de anhörigas sorg över en sjuk närståendes död, också ganska egoistisk? De tänker inte på att nu har den döde fått frid, blivit befriad från alla sina lidanden, uppgått i alltet. De tänker bara: det är ett ont att hon/han är död, för jag lider av det. De tänker kanske aldrig tankar på att nu kanske överbefolkningsproblemet blir aningen lite lättare för Moder Jord att bära. Nu kan maten som gick till den döde medan den levde, gå till någon som svälter. Nu har den döde givit plats åt annat liv, så annat liv kan blomstra, eller så att det liv som ännu lever, kan få det bättre.

 

Vad är det i döden, som får de civiliserade att anse det som något ont? Vad är det som är så hemskt med den? Är den inte ganska naturlig? Är den inte en förutsättning för allt liv? Om döden vore något ont, ja då måste ju hela naturen vara ond, hela verkligheten vara ond, för döden är en så väldigt central del av verkligheten. Tänk hur mycket död naturen rymmer, hur många djur och insekter som dör hela tiden, som har väldigt korta liv.

 

Jag tror att demoniseringen av döden helt enkelt kommer av att de civiliserade har alienerat sig från naturen och det naturliga. Detta kan studeras i hur de civiliserade gömmer bort döden på sjukhus, och hur de gömmer bort liken i gravar istället för att ge dem till mat för djuren i skogen och fåglarna, såsom det var i mänsklighetens begynnelse. Döden är lika med avfall för de civiliserade. De ser inte att liken är gödsel och mat för naturen, att döden behövs för att annat liv kan växa över det döda. De civiliserade betraktar döden lika föraktfullt som bajset och kisset, som måste gömmas bort och behandlas som avfall, istället för att låta den gå in i naturens kretslopp.

 

Jag tror det är just bristen på kretsloppstänkande som får de civiliserade att demonisera döden. De vill egentligen leva i evighet, i en statisk evig salighet, istället för att vara med i den väldiga metamorfosiska process som naturen är, där allt dör och blir till gödsel för annat liv. Vad är denna önskan annat än alienering från naturen och det naturliga?

 

Från den civiliserade utsiktspunkten är döden förvisso något ont. Men när man ser det utifrån ett helhetligt, ekologiskt tänkande, då är döden rentav något gott, och inget att frukta. Att dö är en god gärning utifrån naturens synpunkt. Vi stiger åt sidan så att också annat liv kan blomstra, inte bara vårt liv. Vi måste således dö från egot om vi skall sluta frukta döden. Vi måste dö före döden, såsom mystikerna uttrycker det. Döden är att mista sitt ego och uppgå i helheten. Att bli som en droppe som uppgår i havet. Därom har oändlighetsmystiken mycket att säga (till skillnad från personlighetsmystiken). Ett exempel på sådan mystik kommer här, från boken "Evighetslivets väsen" (1933) av Hans Wegmann:

 

"Romantik är i den form den här intresserar oss, oändlighetsmystik. Därför kunde också Novalis, som en av dess mest utpräglade företrädare, förhärliga döden som livets seger. Ty för honom betyder den frälsning från avskildheten, återgång till helheten."

 

Varför fruktar vi då döden? Jag tror att det bland annat har evolutionära orsaker. Vi är genetiskt betingade att frukta döden för att säkerställa våra geners fortlevande i  barn och barnbarn. Vi vill vara med och hjälpa dessa att bära våra gener vidare. Det är väl därför vi fruktar döden mest under den arbetsföra delen av vårt liv, och minst när vi blir gamla. Då är vi mätta av dagar, och har sett våra barn och barnbarn bli vuxna och klara sig. Jag tror också den som har barn fruktar döden mer än den som är utan barn.

