för naturens skull

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 

 

Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  

 

Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 

 

Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det. 

 

99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?

 

Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta. 

 

Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här. 

 

Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger. 

 

Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:

 

"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och

 

Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande. Dessutom kan dessa geoengineeringtekniker ha förödande bieffekter som man inte räknat med. 

 

Ett extremt, galet och fruktansvärt exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber över världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären  - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer. samt civilisationens kollaps), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna. 

 

Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.  

 

När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?

Det är svårt att lära av historien om man ständigt begår fadersmord, både i kulturell och individuell bemärkelse. Många ateistiska vetenskapsmän vill inte veta av någon religion eller magi, och har bara förakt till övers för teologi *, det som deras egen vetenskap härstammar från långt tilbaka i historien, därmed berövande sig själv möjligheten att upptäcka hur rester av religionen och magin har levt vidare i deras egen vetenskap, hur rester av religionen och magin lever vidare i dem. Är det denna blindhet som ligger bakom transhumanismen, en slags sekulär religion som precis som vetenskapen har sina rötter i medeltida esoterik och alkemi? Är det denna blindhet som får ateistiska transhumanister att betrakta sig själva som helt irreligiösa, helt baserade på förnuft och vetenskap? Deras obildning inom och förakt för teologi gör att de inte ser de stora utvecklingslinjerna från religion och magi över till vetenskapen, och hur vetenskapen är född ur dessa.

 

Det är idag en respekterad uppfattning bland vetenskapshistoriker att många av våra stora vetenskapliga pionjärer, sådana som Giordano Bruno, Isaac Newton, Leibnitz, Galileo Galilei och Johannes Kepler, var starkt influerade av gammal magi, esoterik och alkemi, inte minst hermetismen (särskilt boken "Hermetica", som tillskrivs Hermes Trismegistus). Vetenskapshistorikern John Henry har skrivit mycket om detta, en bra sammanfattning finns här. Detta inflytande är så starkt, att man kan säga att vetenskapen är född ur magin. Båda har samma mål; att lägga världen under sig, att härska över naturen och elementen och kontrollera dessa. Man skulle kunna säga att magin är en slags pre-vetenskap, och att vetenskapen är sekulariserad magi. Den store finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i essän "Kunskapens träd" att "Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi." Han skriver vidare på ett annat ställe att "Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappast skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallade alkemi.".

 

På sistone har jag forskat ivrigt i transhumanismen, och den har gett mig nys om något som jag tror är väldigt viktigt att inse, jag känner att jag är något på spåren här, som jag tror ateisterna och vetenskapsmännen gör väl i att betänka. Och det är att vetenskapen kanske inte är så fri från magi som den gärna vill ge sig ut för att vara. Dess mest kända praktiska produkt, teknologin, har "magiska" egenskaper, inte minst högteknologin. Science Fiction-författaren Arthur C. Clarke, som tänkt mycket över tekniken och dess framtid, sade att "All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi". Har du någonsin tänkt på att din smartphone nog skulle betraktas som ren och skär magi av en inföding i Amazonas? Och det är ingen tillfällighet att högteknologin är magisk. Den har nämligen sina rötter i magin, eftersom vetenskapen, som den springer upp ur, har sina rötter i magin. Och den vill, liksom magin, besvärja och härska över naturen, och göra människan till en gud, en trollkarl med magiska krafter. 

 

Detta är en insikt som bör mana till ödmjukhet och försiktighet. Blindheten för detta ger upphov till arrogans och fadersmord. Och till att vetenskapen ödelägger naturen med sin vilja att befalla, besvärja och härska över den, med sin vilja att upphöja människan till universums gud. Jag menar inte att vetenskapen och det kritiska tänkandet skall överges, jag menar bara att den bör frikopplas från det magiska projektet (1), ja från det civiliserade projektet överhuvudtaget. Det är ett oerhört destruktivt projekt, som vi känner av nu i form av klimatförändringar. Vi vill bli universums trollkarlar, som t.o.m. ska trolla fram evigt liv för människan genom teknologin, ja som ska trolla fram artificiellt liv, en medveten robot, en homunculus (de gamla alkemisternas benämning av en artificiell människa, lite som Frankensteins monster i Mary Wollstonecraft Shelleys bok). Vetenskapens magiska projekt, ja det civiliserade projektet överhuvudtaget, mynnar obönhörligt ut i transhumanism, och det desto mer man är blind för sina egna magiska rötter, desto mer man lurar sig att tro att man är rationell och baserad på förnuft och vetenskap. 

 

Professorn och religionsvetaren David Thurfjell har i boken "Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen" lagt fram en tes om att sekulariserade svenskar kanske inte är så sekulariserade som de gärna vill tro, religionen lever vidare hos dem på många olika sätt, som de kanske inte är medvetna om. Det går inte att helt förneka all religion. Den lever vidare i många avlagringar, som ett kulturellt, sekulärt tankegods, som inte är lätt att spåra tillbaka till mer tydlig religion. 

