för naturens skull

Som erfaren mentalpatient med ca. tio tvångsvårdsvistelser på psykiatriska avdelningar, anser jag mig kapabel att säga något om hur vi ska förbättra mentalvården, så att den blir bättre inte bara för personalen, men även för patienterna, först och främst. Jag har tidigare här på bloggen skissat på ett alternativt system för psykiatrisk tvångsvård, men vägen är lång dit, så kanske det vore på sin plats med att säga något om vilka de första stegen skulle kunna vara:

 

Den viktigaste förändringen vore att se till att tvångsvårdade patienter får samtala mer med friska människor på avdelningen. Så som det nu är, enligt min erfarenhet, samtalar mentalpatienterna mest med andra mentalpatienter på avdelningen, vilket ofta inte hjälper så mycket, eftersom de andra mentalpatienterna inte tänker klart och är för fulla av sina egna problem. Man bör utbilda sina psykvårdare så att de lär sig att ta kontakt med patienterna och inte bara sitter på kafferummet eller i båset och samtalar sinsemellan. De kan t.ex. boka tid med patienter för terapeutiska samtal (detta behöver inte vara förbehållet psykoterapeuter), där de reder ut patientens trassliga tankar tillsammans med henom. Samtal och dialog är något av det viktigaste för tillfrisknandet, och det är det allt, allt för lite av. Personalen bör också försöka skapa relationer med patienterna baserat främst på tillit, inte främst på maktutövande, detta senare händer allt för lätt genom att det vapen som patienterna nästan fruktar mest, tvångsmedicinering, används på alla tvångsvårdade. Alltså bör man diskutera om det verkligen bygger upp tillitsförhållanden att tvångsmedicinera fredliga patienter som knappt gjort en fluga förnär, bara trasslat in sig livsproblem, vilket är rätt många av de som är på avdelningen. Ska man tvångsmedicinera, vilket jag är emot, ska det i såfall vara i yttersta nödfall, med riktigt farliga patienter. Jag tycker det är klokare att sätta verkligt våldsamma patienter i isoleringscell, än att tvångsmedicinera dom eller lägga dom i spännbälte. Dessa senare metoder anser jag vara övervåld, ja rentav en slags våldtäkt.  

 

Sedan bör staten prioritera psykoterapin inom psykiatrisk tvångsvård, så att alla patienter får psykoterapi av en utbildad psykoterapeut minst en timme, två, tre gånger i veckan. Jag har aldrig fått det de gånger jag varit intagen. Det är helt ofattbart. Jag har knappt fått samtalsterapi med psykvårdarna. Jag har inte haft tillit att uppsöka sådan själv heller. Psykvårdarna har inte varit värda min tillit, helt enkelt. Detta måste man ta en titt på inom vården, och försöka bygga tillit, inte underkastelse. Tillit är faktiskt den sköra tråd vår tillvaro hänger på, och utan tillit fungerar ingenting. Att bygga tillit och fungerande relationer är djupt undervärderat inom psykiatrin, där man mer tror på makt och tvång som det som kan läka psyket. Ofattbart. Läkarna skulle aldrig erkänna detta, men det är den bistra realiteten, och har sina orsaker rent historiskt, i en historia som är så full av skändligheter och tyranni att man blir matt, och inte minst, rädd. 

 

Hur ska vi förebygga de grova kränkningar av patienter som jag fått bevittna allt för många gånger under mina vistelser på psykiatriska avdelningar? Hur ska vi förebygga förnedrande behandling, som bara skapar rädsla och underkastelse, inte tillit? Man blir ju inte frisk bara för att man blir lydig i sina tankar, lydig mot den psykiatriska överheten (det är ofta detta som felaktigt tas för tillfrisknande på psykiatriska avdelningar). Jag tror vi måste börja med att ge de förtryckta en röst i samhällsdebatten. Vi måste organisera oss, och kommunicera förtrycket. Kanske skrivargrupper på psykiatriska avdelningar vore en bra sak att börja med. Skrivargrupper som påminner om "Skriv ditt liv"-gruppen inom psykosociala föreningen Sympati i Helsingfors, en mentalhälsoförening, en grupp som jag var med i en tid 2014-2015. Vi skrev texter under rubriken "Jag minns" och läste upp dem för varann, och kommenterade varandras texter. Till slut samlades en del texter till en bok (mina texter hann aldrig komma med i en sådan). Något liknande skulle kunna göras på psykiatriska avdelningar, och staten skulle kunna ge understöd åt tryckningen av sådana böcker, som gärna skulle få ges ut på de större förlagen. Det måste komma ut i offentligheten hur man behandlar psykpatienter, det måste luftas, debatteras. Man måste ha allmänhetens insyn, och patienterna måste kunna få sin röst hörda i offentligheten. De borde också uppmuntras att blogga, vilket kan lätt göras under vistelsen på psykiatrisk avdelning genom att man har en bokningsbar dator i ett rum, vilket man ibland har haft under mina vistelser i tvångsvården. Bloggarna skulle kunna samlas på någon sida för mentalpatienters rättigheter på nätet, med länkar till varje blogg. Kontakt med advokater måste också bli lättare att ordna. Men vad ska advokaterna göra när psykiatrilagen sanktionerar förnedrande behandling? De får i såfall ge röst åt patienters klagan i offentligheten. Advokater bryr sig idag allt för lite om mentalpatienters mänskliga rättigheter, kränkningarna mot dem räknas liksom inte, de är mindre värda, dem tror man inte, de är galna rättshaverister och konspirationsteoretiker. 

 

Slutligen vore det bra om det fanns mer att syssla med på avdelningarna. Man borde satsa mer på ergoterapi, arbetsterapi. Sånt finns allt för lite för tillfället, istället är man utlämnad åt sina destruktiva tankar och medpatienternas dåliga omdöme. Det finns en tomhet och en apati på avdelningarna som känns tung att bära. Så är min upplevelse. Dagen måste fyllas av något, frivilligt, så att man inte blir sittande framför den intelligensbefriade TV:n, som inte ger en något hopp (detta är min upplevelse), utan bara spyr ut det som gjort en sjuk; ett galet samhälle avskuret från meningsfulla sysslor, avskuret från naturen och den urgamla community-känslan i stammen. Kommer man på kant med samhället genom galenskap, är risken stor att man blir kulturellt isolerad, ingen för ens talan i kulturen eller politiken, man är som en spetälsk som får leva avskild från resten av samhället. Detta är grymhet, vi måste råda bot på detta. Mentalpatienterna bör inkluderas i värmen och gemenskapen i samhället, de får inte bli utfrysta. Men detta kräver förstås att vi bygger ett helt annat samhälle, från grunden av. Vårt samhälle är så ruttet att något annat måste till. Och genom att mentalpatienterna inkluderas och får delta i samhällsdebatten, genom att de ges en röst, kan vi också göra oss av med de karikatyrbilder av de "sinnessjuka" som man fortfarande inte gjort upp med i större skala, nidbilden och schablonbilden av den "galne". Jag har aldrig sett några sådana personer under alla mina vistelser i tvångsvården, de tillhör filmernas och böckernas värld (tänk t.ex. på hur de mentalsjuka är karikerade i Tintin-böckerna, t.ex. i "Faraos cigarrer"). Alla jag mött på avdelningarna har varit rätt så normala i jämförelse med denna karikatyr. Jag är själv en av dom "sinnessjuka" som inte känner igen sig i andra människors karikatyrbild av den mentalsjuke.