för naturens skull

Jag drömde inatt en väldigt stark dröm, och jag grät i drömmen. Den handlade om att jag återställde ett äktenskap genom att jag erbjöd mig som andra man åt kvinnan, medan jag renoverade parets lägenhet grundligt från topp till tå. Denna gärning gjorde mig salig. Och så kom jag på i drömmen att den sanna saligheten är att göra gott, och att detta var orsaken till att min tidiga ungdoms hjälte Elias Aslaksen (den norska kristna sekten Smiths Vänners ledare  1943-1976) var salig de sista fyrtio åren av sitt liv. Det var för att han var så uppfinningsrik i det goda, i att göra gott *. Och jag drömde också vad som låg bakom detta; den ljusa, evangeliska andligheten i Smiths Vänners tidskrift Skjulte Skatte ("Gömda Skatter") under den tid J.O. Smith var redaktör (ca. 1912-1940). En andlighet som efter hand byttes ut i lagträldom, men som ännu klingade i Aslaksens väsen (så i drömmen). Det var en andlighet där det goda livet var en gåva, inte en prestation eller en kamp. Att få göra gott var en nåd! Det var bara pur kärlek och befrielse!

 

När jag vaknade tänkte jag över denna lite sanna och mycket innehållsrika dröm, och kom på att mitt nuvarande engagemang för miljön, djuren och de fattiga kanske ytterst härrör från Aslaksens moralism, han var ju min tidiga ungdoms hjälte. Och för mig är just frågan: Hur mycket gott får jag lov att göra? Jag vill så mycket. Skulle göra mycket större insats för miljön, djuren och de fattiga om jag bara hade kunnat. Att göra gott för dessa är en befrielse för mig. Tyvärr lever vi i ett samhälle fullt av arbetslöshet, av att goda gärningar, särskilt mot natur, djur och fattiga, görs svåra (t.ex. har inte jag och Titti någon kompost utanför vår högshuslägenhet). Antingen sliter vi ut oss på onödigheter, eller så får vi stå och titta på. Men jag har hittat mina kanaler för goda gärningar, som stavas "att läsa och skriva" för att göra världen bättre. Lyckligtvis behöver jag inte någons godkännande för detta, eller någons pengar. Detta arbete gör mig också rätt lycklig. Min tillvaro känns meningsfull, jag är med och gör världen bättre genom att arbeta med våra tankar, ett basarbete för det goda, ekofilosofens arbete. 

 

Aslaksen var något av en asket och hälsoprofet, där har ni en av källorna till min nuvarande asketism och mitt förordande av att återvända till det hälsosamma bondelivet på landet. 

 

Min befrielse från Smiths Vänners lagträldom när jag var 16-17 år kom delvis av läsning av Skjulte Skatte 1912-1940, särskilt icke-Smiths Vän-författare som J.O. Smith tog in ofta, som öppnade min blick för kristna författare utanför sekten (detta har försvunnit i nutidens Smiths Vänner, om man inte räknar in utbrytargruppen). Jag hade också som stöd familjen Schytt i Danmark, som genomgått en liknande process, och också upptäckt det ljusa i början av Skjulte Skattes historia. 

 

Kanske lever jag ännu lite på det ljuset? Det var så min nuvarande befrielsefilosofi började, och jag ser utvecklingslinjen klart nu. Djurismen kommer ytterst från Skjulte Skattes början. Det finns ljus även bland religiösa fundamentalister. 

 

 

 

* Aslaksen gjorde dock i verkligheten också mycket skada, genom att vara ledare för en kristet fundamentalistisk sekt, Smiths Vänner. Man kan inte vara detta utan att göra skada och idka maktmissbruk. Aslaksen gjorde också ofta narr av kristna från andra sekter (mest pingströrelsen) i sina många och långa tal på konferenser, och bidrog till Smiths Vänners självbeundran, instänghet och förakt för kristna från andra sekter. Dock, Aslaksen var asket, hälsoprofet och något av en förordare av enkelhet, så han var ovanligt ädel för att vara ledare för en fundamentalistisk sekt. 

 

Även våra insekter ska civilisationen utrota mer och mer med sin livsstil (se en artikel nyligen publicerad i vänstertidningen The Guardian här. Kolla mer allmänt om insektsdöden här) Men då är det snart ute med den, utan insekterna klarar vi oss inte.

 

75 % mindre insekter under de senaste 27 åren! Det är så man kan baxna.

 

Här kommer ett utdrag från artikeln i The Guardian:

 

“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline,” said Prof Dave Goulson of Sussex University, UK, and part of the team behind the new study. “We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”

 

Ursäkta att min blogg är så full av ursinne över civilisationen, och så full av beskrivningar av kollaps, men såhär ser verkligheten ut *, och vi kommer alla att tvingas möta detta en dag. Bäst att redan nu börja se den i ögonen, så vi inte tas på sängen. 

 

Jag förstår inte att politiker kan vurma för tillväxt, tillväxt och åter tillväxt (t.o.m. miljöpartiet gör ofta detta!), när etablerade tidningar som The Guardian kommer med sådana här nyheter, om tillväxtens baksida. Det verkar som om politikerna inte följer sådana här nyheter. Det finns faktiskt massor av dom, och superbloggen Seemorerocks är bra på att ta fram dom, det är mycket genom den som jag följer med vad som sker på miljöfronten och i den globala politiken. 

 

Strålning fran våra elektriska apparater är en av de viktigaste orsakerna till insektsdöden. Det finns massor av information på nätet om detta (googla!), denna artikel  är en, från en etablerad, vanlig tidning. 

 

Att mobiltelefoner bidrar till den globala bidöden, är verifierat genom diger, seriös forskning. Se bara denna vetenskapsartikel. 

 

 

 * jag menar inte att de vetenskapsmännen som mätte insekternas mängd har den absoluta sanningen om detta. Omfattningen av insektsdöden kan säkert diskuteras, dock säger deras forskning något om verkligheten, att vi har fått allt mindre insekter under de senaste 27 åren. Detta torde vara rätt säkert, med tanke på klimatförändringarna och miljöförstöringen.

 

 

Jag skrev nyss en dikt om flugan:

 

 

 

Flugan

vilken ödmjuk varelse

 

Den flyger omkring

utan minsta tanke på status och berömmelse,

och när den sätter sig på mig,

är det utan att bry sig särskilt mycket

om min uppmärksamhet. Den vill snarare undvika den.

Det räcker med några andra flugors

uppmärksamhet.

 

Låt mig få bli ödmjuk som flugan. 

Bäste Tomas Eneroth.

 

Jag har undrat över en sak. För något år sedan kostade enkelbiljetten för tunnelbana i Stockholm 25 kronor (om man laddar pengar på kort). Nu kostar den 30. Varför blir det dyrare, när man borde uppmuntra till kollektivtrafik, det är ju mycket mer miljövänligt än bilar! Utvecklingen har gått åt helt fel håll! Det är inte bara i Sverige det blivit dyrare, jag har märkt att det har blivit det i Finland också, senast jag var där. Är detta en internationell trend, som bara Sverige hakar på?