 

 

* föraktet för teologi har sina begripliga skäl, teologerna är oftast inte riktiga vetenskapsmän, utan en samling troende, en samling kyrkopolitiker, som håller på med religiös propaganda. Teologin borde inte ha egna fakulteter, utan uppgå i religionsvetenskapen. 

 

 

(1) Det finns dock två olika slag av magi här, där den ena är livsbejakande och positiv, och den andra destruktiv och negativ. Den positiva magin är den magi som gör att världen är besjälad och är ett mysterium för oss, som gör att vi lockas att vörda naturen. Det är inte i den bemärkelsen jag använder ordet magi när jag menar att vetenskapen bör frikopplas från det magiska projektet. Jag använder här ordet magi i dess negativa bemärkelse (och gör det även övrigt i inlägget), i den bemärkelsen där magin gör människan till en trollkarl, en gud som kan besvärja, härska över och lägga under sig naturen. Den positiva magins försvinnande genom "avförtrollningen" av världen, har lett till den negativa magins spridning genom teknologin, och människans förtrollning på andra varelsers och naturens bekostnad. Jag förespråkar en "återförtrollning" av naturen, så att vi ser henom som levande och besjälad igen, inte en maskin att kontrollera, och jag förespråkar också en ödmjuk återförtrollning av människan som ger henom hens rätta plats i naturen, ett djur bland andra djur. 

Om jag skulle skriva på min blogg att "Jehovas vittnena eller Livets Ord-anhängarna tänker fel, dom borde tvingas äta antipsykotiska mediciner mot sina tankar", då skulle vissa nog betrakta mig som fascistoid. Ändå är det just detta psykiatrin gör med tusentals svenskar, t.ex. de som klassas "schizofrena", som blir straffade med psykiatrisk tvångsvård och tvångsmedicinering om de "tänker för fel" *, och detta utan att psykiatrin av någon anklagas för fascism. Psykiatrikerna kommer undan med sin fascism, eftersom de är fascistiska "på rätt sätt". Alla som är detta kommer undan med sin fascism, t.ex. den fundamentalistiska kristna högern, som tillber en ärkefascistisk gud, Jahve, och på grund av detta visar prov på en inte så ringa grad av fascism (man blir som sin gud). 

 

Andra gången i mitt liv som jag var på psykiatrisk avdelning, det var 2008 på Jorv i Esbo, Finland, var där en ung man som var lite konstig och kändes "efterbliven". Han straffades med isoleringscell av sina psykvårdare, bara för att han hade duschat på natten, och stört sina grannar på det sättet. Han klagade över detta på ett möte. Eftervärldens dom över dessa psykvårdare borde bli hård, det är i alla fall min egen dom över dem. Det är grovt kriminellt att mobba "efterblivna" på detta sätt. Ja, rentav fascistiskt. Jag vet av egen erfarenhet hur tungt det är att sitta i isoleringscell, utan någon stimuli. Man kan bli galen av sånt. 

 

En gång 2009 på Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, blev en äldre man nerbrottad på golvet och placerad i isoleringscell för att han hade svurit åt personalen. När han brottades ner, hörde jag honom ropa "Ni dödar mig, ni dödar mig!" Och psykvårdarna som brottade ner honom svarade "Nej, det gör vi inte!". Efteråt berättade den nerbrottade mannen åt mig att medicinerna han fått kändes som rena råttgiftet.

 

Samma gång på Kuppis psykiatriska avdelning blev jag placerad i isoleringscell bara för att jag hade smakat på en kaktus och spottat ut det i en annan kruka, och även för att jag hade kramat en patient som grät. När jag inte ville gå in i isoleringscellen, blev jag nedbrottad på golvet, så att en kruka med en växt i gick sönder. Jag blev ännu mer psykotisk än förr av vistelsen i isoleringscellen, och smetade ut morgongröten över väggen i isoleringscellen. Till slut upplevde jag att jag blev pinad av Satan, och sade åt psykvårdarna att jag ville samarbeta med dem. Då släpptes jag ut ur isoleringscellen. 

 

Därmed inte sagt att inte psykiatrin också gör bra grejer, särskilt mot folk med ångest och depression. Men man går aldrig till roten av problemen, som är det sjuka samhälle vi lever i, alienerade från naturen. De vilda ursprungsbefolkningarna skulle skaka på huvudet om de fick höra om vårt samhälles otaliga psykiska problem, något som jag tror skulle kännas främmande och exotiskt för dem. 

