för naturens skull

Jag har skrivit mycket om Peak Oil, oljeproduktionstoppen, på den här bloggen. Om att vi lever i Peak Oil just nu när det gäller råolja, den konventionella oljan (vanlig olja som man får upp med traditionella metoder). Du undrar kanske vilka belägg jag har för detta, om detta bara är något som miljörörelsens många domedagsprofeter snackar om. Är det bara en oseriös hypotes, utan grund i verkligheten och med svaga belägg, som ekonomiprofessorn Marian Radetzki ville påstå?

 

När man har läst Kjell Alekletts bok, är det svårt att hålla fast vid en sådan uppfattning. Aleklett är en fysikprofessor emeritus (har även varit professor i geovetenskaper), som de senaste sjutton åren har forskat i Peak Oil på akademisk nivå, och varit upphov till och lett en forskargrupp med doktorander i ämnet, vid Uppsala Universitet, kallad "Globala energisystem". Det var Aleklett och den kände brittiske oljegeologen Colin Campbell som myntade uttrycket ""Peak Oil" år 2000.

 

Ifrågavarande bok är Alekletts andra om Peak Oil, den första, "Peeking at Peak Oil" utkom 2012 på Springer, och hans andra bok, den jag recenserar nu, är en svensk uppdatering och utökning av den engelska boken, på drygt 400 sidor.

 

Vill man söka en vetenskaplig, seriös bas för diskussionen om Peak Oil, är Alekletts bok ett standardverk, och en bok som visar att Peak Oil inte är någon lösryckt hypotes, utan en befäst teori, som jag tror snart börjar kunna jämföra sig med fysikens lagar och evolutionsteorin i vederhäftighet och omutlighet. Det är så enkelt och säkert som att 1) olja är en ändlig resurs, och 2) varje ändlig resurs har en produktionstopp, varefter den börjar sina. Tidpunkten för Peak Oil kan alltid diskuteras, men inte att den kommer att inträffa (det är i denna senare mening som Peak Oil är en befäst teori) . Aleklett menar, med stor auktoritet i boken, att oljeproduktionstoppen för konventionell olja inföll 2006-2007, varefter produktionen har minskat en aning. Räknar man in all olja, även okonventionell sådan, stiger oljeproduktionen fortfarande, och peaken beräknas till omkring 2023, med en platå fram till 2031-2032, varefter den börjar sina.

 

Även om man kunde säga att Alekletts bok är en populärvetenskaplig framställning av Peak Oil och oljeindustrin, så måste jag säga att den är rätt akademisk och ganska teknisk. Den passar bra som kursbok i energifrågor och om man vill fördjupa sig i hållbar utveckling vid Universiteten. Aleklett går grundligt tillväga när han presenterar oljeindustrin och oljeproduktionen, och illustratören Olle Qvennerstedt har illustrerat boken med en stor mängd grafer och andra illustrationer (mest grafer). Statistik är centralt för Aleklett, och även matematik. Boken innehåller en del för mig obegripliga ekvationer.

 

Alekletts perspektiv är globalt genom det mesta av boken, Peak Oils betydelse för Sverige nuddas bara vid i slutet av boken. Jag lägger märke till att han inte gör några prognoser för hur länge exportoljan till Sverige kommer att räcka, vilket är en av bokens stora luckor. En annan stor lucka är att EROEI (energy returned on energy invested) nästan inte alls diskuteras, begreppet tas inte ens upp, bara en gång nuddar Aleklett vid vad han kallar "nettoenergi". Detta trots att EROEI diskuteras allmänt inom Peak Oil-rörelsen på internet. Jag menar att detta koncept är så centralt att förståelsen därav kommer att bli en ödesfråga, så jag förstår helt enkelt inte hur Aleklett kunde låta bli att diskutera det. Konceptet handlar om hur mycket energi vi måste investera för att få en viss mängd energi tillbaka på vår investering. Skifferoljan, som fås upp genom "fracking", som Aleklett diskuterar vidlyftigt i boken, har just problem med lågt EROEI, och detta är en akilleshäl för oljeindustrin. Förstår vi inte det, kommer vi att kasta bort mycket pengar och krafter på olönsam oljeutvinning. Aleklett påstår at fracking är olönsam vid låga oljepriser (som t.ex. dagens relativt låga oljepriser på 50-60 dollar per fat). Att vi måste söka oss till oljekällor med allt lägre EROEI (såsom även oljesanden i Kanada och Venezuela), säger även det något om Peak Oil.

