för naturens skull

Som erfaren mentalpatient med ca. tio tvångsvårdsvistelser på psykiatriska avdelningar, anser jag mig kapabel att säga något om hur vi ska förbättra mentalvården, så att den blir bättre inte bara för personalen, men även för patienterna, först och främst. Jag har tidigare här på bloggen skissat på ett alternativt system för psykiatrisk tvångsvård, men vägen är lång dit, så kanske det vore på sin plats med att säga något om vilka de första stegen skulle kunna vara:

 

Den viktigaste förändringen vore att se till att tvångsvårdade patienter får samtala mer med friska människor på avdelningen. Så som det nu är, enligt min erfarenhet, samtalar mentalpatienterna mest med andra mentalpatienter på avdelningen, vilket ofta inte hjälper så mycket, eftersom de andra mentalpatienterna inte tänker klart och är för fulla av sina egna problem. Man bör utbilda sina psykvårdare så att de lär sig att ta kontakt med patienterna och inte bara sitter på kafferummet eller i båset och samtalar sinsemellan. De kan t.ex. boka tid med patienter för terapeutiska samtal (detta behöver inte vara förbehållet psykoterapeuter), där de reder ut patientens trassliga tankar tillsammans med henom. Samtal och dialog är något av det viktigaste för tillfrisknandet, och det är det allt, allt för lite av. Personalen bör också försöka skapa relationer med patienterna baserat främst på tillit, inte främst på maktutövande, detta senare händer allt för lätt genom att det vapen som patienterna nästan fruktar mest, tvångsmedicinering, används på alla tvångsvårdade. Alltså bör man diskutera om det verkligen bygger upp tillitsförhållanden att tvångsmedicinera fredliga patienter som knappt gjort en fluga förnär, bara trasslat in sig livsproblem, vilket är rätt många av de som är på avdelningen. Ska man tvångsmedicinera, vilket jag är emot, ska det i såfall vara i yttersta nödfall, med riktigt farliga patienter. Jag tycker det är klokare att sätta verkligt våldsamma patienter i isoleringscell, än att tvångsmedicinera dom eller lägga dom i spännbälte. Dessa senare metoder anser jag vara övervåld, ja rentav en slags våldtäkt.  

 

Sedan bör staten prioritera psykoterapin inom psykiatrisk tvångsvård, så att alla patienter får psykoterapi av en utbildad psykoterapeut minst en timme, två, tre gånger i veckan. Jag har aldrig fått det de gånger jag varit intagen. Det är helt ofattbart. Jag har knappt fått samtalsterapi med psykvårdarna. Jag har inte haft tillit att uppsöka sådan själv heller. Psykvårdarna har inte varit värda min tillit, helt enkelt. Detta måste man ta en titt på inom vården, och försöka bygga tillit, inte underkastelse. Tillit är faktiskt den sköra tråd vår tillvaro hänger på, och utan tillit fungerar ingenting. Att bygga tillit och fungerande relationer är djupt undervärderat inom psykiatrin, där man mer tror på makt och tvång som det som kan läka psyket. Ofattbart. Läkarna skulle aldrig erkänna detta, men det är den bistra realiteten, och har sina orsaker rent historiskt, i en historia som är så full av skändligheter och tyranni att man blir matt, och inte minst, rädd. 

 

Hur ska vi förebygga de grova kränkningar av patienter som jag fått bevittna allt för många gånger under mina vistelser på psykiatriska avdelningar? Hur ska vi förebygga förnedrande behandling, som bara skapar rädsla och underkastelse, inte tillit? Man blir ju inte frisk bara för att man blir lydig i sina tankar, lydig mot den psykiatriska överheten (det är ofta detta som felaktigt tas för tillfrisknande på psykiatriska avdelningar). Jag tror vi måste börja med att ge de förtryckta en röst i samhällsdebatten. Vi måste organisera oss, och kommunicera förtrycket. Kanske skrivargrupper på psykiatriska avdelningar vore en bra sak att börja med. Skrivargrupper som påminner om "Skriv ditt liv"-gruppen inom psykosociala föreningen Sympati i Helsingfors, en mentalhälsoförening, en grupp som jag var med i en tid 2014-2015. Vi skrev texter under rubriken "Jag minns" och läste upp dem för varann, och kommenterade varandras texter. Till slut samlades en del texter till en bok (mina texter hann aldrig komma med i en sådan). Något liknande skulle kunna göras på psykiatriska avdelningar, och staten skulle kunna ge understöd åt tryckningen av sådana böcker, som gärna skulle få ges ut på de större förlagen. Det måste komma ut i offentligheten hur man behandlar psykpatienter, det måste luftas, debatteras. Man måste ha allmänhetens insyn, och patienterna måste kunna få sin röst hörda i offentligheten. De borde också uppmuntras att blogga, vilket kan lätt göras under vistelsen på psykiatrisk avdelning genom att man har en bokningsbar dator i ett rum, vilket man ibland har haft under mina vistelser i tvångsvården. Bloggarna skulle kunna samlas på någon sida för mentalpatienters rättigheter på nätet, med länkar till varje blogg. Kontakt med advokater måste också bli lättare att ordna. Men vad ska advokaterna göra när psykiatrilagen sanktionerar förnedrande behandling? De får i såfall ge röst åt patienters klagan i offentligheten. Advokater bryr sig idag allt för lite om mentalpatienters mänskliga rättigheter, kränkningarna mot dem räknas liksom inte, de är mindre värda, dem tror man inte, de är galna rättshaverister och konspirationsteoretiker. 

 

Slutligen vore det bra om det fanns mer att syssla med på avdelningarna. Man borde satsa mer på ergoterapi, arbetsterapi. Sånt finns allt för lite för tillfället, istället är man utlämnad åt sina destruktiva tankar och medpatienternas dåliga omdöme. Det finns en tomhet och en apati på avdelningarna som känns tung att bära. Så är min upplevelse. Dagen måste fyllas av något, frivilligt, så att man inte blir sittande framför den intelligensbefriade TV:n, som inte ger en något hopp (detta är min upplevelse), utan bara spyr ut det som gjort en sjuk; ett galet samhälle avskuret från meningsfulla sysslor, avskuret från naturen och den urgamla community-känslan i stammen. Kommer man på kant med samhället genom galenskap, är risken stor att man blir kulturellt isolerad, ingen för ens talan i kulturen eller politiken, man är som en spetälsk som får leva avskild från resten av samhället. Detta är grymhet, vi måste råda bot på detta. Mentalpatienterna bör inkluderas i värmen och gemenskapen i samhället, de får inte bli utfrysta. Men detta kräver förstås att vi bygger ett helt annat samhälle, från grunden av. Vårt samhälle är så ruttet att något annat måste till. Och genom att mentalpatienterna inkluderas och får delta i samhällsdebatten, genom att de ges en röst, kan vi också göra oss av med de karikatyrbilder av de "sinnessjuka" som man fortfarande inte gjort upp med i större skala, nidbilden och schablonbilden av den "galne". Jag har aldrig sett några sådana personer under alla mina vistelser i tvångsvården, de tillhör filmernas och böckernas värld (tänk t.ex. på hur de mentalsjuka är karikerade i Tintin-böckerna, t.ex. i "Faraos cigarrer"). Alla jag mött på avdelningarna har varit rätt så normala i jämförelse med denna karikatyr. Jag är själv en av dom "sinnessjuka" som inte känner igen sig i andra människors karikatyrbild av den mentalsjuke. 

 

 

Angående föregående blogginlägg: Min flickvän Titti kom på att man inte behövde binda självmordskandidatens händer vid självmordsförsöket, utan kunde endast binda ett rep kring hens mage, och andra ändan av repet kring sin egen mage, om man ska leda självmordskandidaten till en ekobyklinik, och sedan göra det samma på ekobykliniken, denna gång med personal. Jag har nu ändrat detta i texten. Jag försöker minimera våldet i psykiatrin, och om ni kommer på andra förslag till hur man gör det, välkomnar jag det. Titti och jag var överens om att vi långt hellre skulle välja att vara bunden till en personal med rep kring magen, så att man fick fritt gå vart man ville tillsammans med denna personal, än att vara inlåst på psykiatrisk avdelning, som i ett fängelse, men utan rep. Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad. 

Jag har skrivit utförligt här på bloggen om den konventionella psykiatrins ruttenhet (se "antipsykiatri" i kategorilistan nere till höger). Men om jag ska kritisera den, måste jag erbjuda alternativ. Hur ska man då tackla självmordsbenägna människor som inte har tillräckliga skäl att göra självmord, utan går på plötsliga infall? Nu skall jag skissera på ett alternativ, det jag kallar "human ekopsykiatri":

 

Jag anser att vi bör lägga ner hela det konventionella tvångsvårdsapparatet, och i lag förbjuda psykiatrisk tvångsvård på vanliga institutioner (frivillig vård kan få vara kvar). Begår psykiatriska patienter grova brott, ska dom dömas i domstolar och få fängelsestraff som alla andra, dock mildare straff än vanligt. Tvångsmedicinering bör vara förbjudet, och objektiv information om psykmedicinernas skadlighet bör vara tillgänglig för alla, och psykiatriker och läkare bör upplysa sina klienter om denna skadlighet, så att dom inte lurar någon att äta gifter som skadar deras hjärnor, deras kroppar, känsloliv och sexliv, så att läkarna/psykiatrikerna inte tillåts att gå den psykofarmakologiska industrins ärenden, som dess nickedockor. Man bör också fundera på om det inte är bäst att förbjuda det mesta av psykofarmaka helt och hållet, bara tillåta det absolut mest nödvändiga, i yttersta akut kris, och då inte med tvång. Så att man förhindrar läkare att göra pengar på att skada folk med gifter som dom inte behöver. Orsaken till varför jag är så sträng här, är bl.a. professorn vid Köpenhamns Universitet Peter Götzsches forskning, se t.ex. denna artikel.