 

 

* de "sinnessjuka" blir ofta tvångsvårdade för att de uppför sig störande, men blir inte klassade som kriminalfall, bara p.g.a. sina tankar, som "inte är fel på rätt sätt", fel så att de skulle få böter eller sättas i finkan (vilket jag mycket hellre föredrar), istället för på sluten psykiatrisk avdelning . Kriminella tänker också fel, men de tänker fel "på rätt sätt", så de slipper tvingas ta själsdödande mediciner på en psykiatrisk avdelning, med den ödesdigra sociala stigmatisering som detta innebär. De "sinnessjuka" bryter normen för tänkandet, det är deras stora brott, som får dom att förföljas av psykiatrin i något som liknar medeltida inkvisition och häxförföljelse (ja, medicinerna kan vara riktigt grymma i början, och isoleringscell och spännbälte (att hela kroppen spänns fast vid sängen med bälten) också). Man får inte tänka fel "på fel sätt", det är vad psykiatrifascisterna vill hamra in i de "sinnessjuka". Samhällets normsystem kring tänkandet är allt, patientens individualitet och frihet är ingenting. De som tänker utanför normen, förföljs. Så har det varit långt tillbaka i tiden, ända sedan antiken och medeltiden. Där har vi inte gjort så stora framsteg som t.ex. inom teknologin. Den moraliska utvecklingen i samhället har inte alls hunnit med de teknologiska framstegen. Vi har utvecklat den matematiska intelligensen enormt, men är moraliska krymplingar. Detta ser man inte om man lever ett vanligt svenssonliv, det avslöjas för en först i mötet med t.ex. psykiatrin och den fundamentalistiska kristna högern, två fascistiska krafter i vårt samhälle. 

På sistone har jag fördjupat mig i transhumanismen, en global intellektuell rörelse på ungefär 5000 personer, med rötter i tidigt 1900-tal. Många transhumanister kallas även futurister. Transhumanismen går ut på att transformera mänskligheten (och ytterst hela universum) med hjälp av tekniken, genom skapandet av superintelligens och virtuell verklighet. Dess yttersta mål är fysisk odödlighet med hjälp av teknologin, där människans medvetande laddas upp i den virtuella verkligheten, och lever där i evighet, eller så länge man vill. 

 

Transhumanismen tror att vi inom snar framtid, enligt Ray Kurzweil (utvecklingschef på Google) redan 2045, kommer att nå det som Kurzweil kallar "singulariteten", eller "intelligensens explosion" (ett uttryck av filosofen Nick Bostrom). Kurzweil menar att eftersom teknologin utvecklar sig exponentiellt, kommer efter hand utvecklingskurvan att stå rakt upp i vädret, då utvecklingen går nästan ofattbart snabbt. Då kommer vi att ha superintelligenta robotar, som tar över utvecklingen, som är så smarta att de kan förbättra sig själv. Människan kommer då att sammanfogas med tekniken, och uppnå odödlighet. Mänskligheten tar slut, och maskinerna tar vid. Människan blir en maskin. Det kallas även "posthumanism". Vad är det för ett hat till vår biologiska mänsklighet som gör att transhumanisterna vill avskaffa den och bli en maskin istället?

 

Transhumanismen utger sig för att vara en sekulär filosofi, och dess anhängare är ofta ateister (som t.ex. Sam Harris *), men dess science fiction-lika spekulationer har en hel del gemensamt med religionen, så mycket att jag inte skulle väja för att kalla transhumanismen en ny religion. Dess anhängare har en religiös övertro på vetenskapen, och singulariteten är en slags sekulär variant av de kristna fundamentalisternas "uppryckande" vid Jesu återkomst. Ja, många transhumanister menar att människan, när hon sammanfogas med tekniken i framtiden, kommer att få gudalika egenskaper: superintelligens, superlivslängd och supervälmående. Människan kommer att "komma till himlen" då, och leva som en gud. Det är inte lite hybris som gömmer sig bakom sådana påståenden. 

 

Men ändå finns det många kända filosofer och fysikprofessorer bland transhumanisterna, sådana som Nick Bostrom, Michio Kaku, David Chalmers och Max Tegmark. Många mycket intelligenta tänkare har anslutit sig till rörelsen, och slukat dess science fiction som verklighet. På grund av dessa har transhumanismen ett mycket stort inflytande i världen. 

 

Scott D. de Hart och Joseph P. Farrell har skrivit en bok 2011 som heter "Transhumanism. A grimoire of alchemical agendas", där de menar att transhumanismen har rötter i den gamla alkemin. Liksom alkemin ville transformera olika metaller till guld, och i samma veva transformera människans medvetande till ett upplyst medvetande, vill transhumanisterna transformera människan till övermänniska. Och transhumanisternas "de vises sten", som möjliggör en sådan transformation, är, hör och häpna, datorn. Alkemisternas konstgjorda människa, homunculus (som de drömde om att skapa, likt Frankenstein), är transhumanisternas smarta, medvetna robot. 