 

Hur kan svenska politiker vara så dumma! Har de inget sinne för miljön, för klimatet och oljetoppen, för framtida generationer? Det verkar som om de inte alls är medvetna om dessa frågor, på basen av hur de handlar när det gäller kollektivtrafiken.

 

På 80-talet var det populärt bland ungdomar att tågluffa i Europa, interrail-biljetterna var så billiga. Detta har minskat kraftigt, eftersom det har blivit så dyrt. Även i ett längre perspektiv kan man se att kollektivtrafiken blivit dyrare med tiden.

 

Kollektivtrafiken borde ständigt bli billigare, inte dyrare, för att uppmuntra folk att inte köra bil, utan åka kollektivt. Staten borde subventionera kollektivtrafiken mycket mer. Varför ska det vara dyrt det som är etiskt och miljövänligt, och billigt det som är oetiskt och skadligt för miljön? Tyvärr är detta något som går igen på många områden. Ekologisk mat är dyrare än konventionellt odlad mat osv. Det är något sjukt med detta. Det är billigt att förorena miljön och bidra till klimatförändringarna. Man borde sätta en ordentlig skatt på koldioxid, samt införa personliga utsläppsrätter i Sverige, så att det blev dyrt att åka bil. Oetiskt handlande ska minsann ha ett pris.

 

Vad tycker du om det jag skriver? Har jag rätt?

 

Jag hoppas att politikerna i Sverige tar sitt förnuft till fånga.

 

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen

Så tala tystnadens språk med mig

du vet att det har verkan,

så tala tystnadens språk med mig,

som vinden talar med lärkan.

 

(Thomas Allander sjunger detta på skivan "Tystnadens språk" från 2005)

Jag kom nyligen på att det finns ett mycket enkelt sätt att räkna ut det troliga minimitemperaturscenariot för år 2100. Det är kanske bekant för många att FN:s klimatpanel IPCC:s värsta scenario för 2100 numera är omkring 4  grader varmare än förindustriell tid (se denna artikel, där det står 3,7 - 4,8 grader, år 2007 sade de 6,4 grader, se här). Nu skall jag räkna ut om detta är sannolikt:

 

Jag använder tiden 1998 till 2016 som referens här. I 1998 var temperaturen som mest ca. 1,19 grader (se här) över den förindustriella nivån (ca. år 1750 *) och i Februari 2016 var temperaturen 1,65 grader över den förindustriella nivån (se här och här). 1998 var det en El Nino, och 2016 var det en El Nino, de två kraftigaste El Ninon som vi haft sedan mätningarna började. Att det var El Nino dessa två år, är viktigt för uträkningen av minimitemperaturen för 2100, eftersom vi kan vänta oss lite liknande mönster i framtiden (jag mäter temperaturökningar från El Nino till El Nino, i fallet med åren 1998-2016 tar jag de värsta El Nino-åren), och det gör rättvisa åt hur fort temperaturökningen numera går på sitt minimum.

 

Alltså, skillnaden i temperatur mellan 1998 och Februari 2016 var 0.46 grader. Antalet år mellan dessa två datum är 18.

 

Hur många sådana 18-års perioder går det på de 84 år som ligger mellan 2016 och 2100?  Jo, ca. 4,7.

 

Vad är 4,7 gånger 0,46? Jo, ca. 2,15.

 

Om vi adderar 2,15 till 1,65 får vi 3,8.

 

Vi kan alltså vänta oss minst en temperatur på 3,8 grader över förindustriell tid fram till 2100, om uppvärmningen går lika fort som hittills. Jag säger minst, eftersom det antagligen kommer att gå fortare när vi efter hand får mer koldioxid och mer metan i atmosfären, p.g.a våra utsläpp och naturens egna metanutsläpp. Men det kan inte gå långsammare än hittills, p.g.a. ökande halter av växthusgaser i atmosfären. Ökande halter av växthusgaser innebär ökande uppvärming, enligt grundmurad klimatvetenskaplig forskning. Vi måste också räkna in alla positiva återkopplingsmekanismer som kan sättas igång, t.ex. de som utlöses av att isarna på våra poler smälter bort. En typisk sådan är att albedoeffekten minskar, dvs. mörk yta suger upp mera solljus än en vit yta (som när ytan är täckt av is). Sådana effekter kan göra att vi får skenande klimatförändringar (runaway global warming), och gör att det är mycket lite sannolikt att det bara blir 3,8 grader över förindustriell tid år 2100. (Förlusten av global dimming vid civilisationens kollaps kommer också att göra sitt) Vissa hävdar att vi redan är mitt uppe i skenande klimatförändringar. 

 

Alltså: minst 3,8 grader varmare 2100 (med mitt amatörmässiga lilla matematikexperiment). Vad skulle ett sådant best-case scenario innebära? (jag menar här att kring 4 grader är ett best-case scenario istället för ett worst-case scenario, såsom IPCC vill påstå)  

 

Under senaste istid, då det var 5 grader kallare, var det tre kilometer tjock is över Skandinavien och en kilometer tjock is över New York. Havsytan var 120 meter lägre. Så känsligt är planeten för skillnader i temperatur. Vad skulle 5 grader varmare innebära? Vissa säger att mänskligheten inte kan överleva 6 grader varmare (som den brittiske miljöjournalisten Mark Lynas, se här). Och den brittiske miljöjournalisten Oliver Tickell skrev i The Guardian 2008 att vid 4 grader varmare, är allt vi kan göra att förbereda oss för mänsklighetens utdöende (se artikeln här). Jag är benägen att hålla med Tickell och domedagsprofeterna inom miljörörelsen här. Det är inte lätt att se nån annan utväg, om vi verkligen ska vara realistiska. Om vi ska ha någon chans att undvika detta, måste vi avveckla civilisationen, och det snabbt. Det är osannolikt att detta kommer att hända. Eller så måste vi komma på någon geoengineeringmetod som verkligen blir effektiv och som vi lyckas implementera i stor skala, vilket jag inte ser på horisonten just nu. Vi måste ner till noll utsläpp snabbt, och sedan till negativa utsläpp. Mitt förslag är att göra åkrarna om till skogar och skogsträdgårdar (1) (träd binder koldioxid från atmosfären), men det kräver att vi blir radikalt färre, och att vi lever som urfolken. Det går, men jag tror de flesta hellre riskerar planetens kollaps och mänsklighetens utdöende än att pruta på sin bekvämlighet, och begränsa sin expansion i antal, tyvärr. 

 

 

*  lägg till 0.3 till temperaturen i grafen för åren 1750-1880 (1880 var året då mätningarna började, 1750 var året då industrialismen tog fart), så får du 1,19 för 1998. Klimatvetenskapsmannen Michael Mann har påpekat att temperaturen steg med 0,3 grader mellan 1750 och 1880. 