 

Hur ska man då förhålla sig till självmordsförsöken? Min grundsyn på självmordet är ungefär som min syn på eutanasi, att det bör vara lagligt att begå eutanasi eller självmord när livet är outhärdligt och det inte finns någon utsikt till förbättring, och särskilt när detta har pågått i lång tid. Man kan bara veta själv när detta är fallet, ingen annan bör bestämma över detta. Ytterst ska man kunna bestämma över sin egen död, det är den yttersta friheten och den yttersta värdigheten. Berövar man en människa detta, är det den yttersta förnedringen och det yttersta frihets- och värdighetsberövandet. Den konventionella psykiatrin gör sig skyldig till detta, eftersom den har det yttersta vapnet; tvångsmatningen, som kan sätta skräck i vilken självmordskandidat och eutanasikandidat som helst. Så länge mänskligheten inte hade detta vapen, som kan liknas vid atombomben på psykiatrisk individnivå, (en slags psykisk våldtäkt, men ännu värre än vanlig våldtäkt) kunde man alltid vägra äta, även om man annars var hindrad att ta sitt liv genom att låsas in. Då hade man kvar den ultimata friheten att ta sitt liv om det skulle bli för plågsamt. Men när vi uppfann tvångsmatningen, då blev psykiatrikerna gudar som kunde bestämma om vem som skulle dömas till ett helvete som för den självmordsbenägne kan kännas som en evighet. När man lider går tiden nämligen sakta, och alla självmordskandidaters skräck är att hamna på livstid i tvångsvård, utan att ens plågor försvinner, utan en chans att avsluta lidandet genom självmord (det var väl detta som fick poeten Hjalmar Gullberg att begå ett maskerat självmord, för att undvika sjukhus, se här). Det är det närmaste de religiösa fundamen-talisternas eviga helvete jag kan komma på. Man kan ju inte dö i helvetet, det är det fruktansvärda.

 

Vad göra? Vi måste helt enkelt avveckla "tvångsmatningsatombomben", rusta ner, rusta ner hela tvångsvårdsapparatet, ja ytterst leder det till krav på avveckling av civilisationen, för allt hänger ihop. Bara en urfolkslivsstil globalt kan garantera att inte tvångsmatningsvapnet används, precis som detsamma garanterar att inte atombomber tillverkas och används.

 

Vad är då alternativet? Lyckligtvis finns sådana. Här måste vi vara uppfinningsrika i det goda. Läs följande som ett möjligt framtidsscenario, i en tid efter att civilisationen kollapsat:

 

Om någon försöker ta självmord, och det är på infall, och man anser att hen inte har tillräckliga skäl att göra det, då kan man, när man upptäcker försöket, hålla fast personen/hindra personen att fullborda det medan man försöker få någon att komma och hjälpa till. När någon, t.ex. en granne kommer, har han med ett rep, och så surrar man fast ett rep kring självmordskandidatens mage, och låter ett antal meter av repet hänga ut, så att man kan ha det bundet kring sin egen mage och leda personen utan att hen kan rymma och t.ex. dränka sig i en sjö. Man säger till henom att man ska låta henom gå fri när krisen är över. Sedan vandrar man (det finns inga bilar längre på vägarna, och de flesta hästarna går fria) direkt till närmaste psykiatriska ekobyklinik (en möjlig framtida sådan) som även tar hand om självmordskandidater. Om inte självmordskandidaten vill gå, får man ta flera till hjälp och bära henom, tills hen vill gå igen. Ekobykliniken är långt ute på landet, en gammal renoverad bondgård med höns som får gå fritt, och en stor trädgård, samt några hundar och katter som också får gå fritt. De har också ett stort bibliotek med mycket utsökt litteratur, bl.a. psykoterapeutisk, ekopsykiatrisk och ekopsykologisk sådan, samt om självmordets etik, men också om ekologiska frågor, och poesi. Dom har också en stor samling musik, samt en gammal CD-spelare från civilisationens tid (ström till den fås från solpaneler), för musikterapi. Sedan har dom möjligheter att måla, hantverkspyssla, sticka, mata hönsen, hugga ved och vara med och odla. Man skulle uppmuntra patienterna till att skriva - dagböcker, självbiografier, dikter, för att underlätta deras förståelse av sig själva. Alla sysslor och allt arbete ska vara frivilligt. Ekobykliniken har inga lås på ytterdörrarna. Avståndet till närmaste sjö/hav är långt, för att det inte ska vara lätt att dränka sig. Knivar och rakblad är också bannlysta från gården. Tvångsmedicinering, spännbälte och tvångsmatning (se denna artikel: "The UN has condemned force-feeding as both a form of torture and a breach of international law", obs. jag tror inte detta gäller psykiatrin), är likaså bannlyst. Personalen består av ett tiotal vuxna, som sköter patienterna på heltid, och alla har gått psykoterapeutisk utbildning, samt lite ekopsykiatrisk och ekopsykologisk utbildning. De har ett halvt dussin patienter. När självmordskandidaten kommer till gården, börjar behandlingen med att man utvärderar om patienten bör ha rätt att ta sitt liv, genom samtal med henom, man utvärderar hens lidande, omfattningen av den, och framtidsutsikterna. Sedan, om man bedömer att självmordstankarna är infall utan tillräcklig grund, får självmordskandidaten ha ett rep bundet kring sin mage med repet ett antal meter efter sig så att en av personalen kan ha repet bundet kring sin mage, så att inte patienten kan rymma och göra självmord. En av personalen har hela tiden repet bundet kring sin mage, och så länge så sker, får patienten förflytta sig fritt på gården och utanför den (om patienten är våldsam, kan man vara två som går med henom), på ängen och i skogen, och göra vad hen vill med sina händer, sticka, läsa, sköta trädgården osv, vilket är långt bättre än att kunna gå fritt utan band, men vara inlåst i psykiatriska avdelningars sterila och stimulansfattiga miljöer. Dessutom är det ofta bara nykomlingarna som behöver vara under uppsikt, när självmordstankarna börjar avta, får patienten stegvis mer och mer friheter. Att det inte behövs lås, gör att de som inte är självmordsbenägna, kan känna sig bekväma och fria, vilket de inte kan på psykiatriska avdelningar i stan, som är som ett fängelse för dom. Personalen uppmuntrar särskilt patienten att gå långa promenader med dom i de stora skogarna nära ekobykliniken, i tystnad eller i djupa samtal om livet och deras psykiska problem. Jag tror detta är särskilt läkande. Patienterna får alltså psykoterapi så mycket dom behöver, dygnet runt. Om dom inte kan sova, får dom samtal istället för sömnpiller, personalen turas om att vara nattvakt. Ingen tvingas att ha en viss dygnsrytm, utan man får sova när man är trött. Personalen är där helt för patienternas skull, inte tvärtom. De självmordsbenägna måste dock sova bakom låst dörr, för att de inte ska behöva ha ett rep kring sig medan dom sover (annars måste i såfall en av personalen vaka vid sängen, det går också. Patienten kan också få vara inlåst i sitt rum utan rep under dagen om hen vill. Hen måste inte gå i rep). Man äter alltid tillsammans, men som sagt, ingen tvingas äta. Om de självmordsbenägna vill ta sitt liv genom självsvält, får dom göra det, men då har dom ca. 40-50 dagar att tänka igenom sitt beslut i en livsbejakande och terapeutisk miljö, vilket jag tror kommer att få de flesta på andra tankar (annars är självmordet inte på infall, utan då är det verkligen fråga om outhärdligt lidande att leva, som pågått i lång tid, och som man inte ser någon utväg ur), särskilt då hela samhället lever på liknande sätt som ekobykliniken i detta scenario, som jag förlägger efter civilisationens kollaps (den förtryckande och våldsbejakande konventionella psykiatrin skulle väl fnysa åt dessa idéer, på samma sätt som den tog död på Edward M. Podvolls humant psykiatriska Windhorse Project, som min flickvän Titti tycker mycket om). Jag tror att de flesta självmordskandidater skulle komma på andra tankar efter några veckor i en sådan miljö, särskilt med hjälp av hönsen, husdjuren och skogen, som har förunderliga helande förmågor. Jag tror också det hjälper mycket att få pyssla med sina händer, måla, sticka, skriva och odla, ha något att göra, så att man inte är utlämnad hela tiden åt sina destruktiva tankar.

 

Om någon rymmer från ekobykliniken, efterlyser man dem inte, utan sätter sitt hopp till att någon stoppar dom om dom återfaller och gör ett nytt självmordsförsök, vilket inte är troligt i nära framtid, eftersom man inte kan rymma från ekobykliniken så länge man är självmordsbenägen, man är ju bunden och man är under uppsikt av någon personal som har patientens rep kring sig. 

 

Man kan applicera den här ekobyklinikmodellen på vår tid också, det behöver inte vara i ett samhälle efter civilisationens kollaps. Det enda som skiljer är väl att man ringer upp ekobykliniken, och kör självmordskandidaten dit med bil.

 

Det här alternativet är inspirerat av min radikalpacifism, teorin att vi måste göra saker som minimerar våldet i vår värld, för att undvika våldsspiraler. Detta har inte den konventionella psykiatrin förstått, som har en lång historia av grovt övervåld (än idag har den denna karaktär), som verkligen inte behövs. Den verkar ha en övertro på tvång och våld, i typisk amerikansk anda (dagens våldspsykiatri hämtar till stor del sin inspiration från Amerika), en tro på att förtryck och övergrepp och hotande med fruktansvärda vapen som spännbälte, tvångsmatning och tvångsmedicinering med stundom mycket obehagliga gifter, kan skapa fred och läka en människas psyke. Vilket barbari!

Jag går just nu kursen Engelska 5 på vuxengymnasiet Komvux på ABF-huset. Jag har valt den för att bättre kunna översätta mina skrifter till engelska. Vi har haft två "diagnostiska tester" för att se vår nivå i engelska kunskaper, ett test för läsförståelse och ett för hörförståelse. Läsförståelsetestet gick jättebra, medan hörförståelsetestet gick dåligt. Jag har alltid haft stora problem med hörförståelse i engelskan, mycket p.g.a. att jag inte fått in engelskan med modersmjölken, såsom de flesta svenskar fått genom att de växt upp med TV, film och dator. Vi hade inte sådant hemma hos mina föräldrar. Jag är delvis tacksam för det, eftersom jag inte blivit lika amerikaniserad som många andra, har undvikit att få in den amerikanska ytligheten i mig som barn. Men det är inte för sent att inhämta de engelskakunskaper jag på detta sätt förlorat, mycket har jag inhämtat redan, genom mitt myckna läsande av engelska ekonyheter och ekolitteratur på nätet och i böcker. Men det är ett annat språk än det som finns i filmer (som är vardagslivets språk), det är vetenskapens språk, som jag behärskar ganska bra numera. Jag har fortfarande svårt att hänga med i filmer. Jag har nämligen sett kanske högst hundra engelskspråkiga filmer under mitt 33 år långa liv (då räknar jag inte med youtubeföreläsningar, -debatter, -föredrag och -dokumentärer o.l.) Och jag har aldrig bott i engelskspråkiga länder.