 

Transhumanisterna talar mycket om "artificiell intelligens", och hur den kommer att revolutionera robotiken. Ja, transhumanisterna har helt klart en kärleksaffär med robotarna, även om sådana som Nick Bostrom och multimiljardärerna Elon Musk och Bill Gates bekymrar sig över hur robotarna kommer att ta över världen, och vilka existentiella hot detta medför för mänskligheten. Stephen Hawking hör också till dem, och han menar t.o.m. att robotarna i framtiden utgör ett hot mot mänsklighetens fortlevnad. 

 

Robotarna påminner på sätt och vis om zombies, de är levande döda, "levande" varelser utan medvetande. De förtär också människokött i metaforisk bemärkelse - de förtär de fattigas liv och resurser, resurser som skulle borda gå till världens fattiga och svältande. Fattiga barn i Afrika dör av svält alltmedan robotarna till "The brave new world" byggs, och dessa robotar förtär i metaforisk bemärkelse dessa barns liv. 

 

Robotikens tillväxt påminner om en finansiell bubbla. Lite som Kinas spökstäder. Otroliga mängder pengar investeras i byggande av robotar som egentligen ingen behöver, som bara stjäl folks arbeten, investeringar som bygger på hoppet om mänsklighetens totala transformation genom tekniken, ytterst hoppet om evigt liv genom tekniken, ett hopp som liknar de hopp om massiva framtida rikedomar som alltid eldar på bubblor. Ta bort dessa illusioner, och robotarna och artificiell intelligens framstår som rätt värdelösa (1). De bidrar inte värst mycket till att lösa fattigdomens problem (de snarare ökar klyftorna mellan rika och fattiga), eller naturförstörelsens problem, såsom klimatförändringarna, eller krigets och massförstörelsevapnens problem, ja vilket stort problem man än kommer på. Det utlovas av transhumanismen att superintelligenta datorer och robotar skall lösa dessa problem, men jag ser inte något tecken på att det kommer att lyckas, när datorerna inte ens ännu helt kan förstå naturligt tal (för att inte tala om humor), än mindre översätta texter från andra språk på ett övertygande sätt (tänk på hur dåligt Googles och Facebooks automatiska översättningsprogram översätter). Det finns en fundamental skillnad mellan människa och maskin i fråga om intelligens, som jag tror aldrig kommer att överbryggas, hur mycket vetenskapsmännen än försöker. Drömmen om medvetna robotar är science fiction, en gång för alla. Robotbyggarna kan tricksa med sina robotar, och få dem att härma medvetandet väldigt långt, men det kommer alltid att förbli tricks och lurendrejeri, de kommer aldrig att kunna skapa medvetande, skapa liv. Liv är inte en fråga om intelligens, om informationsprocessering och "computation". Liv är något oerhört komplext och mystiskt, som kräver känslor, instinkter och naturlig evolution i millioner av år. 

 

Jag tror tekniken kommer att utvecklas i framtiden, kanske snart inte längre exponentiellt (som Kurzweil menar), utan den kommer att nå en mättnad, där det blir allt svårare att göra framtida omvälvande innovationer. Och att den globala kreditbubblan kommer att brista, kommer också att sakta ner på teknikens utveckling. likaså den fas då vi har passerat oljetoppen och oljan börjar sina. Med mättnaden i innovation menar jag att vi helt enkelt slår våra huvuden i den artificiella intelligensens gränser. En gräns är t.ex. att vi aldrig kommer att kunna lära maskiner att översätta texter tillfredsställande, hur mycket vi än utvecklar översättningstekniken. Och vi kommer aldrig att kunna lära maskiner att förstå den mänskliga existensens mer subtila fenomen, såsom humor. Man måste vara människa för att till fullo förstå mänskligt språk. Och människans hjärna är inget datorprogram. Så om robotarna aldrig kommer att kunna uppnå mänsklig intelligens, hur blir det då med superintelligensen som utlovades av transhumanisterna?

 

Det som däremot kommer att utvecklas kraftigt mer och mer, är internet och s.k. VR, Virtual Reality (virtuell verklighet). Där är gränserna svårare att fånga. Men även där finns en tydlig gräns: vi kommer aldrig att kunna ladda upp våra medvetanden i den virtuella verkligheten, och få evigt liv. Denna transhumanistiska idé är ren och skär science fiction. Den går emot fysikens lagar, mot entropilagen, mot synen på medvetandet som enbart en produkt av hjärnan. Man måste tro på en själ som kan gå ut ur hjärnan för att kunna tro att detta skall gå an. 