 

(1) Även trädplantering för att rädda klimatet är problematiskt, se här och här.

Människor som tror att de kan finna "fulfilment", tillfredsställelse och livets mening i datorspel, TV, internet och Facebook, liknar pojken som, när han inte fick sitt lördagsgodis, tog en tom godispåse och åt denna förpackning eftersom det var bilder av godiset på den.

 

Ord och bilder allena kan aldrig ge oss verkligheten själv, utan placerar oss utanför den, i alienation från den, om vi bara ges detta. Det hjälper inte hur mycket pappan tröstar barnet med ord, om han fortsätter slå det. Och hur mycket leksaker som helst kan inte ersätta mors och fars närvaro. Hur mycket Facebook-vänner som helst kan inte ge oss sann community, det vi behöver när Kollapsen börjar rulla över världen på allvar.

 

Men kanske godisförpackningen kan ge någon tröst i alla fall? Om inte annat, så i alla fall lukten av godis? Vi får hoppas det, och kanske relevanta och bra ord och bilder är bland det bästa vi kan ge världen när vägen tillbaka till naturen och urfolkens livsstil är stängd av ett sjukt samhälle som gör ekologiskhet till något för dom som har råd, när all mark är ockuperad av civilisationen, och medlemskap i ekobyarna kräver en massa pengar, lån och investeringar som inte de verkligt fattiga har råd med (t.o.m. Suderbyns ekoby kräver nästan detta).

 

Vad har den fattige att göra då? Jo, han har ordet och bilden kvar. Är internet i själva verket en gigantisk tom godispåse? En gigantisk megaloman fasad för civilisationen, med mest tomhet och moraliskt förfall bakom? Är den de rikas konstgjorda andevärld, dit man hamnar till sist för att rota i en "astralvärld", i virtualitet, i det overkligas soptipp? Visserligen ligger det människor bakom allt som står på internet, men du kan inte får verkligheten på internet, bara representationen av verkligheten. Den som ser på internetporr får aldrig röra vid kvinnorna han begärligt tittar på, och det samma gäller orden på internet. De ger oss inte verkligheten, de kan högst peka på verklighetens människor och natur, och leda oss till dem. Själva är de inte verkligheten, det de representerar. Detta glömmer många som är beroende av internet, de glömmer att reflektera över ordets och bildens natur, och tror att skylten är allt, platsen man skall till och det verkliga själv. Det är övertron på och idealiseringen av teknologin som leder till detta, eftersom detta är en alienation från naturen, och teknologin är själva essensen i denna alienation, som placerar det döda och mekaniska framför det levande, och overklighet framför verklighet. Teknologi och virtualitet kan härma det verkliga intill förblandning, men en robot kan aldrig bli levande och organisk, internet kan aldrig bli naturen den pratar om, ja verkligheten själv, även om futuristerna och transhumanisterna drömmer om att ladda upp sitt medvetande till internet. De har just denna märkliga tro på att man kan tillfredsställas enbart av ord och bilder. Men vi kommer aldrig att lyckas lura vårt medvetande att tro att ord och bild är verkligheten själv, inte ens om vi får leva evigt på internet, såsom Ray Kurzweil drömmer om. Det kommer att smaka plast, tyvärr. Men detta är en tröst för den som vaknat upp ur den civiliserade slummern, och börjat längta efter äkta saker, verkliga upplevelser istället för virtuella sådana, levande djur och sann natur. Att törsta efter det virtuella är bara ett symptom på den ofattbara besvikelse mänskligheten fick uppleva när det verkliga livet på landsbygden tvingades bytas ut mot stadslivets konstgjorda värld, ju längre fram i tiden desto värre. Nu söker vi tröst hos och tillflykt till internet, vår tomma godispåse. Det kan bli lite tråkigt ibland, särskilt Facebook, men vi lider inte av det eftersom vi aldrig upplevt det sanna urlivet på landsbygden, utanför civilisationen, där naturen och verkligheten kom så nära att vi kunde höra dess hjärta banka - livets centrum, skogen, vildheten och friheten. Fråga en varg om den vill se på TV om jakt istället för at jaga själv, se på TV inne i en bur. Svaret som vargen ger kan lösa de psykiska problemens gåta, varför vi har så mycket psykiska problem och vad de kommer av.

 

Jag menar inte att fördöma all virtualitet. Allt språk är virtualitet, och jag är inte längre emot språket och orden. Men får vi riktigt godis i påsen, får bilden av godiset på påsen sin rätta plats och funktion, som pekare på en verklighet som faktiskt finns, inte bara på tomhet, eftersom det verkliga blivit frånrövat oss. Då äter vi inte längre godisförpackningen, utan är mer intresserade av godiset än förpackningen. Vi behövde äta förpackningen när godiset var borta, och fann en viss tröst i det, men nu när den riktiga saken erbjuds oss, bryr vi oss inte så mycket om förpackningen. Så tror jag det kommer att gå med mänskligheten när civilisationen inte längre kan upprätthållas, utan alla söker sig till landsbygden. Vi kommer att få ett så spännande liv ute i den riktiga verkligheten att vi inte kommer att sakna internet, TV, datorspelen och biograferna. Det blir riktiga människor istället för Facebook-profiler, riktig skog istället för naturprogram på TV. Och framför allt, det blir en känsla av att vi tillhör naturen och verkligheten istället för att vi står utanför och ser på som tiggare. Civilisationen har gjort oss så fattiga genom att beröva oss det riktiga livet på landsbygden, att vi har vant oss vid att stå och se på livet istället för att vara med. Civilisationen lovade oss guld och gröna skogar, men tog ifrån oss det verkliga liv som vi är genetiskt anpassade at leva, och gav oss istället ord, ord och åter ord (och bild). De rika i civilisationen vet inte att de är de fattigaste ur naturens synvinkel, eftersom de inte vet om något annat än detta pseudoliv. Man kan aldrig köpa community, det viktigaste i livet, det som verkligen gör oss levande och verkliga. Det är de rika som har minst community här i världen  (rikedom får den sanna communityn att stelna til is i konkurrens, divighet och hybris), och som därför enligt min åsikt är de fattigaste på jorden, berövade verkligheten själv. Kvar är ord, internet, teknologi. Pseudoliv. Men även för dessa kommer ljuset att uppgå en dag, även om de kanske kommer sist, förblindade av pengar och status.

 

Det finns dock grader i helvetet, och även i staden kan man komma i kontakt med verkligheten genom organisationer som Greenpeace och Amnesty, som visar baksidan av civilisationen. Och inte all internetanvändning är lika alienerande från verkligheten. Att följa issmältnings- och klimatnyheter är långt mer tillnyktrande än att följa modebloggar. för att säga det milt. Och långt mer spännande. Karriärismen får oss att intressera oss för tråkigheter och bullshit, overklighet och oväsentlighet. Börjar vi få vittring av verkligheten som mänsklighet, kan det bli en återgång till det förlorade Eden (i metaforisk bemärkelse), vildheten och friheten för oss alla.