 

Om jag inte klarar det riktiga hörförståelseprovet i engelskakursen jag går nu (som kommer senare), får jag inte godkänt i kursen. Det kommer att bli svårt för mig om jag inte tränar intensivt. Men jag har kommit på en lösning hur jag skall klara det; jag ser på ca. hundra engelskspråkiga filmer under tiden fram till hörförståelseprovet, två, tre filmer varje dag. Och sedan läser jag flera engelskspråkiga romaner, och försöker lära mig tio till tjugo nya engelska ord varje dag som jag inte kan, och som förekommer i dessa romaner, så att jag får in talspråkets och vardagslivets vokabulär på det sättet.

 

Jag börjar med de största filmklassikerna. Jag tittar på de som visas gratis på youtube. Jag har hittills sett The tree musketeers (1993), The adventures of Tom Sawyer (1938) och Ben Hur (1959) (den senaste finns att se gratis på youtube här). Mycket bra och rörande filmer! Tom Sawyer-filmen har mycket fin humor! Vilka naturbarn Tom och Huckleberry Finn var! Påminner mig om min barndom och om mina hemlösa äventyrliga år, barfota och luffandes omkring. Om den närhet till materien och naturen som jag hade då. Och Ben Hur måste vara en av de mest påkostade filmerna någonsin, och även den estetiska kvaliteten är en av de bästa jag sett, en mycket rörande film, jag grät två gånger medan jag såg den. Jag har sett den en gång tidigare, när jag var ca. 10-11 år gammal, men nu såg jag den med en helt annan förståelse. Jag tänkte särskilt på hur Romarriket på Ben Hurs tid påminner om Amerika idag, Amerika är det nya Romarriket, sedan ungefär hundra år, som lägger hela världen under sig och sprider våld och förstörelse där de går fram (detta borde Charlton Heston ha insett, skådespelaren som spelade Ben Hur, men han röstade tyvärr på George Bush, både den äldre och den yngre). Och tyvärr, Israel är allierade med detta Romarrike idag, och har samma militarism och tyranni som Amerika. Mycket har liksom ställts på huvudet sedan Ben Hurs dagar, då judarna var en förtryckt minoritet, ockuperade av romarna. Nu är det palestinierna som är våra dagars förtryckta minoritet i Mellanöstern, likt judarna på Ben Hurs tid (romarna var den tidens stora hedningar, och var Imperiet, muslimerna är de stora hedningarna idag, och är de koloniserade). Detta tänker kanske inte Israeler på när de ser Ben Hur-filmen. De vill gärna se sig i offerställning, trots att de har Amerika bakom sig. Skulle de inse att Amerika är det nya Romarriket, skulle de tvingas omvärdera sin historia grundligt, ja de skulle tappa ansiktet inför sig själva. Särskilt om de såg parallellerna mellan Romarrikets tortyr av sina brottslingar genom korsfästelsestraffet, och deras egen tortyr av palestinska fångar i Israel, och USA:s välbekanta tortyr av muslimska fångar i Guantanamo. Det är ofta supermakterna som torterar, som på Romarrikets tid, och Amerikas supermakt är inget undantag från den regeln. Amerika kan göra nästan vad de vill, eftersom de är världspolisen. Jag anser att tortyr är något av det värsta en människa och en stat kan göra sig skyldig till. Särskilt om den är långvarig och man berövas möjligheten att ta sitt liv under en sådan tortyr. Men även i Sverige, en allierad till Amerika precis som Israel, förekommer tortyr. Problemet är bara att den utövas på människor så svaga och utsatta att de inte kan försvara sig; t.ex. mentalpatienterna. Jag är ett vittne om detta, som f.d. mentalpatient, och jag behöver inte orda mer om det, jag har skrivit tillräckligt om det här på bloggen (kolla kategorin "psykiatrikritik" här på min blogg). Kemisk tortyr med gifter som t.ex. "antipsykotika" är den värsta tortyrformen i Sverige, enligt min mening. Välkommen till Romarriket, som bekämpar upprorsmän och avvikare med kemiska bekämpningsmedel. Allt detta härstammar förstås från Amerika, "Mordors" centrum.

 

Med tanke på allt detta, finns det mycket att hämta i Ben Hur-filmen, av hur ädel Ben Hur var, och vilken kamp han förde för sin familj och mot Romarriket, trogen sin lilla förtryckta minoritet i Israel. Och då som nu, stackars den som råkar i misstag utmana de styrande för mycket, såsom Ben Hur blev anklagad för att göra när hans syster i misstag fick det till så att takstenar föll över regenten! Det blev en resa genom helvetet för Ben Hur. En sådan resa har jag också gjort, som misslyckad självutnämnd "messiaskandidat" i messiaspsykos 2008, i uppror mot samhället och min far, en psykos om att jag skulle befria mänskligheten ut ur vårt Romarrike, tillbaka till enheten med naturen. Resultat? Tortyr, så som det så ofta går med rebeller. Påminner om många andra "messiaskandidaters" öde, faktiskt. Men i mitt fall, tortyr genom psykiatrin, på ett sätt som inte syns och märks, eftersom man bekämpar en människas psyke och kropp med kemiska gifter istället för att piska och åsamka synliga skador. Och detta istället för att föra dialog och hjälpa med ömhet och kärlek. Var alltså varsamma, ni potentiella partisaner och rebeller, var inte dumma och akta er för psykiatrin. Håll huvudet kallt! Använd inte terminologin "messias" om ni är jesusliknande anarkistiska rebeller mot det nutida Romarriket, det retar gallfeber på makthavarna, och är ett säkert sätt att hamna i den nutida inkvisitionens klor, alltså i psykiatrins klor. Bättre då att hamna i fängelse, de förstör i alla fall inte ens känsloliv med gifter. Jantelagen råder nämligen här; kom inte här och tro att du liknar Jesus, kom inte här och tro att du är en messias!  Även om ditt liv liknar den mytiske Jesus´ liv hur mycket som helst, prata inte det språket, för inget hatar samhället mer än att förlora sin monopol på Jesusmyten, ja förlora tron på att det är de styrande och kyrkans präster och biskopar som är de sanna messiasarna som liknar Jesus mest av alla. Och de vill också alltid få det till att du utnämner dig till världspresident och Gud själv om du säger att du är en messias, så förvridna tankar har de om messiasskapet *, de har dyrkat Jesus som världspresident och Gud i så många sekler. Och psykiatrikerna är också livrädda för religion och andlighet och allt som kan utmana deras monopol på hur saker och ting ska tolkas för att man ska anses frisk. De har utvecklat ett sådant terrorvälde på detta område, att du måste vara försiktig om du har anspråk på att vara en anarkistisk rebell. Religiösa termer är förbjuden mark här, du får inte anspela på tidigare religiösa rebeller som den mytiske Jesus eller Johannes Döparen, även om ditt liv liknar hans mer än man kan gömma. Särskilt om det rör sig åt vildmanshållet (om ditt liv liknar mycket på Johannes Döparen) ska du vara försiktig, eftersom det nutida Romarriket verkar sky den vilda naturen som pesten (i praktiken, den är besatt av herradöme över den vilda naturen och förslavande och förstörande av densamma), och få saker är det och dess psykiatriska bödlar så förhatligt som en "vildmans-messias". Jag har erfarenhet av detta, och vet om andra vildmän och vildkvinnor som råkat illa ut.

 

* jag tänker på skillnaden mellan den kristna högerns syn på messiasskapet (tänk på vad Jesus skall göra i hans återkomst enligt dem), och Nya Testamentets syn där Jesus sade: "Men så är det in­te hos er. Den som vill va­ra stor bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re, och den som vill va­ra den förs­te bland er skall va­ra de and­ras slav. In­te hel­ler Människo­so­nen har kom­mit för att bli tjänad, ut­an för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt. 20:26-28). I mitt ekoteologiska verk "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010) kallar jag denna inställning för att härska "underifrån", vilket är något helt annat än att härska "ovanifrån". Den som härskar underifrån går före med gott exempel, "härskar" genom sitt exempel, inte genom våld och makt och poliser. Så har alltid mitt syn på messiasskapet varit, även när jag hade min messiaspsykos. Jag hade aldrig planer på att bli en världsdiktator, som psykiatrin ofta tror om den som tror sig vara messias. Och jag har känslan av att detta är fallet med många andra "messiaskandidater". Det är mer frågan om vem som går före med bäst exempel, inspirerar andra bäst, inte om vem som är "störst", har mest makt och mest status i världslig mening. Därför kan ingen någonsin veta vem som verkligen bär messiasmanteln, den sanna messiasen kommer aldrig att utnämna sig till messias och kung officiellt, precis som Jesus enligt myten aldrig gjorde det på jorden. Men detta är mer religiösa spekulationer, jag är som ateist skeptisk till hela messiasmytologin och till uppfattningen att det finns en enda messias som gömmer sig någonstans bland folkmängden. 

Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, Ungern (2010), i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. Mannen var i spännbälte eftersom han ofta föll ner på golvet från sängen, fick jag veta av personalen. Om psykiatrikerna hade varit uppfinningsrika i det goda, skulle de ha placerat en madrass på golvet och lagt mannen där. Jag ångrar att jag inte kom på det och sade det till psykiatrikerna och psykvårdarna. Men kanske psykiatrikernas och rummets anständighet var viktigare än att mannen inte skulle läggas i spännbälte?

 

Detta är något som kännetecknar Systemets koloss; klumpigheten och bristen på uppfinningsrikedom i det goda. Vi är otroligt uppfinningsrika i att skapa lyx åt de rika, vi skapar ofattbart mycket och ofattbart avancerad ny teknologi, men när det kommer till de svagaste, t.ex. de hemlösa, mentalpatienterna och åldringarna, då är vi förvånansvärt tafatta. Men vi behöver inte ny teknologi, vi behöver basal trygghet och medkänsla, basal omsorg om de basala behoven. Systemet har en underlig tendens att det är alltid är de fattigaste som får betala den största notan i finanskriser och recessioner, de rika och bankerna räddas med stora räddningspaket (minns ni finanskrisen 2008?). Uppfinningsrikedom i det goda, någon? 