 

Transhumanismen både skrämmer och fascinerar mig. Författaren Francis Fukuyama menar att transhumanismen är "världens farligaste idé". Det ligger något i det. Om man ska vara civilisationskritisk här, så är transhumanismen civilisationen upphöjd i tio. Här löper det civiliserade antropocentriska projektet att härska över naturen amok. Var ligger vördnaden för naturen i transhumanismen? Jag är rädd att den fattas helt och hållet. Allt skall tjäna människan, allt ska upphöja människan, och människan ska härska över hela universum som en gud, ja rentav skapa nya universum. Och människan skall genom tekniken expandera exponentiellt, i all evighet, oändligt. Svårare hybris och "teknograndiositet" skall man leta efter. Var finns platsen för djuren här? Var finns platsen för Afrikas fattiga? Dessa tänker man inte på. Det är eliten som först ska bli odödliga övermänniskor. Och det är de som ska leda utvecklingen. Alla de andra får komma i andra hand. Det finns en djup elitism inom transhumanismen. Det förvånar inte heller att de flesta transhumanister är män. Kvinnor är sällan teknofreaks. De har för djup kontakt med sina känslor. Robotkärleken kräver idealisering av intellektet, det "manliga" (genus), mekaniska, matematiska intellektet. 

 

Herrefilosofi och övermänniskoideal spökar bakom transhumanismens kulisser. Man ska bli en superman, en batman. En superhjälte, som ska lösa världens alla problem. Men vem ska tillverka allt det material som den exponentiella tekniska utvecklingen kräver? Ja, det får t.ex. de fattiga gruvarbetarna i Kongo ta hand om, eller de som arbetar 16 timmar om dagen i Kinas teknikfabriker. Dessa, och även naturresurserna och miljön, ska pressas till det yttersta, så att eliten ska bli gudalika. Det luktar fascism och kolonialism av detta. För eliten är teknikutvecklingen kanske en lek, för dem är det ingen skillnad mellan arbete och lek här. Men tar man en titt på människor längre ner i arbetshierarkin, finner man slavliknande förhållanden. Detta vill inte Ray Kurzweil befatta sig med. 

 

Det finns bra kritik av transhumanismen på nätet. Det bästa jag hittat är av Eric J. Larson (se här), som själv arbetar med artificiell intelligens, och därför har ett insideperspektiv på det hela. Han skriver: "I asked my mother if she worried about computers becoming too smart. She smiled and made a silly face (she knows her son works on this type of thing — whatever it is). Finally she said, "No, not at all. But I do worry that people spend too much time on the Internet. They should get out and take a walk in the fresh air, too." I couldn’t have said it better myself."

 

 

* Sam Harris bara flirtar med transhumanismen, han kan inte kallas för en ren transhumanist, han omfattar inte allt det transhumanister förespråkar, som han själv förstår börjar likna på religion. 

 

 

 (1) Behöver vi verkligen robotar för att lösa t.ex. klimatförändringarnas och fattigdomens problem? Är vi inte tillräckligt smarta för att göra det själv? Och tillräckligt empatiska? Varför behövs superintelligenta datorer för dessa problem? Problemet är nog inte att vi inte kan förstå och lösa dessa problem, utan snarare just det som robotarna representerar, lyxen som vi västerlänningar inte vill avstå från. 

 

 

 

 

Jag tycker mycket om idén med stadsodling enligt permakulturens principer. Ekonomen Jeff Rubin gjorde mig uppmärksam på en till sak inom stadsodling: Vertikalt jordbruk. Det är att bl.a. använda höghus som växthus. Låter det inte som en fin idé? Med vertikalt jordbruk skapas det mera utrymme för att låta åkrarna växa sig till skogar, (eller plantera skogar på åkrarna) vilket vi behöver för att binda koldioxid ur atmosfären. 

För några månader sedan gick jag barfota i Kulturhuset i Stockholm centrum. Det var rätt varmt ute, och jag gick också barfota ute. Men när jag rörde mig barfota i Kulturhuset kom det en väktare och uppmanade mig skarpt: "Ta på dig skorna!". "Neeej", svarade jag. "Ta på dig skorna!", sa väktaren ännu mer bestämt. "Neeej", svarade jag. "Ta på dig skorna!!". Då vågade jag inte opponera mig, för jag var rädd att väktaren skulle skicka mig till sinnessjukhuset, för han såg verkligen fascistisk ut, hela hans varelse. 

 

Jämför detta med vad jag läste i boken "Indianliv i El Gran Chaco" (1926) av Erland Nordenskiöld. Den är en etnografisk skildring av några ursprungsbefolkningsstammar i Bolivia i Latinamerika i början av 1900-talet. Där fanns många bilder, och en av bilderna föreställde Chiriguanohövdingen Mandepora. Han sitter på en stol, och ser väldigt godmodig ut (tusen mil från att verka fascistisk). Han har västerländska kläder på hela kroppen. Men en detalj grep min uppmärksamhet: han är barfota! Det är förresten alla de andra urinvånarna på de andra bilderna också. Alla är barfota. Man ser inte skymten av några skor. 