 

Jag tror också att vi fruktar döden för att den är något okänt. Men vi har tre mini-dödar som på något sätt speglar döden, och ger en hint om att det inte behöver vara så okänt: insomnandet, orgasmen och bajsandet/kissandet. De slutar alla behagligt, så varför skulle inte döden sluta behagligt? De handlar alla om att "släppa sig". Skulle inte då döden också handla om det? Och är det inte rätt uppenbart att vi i döden återgår till Moder Jord, upplöses i Moder Jord, uppgår i alltet? Det är bara om vi tror på en fortsatt personligt tillvaro efter döden som vi behöver vara rädda. Återgången till Moder Jord ger oss trygghet. Moder Jord är en god gud att uppslukas av. Och om det kan kännas underligt i början, så vänjer vi oss snart vid att inte existera mer. Som Mark Twain sade: Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i miljarder och åter miljarder år innan jag föddes, och har inte besvärats det minsta av det."  

 

 

Erich Scheurmann (1878-1957) var en spännande anarkoprimitivist i nittonhundratalets första hälft (fast jag sörjer över hans sympatier för nazisterna). Det är han som har skrivit "Papalagi. Den vite mannen" (1920), en av mitt livs starkaste läsupplevelser, som Tommy Hellsten förmedlade åt mig (jag rekommenderar den kraftigt!). (Den är en fiktiv historia, trots att den utger sig för att vara äkta). Jag hittade följande text av och om Scheurmann i boken "Evighetslivets väsen" av Hans Wegmann (1933):

 

"Scheurmann tror på ett urtillstånd, en skapelsens ursprungliga ordning, där människan ännu i ödmjukhet och kärlek var ett med alla väsen och med helheten. "Jag kan icke förstå livets ursprung annorlunda än såsom ett stort enigt varande, däri allt, även det allra ringaste, är uppfyllt av själ....Där människan icke står avskild, utan tvärtom broderligt möter allt skapat, då det ännu icke fanns skäl eller rum för människans övermod." ....Ty människan "är och förblir en like bland likar, bunden av den första och enda lagen. Träd, djur, stenar äro likställda med henne i skapelsens rike. Det som förefaller henne som ett företräde är detta blott ur hennes sinnens synpunkt sett. Inför oändligheten är hon också endast en del av delar." Men idag är den stora lögnen rådande i oss. "Människan av idag står icke längre jämsides med och icke heller över kreaturen. Hon har glidit ur ur den skapade enheten...Hon står avskild, ensam...Den skapade jorden har vikit bort från hennes själ och knappast lämnat kvar hos henne mer än ett estetiskt återsken. Och hon menar sig ha besegrat det, tvungit det under sig och genom detta välde hava uppfyllt sin Guds första bud...Men hennes fulländade mänsklighet är intet annat än ett självbedrägeri och är uppbyggt av högmod....Mitt i all skapelse har mänskan skapat sig ett särskilt rike: sin värld. Hon ville övervinna jorden. Men genom katastrofer visar jorden henne tillbaka till sitt ursprung och manar människorna att icke vilja förhäva sig till att bliva härskare och bestämma sina öden efter egen lust, utan ständigt förnyade återställa sitt förhållande till ursprunget."

   Blott hos barnet visar sig ännu det sanna mänskovarandet. "Det lever ännu i ursprunget, i de första skapelsedagarnas anda...Det lever, medan jag bara tänker och önskar leva. Mitt vara är önskan, längtan, ofta alltför mycket kramp, barnets är uppfyllelse. Det står mitt inne däri, mitt i skapelseströmmen....troende, oavsöndrat, besittande himlen på jorden, förlorat i alltet och förbundet med det."

   Med smärta erkänner Scheurmann mänskolivets tragik, som alltjämt ånyo upprepas. Men grunden till denna tragik ligger i att människan vill härska istället för att älska och tjäna, i högmod höja sig över alla väsen, istället för att ödmjukt sluta sig till dem, och slutligen däri att hon vet om sig själv. "Jag är för att jag vet att jag är. En sådan bekännelse vågar jag numera sakta viska utan stolthet....Detta "Jag är", blir dock gärna likställt med vilja, och att under alla omständigheter vilja bevara sitt liv....Sant och saligt leva i sanning alla andra varelser, då de leva och förgå, utan att veta därom, och detta är det odelade livet, det sanna förlorade paradiset."