 

Eller vad säger ni om traditionen att fika kaffe och kakor/bullar på sjukhus och åldringshem? Detta som är så vanligt överallt? Våra sjukaste och svagaste uppmuntras till att äta kakor och bullar! Man undrar om deras vårdare någonsin har läst en bok om hälsa. När man är sjuk och gammal behöver man så nyttig mat som möjligt, så att kroppen kan återhämta sig och bli stark. Kakor och bullar är tomma kalorier som bara gör en fet, och övervikt är särskilt ett problem bland gamla och mentalpatienter. Övervikt är dåligt för hela hälsan hos en människa, och gör att man blir lättare sjuk. Har inte sjukhusens och åldringshemmens personal kunnat klura ut detta? Uppfinningsrikedom i det goda, någon? 

 

Varför har vi byggt städer överhuvudtaget?, kan man undra. Vi vet ju vad det leder till. Rika som lyxar sig medan gatubarn och hemlösa bor på gatan. Himmel och helvete. Vore det inte bättre med lite jämnare fördelning av lidande och lycka? Lite utjämning, istället för att någon ska vara i helvetet medan andra är i himlen? Vi har faktiskt realiserat de kristna fundamentalisternas andevärld. Om bara en enda människa tvingades till helvete p.g.a. min livsstil, skulle jag avstå från den. Och jag menar att vi bör avstå från staden om det bara tvingar en enda människa till att leva i helvetet. Och det är inte bara hemlösa som lider av städerna, det är också våra husdjur, hundarna inte minst. Inte bara de hemlösa, men även husdjuren skulle uppleva det som en befrielse om vi alla flyttade till landsbygden och levde där i små byar. Som jag sagt tidigare på bloggen har de vilda urfolken i världen inga hemlösa, ja hos dem är lidande och lycka långt mer demokratiskt fördelat. Och vi skryter över vår svenska demokrati! Det är demokratiskt bara på ytan, jämlikheten lyser med sin frånvaro nere på botten. 

 

Om vi var lite mer uppfinningsrika i det goda, skulle vi hitta sätt att vända skutan och återgå till landsbygden, så att vi kunde rädda hemlösa och husdjur ur en plågsam och tråkig tillvaro, ja så att det inte var möjligt att falla igenom trygghetsnäten och bli hemlös. Förvisso tappar då de rika sin himmel, men de kommer inte at hamna i helvetet, utan bara komma ner ur sina bubblor, ner på jorden i den basala verkligheten, på lika fot med de andra. Varför är inte detta politikernas stora passion? Jag tror det är för att de har samma problem som psykiatrikerna och personalen på sjukhusen och åldringshemmen i mina exempel ovan. "Framstegen" har förblindat dem för den basala verkligheten. Traditioner och anständighet har förblindat dem. Media har förblindat dem. Så att de tappat uppfinningsrikedomen i det goda. 

 

Är vi inte uppfinningsrika i det goda, blir vi det lätt i det onda. 

 

Ett av de vackraste exempel på att vara uppfinningsrik i det goda som jag har varit med om, är när jag var tvångsvårdad på Jorvs psykiatriska avdelning i augusti 2008 (i Esbo, Finland) efter att ha fastat i fyrtio dagar på vegetarisk råkost, och fått en psykos där jag trodde att jag var en ny Messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen, Jag vägrade äta butiksmat (som jag ansåg vara korrupt), bara mat från mors trädgård och vilda växter. Jag åt inte på tre dagar på psykiatriska avdelningen, och tvångsmatades till slut med dropp (jag var mycket smal och svag då). När jag kom tillbaka till psykiatriska avdelningen från droppavdelningen, kom min mor och far på besök, och då hade mor med sig bär till mig från bärbuskarna i sin trädgård, just det som jag ätit mest av strax innan jag tvångsvårdades. Detta väckte en lust i mig att äta, jag åt bären, och sedan tyckte jag att jag lika gärna kunde äta vanlig mat igen. Hade inte mor gjort detta, vet jag inte hur det hade gått, kanske hade jag framhärdat i min fasta, hur länge vet inte jag. Men mor gjorde precis det rätta, hon visste min psykos, och visste att jag bara ville äta mat som inte kom från butiker, mat från hennes trädgård. Kanske detta inte hade gillats av psykiatrikerna, om dom visste allt detta? Det var kanske inte psykiatriskt korrekt, men det var moraliskt korrekt, det var att vara uppfinningsrik i det goda. Jag skall aldrig glömma detta, tack mor för din finkänslighet! 

 

Vi måste få mer av denna min mors mentalitet om vi ska förhindra en miljökatastrof på vår planet. Vi måste drömma och fantisera om lösningar som går mer på djupet än vindkraftverk och elbilar. Och fantisera om hur vi ska implementera dessa lösningar, hur vi ska locka folk att vända skutan. Kanske en ny romantik inom litteraturen skulle hjälpa världen på traven? En ny romantik istället för den oläsliga postmoderna poesin? Kanske naturens skönhet skulle locka folk? Att vi måste rädda skönheten? Jag vet inte. Men Andris Fågelviskare har i alla fall lärt sig 120 fågelläten, som han visslar både här och där, hans mission är att ta in naturen bland människorna. Vi måste kanske visa att naturen och naturtillståndet inte är så hemskt som man kanske tror, genom att själva experimentera med det, och få erfarenheter av det, precis som Andris gjort i många år. Den som gjort sådana erfarenheter (som jag själv gjort sedan många år tillbaka), värderar ofta naturtillståndet mycket högre än det "civiliserade" tillståndet. Folk vet helt enkelt inte vad de har gått miste om när mänskligheten vände naturen ryggen. 

Psykiatrikernas nedtystande av de "mentalsjukas" psykiska problem med tvångsvård och tvångsmedicinering med kemiska gifter är inte särskilt mycket smartare än diktatorernas nedtystande av landets oppositionella krafter med hjälp av våld och censur, och röjer något av samma mentalitet. 

"...och ändå tar en tredjedel av alla äldre som bor på vårdhem i USA antipsykotiska preparat" (Peter C. Götzsche)

 

"En amerikansk psykiatriker har sagt: "När jag utbildades på 1980-talet läste vi 50 % psykoterapi och 50% biologisk medicin. I dag får den genomsnittliga psykiatristudenten inga psykoterapeutiska kunskaper alls. Det enda som de kan erbjuda efter det är piller." " (Peter C. Götzsche)

 

Båda citaten är från Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015)

Läkaren och professorn Peter C. Götzsche skriver i sin bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) följande:

 

"Peter Breggin har föreslagit att vi ska förbjuda förskrivning av psykofarmaka till barn, precis som vi har förbjudit fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag håller fullständigt med om att psykiatriskt neddrogande av barn är ett slags barnmisshandel som bör förbjudas, med ytterst få undantag. Vi får inte slå våra barn, men vi får förstöra deras hjärnor med läkemedel. Vi medikaliserar de oundvikliga konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn, och metylfenidat (Ritalin) har blivit den moderna versionen av björkriset. Det är ett flagrant missbruk av en felaktig medicinsk modell och ett allvarligt brott mot barns rättigheter, och det måste upphöra. 

   Drogade barns hjärnor utvecklas inte som de ska, utan utvecklas som en reaktion på en giftig inre miljö. Dessutom är den stigmatisering och dåliga självkänsla som ofta följer av psykiatriska diagnoser och behandlingar särskilt förödande för barn som ännu inte har format sin personlighet. Det kan hämma framtida möjligheter även om man bortser från de hjärnskador som kan uppstå på grund av läkemedlen."

 

 

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

På mina tre luffarfärder till Sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 

 

I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, förlorat mina stövlar genom att jag tagit av dem och inte kunde ta dem på igen p.g.a. de krympit i kylan. Till slut trampade jag genom isen i en å, och beslöt mig för att simma över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten). Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 

 

Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. (uppdatering 28.12.2017: Mannen var i spännbälte eftersom han ofta föll ner på golvet från sängen. Om psykiatrikerna hade varit uppfinningsrika i det goda, skulle de ha placerat en madrass på golvet och lagt mannen där. Jag ångrar att jag inte kom på det och sade det till psykiatrikerna och psykvårdarna)

 

En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådlig framtid. 

 

Jag fick tag i ett ungerskt Nya Testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 

 

Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 

 

Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 

 

* * * *

 

I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor och inte svarat på läkarnas frågor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!

 

Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 

 

På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 

 

Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Jag har en vän som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 

 

Och så har jag en annan vän, som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 

 

Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?

 

Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 

 

Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 

 

Saker och ting är på huvudet, alltså. 

 

Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Dansken Peter C. Götzsche skriver i sin svidande uppgörelse med psykiatrin, "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) om ett oerhört tragiskt fall inom den danska psykiatrin, Luise Christensen, som dog på psykiatrisk avdelning av psykmedicinförgiftning (antipsykotika). Hennes mor har skrivit en bok 2012 som heter "Käre Luise". Peter Götzsche skriver att den boken borde vara obligatorisk läsning för alla som vill bli psykiatriker. Och den som kan läsa den utan att gråta bör inte bli psykiatriker. 

 

Luise Christensen plågades i flera år med allt för höga doser av antipsykotika, som gjorde att hon kräktes. Det hindrade inte hennes psykiatriker från att höja dosen alltmer, ända tills hon dog av medicinförgiftning *. Hennes mor kämpade allt hon kunde mot medicineringen, men förgäves. Efter att Luise dog försökte hennes mor anmäla psykiatrin, föra saken till rätten, men hon lyckades inte. Ingen trodde på henne, inte myndigheterna, inte psykiatrin. Psykiatrin trodde att Luise hade dött en "naturlig död", och ville inte veta av något annat. 

 

Luise plågades verkligen av sina mediciner, det var tortyr för henne, så till den grad att hon vid flera tillfällen bad om att bli lagd i spännbälte, vilket hon föredrog framför ett ännu värre alternativ - att få extra läkemedel via injektion. Jag kan bekräfta detta genom mina egna erfarenheter, att psykmediciner är en form av tortyr (för mig i början), och att jag själv också skulle föredra spännbälte framför psykmediciner, för att skydda min psykiska integritet, så att ingen skulle kunna skada mitt psyke med gifter. 

 

Jag skulle gå så långt som att säga att det att utsättas för tvångsmedicinering med psykofarmaka, ja för psykisk-kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, är bland de värsta förnedringarna en människa kan utsättas för, i klass med våldtäkt. Ja, det är en psykisk våldtäkt, och en som pågår länge. Att någon ska stämpla mig som galen för att jag avviker psykiskt, och därför få mixtra fritt med min hjärnas kemi, så att den kommer i obalans och jag blir ännu sjukare, ja upplever mig torterad, ja det är så ohyggligt att jag saknar ord. 

