för naturens skull

Erich Scheurmann (1878-1957) var en spännande anarkoprimitivist i nittonhundratalets första hälft (fast jag sörjer över hans sympatier för nazisterna). Det är han som har skrivit "Papalagi. Den vite mannen" (1920), en av mitt livs starkaste läsupplevelser, som Tommy Hellsten förmedlade åt mig (jag rekommenderar den kraftigt!). (Den är en fiktiv historia, trots att den utger sig för att vara äkta). Jag hittade följande text av och om Scheurmann i boken "Evighetslivets väsen" av Hans Wegmann (1933):

 

"Scheurmann tror på ett urtillstånd, en skapelsens ursprungliga ordning, där människan ännu i ödmjukhet och kärlek var ett med alla väsen och med helheten. "Jag kan icke förstå livets ursprung annorlunda än såsom ett stort enigt varande, däri allt, även det allra ringaste, är uppfyllt av själ....Där människan icke står avskild, utan tvärtom broderligt möter allt skapat, då det ännu icke fanns skäl eller rum för människans övermod." ....Ty människan "är och förblir en like bland likar, bunden av den första och enda lagen. Träd, djur, stenar äro likställda med henne i skapelsens rike. Det som förefaller henne som ett företräde är detta blott ur hennes sinnens synpunkt sett. Inför oändligheten är hon också endast en del av delar." Men idag är den stora lögnen rådande i oss. "Människan av idag står icke längre jämsides med och icke heller över kreaturen. Hon har glidit ur ur den skapade enheten...Hon står avskild, ensam...Den skapade jorden har vikit bort från hennes själ och knappast lämnat kvar hos henne mer än ett estetiskt återsken. Och hon menar sig ha besegrat det, tvungit det under sig och genom detta välde hava uppfyllt sin Guds första bud...Men hennes fulländade mänsklighet är intet annat än ett självbedrägeri och är uppbyggt av högmod....Mitt i all skapelse har mänskan skapat sig ett särskilt rike: sin värld. Hon ville övervinna jorden. Men genom katastrofer visar jorden henne tillbaka till sitt ursprung och manar människorna att icke vilja förhäva sig till att bliva härskare och bestämma sina öden efter egen lust, utan ständigt förnyade återställa sitt förhållande till ursprunget."

   Blott hos barnet visar sig ännu det sanna mänskovarandet. "Det lever ännu i ursprunget, i de första skapelsedagarnas anda...Det lever, medan jag bara tänker och önskar leva. Mitt vara är önskan, längtan, ofta alltför mycket kramp, barnets är uppfyllelse. Det står mitt inne däri, mitt i skapelseströmmen....troende, oavsöndrat, besittande himlen på jorden, förlorat i alltet och förbundet med det."

   Med smärta erkänner Scheurmann mänskolivets tragik, som alltjämt ånyo upprepas. Men grunden till denna tragik ligger i att människan vill härska istället för att älska och tjäna, i högmod höja sig över alla väsen, istället för att ödmjukt sluta sig till dem, och slutligen däri att hon vet om sig själv. "Jag är för att jag vet att jag är. En sådan bekännelse vågar jag numera sakta viska utan stolthet....Detta "Jag är", blir dock gärna likställt med vilja, och att under alla omständigheter vilja bevara sitt liv....Sant och saligt leva i sanning alla andra varelser, då de leva och förgå, utan att veta därom, och detta är det odelade livet, det sanna förlorade paradiset."

   Är det möjligt att återvända till paradiset? Människan kan inte tilltvinga sig det, men Gud hjälper henne därtill. "Han visar var och en vägen. Han manar oss utan efterhängsenhet, med kärlekens värme, att avstå från förståendets övermod, behärska våra drifter, såvitt de göra oss omänskliga, bibehålla alla oss ursprungligt givna rättigheter...." Att återvända till helheten sker genom kärlek till allt som är. Ty "Gud är allt som är. Han är strå och moln, vind och våg, han är den vilande stenen, det till- och avtagande dagsljuset....Jag måste med kärlek gå in i alla skapade varelser....Också en daning, som synes död,....måste få min kärlek, som är nyckeln till all kunskap. Det är icke tillräckligt att jag betraktar tingen med fröjd. Jag måste vara dem själva, i det jag älskar dem, om jag vill vinna de skapade varelsernas själ för mig."