   Är det möjligt att återvända till paradiset? Människan kan inte tilltvinga sig det, men Gud hjälper henne därtill. "Han visar var och en vägen. Han manar oss utan efterhängsenhet, med kärlekens värme, att avstå från förståendets övermod, behärska våra drifter, såvitt de göra oss omänskliga, bibehålla alla oss ursprungligt givna rättigheter...." Att återvända till helheten sker genom kärlek till allt som är. Ty "Gud är allt som är. Han är strå och moln, vind och våg, han är den vilande stenen, det till- och avtagande dagsljuset....Jag måste med kärlek gå in i alla skapade varelser....Också en daning, som synes död,....måste få min kärlek, som är nyckeln till all kunskap. Det är icke tillräckligt att jag betraktar tingen med fröjd. Jag måste vara dem själva, i det jag älskar dem, om jag vill vinna de skapade varelsernas själ för mig."

Vad skulle du göra om du visste att du hade bara sju år kvar att leva? 

 

Ifall jag hade ett jobb som inte jag gillade, skulle jag sluta jobba och göra det jag älskade mest: vara mycket med vänner, skriva på bloggen, läsa sånt som skulle förbereda mig för döden och mänsklighetens slut, vandra runt i Sverige med vänner, besöka ekobyar (göra pilgrimsfärder dit) och studera permakultur, gerillaodla lite själv, bo i min hydda i Nackareservatet i Stockholm. 

 

Vad skulle du göra? Har du frågat dig själv något sånt nån gång?

 

Det finns faktiskt vetenskapsmän som tror att mänskligheten bara har sju till femton år kvar att leva, pgr.a. abrupta klimatförändringar. Bland dom är Malcolm Light och Guy McPherson. 

 

"The evidence for human extinction by 2030 is overwhelming." (Guy McPherson i en intervju av Adam Engel)

 

Jag är inte säker på att de har rätt, men jag försöker ändå föreställa mig världen utifrån deras perspektiv. Det är underligt att märka hur allting förändras med det perspektivet. Man gör andra val än man skulle göra annars om man bara har sju år kvar att leva. Det blir att leva med döden ständigt i sikte. Man uppmärksammar ting som man inte skulle uppmärksamma annars. Små obetydliga ting kan bli viktiga. Man har lättare att ha "silverblicken", "kristusblicken", som ser alltings sanna väsen. Och som Guy McPherson säger, ingen säger på sin dödsbädd "I should have bought more crap". 

 

Jag ser det också som en befrielse om civilisationen skulle kollapsa och mänskligheten skulle dö ut. Det är en befrielse för Moder Jord, som kanske kan ges tillfälle att återhämta sig om mänskligheten dör ut. Ju tidigare desto bättre. För jag är faktiskt rädd för att mänskligheten skall vara en cancer på Moder Jord som får henne att dö helt och hållet, att klimatet skulle bli som på Venus. Därför hoppas jag faktiskt att Malcolm Light och Guy McPherson har rätt, även om jag inte är så säker på det. Planeten och tredje världen har lidit så grymt av civilisationen. Jag ser fram emot mänsklighetens slut, men kommer att sörja bittert över alla andra arter som kommer att gå under med oss. Jag skulle också sörja över att ursprungsbefolkningarna måste gå under. Men jag sätter allt mitt hopp till att planeten, även om allt komplext liv skulle utplånas, kommer att börja alstra liv igen om några millioner år. Det är detta vi måste kämpa för. 