 

Götzsche skriver också följande: "Sovjetiska dissidenter beskrev neuroleptika som den värsta formen av tortyr". Vi måste börja ta dessa sovjetiska fångars ord på allvar, och börja kämpa för mentalpatienterna. 

 

Jag kommer här att tänka på min f.d. flickvän i Åbo, som för sju år sedan var en fyrtioårig mentalpatient, "mentalsjuk" sedan ungdomen, och som var så nerdrogad av mediciner att hon inte orkade göra något, hon bodde hos sin gamla mor, och låg bara i sängen och soffan hela dagarna (detta berodde även på att hon hade katatoni, ett tillstånd som kan utlösas av antipsykotiska mediciner, vilket gjorde att hon inte vågade gå ut). Hon läste inte, tittade inte på TV, låg bara där orkeslös hela tiden. Och hon tog rätt mycket medicin. Hon hade en slags mild tardiv dyskinesi, hennes läppar var liksom i kramp hela tiden, precis som jag hade haft det 2010 på Gubbängens psykiatriska avdelning. Man såg på henne att hennes läppar inte var normala, dom såg underliga ut, hon höll dem på ett märkligt sätt. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Hennes mor hade också kämpat en bitter kamp mot medicinerna, när hon såg hur illa de gjorde hennes dotter, men det var en fruktlös kamp. 

 

Peter Götzsche är ännu radikalare än jag varit här på bloggen, och förespråkar fängelsestraff för psykmedicinföretagens chefer. Jag håller med honom, de har gjort brott mot mänskligheten. Även många ledande psykiatriker borde få fängelsestraff, de som horat med psykmedicinföretagen, de som varit upphov till att folk begått självmord och mord, ja som varit upphov till förgiftningar av psykmediciner (under tvångsmedicineringar). Alla dessa borde inte bara fängslas, utan borde även betala skadestånd till dem de skadat.  

 

Götzsche skriver att "vissa patienter begår självmord efter en sådan upplevelse" (han menar efter tvångsvård). Finns  det något värre brott än att behandla en människa så illa att hen tar sitt liv? Detta får mig att tänka på en film där ett gäng brottslingar drev en "utvecklingsstörd" ung man till självmord genom att utföra vidriga experiment med honom (som att tvinga honom att ha sex med en kvinna) och föra honom till "the devils house" (såsom de kallade en ruin), där han sedan hängde sig i ensamhet. Han bror beslöt sig för att hämnas, och sökte upp hans brors plågoandar, och mördade dem, en efter en, och skrämde även vettet ur dem. Filmen slutar med att den siste av plågoandarna som brodern vill mörda, ber han istället att mörda sig, eftersom han tycker han inte är värd att leva till sist, så mycket hämnd har han utverkat. Denna film gjorde djupt intryck på mig, och det är inte svårt att se kopplingarna mellan psykiatrikerna och deras offer - några av samhällets mest sårbara människor, psykpatienterna - och plågoandarna i filmen och den "utvecklingsstörde" mannen. 

 

 

 * det påminner lite om Michael Jackson, som dog av överdos av lugnande mediciner. 

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035 *. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 

 

Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 

 

Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 

 

Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 

 

Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 

 

Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 

 

Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa (1). Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.

 

Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 

 

Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (2). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 

 

Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (3), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om superentrepenören Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 

 

 

 * Det här verkar dock vara i radikalaste laget, och det kan mycket väl vara att Viddal är för pessimistisk här. Dock, han baserar detta på matematiska uträkningar. Jag skulle dock säga att det är mer troligt att isen är borta först i mitten av seklet.

 

(1) Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 

 

(2) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 

 

(3) Jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

Jag håller på att läsa Peter C. Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015), och det är skrämmande läsning. Jag hade inte en aning om att psykiatrin och psykmedicinsindustrin var så korrupt. Jag baxnar. Detta är ingen oseriös konspirationsteoribok, utan en väldigt akademisk bok (Götzsche hänvisar ständigt till studier och experiment, och granskar dessa) skriven av en läkare (specialistläkare inom intern medicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet), som har en insiderblick på vad som föregår inom psykiatrin, trots att han inte är psykiatriker. Men det förvånar mig inte att han inte är psykiatriker, för är man det, är chansen stor att man är hemmablind. Det måste utomstående läkare till för att genomskåda ruttenheten hos sina kolleger psykatrikerna. 

 

 

 

 

T.o.m. barn under två år ges idag antipsykotika. Till den grad idealiserar man dessa skadliga droger, att man ger dem till små barn. Återigen, då har det verkligen på allvar gått för långt, för att säga det milt. Det är barnmisshandel av värsta sort, särskilt när det handlar om att tysta barn som är för "vilda". Om man skulle ge heroin eller LSD till en tvååring, skulle vi ryta till av ilska, och se att det är ett vidrigt brott. Men nästan ingen reagerar av att man ger amfetamin eller antipsykotika åt barn, med fruktansvärda biverkningar, mediciner som skadar hjärnan när den är som mest känslig och formbar. 

 

Psykmediciner ges även till djur, såsom hundar och katter, enligt Götzsche. Ofattbart grymt mot försvarslösa varelser. 

 

Ett exempel från verkligheten på psykiatrikernas övertro på sina droger, att allt ska behandlas med droger: När jag var på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010, och fick droger som gjorde att mina läppar kom i kramp, dag ut och dag in (jag kunde inte vila i läpparna, visste inte hur jag skulle hålla dem), bad jag om att få vara utan mediciner. Det fick jag inte, istället sa psykiatrikern att jag skulle få mediciner mot biverkningarna. Detta gick jag inte med på, det kändes som galenskap. Istället rymde jag.

 

Personalen pratar inte mycket med patienterna på de psykiatriska avdelningarna, i alla fall inte med mig under de tio gånger jag varit tvångsvårdad. För det mesta är jag hänvisad till de andra patienterna. Aldrig någon psykoterapi. Istället bara mediciner, mediciner, mediciner. Personalen sitter oftast i kafferummet och i båset med deras datorer och pratar med varann istället för med patienterna. Psykoterapi borde vara en grundrättighet på varje psykiatrisk avdelning, och psykoterapin är också långt mer human än psykiatrin, det går inte nästan att jämföra dessa två.

 

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte får detta (det är inte så lätt att få bra psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

 

Psykiatrins knarklangning går ofta till såhär: Fungerar inte den här medicinen, ta den här! Ungefär som att "fungerar inte kokain, ta heroin!" Aldrig är drogfrihet ett alternativ. 

 

En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, kom en psykiatriker och sade åt mig att hon skulle lägga till en ny antipsykotisk medicin, Risperdal, till min medicinering. Jag hade hört dåliga rykten om denna medicin, och tiggde och bad psykiatrikern om att inte ge mig den. Det hjälpte inte ett dugg. Det var tvångsmedicinering som gällde här.

Visserligen kan det hjälpa att byta medicin om den man fått är för obehaglig, en annan medicin kan vara mindre obehaglig, men att tvingas göra detta istället för att få välja drogfrihet, är förnedrande, eftersom man blir som en försöksråtta i läkarnas experimentburar, på vilken de experimenterar all slags vidriga droger. Dessutom har jag aldrig haft tillräckligt tillit till läkarna för att fråga dem om medicinbyte, när jag plågats som mest av dem, jag har inte litat till att de skulle ge mig droger utan plåga. Jag har faktiskt inte kommit på att fråga dem om medicinbyte när jag lidit mest. Jag tror detta inte är så ovanligt.

Psykiatrins knarklangning har gått så långt, och har antagit sådana epidemiska proportioner att man borde rensa upp i skiten med en riktig psykiatrins Nürnbergrättegång, där psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala skadestånd till alla de människor och barn som fått sina hjärnor och kroppar skadade av psykmediciner, ja psykmedicinsindustrin skulle tvingas betala så mycket i skadestånd att företagen skulle drivas i konkurs, så att vi skulle få ett slut på deras skräckvälde. Och det skulle samtidigt utfärdas lagar som förbjöd de flesta psykmediciner enligt samma kriterier på vilka man förbjuder vanlig narkotika. Bara de absolut mest nödvändiga psykmedicinerna, som ångestdämpande och sömnmedel, kanske benzodiazepiner, skulle tillåtas. Götzsche föreslår att man behandlar psykoser med benzodiazepiner istället för med antipsykotika. Det låter bättre, fast jag inte vet hur skadliga dessa mediciner är. Jag skulle i såfall säga att man bara skulle ta detta preparat för att lugna sig i den mest akuta fasen av psykos. Ingen tvångsmedicinering, och bara för en kort tid. Fast även detta skulle jag egentligen inte rekommendera, eftersom även benzodiazepiner är beroendeframkallande, och kan leda till hjärnskador. 

 

 

* Så gott som alla psykmediciner, antidepressiva, antipsykotika, ADHD-mediciner, kan leda till hjärnskador, enligt professor Götzsche.

 

 

Efter tio gånger som tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar, kan jag säga lite om den syn på mentalpatienter som psykiatrin ofta har, och som gör att dom överhuvudtaget kan tvångsvårda och tvångsmedicinera människor:

 

Under mina första vistelser på psykiatrisk avdelning, blev jag livrädd för mig själv, för att jag skulle begå brott, eller uppföra mig på ett sätt som psykiatrin skulle straffa. Min rädsla för mig själv blev ett komplex som plågade mig mycket. Bakgrunden till denna rädsla, var psykiatrins stämpling av mig som mentalsjuk. Jag hade då en mörk bild av mentalsjuka, som människor som man inte visste var man hade, som kunde göra i princip vad som helst, som man inte kunde lita på, som kunde begå brott hur som helst, som människor som inte hade kontroll över sig själv, som plötsligt kunde göra självmord. Denna bild av mentalsjuka applicerade jag på mig själv efter att psykiatrin stämplat mig som mentalsjuk, och blev följaktligen livrädd för mig själv, för att jag mitt i allt skulle gå framför en bil på gatan, för att jag plötsligt skulle förlora kontrollen över mig själv, och t.ex. våldta någon. 