Jag har skrivit mycket om Peak Oil, oljeproduktionstoppen, på den här bloggen. Om att vi lever i Peak Oil just nu när det gäller råolja, den konventionella oljan (vanlig olja som man får upp med traditionella metoder). Du undrar kanske vilka belägg jag har för detta, om detta bara är något som miljörörelsens många domedagsprofeter snackar om. Är det bara en oseriös hypotes, utan grund i verkligheten och med svaga belägg, som ekonomiprofessorn Marian Radetzki ville påstå?

 

När man har läst Kjell Alekletts bok, är det svårt att hålla fast vid en sådan uppfattning. Aleklett är en fysikprofessor emeritus (har även varit professor i geovetenskaper), som de senaste sjutton åren har forskat i Peak Oil på akademisk nivå, och varit upphov till och lett en forskargrupp med doktorander i ämnet, vid Uppsala Universitet, kallad "Globala energisystem". Det var Aleklett och den kände brittiske oljegeologen Colin Campbell som myntade uttrycket ""Peak Oil" år 2000.

 

Ifrågavarande bok är Alekletts andra om Peak Oil, den första, "Peeking at Peak Oil" utkom 2012 på Springer, och hans andra bok, den jag recenserar nu, är en svensk uppdatering och utökning av den engelska boken, på drygt 400 sidor.

 

Vill man söka en vetenskaplig, seriös bas för diskussionen om Peak Oil, är Alekletts bok ett standardverk, och en bok som visar att Peak Oil inte är någon lösryckt hypotes, utan en befäst teori, som jag tror snart börjar kunna jämföra sig med fysikens lagar och evolutionsteorin i vederhäftighet och omutlighet. Det är så enkelt och säkert som att 1) olja är en ändlig resurs, och 2) varje ändlig resurs har en produktionstopp, varefter den börjar sina. Tidpunkten för Peak Oil kan alltid diskuteras, men inte att den kommer att inträffa (det är i denna senare mening som Peak Oil är en befäst teori) . Aleklett menar, med stor auktoritet i boken, att oljeproduktionstoppen för konventionell olja inföll 2006-2007, varefter produktionen har minskat en aning. Räknar man in all olja, även okonventionell sådan, stiger oljeproduktionen fortfarande, och peaken beräknas till omkring 2023, med en platå fram till 2031-2032, varefter den börjar sina.

 

Även om man kunde säga att Alekletts bok är en populärvetenskaplig framställning av Peak Oil och oljeindustrin, så måste jag säga att den är rätt akademisk och ganska teknisk. Den passar bra som kursbok i energifrågor och om man vill fördjupa sig i hållbar utveckling vid Universiteten. Aleklett går grundligt tillväga när han presenterar oljeindustrin och oljeproduktionen, och illustratören Olle Qvennerstedt har illustrerat boken med en stor mängd grafer och andra illustrationer (mest grafer). Statistik är centralt för Aleklett, och även matematik. Boken innehåller en del för mig obegripliga ekvationer.

 

Alekletts perspektiv är globalt genom det mesta av boken, Peak Oils betydelse för Sverige nuddas bara vid i slutet av boken. Jag lägger märke till att han inte gör några prognoser för hur länge exportoljan till Sverige kommer att räcka, vilket är en av bokens stora luckor. En annan stor lucka är att EROEI (energy returned on energy invested) nästan inte alls diskuteras, begreppet tas inte ens upp, bara en gång nuddar Aleklett vid vad han kallar "nettoenergi". Detta trots att EROEI diskuteras allmänt inom Peak Oil-rörelsen på internet. Jag menar att detta koncept är så centralt att förståelsen därav kommer att bli en ödesfråga, så jag förstår helt enkelt inte hur Aleklett kunde låta bli att diskutera det. Konceptet handlar om hur mycket energi vi måste investera för att få en viss mängd energi tillbaka på vår investering. Skifferoljan, som fås upp genom "fracking", som Aleklett diskuterar vidlyftigt i boken, har just problem med lågt EROEI, och detta är en akilleshäl för oljeindustrin. Förstår vi inte det, kommer vi att kasta bort mycket pengar och krafter på olönsam oljeutvinning. Aleklett påstår at fracking är olönsam vid låga oljepriser (som t.ex. dagens relativt låga oljepriser på 50-60 dollar per fat). Att vi måste söka oss till oljekällor med allt lägre EROEI (såsom även oljesanden i Kanada och Venezuela), säger även det något om Peak Oil.

 

Aleklett begår även enstaka moraliska tabbar i boken, som att (när han skriver om det) låta bli att påpeka  att Sverige inte borde ha hjälpt Saudiarabien på 70-talet med den tidens största industriella projekt; att bygga ett oljelager under sanden för Saudiarabien, till bruk under oljekriser och krig. Vill vi verkligen att Saudiarabien skall bli en stormakt (främst militärt) i en framtid med oljeknapphet, Saudiarabien, en islamsk, fanatisk, grym diktatur?

 

En annan moralisk tabbe är att Aleklett menar att det att FN:s klimatpanel IPCC presenterat orealistiska scenarier för koldioxidutsläpp (de räknar med att vi har långt mer fossilt bränsle i reserverna än vi har), är kanske världens största forskningsskandal någonsin. Det tycker inte jag. Låt gå för att IPCC kraftigt överdrivit utsläppen, men deras temperaturscenarier med upp till 4 grader varmare klimat år 2100 kan mycket väl vara en underdrift. Det kan bli värre än så, p.g.a. att issmältningen på våra poler går så oväntat snabbt, vilket leder till en mängd s.k. "positive feedback loops" (positiva återkopplingsmekanismer), vi passerar s.k. "tipping points". Med tanke på detta är det bra att vi i alla fall i någon mån har blivit varnade av IPCC, även om de överdrivit framtidens utsläpp kraftigt. Naturen kommer att ta över när våra utsläpp mattas av, och snöbollen kommer att rulla vidare av egen kraft. Den som ett tag har följt klimatnyheterna och issmältningsnyheterna (vilka Aleklett verkar vara dåligt insatt i), kan inte undgå att lägga märke till att allt går snabbare än IPCC förutspått, och detta bara vid drygt en grad varmare väder än förindustriell tid (i februari år 2016 i var det 1,65 grader varmare), och ännu bara 410 ppm koldioxidhalt i atmosfären (den förindustriella halten var 280 ppm). Vad då när det är tre grader varmare (vilket Aleklett inte utesluter att det kan bli, se i denna artikel) och 560 ppm koldioxidhalt i atmosfären? Då går ju allt ännu mycket snabbare. Jag tror Aleklett underskattar radikalt klimatets känslighet för ökade koldioxidhalter, och gör oss en björntjänst när han menar att IPCC överdriver hotbilden. De underskattar den. Aleklett verkar mena att vi har en stor koldioxidbudget att bränna innan koldioxidhalten blir farligt hög, men han borde lyssna till klimatforskare som David Wasdell på Apollo-Gaia Project, som menar att "our carbon budget is already massively overspent". Detta sa han 2015.