Det säger något om civilisationens väsen, att de civiliserade anser bajs och kiss vara något äckligt, vara avfall, något man bör dölja, skämmas för och kasta bort. Sanningen är nämligen den, att bajs och kiss är naturens guld. Bajs och kiss förädlar jorden, gör den mer näringsrik, gödslar den, ger den liv. Ingenting i naturen är så viktigt för naturen som just detta: förfiningen och förädlingen av jorden, så den kan rymma ytterligare biodiversitet. Bajset och kisset (samt matavfallet) är faktiskt människans genom tiderna viktigaste bidrag till naturen, dess sanna gåva åt henne, något som gör att människan inte bara tar från naturen, men också ger. Och ändå vill människan kasta bort bajset och kisset (och matresterna) som avfall, istället för att ge det direkt tillbaka till naturen, såsom vi gjorde på stenåldern (detta skulle dock kräva att vi läte åkrarna bli till skogar och att vi blev radikalt färre).

 

Däremot, det som de civiliserade anser vara guld, metallen guld, det är naturens bajs och kiss. Det civiliserade guldet, som de civiliserade dyrkar, har faktiskt inget som helst värde för naturen, det är för henne en likgiltig biprodukt, lika sterilt och dött som berget, och befinner sig också ofta inuti berget innan de civiliserade utvinner det. Så upp-och-ner är de civiliserades världsbild, så lågt har de sjunkit, att de dyrkar det döda och ofruktbara, såsom guld och pengar, och anser bajset och kisset, det livgivande, som skräp och avfall. De civiliserade är i själva verket nekrofila, och deras civilisation anser det som en dygd att förstöra, döda och förorena naturen för att få tag i naturens bajs och kiss: guldet. Allt civilisationen skapar, husen, bilarna, teknologin och maskinerna, är stendöda ting. Civilisationen har helt enkelt inte sinne för Liv. Moder Jord däremot, har Livet som sin ögonsten, hennes mål är att skapa så mycket och så rikt Liv som möjligt, och det är därför hon älskar bajs och kiss, hur konstigt det än låter (det gör förresten hundarna och många djur också, som stundom kan äta bajs)

Det är svårt att förstå vilken katastrof grundskolsystemet är för vår värld. Det är mycket grundskolsystemets skull att civilisationen bara fortsätter och växer och fortplantar sig, förstörande naturen, grunden för livet. Grundskolsystemet tämjer nämligen barnen till att bli lydiga samhällsmedborgare och ofarliga kuggar i det förtryckande och ekocidala samhällsmaskineriet. I detta liknar det kolonialismen med dess missionärer, som tämjde och civiliserade urbefolkningarna överallt på vår jord, därmed förstörande deras kultur och ekologiska levnadssätt. Grundskolsystemet är en slags kolonialism, och lärarnas brott kan liknas vid kolonialismens brott, och är lika allvarligt som detta. Lärarnas brott kan också sägas vara att missbruka de vuxnas makt över barnens själar. Ty de indoktrineras, som i en religiös sekt, i den mest försvarslösa, sårbara och påverkbara perioden av sitt liv. Och ingen frågar om de själva är med på allt detta. Jag minns hur skolgången började bli tung på tredje klassen, när proven började på allvar. Och det blev bara värre och värre. På nionde klassen räknade jag dagarna till skolan skulle ta slut. Då hatade jag skolan av hela mitt hjärta, vilket var orsaken till att jag inte gick gymnasiet. Men de som vill gå grundskolan ut ”frivilligt”, är hjärntvättade därtill. Av naturen är vi alla anarkister, och vill skaffa oss kunskap på egen hand, utan tvång och prov. Dessa två sistnämnda gör också att man glömmer det man lärt, för man lär sig bäst det man lär sig på egen hand, av eget intresse. Är detta en av orsakerna varför den vanliga medborgarens bildningsnivå är så låg? Grundskolan uppmuntrar inte till eget lärande genom sitt tvång.

 

Jag tror sålunda att alla grundskolor bör avskaffas, och att kunskapen istället måste spridas genom föräldrar och vänner, organiskt, och inte minst genom bibliotek och internet. Detta skulle skapa en grogrund för en revolutionering av samhället i ekologisk riktning, och för den vilda naturens och den vilda mänsklighetens återkomst.

