för naturens skull

"O saliga natur! Jag vet icke vad som sker med mig, då jag öppnar mina ögon för din skönhet, men all himlens glädje är i de tårar jag gråter framför dig, den älskande framför den älskade. 

   Hela mitt väsen förstummas och lyssnar, när luftens milda vågor spela om mitt bröst. Förlorad i det vida blå blickar jag ofta upp i etern och ner i det heliga havet, och mig är som öppnade en besläktad ande sina armar för mig, som upplöste sig ensamhetens smärta i gudomens liv. 

   Vara ett med allt, det är gudomens liv, det är människornas himmel. 

   Vara ett med allt som lever - i salig självförgätenhet återvänd till naturens helhet, det är höjdpunkten av tankar och fröjd, det är den heliga bergshöjden, den eviga vilans ort, där middagen förlorar sin tryckande värme och åskan sitt dån, och det jäsande havet är likt kornfältets vågor. 

   Vara ett med allt som lever! Med dessa ord lägger dygden bort sitt vredgade harnesk, människans ande sin spira, och alla tankar svinna bort framför bilden av den evigt-enda världen, som konstens normer göra det för konstnärn, då han står inför sin Urania, och det järnhårda ödet avsäger sig herraväldet, och döden flyr ur alla väsens grund och oskiljaktlighet och evig ungdom förskönar och saliggör världen."

 

(Friedrich Hölderlin, ur boken "Hyperion")