 

Jag ska citera lite ur denna fantastiska bok:

 

"Varken choroti eller ashluslay (namnet på indianstammar, min anm.) ha någon gemensam hövding för hela stammen. De flesta byar ha sina hövdingar, men dessa äro oberoende av varandra. Hos ashluslay har jag sett hövdingar, som rå över flera byar. Hövdingarna ha inflytande i proportion med sina personliga egenskaper. De och deras hustrur arbeta alldeles som de andra indianerna. De ha inga tjänare, sådana äro okända bland dessa indianer. Hövdingen har ej någon hedersplats vid dryckeslagen, hans hydda intager ej någon särskilt utvald plats i byn. 

   Han är en familjefader, som man respekterar, men som ej regerar. 

   I krig intager han kanske en ledande roll, utan att vara åtlydd av andra, mer än de behaga."

 

Jämför detta med presidenterna och kungarna i civilisationen, så ser ni den avgrundsdjupa skillnaden. Jag citerar vidare ur boken:

 

"Det finnes i choroti- och ashluslaybyarna ingen klasskillnad, liksom det icke finnas rika och fattiga. Är magen full, då är man rik, är magen tom, då är man fattig. Vi äro alla bröder, är grundtanken i samhällsbyggnaden hos dessa människor. De leva i nästan fullständig kommunism."

 

Jämför detta med den ofattbart stora skillnaden mellan civilisationens rika och dess fattiga. Här är en av orsakerna varför jag i stort svärmar för ett återvändande till urinvånarnas livsstil (dock behållande det goda vi har lärt oss). 

 

Det står på ett annat ställe i boken: "Varje indian äger ej mera än hela familjen kan bära bort."

"Back when our food came from the family farm down the road, a farmer got about three calories of food back for every calorie of work he invested in his land. Today, now that the work is done by gigantic diesel-powered tractors and combines and trucks, we get one calorie back for every ten invested. Like the Canadian oil sands, this is another example of a diminishing energy rate of return. And that diminishing energy rate of return just gets more daunting with every rise in the price of oil."

 

(Jeff Rubin i boken "Why your world is about to get a whole lot smaller", 2009)

Vissa boktitlar kan säga mycket. De kan, liksom i blixtbelysning, avslöja vad som är på gång i världen, såsom "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012) av Michael Klare, eller "Requiem for a species" (2015) av Clive Hamilton, eller "Our dying planet. An ecologist´s view of the crisis we face" (2012) av Peter Sale, eller "Endgame" (2006) av Derrick Jensen, eller "The party´s over. Oil, war and the fate of industrial societes" (2005) av Richard Heinberg. 

 

Alla de här böckerna (och många fler) avslöjar en verklighet som är svår att se i ögonen, som de flesta förnekar, och inte vill tänka på. Men det tillnyktrande att våga se den i ögonen, och inte ha några illusioner om framtiden. Du skulle väl vilja höra det av en läkare om du hade cancer? Och vår planet har faktiskt cancer, och ligger febersjuk. Pluss att vår civilisation är nerdrogad av olja, och gör allt för att få sin nästa olje-fix, även om det förstör naturen. Det är verkligheten som vi alla måste vakna till en dag. 

 

Jag väntar mig hårda tider i en inte allt för avlägsen framtid. Min asketiska läggning skall nog hjälpa mig när den tiden kommer. Jag har inte så stora krav på livet. Jag är mer bekymrad över de som är rika, som får se sin rikedom förlorad sakta men säkert. Desto mer man har, desto mer kan man förlora. Men även de som är nära svältgränsen är väldigt sårbara för kollapser. 

 

Jag är tacksam för varje dag jag får leva lyckligt och bekvämt. Jag tar det inte för givet, p.g.a. sådana böcker som jag nämnde. Ibland får jag ångesttankar, en känsla av hur skört allting är, och hur lätt vi kan förlora det bekväma livet. Det räcker med en stor börskrasch på Wall Street, en ny global depression, och så vips måste jag kämpa för att överleva. Kanske jag då måste jobba 12 timmar för att få pengar till livets förnödenheter. Troligare är att det inte finns några jobb lediga, och att jag kanske till slut måste svälta. Arbetslösheten kommer att öka desto mindre olja vi har, eftersom oljan skapar arbete. Oljan gör att arbete kan bli gjort. Mindre olja, mindre arbete. Om jag får jobb då, när kollapsen fördjupas, är det troligaste att jag finner det på landsbygden, i jordbruket. 

Det finns en arrogans i vår civilisation, och det särskilt bland de religiösa, som går ut på att se människan som skapelsens krona, som toppen av evolutionens stege, att människan är evolutionens slutmål, dit allt annat liv strävar. 