 

Efter åtskilliga bekantskaper med s.k. "mentalsjuka", kan jag säga att min bild av sinnessjuka i början var totalt verklighetsfrämmande, baserad på myter, på rädsla och fördomar. S.k. "mentalsjuka" är helt vanliga människor som bara har nästlat sig in i djupa livsproblem, helt vanliga människor som ofta kan gå på jobb och ha partners, som gör allt andra människor gör, men bara har vissa avvikelser från vanligt beteende, såsom att höra röster i skallen, och tänka s.k. "psykotiska" tankar. Men de kan mitt i detta vara helt vanliga människor. Jag har några få gånger mött människor på psykiatriska avdelningar (eller oftare på gatan) som uppfört sig mer i enlighet med den vanliga myten om sinnessjuka, de flesta jag mött på psykiatriska avdelningar har jag inte kunnat skilja från vanliga människor, de flesta har jag fört helt logiska och vanliga samtal med, som med vilka vanliga människor som helst, ja de har uppfört sig helt "normalt". 

 

Men varifrån fick jag den förvridna syn på mentalsjuka som jag hade i början av min karriär som mentalsjuk? Ja, den är en del av vår kulturs mytologi, och den är delvis skapad av psykiatrin själv, genom att den demoniserar mentalpatienter. Den måste göra detta, för att överhuvudtaget kunna rättfärdiga att stänga inne människor som avviker från den psykiska normen, och tvångsmedicinera dem. Psykiatrins mytologi handlar ofta om att psykiskt avvikande människor är oberäkneliga, ja farliga för sig själv och för andra (även om de inte gjort något ont), och att de skulle vara hjälplöst förtappade om inte psykiatrin griper in med sin tvångsvård och sina mediciner. Psykiatrin verkar se det så att om inte dom räddar mentalpatienterna, stannar dom för gott i sina psykiska avvikelser, och därför behövs tvångsvård och tvångsmedicinering. Och när dom har tvångsvårdat en människa, och hon blir bättre, kommer ut ur sin psykos eller sin mani, anser psykiatrin att det är dess och medicinernas förtjänst. Den tänker sällan på att manier och psykoser så gott som alltid går över, och att de ofta skulle ha gått över även om inte psykiatrin skulle ha ingripit med sitt våld. Men den verkar inte tro att psykoser och manier kan gå över av sig själv, att naturen har en otrolig självläkande förmåga. Den måste intala sig själv att mentalpatienterna är psykiskt förtappade om inte den ingriper, för att rättfärdiga sitt våld. Och den måste alltid tillskriva tillfrisknandet sin egen förtjänst, för att rättfärdiga sitt våld. Den har någon slags syn på psykoser som något statiskt, något som en människa kan ha resten av sitt liv om inte psykiatrin ingriper. När jag på ett vårdmöte i början av min karriär som mentalsjuk frågade en psykiatriker om inte min sjukdom kunde läkas på naturlig väg, sa psykiatrikern "nej, det är omöjligt, du måste ta mediciner". Detta sade allt om psykiatrin och dess demonisering av det psykiskt avvikande för att rättfärdiga sitt våld. (I denna text använder jag mig av psykiatrins sätt att tala om psykiska avvikelser som sjukdomar och psykoser, vilket jag egentligen är djupt skeptisk till).

 

Och så har vi det vidriga fenomenet med att blir man en gång stämplad som schizofren eller något annat av psykiatrin, får man räkna med att bära denna stämpel resten av livet, med allt vad det innebär av svårigheter med att få jobb, svårigheter att få tillit hos människor osv. Även detta ingår ofta i psykiatrins människosyn: en gång mentalsjuk, alltid mentalsjuk (detta gäller särskilt schizofreni). Om man då inte bevisar det motsatta på något fenomenalt sätt, t.ex. genom att göra lysande karriär i samhället. Men många mentalpatienter är så förstörda av psykiatrins behandling av dom, att dom aldrig klarar att bevisa sitt tillfrisknande tillräckligt mycket för att bli friskförklarad av psykiatrin och släkt och vän. Inte minst om de går på mediciner. Detta spelar psykiatrin i handen, och förstärker deras övertygelse om att mentalpatienterna behöver dem och deras mediciner livet ut, trots att det ligger närmare sanningen att psykiatrins hårda behandling och stigmatiserande av patienten har förstört hens liv. 

 

Vi gör alla våra unika psykiska resor genom livet. Vi har kriser, omvälvningar, vi går vilse i psykets labyrinter, vi hamnar i sekter och underliga rörelser, vi känner djup sorg och vi har ofattbart kreativa perioder, s.k. "mani". Alla ska få göra sin egen resa i fred, vi ska inte lägga oss i andras psykiska resor, fördöma dem för deras psykiska felsteg, eller straffa dom för deras psykiska avvikelser och irrfärder. Men det är detta psykiatrin gör. Den lägger sig övermåttan mycket i vår mest privata sfär, våra tankar, vår psykiska resa. Ser inte psykiatrin att vi alla är på resa i vårt psyke, att ingen är färdig, ingen är perfekt (och ingen heller är psykiskt förtappad om inte psykiatrin griper in), och att ingen ska behöva straffas för sina psykiska avvikelser? Vi är alla på resa, och alla, varenda kotte av oss, lär oss hela tiden nya saker, och går vidare, reviderar oss och våra felsteg, mer eller mindre, rannsakar oss själva, kämpar vidare för det vi tror på. Jag tänker ibland på vad som hade hänt mig om psykiatrin aldrig hade lagt sig i mitt liv och straffat mig för mina psykiska avvikelser. Jag tror jag hade gått vidare ändå, trots allt. Jag tror jag hade lärt mig nya saker, ändrat mig, gått vidare. Min första psykos handlade om att jag inte ville äta butiksmat, som jag ansåg vara korrupt, och jag trodde att jag var en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen. Hade inte psykiatrin straffat mig för detta, tror jag att jag hade lämnat de tankarna till sist, särskilt om mina föräldrar hade fört kärleksfulla dialoger med mig (vilket de inte gjorde) för att få mig på bättre tankar. Ja, jag tror att, när hösten och vintern kom, och ingen annan mat stod till buds än butiksmat, så hade jag, efter att svälten satte in, antagligen kommit på att det inte går att avstå helt från butiksmat, och insett att jag svälter ihjäl om jag inte äter butiksmat. Och i samma veva tror jag att jag efter hand hade insett att det att tro att jag var messias nog var psykotiskt och hybris. Så enkelt hade mina psykiska irrfärder kunnat rättas till. Men psykiatrin och mina föräldrar hade inte detta tålamod med mig, de skulle ha förändring genast, här och nu. Och de demoniserade mig genom att tro att jag var hjälplöst förlorad om de inte tvingade mig att avstå från mina planer om att bojkotta butiksmaten. 

 

Om jag ska föreslå något för den nya tidens postpsykiatri, som en nyckel till framgång i behandlingen av psykotiska människor, så skulle det bli tålamod och tillit. Lev och låt leva. Ha tålamod med människors psykiska resor, låt dom få ta tid på sig att förändra sig, och låt dom få famla lite i mörkret i fred, utan att du genast kastar sig över dem med plågsamma mediciner. Lita på naturens processer. Kräv inte förändring genast, här och nu. Och i denna tillit och detta tålamod, utöva det som jag tror psykiatrin också lider radikal brist på: kärleksfull, empatisk dialog, samarbete och folkbildning. Vi måste prata mer med varann, så att vi kan förstå varann bättre. Som det nu är, finns det ett ömsesidigt krig mellan psykatrin och dess offer; båda demoniserar varann *. Som i alla krig, måste freden inledas genom dialog och förståelse för varann, med diplomati. Och böcker och artiklar behöver skrivas, i stor mängd, och psykiatrikerna särskilt behöver bildning om psykiatrins offer, om den skada de har utövat genom sitt skräckvälde. Och allmänheten behöver bildas om de "mentalsjuka", så vi kan slå hål på myterna om dem. Och mentalpatienterna behöver sätta sig in i psykiatrin och dess historia (de behöver läsa mer!), så att de kan förstå sig själv, samt förstå förtrycket och hjälpa sina psykiatriker att förstå det. 

 

 

* Fast i många fall har psykiatrins offer inte ens kommit till demoniseringsfasen, så totalt är de överkörda och psykiskt koloniserade av psykiatrin och dess terminologi. De förmår sällan tänka utanför denna terminologi, vilket betyder att de spelar psykiatrin i händerna. Kanske vi måste tillåta att psykiatrins offer överreagerar mot sina bödlar och till viss grad demoniserar dom, innan de är kapabla att börja sätta sig ner och föra dialog med dem som med medmänniskor (1). De måste först få reagera lika kraftigt som filmen "Psychiatry. An industry of death" gör, som "Citizens Commission on Human Rights" gör, en organisation med en väldig vrede i sig över psykiatrins förtryck. Vi behöver även detta för att komma vidare, precis som vreden över Hitler behövdes. 

 

 

(1) fast helst skulle jag önska att man kunde undvika demoniseringen

Jag har nyss skrivit utförligt om psykiatrin bakom kulisserna. Här kommer en liten fortsättning:

 

En kvinnlig mentalpatient på Gubbängens psykiatriska avdelning 2010 kom ständigt till mig och klagade över sitt tillstånd, och uttalade obegripliga meningar som "Hur ska man gude", och verkade mycket rastlös, och vi båda misstänkte att hennes plågor kom av medicinerna. Jag fick ständigt försöka trösta henne så gott jag kunde, och krama hennes händer, men det var svårt att trösta. Instinktivt kände jag på mig att det var medicinerna som gjorde henne så rastlös och förtvivlad, för det verkade som om hon inte kunde vara stilla, vilket är en vanlig biverkning av antipsykotika, s.k. akatisi. Jag själv har alltid gått fram och tillbaka i korridoren på psykiatriska avdelningar, utan att kunna företa mig något, av samma orsaker, en sann plåga. Jag har t.ex. svårt att läsa på psykiatriska avdelningar, de starka medicinerna och overksamheten tar bort läslusten från mig. 

 

Under samma tvångsvårdsvistelse i Gubbängen fick jag mycket obehagliga mediciner, som gjorde att jag hela tiden hade kramp i läpparna, jag visste inte hur jag skulle hålla mina läppar, de verkade inte kunna vila. Jag rymde till slut till Finland, undan psykvården i Stockholm. Tardiv dyskinesi är en vanlig biverkning av antipsykotika, och innebär att man inte kan kontrollera muskelrörelser, och det handlar ofta om läpparna och munnen. Jag tror jag fick de inledande symptomen till detta. Ett medkänslans ord här till alla som lider av detta, jag vet hur svårt ni har det. 