 

IPCC:s tabbe med utsläppsscenarierna var inte så farlig, eftersom den kan mana oss till allvar och handling (visserligen gav dom sina belackare vatten på sin kvarn), och den kompenseras av den stora klimatkänsligheten. De har alltså överskattat utsläppen i framtiden, men underskattat klimatets känslighet för koldioxid. Att räkna ut denna senare är även mycket svårt, men vi bör inte spela roulette med framtiden, såsom människan gör idag med sitt experiment på miljön med sina utsläpp. Vi måste här vara på den säkra sidan. Om Aleklett hade följt med hur snabbt allt har gått på sistone med isarna och klimatets uppvärmning, hade han nog inte kunnat säga att "vi kommer att få en uppvärmning som är klart under 2 C" (ja antar att han menar fram till 2100), vilket han säger i boken. Dock säger han på ett ställe att han inte utesluter tröskeleffekter, dvs. "tipping points".

 

Förutom dessa tabbar var boken mycket läsvärd. Dålig korrekturläsning och många sifferfel (mest i hänvisningarna till graferna) störde lite. Men jag ser boken som ett av de stora pionjärverken i den akademiska Peak Oil- och energiforskningen, tillsammans med boken "Peeking at Peak Oil" - en forskning som ännu är i sin linda, och som kommer att bli allt viktigare efter hand.

Jag har nu publicerat mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" som e-bok på Amazon Kindle. Ni kan se den och köpa den här. Den kostar 12.50 dollar. Ni kan också få den skickad gratis som Word-fil om ni kontaktar mig. Men om ni vill läsa den och samtidigt stötta mitt ekofilosofiska arbete, får ni gärna köpa den på Amazon.

 

Såhär presenterar jag boken på Amazons internet-bokhandel:

 

In this book Lars Larsen (b.1984), a norwegian-swedish ecophilosopher, comes to terms with civilization, and offers an alternative way to go for humanity; back to nature, back to harmony with our animal self, back to being an animal among other animals. This he calls "animalism" ("djurism"). If we don´t do this, we risk the future of humanity, and might go extinct already in hundred years. But with a radical moral awakening, we can avoid this, and build a bridge back to nature, with permaculture and forest gardening. The book has also a strong sense of the suffering of the poor, especially in the third world, and weaves together environmental ethics with human ethics. It also offers a plan for how to go back to nature, in a long essay in the middle of the book. A global plan, an idéa for UN-politicians who really care. It´s not a perfect solution that all must accept, it´s only an attempt to show that it´s practically possible to save the planet and go back to nature, if we begin now.

The book has also its eyes on two main threats to humanity and the planet; Peak Oil and Climate Change. The first might hurt humanity but is good for the rest of the planet. The last is bad for all. The book takes these threats very seriously, and it can only be understood in their context.

The text in the book is built from a series of blogposts on Lars Larsens blog on www.universalist.blogg.se, during 2015 and 2016. It can still be visited and read. The language is Swedish.

Lars writes in the spirit of anarchoprimitivistic philosophers like John Zerzan and Derrick Jensen, and draw conclusions from their thinking which they themselves maybe haven´t done.

Lars was born 1984 in Finland, by norwegian parents. He has studied theology for two years at Åbo Akademi University, Finland, and has in 2010 published an ecotheological book in Swedish, called "Animalistic theology. The return of paradise" (Djurisk teologi. Paradisets återkomst). He became atheist 2014, and his newest book is in a non-religious spirit. His animalism has its roots in ecotheology, but the core of it has survived his becoming an atheist, namely that humans are animals and ought to live accordingly, in harmony with this fact.

Anarkismen är en utopisk världsåskådning. Den är emot ledare, emot makthierarkier, emot staten, auktoritära strukturer och kapitalism. Allt med den är inte utopiskt, för många saker som den tror på har funnits realiserade sedan urminnes tider hos urfolk. Det är väl det med makten och hierarkierna som är utopiskt. För dessa är, enligt mig, omöjliga att undvika helt, vilket också urfolken ger prov på. Har man en anarkistisk grupp, uppstår ofta oemotståndligt maktstrukturer och hierarkier, precis som i en vargflock. Vad ska man då med anarkismen till? Vad behövs utopin till då? Jag tror ändå att det finns grader av makt och grader av hierarkier, och att man genom att ta fasta på en utopi som anarkismen, kan minimera makten och hierarkierna, minimera maktmissbruket. Man ska inte slänga utopier över bord bara för att de inte går att genomföra helt och hållet. De ger oss istället riktningen att färdas mot, även om vi inte kommer fram. Det viktiga är inte att man kommer fram, utan riktningen. Samhället i stort har fel riktning, det är det som är så trist, det är det som får mig att förnkippa det med fascism. Anarkismen vill vända denna kurs, så vi rör oss så långt bort från fascismen som möjligt, i andra riktningen. Till frihet och autonomi. Dess utopiska läggning är en styrka här, inte en svaghet. Och så är det också med de flesta utopier, t.ex. socialismens "utopi" om det klasslösa samhället. Kanske är det omöjligt att realisera detta i vårt samhälle, men det att vi haft denna utopi, och strävat emot den, har gjort livet mer uthärdligt för mången arbetare. 

 

Så fnys inte för lätt åt utopiska världsåskådningar!

 

Angående utopier, så är en av de vackraste "utopier" vi har att bygga Eden på jorden genom skogsträdgårdar. Det är egentligen inte en utopi, eftersom det redan finns fungerande skogsträdgårdar, och har funnits så i tusentals år, och vi kan i praktiken förvandla alla åkrar till skogsträdgårdar. Utopin ligger i hur sannolikt detta kommer att ske, givet vårt samhälles ruttenhet och nekrofili (i motsats till biofili); dess förkärlek för döda ting och maskiner. 

 

Robert Hart är en av den moderna skogsträdgårdens pionjärer, och hans biofila filosofi kan man bekanta sig med i denna fantastiska artikel (den heter "Can life survive?", finns i början av boken). Jag värms av tanken på skogsträdgårdar, av tanken på hur fina saker mänskligheten är kapabel till när den vaknar ur sin slummer. 

Jag lever i stort sett på rester som jag hittar i restauranger och i sopor *. Det är för att jag har så liten inkomst, och för att jag vill spara pengar så att jag kan leva en månad på Suderbyns ekoby på Gotland, nästa sommar, vilket kostar en del. Jag vill så gärna lära mig permakultur. Jag tror det kommer att behövas i framtiden. 