 

Jag är däremot inte emot skolan när den är frivillig, och inte har något med tvång att göra, såsom gymnasier och universitet. Men även de bör avvecklas, när vi ska återgå till urfolkens livsstil. Där kan vi fortsätta bilda oss, men det blir inte genom ett skolsystem, utan det blir mästarens undervisning av sina lärjungar i stammen/byn, såsom det varit sedan urgammal tid. En organisk, naturlig bildning.

 

 

Jag har lagt märke till att när de civiliserade drömmer och hallucinerar om himlen, är det alltid civiliserade himlar de fantiserar om. Deras himmel är en stad, Det Nya Jerusalem, med guldgator och pärleportar och mäktiga slott. Jag har undrat mig över detta.

 

Däremot, när jag (som förvisso också är civiliserad) fantiserar om himlen, är det den vilda naturen jag fantiserar om: sagoskogen. En uråldrig urskog i tropikerna, full av LIV! Full av djur, apor, älvor och troll. Full av fruktträd och kokosnötträd. Där mossan är mycket tjock!

 

Jag tror det är av mycket stor vikt vilken himmel vi fantiserar om, ty det kommer att inverka på vad det är för sorts himmel vi kommer att bygga här på jorden. Fantiserar vi om den civiliserade rikedomshimlen, med guldgator och pärleportar, kommer vi här på jorden att försöka bli rika, på de fattigas bekostnad. Fantiserar vi om sagoskogen, kommer vi att försöka återställa skogarna på Moder Jord, så att ekosystemet kan läka.

 

Jag måste säga det med emfas, att rikedomshimlen är oerhört steril och död. Det är fascisternas himmel, där allt skall kontrolleras, och där ingenting får vara vilt och fritt. Det är också en hierarkisk himmel, med Gud på toppen och de mest fördömda på botten. Sagoskogen har inget av detta, ingen uppdelning i himmel och helvete. Den är inte steril, utan LIVETS klimax. Allt liv ryms med i den, på lika fot. Och det är en himmel som kan realiseras utan att någon trampas på och förtrycks, så som i rikedomshimlen. De som fantiserar om denna senare, inser inte vilka offer den kräver. Att den kräver ett evigt helvete för de förtappade, i alla fall enligt de kristna fundamentalisterna. Den fungerar precis som de rikas himmel här på jorden: de rikas himmel förtrycker och utarmar tredje världen och naturen. Sagoskogen har inte mycket av detta, och sagoskogen är också ett jordiskt paradis, som inte så lätt passar i andevärlden. Visserligen äter man varann i sagoskogen, men det är ett demokratiskt lidande - alla måste dö. Alla måste få sin beskärda del av lidandet. Där finns inte den där eviga saligheten som kräver att andra är i evig osalighet, som i den hierarkiska, fascistiska himlen. I sagoskogen är saligheten och osaligheten ganska jämnt, demokratiskt fördelad. Detta är fördelen med att döden är med: det skyddar mot fascism. Jag tror nämligen inte att den vilda naturen är fascistisk. Livet självt är inte ont. Det är när man vill bortom Livet, till något annat och "bättre", såsom civilisation, som ondskan uppstår. Jag tror t.ex. att drömmen om rikedomshimlen, närmare bestämt tusenårsriket, låg bakom nazisternas ondska. Hitler var katolik och ville förverkliga tusenårsriket genom Tredje Riket.

 

Jag tror vi måste sluta drömma om evig salighet, omvända oss till verkligheten och acceptera döden och det demokratiska lidandet som vi alla får vår beskärda del av. Och vi måste inse att Livet, det vilda fria Livet, inte är något fascistiskt och ont som vi måste fly ifrån för att hitta något "bättre". Som vi måste tukta, disciplinera och kontrollera. Nej, det vilda Livet är det bästa vi har, och fascismen består snarare i att bekämpa detta Liv. Vi måste vara tacksamma för att döden finns, för det gör att livet inte blir fascistiskt. Den verkliga fascismen ligger nämligen i föreställningen om ett evigt helvete för de fördömda och en evig salighet för de frälsta *. Tacka vet jag naturen för att allt lidande en gång tar slut.