 

En gång på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland, såg jag en medelålders man (han verkade helt "normal") inta en stor mängd piller, kanske femton, tjugo piller, under medicinutdelningen på kvällen. Jag undrade över detta, över den övertro på pillerna som var verksam i psykiatrikerna i detta fall. Undrade över hur denna man kunde klara av en sådan övermedicinering. Hur denna mans hjärna kunde klara av en sådan cocktail av gifter. 

 

Kan detta vara en biverkning av mina mediciner (Läkaren Peter C. Götszche menar att den medicin jag tar, Zyprexa, hör till de värsta psykmediciner som uppfunnits): För nästan tre år sedan fick jag plötsligt en märklig smutsighets- och skamkänsla, som satt i mitt huvud och i mina ögon. Den uppstod ur ingenting, det fanns ingen handling eller något annat jag kunde peka på som orsaken. Den gick inte bort, och har ännu inte gått bort, även om den har sakta minskat, och nu är knappt märkbar, bara ibland är den starkare. Först trodde jag att den berodde på alla synder jag begått, men kanske är den ett resultat av den kemiska obalans i hjärnan som medicinerna skapar? 

 

När jag en gång skulle sluta tvärt med medicinerna, blev jag till slut oerhört skör, och fick kämpa med panikångestattacker i många månader. Detta hade jag aldrig haft innan jag började äta mediciner, och jag är säker på att de kom av den skada medicinerna skapat i min hjärna, den obalans de skapat i min hjärna. Panikångesten kom alltid när jag skulle somna, det var som om jag drogs ner i ett svart hål när jag skulle somna, vilket gjorde mig rädd för att somna. En anarkoprimitivist, Ronja Aarniala, botade denna panikångest genom att hålla mig i sina armar en gång i Helsingfors på en ekoanarkistisk konferens 2009. Efter det har den aldrig återkommit, enbart under de senaste åren har jag känt av svaga efterverkningar av denna panikångest, genom små spasmer i hjärnan som förekommer kanske en eller två gånger i månaden. Det känns som en inledning till panikångest, som att panikångesten avbryts genast i början. Jag tror även detta kommer av skador i min hjärna som medicinerna förorsakat. 

 

Ofta när jag börjat äta mina mediciner igen (under tvångsvårdsvistelser på mentalsjukhus), har jag fått förstoppning. Jag vet att det kommer av mina mediciner, för de sätter lock på hela min varelse, hela min kropp, däribland matsmältningen. Därav övervikten hos många psykpatienter, matsmältningen blir mer ineffektiv p.g.a. medicinerna.  

 

Jag har även ett till problem som startade några år efter att jag börjat med mina psykmediciner: Jag ska hela tiden riva i huden kring mina naglar, och jag river ofta mig blodig. Jag har försökt sluta med detta flera gånger, men det känns omöjligt att klara av. Det är en oro i mina händer som gör att jag ständigt måste pilla på dem. Kan mina mediciner ha medverkat till denna oro? Det liknar inte lite på akatisi, oförmågan att sitta stilla som är en känd biverkning av antipsykotiska mediciner. 

 

Två böcker på svenska som avslöjar psykiatrins organiserade brottslighet är:

 

-Peter C. Götzsche: Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Karneval förlag 2015

 

-Robert Whitaker: Pillerparadoxen. Karneval förlag 2014

Kära Macario.

 

Påverkad av den kamp för mänskliga rättigheter som Almedalsveckan präglades av, har jag på sistone stått upp mer för vem jag är och för min integritet. Jag har särskilt påverkats av den svenska föreningen Kommittén för mänskliga rättigheter, och dess globala motsvarighet Citizens commission on human rights, som bevakar mentalpatienters rättigheter över hela världen, en organisation som startades i New York 1969 av bl.a. psykiatriprofessor Thomas Szasz. Denna globala organisation är generellt skeptisk till psykmediciner, som den menar inte botar patienterna, utan istället konserverar sjukdomen och skapar drogmissbrukare. Och den menar även, med Szasz, att psykiatrin har gått för långt i att medikalisera och psykopatologisera hela livet, nästan allt har numera någon psykiatrisk diagnos med tillhörande psykmediciner. Szasz vill hellre tala om "livsproblem" istället för psykisk sjukdom, det finns inga biologiska tecken på att "psykiska sjukdomar" verkligen är sjukdomar, de är bara "beteendeavvikelser" och "livsproblem" (Psykiatrin är i den bemärkelsen en pseudovetenskap). Jag håller så hjärtligt med dom här. Dom skriver även i sin tidning att Zyprexa är skadlig, den medicin som jag äter. Allt detta gör att jag nu skulle vilja börja trappa ner på mina mediciner, kanske över ett år eller så. Det är också p.g.a. de många obehagliga biverkningarna som mina mediciner har, som jag ska räkna upp här, jag litar inte på mina mediciner, och tror att de även kan skada mig på sätt som jag ännu inte kan upptäcka, som den ökade risken för diabetes och hjärtsjukdomar. Men följande biverkningar plågas jag av/har jag plågats av:

 

-Jag hade för höga levervärden i ett test för ett par år sedan, vilket jag tror kommer från mina psykmediciner, ty jag har inte intagit några andra gifter (såsom droger, tobak eller alkohol i  större mängd) under tiden innan detta test.

-Jag fick förstoppning senaste gång jag började äta antipsykotika, inte länge efter att jag började (i november 2012). Det gick dock över efter hand.

-Koncentrationssvårigheter. Märks särskilt när jag ska se på youtubefilmer, jag måste hela tiden ta om avsnitt. Stör även min skolgång. Jag tror detta kommer av mina mediciner. Jag hade aldrig detta problem innan jag började ta mediciner för nio år sedan, ja inte innan senast jag igen började med medicinerna igen, för nästan fem år sedan (innan dess har jag bara ätit mediciner i korta perioder då och då).

 

-Problem med minnet, särskilt kortminnet, vilket försvårar vardagslivet och skolgången. Jag tror även detta kommer av mina mediciner. 

 

-Jag har gått upp sjutton kilo på nästan fem år, trots att jag har kämpat frenetiskt för att äta litet under denna tid (jag brukar bara äta två och en halv gång per dag), och trots att jag motionerat och vandrat mycket under denna tid. Har t.o.m. fått en riktig mage. Jag vill inte bli ännu fetare, så att jag blir överviktig, det är skadligt för min hälsa.

 

-Jag bajsar på mig med jämna mellanrum, kanske en gång på två veckor. Mina rumphålsmuskler är förslappade av medicinerna. Detta är förnedrande och obehagligt.

 

-Jag sover allt för mycket, ofta över tolv timmar per natt. Jag har ett stort sömnbehov, och blir trött på dagen om jag inte sover så länge. Och jag ligger ofta efter att jag vaknat kvar och vill bara tillbaka till sömnen, ofta i över en timme. Ett slags svagt depressionssymptom, jag har inte så stor livslust när jag vaknar. Jag vill inte sova bort min dyrbara tid. 

 

-Min kreativitet är förslappad. Jag skriver inte längre lika vackra dikter som tidigare då jag inte åt mediciner. Och även om jag fått tillbaka en del av min kreativitet, så har den aldrig nått upp till de höjder som jag en gång var på. 

 

- Jag har inte riktigt kontakt med mina känslor i vardagen. Jag har inte de vanliga svängningarna i känslorna som vanliga människor har, med glädje och sorg om vartannat, utan jag känner mest samma saker hela tiden, dvs. ingenting. Jag har inte heller så stor livslust, just p.g.a. detta. Är t.ex. inte rädd för att dö. Jag är ganska likgiltig inför om jag lever eller är död. Jag har också dämpad empati p.g.a. detta, vilket skadar mina relationer. Är detta resultatet av någon sorts kemisk lobotomi? Detta är ett intrång i min varelses mest heliga kammare, i min förmåga att känna livet med mina känslor, att förälskas, att känna både djup sorg och djup glädje. Jag saknar det levande själsliv som jag hade innan jag började käka mediciner, för nio år sedan. 

 

-Min sexlust är radikalt nedsatt, minst tio gånger så liten som innan jag började äta mediciner. Detta har haft förödande verkan på min relation till flickvännen Titti, som lider av det. Jag är ganska impotent, med andra ord. 

 

-I början av tiden då jag åt mediciner (2008), var de en sann plåga, jag stod nästan inte ut med dom (jag åt Zyprexa även då), och rymde undan dom en gång, rymde hemifrån för att slippa dom (jag bodde hos mina föräldrar då). Jag hade konstliga plågor i hjärnan, som jag inte kunde förklara för någon, namnlös smärta, som om min hjärnkemi kommit i olag, som om den var i obalans, som om medicinerna mixtrade med min hjärnas kemi, vilket var förnedrande och kränkande. Jag var också helt bedövad och neddrogad i själen, som en zombie gick jag omkring, särskilt i början. Detta har visserligen blivit mycket bättre, när jag vant mig vid medicinerna, men jag vill inte gärna äta gifter som plågat mig så i början av mitt ätande av dom. De kan inte vara bra för mig på lång sikt. Jag vill inte få skador i kropp och hjärna p.g.a. att ha varit drogmissbrukare. Ja, droger är det rätta namnet för antipsykotiska mediciner, de förändrar medvetandet precis som narkotika, och har skadliga biverkningar precis som narkotika. 

 

-Ibland får jag "spasmer" i hjärnan, kanske en gång i veckan (igår, 7.8., fick jag fem, sex sådana på en kväll), som är att likna vid den första sekunden av en panikångestattack (eller bråkdelen av en sekund). Tror ni att det kan vara orsakat av skador i hjärnan efter medicinen?

 

- För tre år sedan fick jag plötsligt, utan förvarning och utan att jag gjort något speciellt, en underlig smutsighets- och skamkänsla i huvudet och ögonen. Den har fortsatt intill idag, kroniskt. Den var starkast i början, men har sakta mattats av. Jag känner ännu av den tydligt, ibland starkare. Kan detta komma av att medicinerna mixtrat med min hjärnas kemi?

 

- En biverkning för min omgivning är att mina mediciner (eller snarare gifter) kommer till slut ut i vattendragen och förorenar och skadar fiskar och annat liv i vattnen. Jag vill inte medverka till sådant. 