 

Men jag äter sopor och rester också för att jag vet vad det är att svälta (jag svälter dock inte nu). Jag har svultit i Spanien, i den lilla byn Orgiva, så långt att jag grävde efter mat i smutsiga blandsopor, och åt gamla ostrester som det var små maskar i (efter att ha avlägsnat maskarna). Det gör jag inte i Stockholm, här räcker det oftast med sånt jag hittar på restauranger, ibland hittar jag mat (utan att gräva) i soptunnor, men den maten är inte smutsig, och den är färsk.

 

Detta har jag gjort i många år, från och till, ända sedan 2009-2010 och jag har aldrig insjuknat av det. Jag vet att risken finns för smittor och sjukdomar, men den är enligt min bedömning ungefär lika stor som (eller t.o.m. mindre än) risken att råka ut för trafikolycka när man kör bil. Vem tar inte den risken? Men ändå kan man förakta mig för att jag tar risken att bli sjuk av att äta sopor och rester. Jag skulle aldrig ta den risk som det är att köra bil. Jag har däremot avvägt riskerna och fördelarna med att äta sopor och rester, och funnit, på basen av lång erfarenhet, att fördelarna överväger nackdelarna. Jag lär mig även av slummen i Manila, huvudstaden i Filippinerna (se denna artikel), där såna som lever på mat som dom hittar i soporna säger att de har klarat sig undan sjukdomar: "Ignacio said none of her three children have become sick from eating recycled food."

 

 

 

Allt i världen är inte okay. Sedan 2008 har Grekland kommit nära kollapsens gräns, och många lever på sopor där. Efter 2014 har också Venezuela kommit nära kollapsens gräns, p.g.a. att oljepriset blev för lågt, och det trots att Venezuelas oljesand är världens största oljereserver (om än okonventionell, "tung" olja). Även i Venezuela lever många på sopor. 

 

Att t.o.m. Venezuela, en gång Sydamerikas rikaste land, är nära att kollapsa, säger något om Peak Oil. Venezuela har till stora delar levt på sina oljeintäkter, och när priset blev för lågt på olja, började landet närma sig kollapsen. Inte ens för oljeimporterande länder är oljepriset (som ligger på lite över 56 dollar för Brent Crude) gynnsamt idag . Det är för lågt för oljeexporterande länder, och för högt för oljeimporterande länder. Gail Tverberg har särskilt påpekat detta på sin blogg. Just vad som var att vänta när vi når oljetoppen. 

 

Vi gör väl i att hjälpa Venezuela nu, och lära oss av dom hur vi hanterar kollapser, för det som sker i Venezuela, kommer till slut (om kanske bara 10-20 år) at ske i Sverige, när exportoljan till Sverige tar slut. 

 

 

* Titti, min flickvän, hjälper också mig med maten en del. Hon ger mig av mat som hon inte orkar äta, bjuder ibland på middag, hjälper mig att hitta mat på restauranger, i bagerier och hallar osv. 

 

(1) Med internets ankomst kan ingen urskulda sig, vi har alla tillgång till information om de fattigaste och om naturens tillstånd. Och vi kan alla hjälpa de organisationer som är specialiserade på solidaritet i dessa frågor. 

 

 

Mänskligheten är idag i djup kris. Aldrig tidigare i vår historia har vi stått inför så ofantliga utmaningar, inför hotet mot själva mänsklighetens och planetens överlevnad på lång sikt, ett hot som denna gång kommer från oss själva, p.g.a. att vi lever ohållbart, över våra tillgångar, över planetens bärkraft. Vi ser redan effekterna av detta. FN gick 2010 ut med att 150-200 arter utrotas varje dag p.g.a. mänsklighetens ohållbara livsstil. Det kan vara en överskattning, men det säger något om lägets allvar. Vetenskapsmän talar idag om den "sjätte massutrotningen" ("sixth extinction"). Alltså fem gånger tidigare i historien har massutrotningar förekommit av naturliga skäl, denna gången, den sjätte i ordningen, står människan bakom den. Geologer och miljöhistoriker gillar därför alltmer att tala om "Antropocen" istället för "Holocen", för att göra rättvisa åt detta, hur vi t.o.m. förändrar klimatet.

 

En populations storlek beror på hur många som föds, dör, immigrerar och emigrerar. Om det föds fler än det dör, och immigrerar fler än det emigrerar, ökar populationsstorleken. Detta senare har pågått i tusentals år för mänsklighetens del, ja vi har under de senaste 200 åren rentav haft en exponentiell ökning av befolkningen. Idag ökare befolkningen med ungefär 200 000 människor per dag, vilket är oerhört mycket. Vi är idag ca. 7,5 miljarder människor på jorden, vilket jag skulle säga är tio gånger så mycket som det som är hållbart på lång sikt. Vi var ungefär 1 miljard när industrialismen ("cancerfasen") tog vid på allvar i början av 1800-talet. Någonstans dit måste vi röra oss om vi inte ska förstöra denna planet, frivilligt (jag tror inte på tvång här, eller ekofascism). 

 

Varför har vi då blivit så många? Jag tror det har att göra med vår stora hjärna, vår matematiska intelligens, som alltid hittar nya sätt att bygga imperiet större, exploatera mer, utan att kollapsa. Och sedan det faktum att vi inte har rovdjur som är starkare än oss när vi är beväpnade, och att vi därför övervinner alla rovdjur, så att det kan se ut som om vi inte hade några naturliga fiender (lite som elefanten, som bara dödas av människan. Vår övermänniska är väl kollapsen).

 

Vi står idag i en underlig situation, där den s.k. "visa människan" ("homo sapiens") verkar vara den dummaste varelsen på planeten, dummare än t.o.m. bakterier. Alla organismer i naturen förutom människan strävar efter överlevnad, men vad gör människan? Hon sågar av den gren hon sitter på, och det trots att hon vet om det (vet inte våra vetenskapsmän vad vi sysslar med idag?). Så skulle inte en bakterie göra, om hon visste att det hon gjorde var hennes dödsdom. Evolutionen skulle inte gynna ett sådant beteende på lång sikt. Men människan verkar här, genom sin s.k. smarthet, ha segrat över själva evolutionens lagar, verkar det som. Men bara på kort sikt. På lång sikt kommer evolutionen att utkräva sin rättmätiga del. 

 

 

Jag skrev nyss i detta blogginlägg att vi måste få bort de fossildrivna fordonen från våra gator, och det snabbt, om vi ska rädda klimatet. Då frågar du kanske om hur jag skulle gå tillväga utan att förorsaka kaos och kollaps. Jag ska nu spåna lite om hur det skulle kunna vara genomförbart. Det är svårt, men det går (jag har tidigare på bloggen, här, föreslagit att man gör om våra fartyg till segelfartyg i den kommande omställningen, det är också möjligt!). 