 

 

*  Visserligen har många teologer försökt undkomma denna fascism genom att mena att alla blir frälsta till slut, och uppnår salighet, det kallas universalism. Men även evig salighet, utan helvete, skulle till slut bli tråkigt, det blir som att titta på en evig fotbollsmatch.

 

 

 

 

"People say that I am hard core about some of this stuff but I know because I have been to Davos, and I’ve sat with Bill Clinton and I’ve sat with Bill Gates and I’ve sat with Tony Blair and I’ve sat with Nancy Pelosi. I’ve sat with all these people who we think are in charge, and they don’t know what to do. Take that in: they don’t know what to do! You think you’re scared? You think you’re terrified? They have the Pentagon’s intelligence, they have every major corporation’s input; Shell Oil that has done this survey and study around the peak oil problem. You think we’ve got to get on the Internet and say, “Peak oil!” because the system doesn’t know about it? They know, and they don’t know what to do. And they are terrified that if they do anything they’ll lose their positions. So they keep juggling chickens and chainsaws and hope it works out just like most of us everyday at work. That’s real, that’s real."

 

(Van Jones, September 2007)

 

"They try to keep the system going for another day. It´s all about another day. One more day."

 

(Guy McPherson, December 2015)

 

 

 

 

 

 

Djurismen handlar om det sköra livet som är så utmärkande för djuren. I jämförelse med dem är civilisationen oerhört hård, ja betongisk. 

Sadhun * i Indien offrar allt för Shiva eller någon annan gud, ger bort allt dom äger för någon som inte finns, medan vi ateistiska västerlänningar, som tror på naturen och på Moder Jord, dvs. på verkligheten, vi offrar nästan ingenting för det vi tror på. Vi borde ju vara dom som offrade mest, vi som offrar för det som faktiskt finns.

 

 

* Sadhuna är Indiens heliga män, hemlösa, ofta halvnakna vandrande barfota asketer som lever på allmosor och är något av vildmän. 

 

 

"C.S.Lewis säger om Gud: "Han är vild, vet ni!" Och den som vill möta den vilde Guden, han måste själv vara beredd att bli vild." (Richard Rohr, fransiscansk präst i katolska kyrkan)

 

Det civilisationens förespråkare inte har tänkt på i sitt tämjande av allt de stöter på, är att Gud, Moder Jord, Verkligheten, är vild. Gud är inte civiliserad. Gud är inte kristen eller religiös. Gud låter sig inte tämjas. Själva Verkligheten är vild. Därför är det civiliserade projektet ett uppror mot själva Verkligheten. De civiliserade (mig själv inberäknat) är på kant med själva Verkligheten. Kanske är detta orsaken till de civiliserades alla psykiska problem.

 

De civiliserade har glömt att Moder Jord inte har följt med i "utvecklingen", att hon fortfarande är i det tillståndet som rådde på stenåldern. Hon är arkaisk, och har ingen förståelse för "myten om framsteget". Man kan inte tämja och förstöra den vilda naturen utan att komma på kant med Moder Jord, eller med Verkligheten själv. "Nature bats last" (Guy McPherson)

 

Vi måste omvända oss till Gud, omvända oss till verkligheten, bort från alla civilisationens lögner och illusioner om evig tillväxt och annat sånt, och återvända till det vilda, fria livet, till den vilde gudens famn i naturen.

 

 

Någon ropade ur skogen mitt namn
denna silvriga och drypande höst.
Någon ropade ur skogen mitt namn
med spöklik och besvärjande röst.

-en röst som var outsägligt vild
på ett fjärran och utommänskligt vis
och ändå så förledande mild
som ett slöjregn i oktoberdagens dis.

(utdrag ur Bertil Malmbergs dikt "Ropet")