 

 

Jag hoppas du har förståelse för detta, Macario, och hjälper och stöttar mig till att trappa ner med medicinerna. Jag har även nu en helt annan beredskap för att sluta med medicinerna än de gånger då jag tidigare slutat brått med dom, bl.a. p.g.a. att jag nu vill sluta med dom gradvis över ett år, och p.g.a. att jag nu är ateist och skeptiker sedan tre år tillbaka, vilket bevarar mig från det magiska tänkande som psykoserna är kända för, alla mina psykoser har varit religiösa. Nu har jag också en flickvän och en bostad, vilket jag inte haft tidigare när jag slutat brått med mediciner, vilket är ett starkt stöd för mig. Vi har även planer med Titti att vistas tre månader nästa sommar på en ekoby på Gotland, vilket jag också tror kan vara viktig för mitt psykiska läkande. Helst skulle jag vilja bo på en ekoby när jag slutar med medicinerna, för att hitta ett stödjande miljö för min psykiska läkning. Ensamhet är det värsta när man är psykiskt skör, och det hoppas jag att vi ser till att jag inte hamnar i. Mina studier på Komvux vuxengymnasium är också ett stort stöd, att ha något att kämpa för och en grupp att kämpa tillsammans med.

 

Jag har ätit dessa gifter regelbundet varje kväll i snart fem år. Det får vara nog nu. 

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen 

 

 

 

Den psykiatriska tvångsvården är ett arv från barbariska tider, då man torterade dårar på dårhusen med alla möjliga tortyrmetoder, för att därigenom försöka bota dom *. Psykiatrikerna vill avsäga sig all förbindelse med detta arv, men arvet lyser igenom fernissan. Jag upplevde mina antipsykotiska mediciner i början som en sann plåga, men har vant mig vid dem (trots att jag fortfarande har många obehagliga biverkningar, såsom radikalt minskad sexlust och att jag med jämna mellanrum bajsar på mig). De plågsamma antipsykotiska medicinerna är ett arv från psykiatrins barbari för hundratals år sedan, jag ser det så tydligt. 

 

Jag har varit tio gånger tvångsvårdad på mentalsjukhus (som mest i tre månader i sträck), och jag är därför kompetent att uttala mig om den, med förstahandskunskap om den, hur den verkligen fungerar i praktiken. 

 

De första gångerna är det traumatiskt att hamna på sinnessjukhus, eftersom man alltid är där på obestämd tid, man vet inte om man någonsin kommer ut därifrån, eller om man tvingas vara där i tio år, såsom den amerikanska poeten Ezra Pound (1885-1972) råkade ut för. 

 

Tvångsvården borde läggas ner, den botar ingen med sina auktoritära, obarmhärtiga, kärlekslösa, kränkande metoder, som inspärrning, tvångsmedicinering, isoleringscell och spännbältesläggningar. Mentalpatienter borde behandlas precis som alla övriga medborgare, med respekt och med alla sina medborgerliga rättigheter intakta, däribland rätten till sin kropp och sin själ, som berövas dem genom tvångsmedicineringen. Men hur ska vi göra med farliga psykpatienter?, frågar du. Vi skall inte särbehandla dom, menar jag, utan begår dom grova brott, borde de fängslas (eller få böter vid mildare brott), inte på rättspsykiatriska mentalsjukhus, utan i vanliga fängelser, utan tvångs-medicinering, i human kriminalvård, men med mildare straff än övriga brottslingar, eftersom de inte är riktigt tillräkneliga. Jag har flera gånger suttit i fängelse, en gång i 21 dagar i Serbien, p.g.a. att jag saknade pass, och det var mycket lättare än mina tvångsvårdsvistelser, eftersom jag fick behålla mitt levande själsliv, utan att bli nerdrogad och bedövad av psykmediciner. Det värsta är när den yttre händelselösheten ackompanjeras av inre händelselöshet, vilket sker när man är inspärrad på mentalsjukhus och tvångsmedicinerad på samma gång. Då är både själen och kroppen i fångenskap, vilket ingen människa orkar med. Är det därför vi har så många självmord bland mentalpatienter? Kanske många mentalpatienter är traumatiserade av detta hot från psykatrin som ständigt vilar över oss, traumatiserade av psykatrins grymma metoder? Min gode vän anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, tog självmord vid 22 års ålder, och det var bara några månader efter en plågsam tvångsvårdsvistelse (som hon ådrog sig bara för att hon klottat på en mur så att polisen såg det), där hon blivit lagd i spännbälte (att hela kroppen binds med bälten vid en säng, så man ligger där och nästan inte kan röra sig). Hon klagade över denna behandling på internet, och jag tror den har medverkat till att hon tog sitt liv. Hon orkade inte sådant en gång till. Jag känner även till flera andra psykpatienter som tagit sitt liv. Och det är allmänt känt inom psykiatrin att mentalpatienter oftare tar sitt liv än vanliga människor. 

 

Jag har inte bara själv plågats av psykmediciner, jag har hört andra mentalpatienter klaga över dem med en maktlös förtvivlan. Och jag har sett folk så nerdrogade av psykmediciner att de knappt kunde prata. Jag har sett och hört en mentalpatient i Granada, Spanien (året 2011) andas tungt, så nerdrogad av psykmediciner var hon. Det var en smärta att höra henne andas. Jag har hört och sett en ung tjej på mentalsjukhus i Stockholm (året 2010), uppsvullen i ansiktet av psykmediciner, klaga och ropa att hon vill ut härifrån (från sjukhuset), "släpp ut mig härifrån!", medan psykvårdare satt vid hennes säng och försökte lugna henne. Jag råkade höra det och steg in i hennes rum där hon satt på sängen och ropade på detta sätt. Jag kan aldrig glömma detta, det var som om psykatrins fina fasad plötsligt rycktes bort, och jag fick se den djupa nöd som psykpatienter kan ha där bakom fasaden, jag fick se psykiatrins offer. En annan gång satt jag vid matbordet på en sluten psykiatrisk avdelning i Åbo (året 2010), och då fick jag åhöra ett samtal bredvid mig mellan två medelålders mentalpatienter som handlade om att om Nelson Mandela orkade vara 27 år i fängelse i Sydafrika, skulle de nog också orka vara inlåsta här. Det hela sades med sådan förtvivlan i rösten, att det har satt outplånliga spår i mig och min syn på mentalvården. Här tröstar man sig med Nelson Mandelas fängelsevistelse! Så gör man bara i djup nöd, när man släpar sig genom dagarna. En annan mentalpatient i Esbo, Finland, klagade till mig (året 2008) över att fick psykiatrin en gång tag i en, var man fången i deras nät. Det kan jag heller aldrig glömma.

 

Tvångsmedicinering borde vara ett brott mot mänskliga rättigheter, det är ett övergrepp (1), det är att kränka patientens själsliga integritet, det är en slags psykisk våldtäkt, att tvinga sig in på en människas heligaste område, själen, sinnet, medvetandet, och manipulera det för sina egna syften. Det är även en effektiv metod att tysta offrens klagan, att bryta ner deras psykiska motstånd så att de inte kan försvara sig, ja det är faktiskt ett hjälpmedel i hjärntvätt av patienter p.g.a. detta. Man blir livrädd för sina läkare (vilket jag varit flera gånger) som har en sådan makt över en och ens medvetande, och kan göra en så illa, så livrädd att man inställer hela sitt tankeliv på att tillfredsställa sina bödlars vilja. Detta har hänt mig flera gånger. Och så, när ens eget psyke nerbrutits, förklaras man tillräckligt "frisk" för att få åka hem. Men det är inte så sant botande går till, detta är ett djupt illusoriskt tillfrisknande, som liknar de bekännelser och "omvändelser" man lyckas få fram i tortyroffer genom tortyr. Psykmediciner har inte botat någon, har bara konserverat sjukdomen, satt locket på människors "livsproblem" (som psykiatriprofessor Thomas Szasz väljer att kalla det istället för psykisk sjukdom). Bakom allt finns problemen kvar. Det är därför som så många får återfall när medicineringen avbryts. Men nästan allt i livet ska numera medikaliseras och nästan allt ska det medicineras mot, inte ens sorgen får vara i fred, den kallas "depression". Viltväxande tankar som går utanför den psykiska normen i samhället kallas "psykos". Har vi inte tankefrihet i dagens Sverige? Om vi har yttrandefrihet skulle man tro att vi även har tankefrihet, men så är det inte. Vi får inte tänka psykotiska tankar, då riskerar vi tankepoliserna, psykiatrikerna och psykvårdarna. Så mycket för tankefriheten i vårt land.

 

Lagar och regler tycks vara viktigare för läkarna än att lindra lidande och undvika att patienterna hamnar i ett helvete på jord. 

 

Jag föreslår att vi avslöjar psykiatrin genom att lyssna till dess offers berättelser, genom att släppa in dom i litteraturen och samhällsdebatten, där de får försvara sig själva, om de någonsin lyckas resa sig från psykiatrins hjärntvätt och terminologi, som är genomsyrad av en sorts psykisk kolonialism ut i fingerspetsarna, genomsyrad av seklers psykiatriska maktmissbruk. Om detta får ske, om vi vågar se sanningen om psykiatrin i vitögat (som filmen "Psychiatry. An industri of death" gör, och som webbsidan "Mad in America" gör), kanske vi också vågar lägga ner tvångsvården och tvångs-medicineringen i psykiatrin, och förbjuda alla tortyrmetoder, såsom tvångsmedicinering, av vissa kallad kemisk lobotomi och kemiskt spännbälte, vanlig spännbältesläggning och isoleringscell. 

 

 

 

* exempelvis kedjade man fast patienter för långa tider. En annan sak som man gjorde var att stänga in patienten i en låda med hål i, som man sänkte ner i vatten, så att patienten nästan drunknade, och sedan lyfte man upp lådan och återupplivade patienten. Uppgifterna är tagna från filmen "Psychiatry. An industry of death".

 

(1) Hur skulle det vara om mentalpatienter blev tvångsmedicinerade med opium eller cannabis? Då skulle det definitivt ses som ett övergrepp. Men tvångsmedicineringen med antipsykotika anses inte som ett övergrepp, bara för att de medvetandeförändrande drogerna som det här är frågan om (och de förändrar verkligen medvetandet, som alla droger, bara inte lika mycket som opium och cannabis), är lagliga. Hur djupt antipsykotiska mediciner (droger) som t.ex. Zyprexa går in i själen och skadar den, finns bl.a. dokumenterat här. 

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:

 

-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 

 

-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 

 

-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 

 

-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.

 

- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 

 

-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet.