för naturens skull

Nu har jag skrivit färdigt min antipsykiatriska bok "För mentalpatienters rättigheter", som jag hoppas något förlag, t.ex. Ordfront, skulle publicera nån gång, vilket jag tvivlar på, eftersom den är så radikal. Nå, jag har lagt ut den på Internet Archive, så alla kan läsa den om de vill, här (går att läsa om några timmar efter detta inläggs publicering). Måtte många psykiatriker och psykpatienter läsa den.

 

Här hittar ni några av orsakerna till varför jag håller på att sluta med mina mediciner. Nu går jag på en fjärdedels dos, och livet börjar komma tillbaka till min själ efter fem års vinter. Det främsta tecknet på att livet återvänt, är att jag inte attraheras längre av Guy McPhersons idéer om "near-term human extinction" på det sättet att jag finner tröst i detta och vill läsa om det. Jag tycker inte heller längre att jag inte är värd att leva, och att mänskligheten egentligen borde göra slut på sig (säger något om vilken andlig vinter jag befunnit mig i) för att rädda naturen. Nej, nu vill jag av hela hjärtat att mänskligheten skall överleva med resten av naturen, och tänker göra allt för att detta skall lyckas, även om det skulle innebära en del förföljelse. Jag har dock lärt mig av mina misstag, och aktar mig för psykiatrin. Det finns listigare sätt att kämpa mot Babylon än att klottra på väggarna och släppa djur fri. Det är dit jag rör mig nu, mer och mer. Att kämpa på sätt som inte vår tids inkvisitorer kan hindra. Jag försöker även förstå mina tidigare psykoser i ljuset av allt jag vet nu, och märker att jag har svårt att demonisera dem på det sättet som psykiatrin gör för att rättfärdiga sitt våld, istället ser jag förtvivlans och desperationens underliga logik och underliga mytologiska sanningar i dem, något psykvårdarna verkar vara för lata för att förstå, de saknar helt enkelt folkbildning. Man måste kunna lite kyrkohistoria för att förstå psykosen.

 

Men en otrolig sak har även återvänt genast när jag gick ner till en fjärdedelsdos; min gamla morgoneufori, som jag känt då och då så länge jag sovit ute i skogen som hemlös, mest i början av mitt hemlösa liv. Är det någon annan här som har morgoneufori? En lätt eufori, en förväntansfull livslust, känslan "Åh, en ny dag! Vad ska det hända för spännande idag?" Denna morgoneufori har varit borta i fem och ett halvt år nu. Så länge jag ätit mina mediciner efter senaste psykiatriska tvångsvård. Jag sover också mycket mindre nu, förr kunde jag sova elva, tolv timmar, och sedan låg jag ofta en timme i sängen och bara ville återvända till sömnen, helt tills det blev så obehagligt att ligga i sängen att jag stod upp. Andlig vinter, någon? Snacka om att inte ha aptit på livet.

 

Jag känner också en underlig kraft och värme i själen, som jag inte känt på fem och ett halvt år. En kontakt med jordens livgivande krafter. Inte på ett romantiskt sätt, utan på ett djuriskt sätt.

 

Jag känner en härlig lust att gå till handling för naturen och livet, och instämmer i de ord jag hörde ropas på klimatmarschen igår: "Take action, so we can get some satisfaction!" och "We are unstoppable, another world is possible!" Ingenting är så hälsosamt för psyket som att kämpa för livets framtid!

 

Den etablerade psykiatrin har blivit expert på att döda själen istället för att läka den, det är jag ett vittne på. Och jag har tunga namn som stöttar mig i denna åsikt, bl.a. den danska läkaren och professorn i inremedicin, Peter Götzsche.