för naturens skull

Det finns två stora hot mot mänsklighetens och civilisationens överlevnad. Det ena är sinande oljetillgångar efter att vi passerat Peak Oil, och det andra är ekosystemens kollaps som resultat av skenande klimatförändringar. Det är svårt att avgöra vilka av dessa hot som är störst för mänskligheten, men jag antar att klimatförändringarna kommer att ha den största påverkan. Dessa innebär att mänskligheten helt enkelt kan utrotas, medan sinande oljetillgångar inte behöver ha så drastiska följder.

 

Jag tror bägge dessa hot kommer att i första hand resultera i brist på mat. De sinande oljetillgångarna kommer att göra det svårt för mat att fraktas långa vägar, då farkosterna som fraktar den behöver olja. Och de skenande klimatförändringarna kommer att slå ut stora delar av skördarna, mer och mer efterhand.

 

Så här ser det ut på min horisont. Jag tror dessa båda hot kommer att skapa "den perfekta stormen", och de kommer att ta plats parallellt med varandra, ungefär samtidigt. Lägg då till även den ekonomiska krisen, finanskrisen, så kommer vi till de tre E:na som omställningsrörelsen talar om: energi, ekologi och ekonomi, som alla kollapsar efter hand, parallellt med varann, ungefär samtidigt, och som alla är förknippade med varann, beroende av varann.

 

Och jag tror att allt detta kommer att ske under detta århundrade, snarast om ungefär ett decennium, senast om ungefär ett halvt till ett helt sekel, om femtio till hundra år. Mycket kommer att hända under min livstid.

 

Jag tror att jag inte kommer att dö av sjukdom eller av ålder, utan av svält (om jag inte väljer att frivilligt dö av vattenbrist istället). Men jag är inte rädd för att dö av svält. Det är ett sätt att dö som inte är så ohyggligt smärtsamt. Det är som att fasta, man blir hög av det. Och man kan alltid välja att dö av vattenbrist istället för av svält, vilket är ett ännu mildare sätt att dö.

 

Jag tänker mycket på döden. Jag är förtrolig med den, såsom dikten i det senaste blogginlägget antyder.

 

Jag är inte heller så rädd för civilisationens kollaps eller mänsklighetens försvinnande. Jag är förtrolig även med detta. Cancertillväxten kan inte fortsätta i evighet.

 

Men jag hoppas slutet blir heligt och höviskt, som titeln på ekopsykologen Carolyn Bakers bok "Sacred demise. Walking the spiritual path of industrial civilisation´s collapse". (2009) Jag vill inte ha kaos på gator och torg. Jag hoppas våra ledare är så pass kloka att de väljer en kontrollerad avveckling istället för ond, bråd död, kollaps och kaos. Att de nu börjar förbereda sig på det oundvikliga. Jag har ett hopp om att vi kan möta civilisationens slut med jämnmod, inte med panik. Att vi förstår djupt i vårt hjärta att så måste det bli, och att vi inte ska kämpa emot, utan låta civilisationens kollaps ha sin gång, dock helst på ett kontrollerat sätt. Att vi förstår att civilisationens kollaps är något gott för resten av planeten, för ekosystemen. Och kanske dödshjälp blir lagligt då i alla länder? Kanske det inte blir fult och omoraliskt att begå eutanasi när den tiden kommer?

.