 

Sådana som anser detta, glömmer en viktig sak. Och det är att t.ex. hundarna har en lika lång evolution bakom sig som människan, vilket innebär tid att utveckla lika avancerade färdigheter som människans så högt prisade analytiska intellekt. Ja, tid att utveckla dessa färdigheter lika långt som människan utvecklat sitt intellekt. Tänk bara på hundarnas mycket långt utvecklade luktsinne, som kan spåra de mest otroliga saker. Vi människor förstår oss föga på denna färdighet, även om den kanske för hunden är lika viktig som intellektet är för människan. Hunden lever med luktsinnet, medan människan lever med intellektet.

 

Varför skall hundarnas luktsinne värderas lägre än människans intellekt?

 

Alla djur har högt utvecklade färdigheter likt hundarna har, som de behöver för att överleva i naturen. De har inte mattats av bara för att de blivit domesticerade, tämjda av människan. Dom förstår faktiskt att dom är i fångenskap, och att deras instinkter vill ha, ja kräver, frihet för att få förverkliga sig. Men människan dumförklarar de domesticerade djuren för att rättfärdiga sin tes om att dessa djur är till för människans behov, lägre stående än människan, som har rätt att därför exploatera dem. Men vi kommer aldrig att kunna döda dessa djurs vilda instinkter, deras till den vilda naturen anpassade instinktiva intellekt, hur vi än försöker, inte ens efter tusentals år av framtida evolution. De domesticerade djuren kommer aldrig  glömma sina vilda instinkter, glömma att de är fångar och människans slavar. De kan resignera, men aldrig glömma, såpass kloka är dom.

 

De domesticerade djuren har nu tjänat människan i tiotusen år. Utan att få mycket igen (högst mat och "trygghet". Det viktigaste, frihet, får de inte). Och resten av djurriket har fått se sig bestulna på mer och mer av sina habitat, allteftersom skogarna gjorts om till åkrar och plantager. De har inte fått mycket igen av människan. Mest ett mer och mer förstört klimat. Är inte detta vidrigt orättvist? Vi har byggt upp en slags gigantisk skuld till djurriket. En både ekonomisk och moralisk skuld. Det finns en oerhörd obalans mellan människorna och djuren, trots att vi objektivt sett är lika mycket värda, ja vi är faktiskt jämlikar. När skall vi börja betala på vår skuld, och försöka återupprätta balansen mellan oss och dem, och mellan oss och naturen? Skall vi vänta tills den "planetära kronofogden", kollapsen, kommer innan vi börjar? Då är det kanske för sent. 

 

Betalningen av vår skuld till djuren innebär att vi, under en lång tid framöver, måste ställa relationen människa-djur på huvudet, så att vi börjar tjäna djuren istället för att låta oss betjäna av dom. Vi måste göra detta om vi skall ha en chans att återfå balansen mellan människa och djur. Djuren har tjänat oss så länge utan att få mycket igen, att det är människans tur att tjäna djuren utan att vänta mycket igen. Kanske i tiotusen år framöver? Lika länge som djuren tjänat oss? (Om mänskligheten överlever så länge, förstås) Och skall inte de starkare tjäna de svagare, istället för vice versa?

 

Det viktigaste, enligt mig, i ett sådant tjänande, vore att sakta men säkert "valla" de domesticerade djuren tillbaka till friheten, återställa deras habitat, och vänja dom vid att leva i frihet i de klimat där de hör hemma - en stor utmaning för vetenskapen. Men att det låter sig göra är jag övertygad om, men då måste mänskligheten bli radikalt färre (frivilligt), och odla skogar, ängar, skogsträdgårdar (och permakultur överhuvudtaget), istället för monokulturellt jordbruk. 

Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor emeritus vid Stockholms Universitet, har skrivit en bok om döden som heter "Filosofisk tröst" (Thales 2015). Jag har tänkt en hel del på döden, och denna bok var ett välkommet bidrag till mina tankar, något att spegla sig i. Här kommer några tankar om den:

 

Tännsjö frågar sig om vi kan vara säkra på att vi inte lever vidare efter döden. "Det kan vi nog", är hans korta svar. Hela hans bok utgår från denna premiss. 

 

Sedan, den mest grundläggande frågan kring döden är om den är något ont eller något gott. Det är ett centralt tema i Tännsjös bok, och hans svar är komplext. Döden är inget att frukta, säger han, ekande av Epikuros (levde på 300-talet f.Kr.), som skrev att döden inte var något att frukta eftersom "Döden, det som för alla människor ter sig som det mest skrämmande, är ingenting som träffar oss, ty när vi finns, finns inte döden, och när döden är för handen, finns inte vi."