 

Aleklett begår även enstaka moraliska tabbar i boken, som att (när han skriver om det) låta bli att påpeka  att Sverige inte borde ha hjälpt Saudiarabien på 70-talet med den tidens största industriella projekt; att bygga ett oljelager under sanden för Saudiarabien, till bruk under oljekriser och krig. Vill vi verkligen att Saudiarabien skall bli en stormakt (främst militärt) i en framtid med oljeknapphet, Saudiarabien, en islamsk, fanatisk, grym diktatur?

 

En annan moralisk tabbe är att Aleklett menar att det att FN:s klimatpanel IPCC presenterat orealistiska scenarier för koldioxidutsläpp (de räknar med att vi har långt mer fossilt bränsle i reserverna än vi har), är kanske världens största forskningsskandal någonsin. Det tycker inte jag. Låt gå för att IPCC kraftigt överdrivit utsläppen, men deras temperaturscenarier med upp till 4 grader varmare klimat år 2100 kan mycket väl vara en underdrift. Det kan bli värre än så, p.g.a. att issmältningen på våra poler går så oväntat snabbt, vilket leder till en mängd s.k. "positive feedback loops" (positiva återkopplingsmekanismer), vi passerar s.k. "tipping points". Med tanke på detta är det bra att vi i alla fall i någon mån har blivit varnade av IPCC, även om de överdrivit framtidens utsläpp kraftigt. Naturen kommer att ta över när våra utsläpp mattas av, och snöbollen kommer att rulla vidare av egen kraft. Den som ett tag har följt klimatnyheterna och issmältningsnyheterna (vilka Aleklett verkar vara dåligt insatt i), kan inte undgå att lägga märke till att allt går snabbare än IPCC förutspått, och detta bara vid drygt en grad varmare väder än förindustriell tid (i februari år 2016 i var det 1,65 grader varmare), och ännu bara 410 ppm koldioxidhalt i atmosfären (den förindustriella halten var 280 ppm). Vad då när det är tre grader varmare (vilket Aleklett inte utesluter att det kan bli, se i denna artikel) och 560 ppm koldioxidhalt i atmosfären? Då går ju allt ännu mycket snabbare. Jag tror Aleklett underskattar radikalt klimatets känslighet för ökade koldioxidhalter, och gör oss en björntjänst när han menar att IPCC överdriver hotbilden. De underskattar den. Aleklett verkar mena att vi har en stor koldioxidbudget att bränna innan koldioxidhalten blir farligt hög, men han borde lyssna till klimatforskare som David Wasdell på Apollo-Gaia Project, som menar att "our carbon budget is already massively overspent". Detta sa han 2015.

 

IPCC:s tabbe med utsläppsscenarierna var inte så farlig, eftersom den kan mana oss till allvar och handling (visserligen gav dom sina belackare vatten på sin kvarn), och den kompenseras av den stora klimatkänsligheten. De har alltså överskattat utsläppen i framtiden, men underskattat klimatets känslighet för koldioxid. Att räkna ut denna senare är även mycket svårt, men vi bör inte spela roulette med framtiden, såsom människan gör idag med sitt experiment på miljön med sina utsläpp. Vi måste här vara på den säkra sidan. Om Aleklett hade följt med hur snabbt allt har gått på sistone med isarna och klimatets uppvärmning, hade han nog inte kunnat säga att "vi kommer att få en uppvärmning som är klart under 2 C" (ja antar att han menar fram till 2100), vilket han säger i boken. Dock säger han på ett ställe att han inte utesluter tröskeleffekter, dvs. "tipping points".

 

Förutom dessa tabbar var boken mycket läsvärd. Dålig korrekturläsning och många sifferfel (mest i hänvisningarna till graferna) störde lite. Men jag ser boken som ett av de stora pionjärverken i den akademiska Peak Oil- och energiforskningen, tillsammans med boken "Peeking at Peak Oil" - en forskning som ännu är i sin linda, och som kommer att bli allt viktigare efter hand.