 

Det första man bör göra, är att göra det jäkla dyrt att äga bil eller lastbil och tanka bensin. Man ska, tycker jag, försöka så lite som möjligt tvinga igenom saker, utan införa s.k. "styrmedel" - kraftigt höjda skatter, alla möjliga slags avgifter, tullar osv. Det är det smartaste och smidigaste sättet att förändra samhället. Man ska göra det så helvetes dyrt till slut att ingen längre vill köra fossildriven bil eller lastbil, ännu mindre tanka dem. Förstöringen av klimatet måste få sitt rätta pris. Man bör göra det dyrare att köra bil i staden än på landsbygden, eftersom bil krävs mindre i staden än på landet.  

 

Det andra man bör göra, är att bygga en bro från nuläget till en klimatvänlig framtid utan fordon (som jag drömmer om), genom att satsa stora pengar på att bygga elektriska fordon istället för fossildrivna fordon, det ska vara förbjudet att tillverka fossildrivna fordon, alla bilindustrier bör gå över till elfordon, så att de få fordon som verkligen behövs för att inte samhället ska kollapsa (såsom att köra mat in till stan i lastbilar), kan drivas med elektricitet. Om man tar bort alla fordon, kommer allt att sluta i kollaps och kaos, det förespråkar jag inte. Jag har tidigare uttryckt att man inte bör investera i elektriska fordon, men när jag tänker noggrannare på det, behövs de nog i en övergång (förlåt Olja för blåbär-bloggen, för mitt avfärdande av era åsikter i denna fråga!). Men jag godkänner det bara om hela bilindustrin går över till elfordon, genom att tillverkning av fossildrivna fordon förbjuds (bilindustrin bör också tvingas att krympa radikalt, för att inte slösa på resurser och utsläppsrätter. Till slut bör den avvecklas). Det bör även satsas stort på s.k. "E-highways", som bloggen "Olja för blåbär" skriver om här. 

 

Men det jag inte håller med Olja för blåbär-bloggen, är i frågan om dessa nymodigheter bör satsas på för all framtid. Jag anar att bloggen har såna åsikter, men det menar jag inte är hållbart, för det skulle bara göra att den ohållbara civilisationen (den är ohållbar på en otrolig mängd olika sätt, inte bara när det gäller utsläpp) skulle förlängas, och ännu fler arter skulle utrotas. Nej, jag vill inte upprätthålla civilisationen med el eller vilken miljövänlig teknologi som vi nu hittar på. Civilisationen är ohållbar och förtryckande ner i djupaste rötterna, den måste avvecklas. Om inte annat så för rättvisans skull, för tredje världens skull, som får betala den högsta notan för vår lyx. Elfordon är en lyx som vi kan undvara i längden, och som vi skulle klara oss utan helt bra, bara med en övergångstid för avvecklingen. Det kräver även mycket fossilt bränsle att producera elfordon, och skicka delar kors och tvärs över jordklotet. Jag siktar mot noll utsläpp så fort som möjligt, och sedan negativa utsläpp. Och jag siktar också på radikalt minskat arbete för alla människor på vårt klot, så att vi slipper slita ut kroppen, och dras med utslitna lemmar och arbetsskador när vi blir gamla. I genomsnitt fyra timmars arbete per dag är det vi bör sikta på, och det går inte om vi ska rädda världen med teknologi, vilket kräver otroliga insatser, som inte är hållbara varken när det gäller vår hälsa eller miljöns hälsa.

 

Det tredje man bör göra, är att lokalisera ekonomin, så att vi inte behöver köra långa sträckor, utan kan ta oss fram till fots, springande eller med cykel. Det gör man bäst genom att göra det dyrt att bo i städer (den ekonomiska verksamhet som baserar sig på import långväga ifrån måste få sitt rätta pris), genom styrmedel, men skrattretande billigt att bo på landet och odla sin egen mat. Ja, man ska rentav belönas för detta, till skillnad från idag, då det bara är välbeställda som har råd att bli bönder och köpa gårdar. Även här ska styrmedel användas istället för tvång. Det ska vara gratis att få tag i en åkerplätt att odla sin egen mat på, och bli självförsörjande, ja man ska få lite pengar av staten (ett startkapital) för att göra det (plus basinkomst, som jag hoppas blir global). Åkrarna ska efterhand bli allemansrätt, som man delar på broderligt, med statens hjälp. Skogarna ska även bli allemansrätt (jag är däremot inte emot att man äger sin jurta och sin kniv). Detta kan gå till på följande sätt: staten köper upp en del av marken och skogarna av bönderna och skogsägarna (så att de som vill flytta ut på landet kan få gratis mark och tillgång till skog), med pengar som kommit in från alla skatter, tullar och avgifter genom styrmedlen, och sedan delar alla broderligt på denna mark, enligt principer som staten ställer upp, enligt stora omställningsprogram som staten ställer upp, och vars syfte är att locka folk att bosätta sig på landet och odla sin egen mat. De som tidigare ägt denna mark och skog, får nu broderligt ställa in sig i leden, och dela marken med andra. Detta skulle även tjäna till att utjämna ekonomiska klyftor, och rasera klassamhället. Men jag tror att efterhand som kollapsen i världen fördjupas, så kommer bönderna och skogsägarna att inse att de måste dela sin mark och skog med de f.d. stadsborna, och att de då kommer att gärna sälja en del av sin mark och sin skog till staten, och det för ett inte så dyrt pris, så att staten inte ruineras.

 

Som du kanske märkt, kräver detta en stark stat till att börja med. Jag erkänner att detta krävs, och jag bejakar detta fast jag är anarkist. Vi behöver en stark stat i övergången mellan nuläget och en anarkistisk, klasslös framtid. Det är omöjligt att genomföra anarkismen genast, med revolution. Jag tror inte på blodiga revolutioner, utan på en fredlig övergångsfas där vi bygger broar till en solidarisk värld, där vi avvecklar staten. Det svåraste här kan vara momentet när de rika bönderna och skogsägarna ska sälja delar av sin mark och sina skogar *. Hur ska vi få dom med på detta, att avstå från frukterna av sitt gedigna arbete (1)? Hur ska dom kunna ge mark år stadsbornas fattiga, som de kanske tycker inte förtjänar gratis mark? Men de  fattiga måste belönas för att de levt med en jämförelsevis solidarisk livsstil, med lågt ekologiskt fotavtryck.

 

Hur ska vi då samsas broderligt om marken, om mer och mer av marken ska ägas gemensamt? Jag tänker att det går, eftersom då alla till slut behöver leva självförsörjande, tar ingen större mark i anspråk än vad som krävs för att själv överleva. Den som försöker göra bisnis på andras bekostnad, bör få böter. Och det blir också för tungt att ha för stor åkermark att odla på, eftersom traktorerna efter hand kommer att vissna bort och bli för dyra att köpa och tanka. Det enda som fungerar, är småskalig permakulturodling mest för eget bruk. Och ska det inte då gå att samsas om marken? Det tror jag. Det är bara när det finns icke-lokala valutor i omlopp som vi blir frestade att göra bisnis på andras bekostnad, med lokala valutor, som jag nästan inte räknar som pengar, utan bara som ett praktiskt arrangemang för att byta tjänster, blir vi solidariska och delar på allt. 