 

Men ändå menar Tännsjö att döden kan vara något dåligt för oss, eftersom den kan beröva oss liv som var värt att uppleva, kan beröva oss värdefulla upplevelser. I andra fall är döden något gott, såsom t.ex. vid en långt framskriden dödlig sjukdom, som plågar oss. Så det beror av kontexten ifall döden är något dåligt eller något gott för oss. 

 

Däremot, även om döden kan vara något dåligt för oss, kan den enligt Tännsjö vara något positivt för andra, eftersom vi, när vi dör, skapar plats för kommande generationer. Får vi ett evigt liv, står vi i vägen för kommande generationer. Tännsjö menar att vi bör bejaka döden av detta skäl. Det är egoism att inte vilja dö. Detta tangerar något jag själv skrivit (här och här). Tännsjö menar att även om vetenskapen lyckas övervinna döden, så är detta ingen särskilt bra idé. 

 

Tännsjö tror faktiskt att vetenskapen till sist kommer att övervinna döden, och skapa möjlighet till evigt liv. Detta förundrade mig. Han är så klok i resten av boken, men här verkar han oerhört naiv. Hur i hela friden skall man kunna lyckas förhindra åldrandeprocessen? Det är ju att tillintetgöra entropilagen! Det är emot fysikens lagar. Här tror jag Tännsjö inte riktigt har tänkt till, och jag tror att han här har en övertro på vetenskapens möjligheter. 

 

Tännsjö skriver också om Herbert Tingsten, chefredaktör för Dagens Nyheter i mitten av förra seklet, och hans dödsskräck. Jag har läst hans bok "Notiser om liv och död", som gjorde djupt intryck. Tingsten fruktade att bli förintad i döden. Och han var "dödsvägrare". Tännsjö noterar att det är ofta män med "manliga" (genuset) värderingar som har det så. Kvinnor är de som ger tröst. Och han skriver att kvinnorna kanske inte har annat än förakt över för patetiska gubbar som vägrar släppa taget om livet. 

 

I avsnittet om Tingsten gör Tännsjö en annan tabbe. Han skriver att förintelse i döden är en illusion, vi "finns" på något sätt efter döden också, tidlöst, även om han inte tror på livet efter döden. Vårt verk lever vidare. Och då är det fruktansvärt att ha levt ett kriminellt liv. Människor som Tingsten kan däremot "yvas" över sitt liv. Detta skriver Tännsjö efter att ha nämnt att Tingsten propagerade för en svensk atombomb. Underligt. Jag skulle skämmas över att ha gjort något sånt. Tror Tännsjö på atombomben?

 

Tännsjö skriver positivt om eutanasi, som han förespråkar, och kallar motståndet mot det bland läkare för en "grym atavism". 

 

Tännsjö skriver också att även om vår personliga död inte är något att frukta, bör vi frukta "värmedöden", den tid då allt liv i universum dör, när entropin är total. Detta menar han är fruktansvärt. Han låter sig inte ens tröstas av teorin om parallella universum, multiversum, vilken omfattas av allt fler vetenskapsmän idag. Han tror inte på den. Jag tycker däremot att det vore konstigt om vårt universum är det enda universum i kosmos. Detta skulle innebära att vårt universum är oändligt, vilket är svårt att tro, eftersom vårt universum har expanderat alltsedan Big Bang, och gör det ännu. Mycket mer plausibelt är att tänka sig att det finns ett multiversum av ett oändligt antal universum, som bubblor i skum. Då skulle inte värmedöden i vårt universum vara så förfärligt, eftersom liv skulle fortsätta i andra universum. Och kanske vårt universum skulle föda ett nytt parallellt universum, lite annorlunda än sin mor? 

 

Även om det bara fanns vårt universum, och det vore oändligt, så är ändå värmedöden så långt borta att det inte går att riktigt begripa. Det handlar om tusentals miljarder år, eller rentav långt mer. Det är en evighet i sig själv. Kanske är det så lång borta att vi inte behöver bekymra oss så mycket om det, även om allt liv dör då? Och vad innebär det att "allt liv dör"? Är inte sten och berg levande? Rör inte elektronerna sig kring atomkärnan i berg? Är inte allt levande, är inte allt i rörelse? Jag tror inte det finns något sådant som "död materia". Ändå tycker jag nog att det vore synd om alla mer komplexa livsformer, allt det som vanligtvis brukar kallas "biologiskt liv", dör ut. 

 

Tännsjös bok var ämnad att vara en tröstebok för sådana som fruktar döden, att erbjuda dem filosofisk tröst. Jag skulle säga att han inte helt lyckas i denna uppgift, enbart delvis.

 

På det hela taget var det en bra bok, lättläst för att vara en filosofisk bok. Jag rekommenderar den, trots Tännsjös tabbar. Den har inget av den vanliga filosofiska dunkelheten eller hårklyverierna.