 

 

* Bönderna kommer att tjäna på det här i längden, genom att arbetstiden för alla sakta men säkert radikalt reduceras. Nu arbetar ju vissa bönder ibland sexton timmars dagar under sommarsäsongen, enligt vad jag hört. Bönderna överlag arbetar idag allt för mycket för att deras jordbruk ska gå runt, särskilt de fattiga bönderna i tredje världen (de flesta bönder i världen är mycket fattiga). De skulle nog tjäna på detta. 

 

(1) Jag vill dock inte att detta diktatoriskt ska påtvingas samhället, utan att vi ska försöka påverka folk så att vi får folket med oss, genom demokratiska beslut. Jag förordar således inte ekofascismen eller ekokommunismen. 

 

År 2000 myntade oljegeologen Colin Campbell och den svenska fysikprofessorn Kjell Aleklett uttrycket "Peak Oil". Sedan dess har deras idéer vuxit till en hel global rörelse, "Peak Oil-rörelsen". En massa Peak Oil-litteratur har sett dagens ljus, några av dessa böcker nämnda här på bloggen. Googlar man på Peak Oil, får man nästan 17 miljoner träffar. 

 

Huvudfokuset i Peak Oil-rörelsen har varit att försökta lista ut när oljeproduktionstoppen inträffar, eller om den redan har inträffat. Dvs. datumet när oljeproduktionen når en maximal nivå, som den sedan aldrig kommer att överträffa, eftersom oljan börjar sina. IEA förutspår t.ex. (Bloggen Cornucopia skriver om det här) att Peak Oil för all olja, konventionell (vanlig råolja) som okonventionell, kommer att inträffa 2019. Men är detta det viktigaste när man ska undersöka oljeproduktionen? Jag tror inte det. Det är något underligt med att man ofta missar det som är långt viktigare, nämligen den lokala aspekten av Peak Oil; tiden då just vårt land blir utan olja (och detta är lika viktigt i varje land). Alla svenska peak-oilare borde ju tala om detta mest, forska i detta, debattera detta! Men tyvärr är inte detta fallet. Inte heller globalt. Dock, en oljegeolog vid namn Jeffrey Brown har gjort just detta, och forskat i hur den globala oljeexporten har peakat och börjat sina (den peakade 2005), och har försökt beräkna när oljeexporten på världsmarknaden tar slut, när all olja på världsmarknaden går till Kina och Indien (de mest konkurrenskraftiga länderna på oljemarknaden), och ingen exportolja blir över till andra länder. Han har kommit fram till att detta kan inträffa kring år 2030. För att beräkna detta har han utvecklat en vetenskaplig modell, som han kallar för "Export Land Model". Han har redan en del erfarenheter av att denna modell har fungerat i verkligheten, och lyckats förutspå rätt. 

 

Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg om detta, som kan läsas här. I detta inlägg uttryckte jag tvivel på att oljeimporten för Sverige kan ta slut till 2030. Det lät för rafflande, och jag gissade mer att den skulle räcka till mitten av seklet innan den tog slut. Då visste jag inget om Jeffrey Brown och hans modell. Nu, med kännedom om honom, tvivlar jag mindre. Kanske det blir plus eller minus några år, kanske det blir 2035 istället för 2030, men så mycket större avvikelser blir det kanske inte. Jag skulle tvivla om informationen kom från en religiös domedagsprofet, men nu råkar det komma från en oljegeolog, alltså en vetenskapsman, en seriös sådan. Hans beräkningar borde bli förstasidesnyheter i Aftonbladet eller Expressen, om vi verkligen bryr oss om vår svenska framtid, men tyvärr är inte detta fallet. Han har haft sina beräkningar och sin modell ute på internet nu i sju, åtta år, och bloggen "Olja för blåbär" (här) har skrivit om det, likaså "Flute-tankar" (se här) och en av Sveriges mest lästa oboeroende ekonomibloggar "Cornucopia" (se här)". På internet är alltså detta välkänt, bland hållbarhetsbloggare. Men vanlig pappersmedia är, som oftast, inte på hugget när det gäller sådana här saker. De bryr sig helt enkelt för lite om sådana här saker, och vill kanske heller inte framstå som domedagsprofeter. Men vi måste riskera detta, och varna för reella hot mot vårt folk. Hellre framstå som domedagsprofet och bidra till att vi förbereder oss för kollapsen, än att ha ett välrenommerat rykte och vagga alla in i säkerhet, när hoten närmar sig. Vad är viktigare? Jag sätter gärna mitt rykte på spel för att varna, men tyvärr har jag inte tillgång till Expressen eller Aftonbladet. Och dom kommer inte att läsa detta blogginlägg (jag har bara 5-10 bloggläsare per dag). 

 

Även om våra varningar vore obefogade, vinner vi i slutändan på att öka resiliensen och naturvänligheten, samt på att lokalisera ekonomin, vilket ju är varningarnas mål. Så hellre varna för mycket än för lite. 

 

Om Jeffrey Brown har rätt, kan den stora Kollapsen komma kanske redan om tretton år. Ett år går fort, tretton år likaså. Det blir en framtid som vi knappt kan föreställa oss. Något radikalt annorlunda än idag. Och det blir spännande som fan. Kanske ekobyrörelsen får ett gigantiskt uppsving när den tiden kommer? Jag sätter mitt hopp till det. 

 

Innan exportoljan tar definitivt slut, har detta föregåtts av en lång tids minskning av exportoljan. Sveriges ekonomi är sårbar för varje minskning, vilket gör att kollapsen kan komma ännu tidigare än 2030.

 

Det är bekant för många inom miljörörelsen att de styrande i Sverige planerar att Sverige ska ha hundra procent förnyelsebar elproduktion 2040, i den s.k. "energiöverenskommelsen". Och f.d. miljöminister Åsa Romson sade 2015 att Sverige kan bli fossilfritt till 2040.  Svenska Dagbladet skrev 2016 (se här) att "I kommande förslag från Miljömålsberedningen är målsättningen att Sverige senast 2045 ska ha noll nettoutsläpp av växthusgaser". 

 

Allt detta är bra, problemet är bara att det är alltför sent, om Jeffrey Brown har någotsånär rätt. Även för klimatet är det för sent. Vi måste vara långt mer radikala om vi ska undvika kollaps och kaos. 

 

Här är en bra intervju som Chris Martenson (en av mina hållbarhetsgurun) gjorde med Jeffrey Brown 2015.